Ett sätt att få distans

Ett tag försökte jag räkna hur många varv runt campen jag gått eller sprungit. Till slut orkade jag inte utan insåg att det antagligen rör sig om hundratals. Ja, för en del blir det säkert tusentals när insatsen väl summeras.

Innanför den mur som går runt campen kan man se människor springa eller gå nästan dygnet runt. Om kvällarna ser man bara pannlampornas sken i mörkret, nästan som om det vore nattorientering. Skillnaden är förstås att campen är extremt lättnavigerad. Ett varv är ungefär en kilometer vilket gör det ganska enkelt att hålla reda på hur lång sträcka man sprungit.

På en av raksträckorna passerar man gymtältet. Där inne finns en mängd styrketräningsmaskiner, fria vikter, motionscyklar, roddmaskiner och olika redskap som boxningsutrustning, pilatesbollar och balansplattor.


När det är varmt (och det är det ganska ofta i Afghanistan) kan vi spela beachvolley. Det finns en plan på campen och att få känna sand mellan tårna som omväxling mot ökenkängor är inte helt fel.


Träning blir ofta en möjlighet att komma bort från arbetet en stund. Med musik eller radioprogram i lurarna och kroppen i rörelse går det att koppla bort vardagen och få lite perspektiv på tillvaron. Hemma i Sverige finns kvällar och helger att återhämta sig och göra annat på. Här arbetar vi alla dagar i veckan, och långt mer än åtta timmar per dag när så krävs. Ja, rent teoretiskt är vi i tjänst dygnet runt, alla dagar i veckan. Självklart varierar arbetsbelastningen, med skillnaden att vi fortfarande är kvar i vår arbetsmiljö även när vi har ledig tid.

Oavsett ursprunglig fysisk nivå har de flesta insett vikten av att motverka ”missionströttheten” med hjälp av träning. Och för de allra flesta är det en förutsättning för att klara av att lösa sin uppgift. Annars finns risken att den person som återvänder till Sverige efter avslutad mission är en betydligt tröttare och mer sliten person än den som åkte ner till Afghanistan från början.