Shura på afghanskt vis

En stor del av verksamheten här nere består av samverkan med den afghanska befolkningen på olika sätt. Det kan vara möten med polis, militär, politiker och organisationer. Men lika ofta är det mer spontana möten ute i byarna i vårt ansvarsområde. Det kan handla om att tala med byns byäldste eller rektorn på en skola. Dessa aktörer är nyckelpersoner för både oss och byinnevånarna. De för ofta folkets talan och har stort inflytande på vad som händer i området.

När viktiga personer samlas för att ta beslut eller diskutera aktuella frågor kallas det ofta för en Shura. Själva ordet kan sägas stå för konsultation och härstammar från den gamla arabvärlden. Det sägs till och med att Shuran som mötesform är en förlaga till nutidens representativa demokrati.

För en tid sedan bjöd vi in till en Shura på Camp Northern Lights. Inbjudna var ett antal byäldstar från olika byar i en del av vårt ansvarsområde. Värd för mötet var vår kontigentschef, överste Christer Tistam, och med under mötet fanns även olika aktörer från vårt PRT (Provincial Reconstruction Team), bland annat SIDA, USAID och USDOS. Det var intressant att sitta med och följa diskussionerna.



Shuran anordnades för att upprätthålla och knyta kontakter samt diskutera säkerheten och utvecklingen i de byar vars representanter fanns med på mötet. Det blev ett bra möte där både positiva och negativa erfarenheter och tankar kunde ventileras. Och det var en annorlunda syn att se ett av våra mötesrum omgjort till Shura-lokal, på afghanskt vis.



Målet är att bibehålla kontakten med byäldstarna i vårt område och att följa upp det arbete vi gör tillsammans med dem, de afghanska myndigheterna och säkerhetsstyrkorna. Det är också viktigt att det inte är internationella trupper som tar huvudansvaret för utveckling och säkerhet i framtiden. Vi måste stötta de afghanska folkvalda strukturerna och tänka långsiktigt, annars kommer det aldrig att kunna bli långvarig stabilitet i landet.

Annons:

Början på slutet

Hand over, take over. HOTO. Nyligen kom ordern om att påbörja planeringen av överlämningen till våra efterträdare. Ett tydligt tecken på att slutet på vistelsen börjar närma sig, trots att de flesta av oss har mellan sex och åtta veckor kvar.

När jag ryckte in på Livgardet den där dagen i augusti förra året var det början på en lång resa. Många sa att tiden skulle gå fort. Att man knappt hinner fatta att man är på plats förrän det är dags att åka tillbaka. Dra sig ur.

Ur ett perspektiv har tiden gått snabbt. Dagar blir till veckor blir till månader. Ur ett annat perspektiv går tiden långsamt. Tiden har krävt energi och offer. Jag tror vistelsen här har förändrat oss alla, oavsett uppgift eller bakgrund. Viss förändring är givetvis önskvärd, annan är det inte.

Det som stod klart redan från början var frustrationen över ett rotationssystem som byter ut all svensk militär personal en gång i halvåret. Alla på en gång. Det är svårt att skapa långsiktiga relationer med våra afghanska samarbetspartners när både vi och de vet att det bara rör sig om månader innan nya ansikten dyker upp i möten, under operationer, på patruller. De flesta av oss fick en överlämning från våra företrädare under en veckas tid (vissa fick två veckor). Och under lika lång tid ska vi nu försöka lämna över sex månaders verksamhet, fylld av upplevelser, erfarenheter, visioner och tänkbara lösningar. För att inte tala om de personer vi mött och de band vi knutit.

För afghanernas skulle måste vi anstränga oss och försöka dokumentera och lämna över så mycket vi kan. Det gäller att minnas hur det kändes att själv anlända till insatsområdet den där dagen i slutet av november, eller början av december. Vad var det jag borde fått reda på men som jag glömde fråga? Vad var det som var bra?

Vår insats är definitivt inte över, och i det större perspektivet kan svensk truppnärvaro finnas i Afghanistan i många år framöver. Hand over, take over. Stafettpinnen måste hålla farten.


Jag, mina kollegor John, Bernd och Ulrika samt en av de afghanska kontaktpersoner jag kommer minnas mest efter insatsen. Det är Mr Durani, presstalesman för den afghanska polisen i Balkh-provinsen.

Koll på verkligheten

Vår patrullchef Johan går igenom rutten för vår patrull. Planen är att besöka en av distriktsstationerna för den afghanska polisen och se om vi kan göra en spontan, gemensam fotpatrull tillsammans.

