Shura på afghanskt vis

En stor del av verksamheten här nere består av samverkan med den afghanska befolkningen på olika sätt. Det kan vara möten med polis, militär, politiker och organisationer. Men lika ofta är det mer spontana möten ute i byarna i vårt ansvarsområde. Det kan handla om att tala med byns byäldste eller rektorn på en skola. Dessa aktörer är nyckelpersoner för både oss och byinnevånarna. De för ofta folkets talan och har stort inflytande på vad som händer i området.

När viktiga personer samlas för att ta beslut eller diskutera aktuella frågor kallas det ofta för en Shura. Själva ordet kan sägas stå