Vi övar de moment vi behöver utföra i händelse av vi skulle bli attackerade under patrullen. Det händer extremt sällan i det här området, men övningmomentent fungerar även som en utrustningskontroll och koordinering av hur vi uppträder tillsammans i gruppen.

En av våra tolkar har nu anslutit och vi beger oss iväg. När vi anländer till polisstationen blir vi inbjudna till den lokala polischefens kontor. Han är mycket vänlig och berättar kort om verksamheten på platsen. Vi frågor om möjligheten för en gemensam patrull och han avdelar genast ett gäng poliser att följa med oss ut.



Samtidigt pågår det någon form av inventering utanför stationen. Befäl från högre nivå inom polisen är på besök och räknar in stationens personal genom att ställa upp dem utanför entrén. Vi väntar på platsen och när inräkningen är klar kan vi ge oss av.



Vi blandar svenska soldater och afganska poliser så att vi går två och två. Snart kommer vi in i ett tätbebyggt område och nyfikna afghanska barn flockas kring oss. Alla som besökt Afghanistan kan vittna om de afghanska barnen. De är nästan alltid glada och kontaktsökande, men har det ofta fattigt och svårt.



Vi hälsar och vinkar och ibland stannar vi till för att prata en stund och ställa frågor med hjälp av tolken. Flera av de äldre barnen går i skolan och en pojke i yngre tonåren har även lärt sig engelska, vilket såklart underlättar vårt samtal.

Som vanligt ser vi nästan bara män och barn på gatorna. Kvinnorna finns där men försvinner ofta in i dörröppningar eller bakgator när de ser att vi närmar oss. Medan män och barn ofta samlas och umgås på olika platser är kvinnorna nästan alltid på väg någonstans. Alla kvinnor bär inte den traditionella burqan, men de flesta gör det längs vår väg. Det är en vardagsbild som känns främmande för oss.

Trots att vi har utrustning på oss försöker vi att ändå ha en avslappnad attityd. Det är stor skillnad på att vara fullt ”kittad”, ha mörka solglasögon, hjälm och vapnet i båda händerna jämfört en mer öppen attityd där en del av utrustning får hänga vid sidan. Det kan tyckas som småsaker, men i ett land som haft väpnade trupper närvarande i över trettio år spelar det roll.

Dessa faktorer är inga nyheter för alla de som tjänstgjort eller tjänstgör här nere. Givetvis får inte säkerheten äventyras, och utrustningen anpassas efter säkerhetsläget. Men det är svårt att vinna förtroende hos både befolkning och samarbetspartners om man ser ut som en alien.

Tillbaka till framtiden

Att komma hem ska vara en schlager enligt Per Hagman. Nåja, riktigt så livat var det väl inte att kliva ur planet på Arlanda en kall marsmorgon i ett igensnöat Schlagersverige. Jag har min andra och sista ”leave”, det vill säga ett kortare uppehåll i tjänstgöringen i Afghanistan. Efter över ett dygn på resande fot hinner hjärnan ställa om ganska bra till det civila livet, och det börjar redan på flygplatsen i Mazar-e Sharif.

Vi anländer till den tyska campen i full stridsutrustning, men inom en halvtimme har vi bytt om till det enda ombyte civila kläder vi har med oss, och då startar processen. Efter några timmars väntan landar det plan som ska ta oss hem. Resan går först till Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten. Den här gången anländer vi i god tid före vår nästa flight och det arrangeras ett besök till ett lyxigt köpcentrum.


Vy mot centrala Abu Dhabi med dess skyskrapor och ständigt pågående nybyggnationer.

Shoppingsuget är dock obefintligt. Att komma direkt från insatsområdet med allt vad det innebär och mötas av lyx i överflöd med märkesbutiker, skyskrapor och dyra bilar överallt blir lite av en chock. Men kanske framförallt en tankeställare. ”Så här hade Afghanistan sett ut om landet haft pengar, olja och infrastruktur”, säger jag skämtsamt till några kollegor. Kanske visar det på min okunnighet, eller på världens till synes slumpmässiga belöningssystem. Antagligen båda två, plus det faktum att Förenade Arabemiraten ligger vid havet, en jättestor logistisk fördel jämfört med Afghanistan (som ju också har stora naturtillgångar men svårigheter med att exploatera dem).


En inte helt ovanlig syn på gatorna inne i Mazar-e Sharif. Sop- och avloppshanteringen är ofta bristfällig och det grävs avloppskanaler i anslutning till vägarna.

Både Afghanistan och Förenade Arabemiraten är muslimska länder och även här ser jag kvinnor i heltäckande kläder. Många bär burkans släkting Niqab, som döljer allt utom ögonen. Ett plagg som debatterats flitigt även i Sverige. Jag märker att jag vant mig vid synen på ett helt annat sätt än för bara ett halvår sen.

När jag går genom det stora och påkostade köpcentrumet i Abu Dhabi får jag en ögonblicksbild från morgonen tidigare samma dag då vi åkte genom Mazar-e Sharif. På väg mellan Camp Northern Lights och Camp Marmal stod jag uppluckad längst bak i en av pansarterrängbilarna som tailgunner (inte min ordinarie uppgift, men glad att hjälpa till). Vi åkte genom ett av de fattigare områdena på vägsträckan och på ett ställe såg jag något som stannade kvar hos mig resten av resan.


Ett av köpcentrumen i Abu Dhabi. Här finns kända märkesbutiker och välbekanta varumärken som Ikea, Burger King och Hello Kitty.

Jag såg en gård som bestod av en helt öppen yta där jord och gräs samsades om utrymmet. Det låg lite sopor utspridda och vid ena långsidan stod en kamin. Framför kaminen satt en gammal kvinna och värmde sig på den sparsamma värme som strålade ut från kaminen, trots bristen på ved som antagligen gjorde att hon eldade vad än hon kom åt. I ena hörnet av den öppna ytan fanns ett litet hus, det kan inte ha varit mer än 10 kvadratmeter. Jag insåg genast att det jag såg var ett helt hushåll. Här åt, sov och levde en hel familj. Det som för mig såg ut som en uttorkad gräsmatta med ett förrådsskjul var alltså ett hem. Det är inte första gången jag bevittnat de hårda levnadsvillkoren för många afghaner, men det var något just den här morgonen, på väg mot min trygga villvaro hemma i Sverige, som gjorde att jag reagerade extra starkt.

Sverige saknar inte hemlösa eller fattigdom. Men det går ändå inte att jämföra med Afghanistan, ett av världens fattigaste länder, där avsaknad av rinnande vatten och avloppssystem snarare är regel än undantag för stora delar av befolkningen.

Det kändes med ens svårare att njuta av shoppingturen och det fina vädret i Abu Dhabi, när den ensamma kvinnan bland soporna framför kaminen var allt jag såg. Senare på kvällen steg vi på nästa flyg för att senare byta plan igen och klara av sista etappen till Sverige. Det kändes inte som en schlager, men det var skönt att komma hem en stund.

Kvinnliga poliser och afghansk byråkrati

De senaste dagarna har vi fått se hur afghansk byråkrati kan gå till. En kontaktperson dök inte upp, en annan kunde inte lova något utan ett skriftligt tillstånd, en tredje undrade varför vi inte hört av oss tidigare. Men med ett visst mått av diplomati och stämplade intyg skrivna på Dari lyckades vi till slut hitta en samarbetsform som båda parter gillade.

Vi håller på med ett projekt som går ut på att stötta afghanska kvinnor i allmänhet och rekrytering av kvinnor till polisväsendet i synnerhet. Vi har bland annat intervjuat både män och kvinnor inom Afghan National Police (ANP)  och projektet görs med anledning av den internationella kvinnodagen den 8 mars. Men budskapet gäller förstås året om.


Inspelning av en intervju.

Jag blev imponerad av de kvinnor vi träffade. Det kanske är svårt att förstå, men bara att faktiskt jobba för ANP och dessutom berätta om det så öppet och naturligt som dessa kvinnor gjorde känns som en bedrift i det här landet. Att kvinnor arbetar och bidrar till försörjningen är fortfarande ett undantag.


Här intervjuas en av de kvinnliga poliserna. Flera uttryckte stor glädje över att vi uppmärksammade deras roll inom polisen.

Vi lyfter även fram våra svenska kvinnliga soldater och hur män och kvinnor i uniform arbetar tillsammans. Precis som i våra militära operationer driver vi projektet i samarbete med de afghanska säkerhetsstyrkorna. Just i det här fallet tar vi även hjälp av våra tyska kollegor som hjälper oss med produktionsresurser.


Vår Gender Field Advisor kapten Ulrika tillsammans med en kvinnlig kapten ur den afghanska polisen.

Kvinnorna i Afghanistan är, precis som i resten av världen, hälften av landets befolkning. En framgångsfaktor för att lyckas i vårt uppdrag är att även kvinnorna tar del av och stödjer säkerhetsarbetet i landet. Det råder ingen tvekan om att det afghanska samhället skulle gynnas av att fler kvinnor fick chansen till försörjning och inflytande.


Några av de kvinnliga poliserna som vi intervjuade på ANP:s högkvarter för Balkh-provinsen.

Kritiken måste bemötas

Något av det bästa jag vet med att blogga är kommentarerrna. Jag har bloggat på flera olika bloggar i snart sex år, men när jag tackade ja till blogga på DN.se visste jag att min läsarkrets skulle vidgas. Det innebär mer skiftande åsikter, mer kritik och sällan inlägg helt utan respons. Men det är också det som är utmaningen.

Därför tänkte jag lyfta några frågor jag fått i kommentarsfälten och försöka ge mina bästa svar. Jag tycker att de flesta frågor är helt befogade, oavsett om de är kritiska eller hyllande.

Svennebanan undrar: ”Är bloggen en del i ditt uppdrag? Du borde redovisa vad du har för ”medieuppdrag” om du nu har något. Du skriver bra och skapar relation så någon ansvarig borde vara nöjd. Själv läser jag hellre nedanstående blogg http://afghanistanbloggen.blogspot.com”

Svar: Mitt uppdrag inom utlandsstyrkan är att jobba med kommunikation riktad mot den afghanska befolkningen. Bloggandet på DN gör jag helt gratis och på egen tid här nere. Det finns inga krav på innehållet från DN:s sida. Jag ser att du länkar till en blogg som är kritisk till vår insats. Det kan säkert vara bra att läsa in sig på kritikernas argument.


Stefan säger: ”Hej Fredrik! Kan du utveckla vad du menar med mission? Menar du från engelskan mission=uppdrag eller menar du verkligen att ni tror att ni är i Afghanistan och missionerar nåt?”


Svar: Flera kommentarer handlade om missionsbegreppet. Historiskt sett  har man kallat alla utlandsuppdrag för missioner, och numera är ordet insats den officiella termen. Det har inga religiösa kopplingar så vitt jag vet, snarare är kopplingen till engelskans mission i betydelsen uppdrag eller uppgift mer logisk. Jag funderar starkt på att sätta ihop en militär ordlista. Här vimlar det av förkortningar och referenser som i det civila samhället kan verka oförklarliga.


Signaturen Support skriver: ”Jag tycker också att det vore intressant med din egen mer konkreta version om varför ni ska vara där. Inte för att jag misstror dina intentioner eller dina insikter om läget i Afghanistan. Tvärtom, du som är där vet naturligtvis mer än vi som är här. Du ger hela styrkan där nere ett sympatiskt ansikte och verkar ha självdistans och inte vara naiv.”


Och signaturen Obi är inne på samma spår: ”Kan du inte berätta hur du personligen motiverar er rätt att vara där och ”hjälpa till”? Det vore intressant. Så man inte tror att du bara är en sökartyp som vill göra/testa något annorlunda. Det känns lite tunnt när det handlar om väpnad militär insats.”

Svar: Jag har delvis berättat om mina personliga motiv i intervjun med DN när jag började blogga, samt även i inlägget Varför är vi här? Men jag ska försöka kasta lite ytterligare ljus på frågan.

När det gäller Sveriges insats så finns det många orsaker att delta i det FN-sanktionerade militära samarbetet här nere. Afghanistan må ligga långt från Sverige, men när det gäller konflikter, droghandel, förtryck och andra orosmoment så krymper avstånden. Det som händer i Afghanistan påverkar Sverige och resten av världen direkt och indirekt. Om man även plussar på viljan att stötta den afghanska befolkningen, begränsa fattigdomen och andra mer huminatära motiv, så blir argumenten för vår närvaro ännu starkare. Det finns alltså flera olika skäl, och dessa spelar större och mindre roll beroende på vem du frågar.

Signaturen Obi undrade om jag är en sökare som bara vill testa något annorlunda för ett tag. Svaret är att javisst, självklart lockas jag av rent personliga motiv som har med min egen utveckling att göra. Men om det bara hade handlat om det hade jag aldrig orkat fullfölja. Mina personliga motiv samspelar med de motiv som finns för hela vår insats, och var på skalan mellan personlig utveckling och rädda världen man hamnar är upp till var och en att bestämma. Men jag är övertygad om att jag gör mer nytta på plats än hemma i Sverige.

David undrar: ”Vad anser du om det afganska samhället? Deras normer och värdegrund? Vad anser du om de politiker i Sverige som motsätter sig de svenska styrkornas arbete för fred och stabilitet? Vad anser de afganer du träffar?”


Svar: De flesta afghaner jag möter är positiva till vår närvaro och väldigt engagerade i det de gör. När det gäller samhället i stort är det tydligt att mycket av det som vi förknippar med ett västerländsk samhälle saknas här. Samtidigt finns det oerhörda kontraster. Skillnaden i livsvillkor för en relativt modern afghansk människa i någon av de större städerna och en som bor i en avlägsen by är stor. Och det gäller också normer och värdegrund.  Jag respekterar alla som tycker att vi inte borde vara här men är också beredd att motivera varför jag inte håller med. Det är viktigt att kunna föra debatten på två plan. Det måste gå att stötta de soldater som offrar tid, energi och ibland liv för sin insats även om man är kritisk till de politiska besluten.

Magnus är kritisk: ”Den här bloggen är bara PR – man försöker få det att framstå som att det finns ädla skäl och motiv till att tungt beväpnade soldater åker ner och deltar i en ockupation av främmande land. Den som säger något annat än att alla utländska soldater på afghanskt territorium är ockupanter ljuger.”

Svar: Se tidigare svar. Vill tillägga att hela vårt fokus här nere ligger på att hjälpa och stötta de afghanska säkerhetsstyrkorna så att de själva kan ta över ansvaret för säkerheten. Målet är alltså självständighet och fred, inte ockupation.


Signaturen Affeman svarar också signaturen Magnus angående att svenska soldater bara skulle åka hit på grund av lönen och statusen: ”Pengar? Status? En soldat här nere tjänar ca 25.000 netto. Då är vi skilda från vänner och familj, får ej dricka alkohol, har 18 timmars arbetsdagar och ständig beredskap på 60 minuter. Ledig helg existerar inte. Sen förmånskattas det på vårat 9kvm-boende som vi bor i (Container) och de frystorkade måltiderna vi äter.”
Mattias skriver mycket klokt: ”Visst är det viktigt att att afghanska kvinnor, och afghanska förtryckta män för den delen också, får den frihet de förtjänar. Men väst kan inte driva den utvecklingen åt afghanerna, de måste uppnå den själva, med stöd från omvärlden. Annars blir det inte hållbart. ”


Svar: Du har helt rätt, och precis som jag varit inne på i tidigare svar så är det därför helt avgörande att vi lyckas stödja afghanerna själva i processen och inte försöka göra oss själva populära. Först när afghanen tror på det egna landets säkerhets- och myndighetsstrukturer har vi lyckats.

Tacksam Svensk Kille säger: ”Du har en unik möjlighet att påverka vår syn på din och dina kollegors situation, jag väljer att läsa och följa din blogg då jag önskar en ÄKTA rapportering av läget, som ett
komplement och kanske till och med en motvikt till medias Bilder.”


Svar: Jag hoppas kunna skriva så äkta som möjligt utifrån hur jag uppfattar läget. Andra inom mitt förband kan säkert tycka annorlunda jämfört med mig, men det vi har gemensamt är ju att vi engagerat oss i att hjälpa till här nere.

Puh, tack för alla frågor. Hoppas jag gett några vettiga svar. Jag kommer fortsätta att skriva, och förhoppningsvis skildra både bra och jobbiga saker som händer här nere. Hoppas du vill följa med.

 

”Här är vi ute på en fotpatrull tillsammans med den afghanska polisen. Jag stannade till och pratade med en man på gatan. Han var nyfiken och ställde en del frågor vilket gav mig chansen att berätta om vårt uppdrag att stötta den afghanska polisen och att vi försöker jobba tillsammans. I mitten står det lokala polisbefälet.” Foto: Henrik Eskilsson, Försvarsmakten

Två timmar på leriga vägar

När jag kommer in i rummet ser jag i ögonvrån hur samtliga kvinnor höjer upp sina slöjor och döljer allt utom ögonen och näsan bakom de vackra tygerna. Vår Gender Field Advisor Ulrika går in till kvinnorna, jag stannar utanför. Men det spelar ingen roll. Jag är en främmande man och så länge jag står kvar i närheten kommer kvinnorna att skyla sig. Jag försöker göra mig osynlig, vilket är en smått komisk tanke när man vet att jag är två meter lång och väger över 130 kg med utrustning på mig. Inget tal om att gömma sig i gardinen direkt.



Vi är på besök hos en hantverksskola för kvinnor inne i Mazar-e-Sharif. Tidigare har vi gått runt och tittat på lokalerna med föreståndaren, en kvinna som utstrålar målmedvetenhet och engagemang. Kvinnorna har gjort fantastiskt fina handarbeten som säljs i närområdet. Vissa går två timmar enkel väg för att komma till skolan och lära sig hantverket. Jag tittar ner på mina leriga kängor och funderar på hur jag skulle se ut efter två timmars promenad på leriga vägar i stadens myller. Asfalt är en lyx i det här landet. Ändå ser jag sällan riktigt smutsiga människor eller kläder.



Ulrika och Cecilia, chef över en sjukvårdspluton, talar med kvinnorna på skolan. Jag träffar en pojke utanför som ritat en teckning. Den föreställer en bil med svensk flagga. Pojken går i skolan och har även börjat lära sig engelska. Vi utbyter några korta fraser. Pojken märker hur det han säger på engelska faktiskt fungerar. Vi förstår varandra.



De flesta känner till kvinnornas situation i Afghanistan, och alla soldater i utlandsstyrkan har fått särskild utbildning i genus-frågor hemma i Sverige. Det är dock inte förrän man konfronteras med verkligheten som det sjunker in. När burkaklädda kvinnor snabbt försvinner in genom dörrar eller väljer en annan väg när de ser oss på gatorna. Hur jag som främmande man ska undvika att öppet skaka hand eller prata direkt med kvinnor jag inte känner väl, framförallt på grund av risken för repressalier mot kvinnorna. Inte mot mig.



Trots att vi bär uniform och vapen går det bra att samverka med olika aktörer och officiella personer, men att lära känna någon på djupet är svårt. Det gäller nog både i Afghanistan och i Sverige. Men det finns hopp. Det finns exempel på framgångsrika afghanska kvinnor inom myndighetsvärlden, och det förekommer kvinnliga poliser, läkare och advokater. Men de är undantag. Lysande undantag förstås.

Tillbaka på banan

Jag tittar ut från flygplansfönstret och ser ökenlandskapet flankerat av de vackra bergen i söder. Efter ett kort besök hemma i Sverige är det dags att återvända till insatsområdet. Vi landar på den tyska basen, kliver ner för trappan till landningsbanan och befinner oss helt plötsligt i en krigszon. Så kändes det i alla fall första gången. Men nu är det annorlunda. Nu är det vardag. Och jag vet att det jag ser bara är en del av verkligheten.

Militärfordon, flygplan och helikoptrar så långt ögat når. Det är som att någon har satt ett filter framför ögonen. Alla färger är dova och nedtonade. Svart, grått, beige och mörkgrönt dominerar. Vi tar på oss utrustningen igen efter några veckor i civila kläder. Gör oss klara för en ny omgång av skarp svensk militärverksamhet.

Afghanistan är en plats fylld av kontraster. Det gäller vår militära insats likväl som kulturen, människorna, landskapet och naturen. Utanför den militära miljön väntar ett fantastiskt vackert landskap med en lång historia. En historia som kommer att prägla dess människor både idag och i framtiden.

Det börjar mörkna när vi blir upphämtade för transport till Camp Northern Lights. Jag blir ombedd att stå som ”tail gunner” i ett av stridsfordonen under den relativt korta färden. Det är en ovanlig uppgift för mig men vardag för alla skyttesoldater som bland annat eskorterar både transporter och människor i den svenska missionen. De är ofta ute på vägarna och deras uppdrag är viktigt.


Det är en varm kväll, även i afghanska vintermått mätt, och jag tar in ljuden och lukterna när vi rullar iväg. Jag sticker ut överkroppen ur luckan längst bak på terrängbilen och får förstaklassbiljett till den afghanska natten.

Jag hade inte räknat med det, men det känns skönt att vara hemma.

Upptakt

Den här bloggen kommer inte att handla om mig, men den blir min tolkning av verkligheten. Det är min tolkning av ett engagemang, en konflikt och en tillvaro som är undantag för oss, men vardag för alla vi träffar. Jag vill berätta om afghanerna, ett av världens tappraste folk. Och jag vill berätta om soldaterna i utlandsstyrkan, några av Sveriges modigaste yrkesmänniskor.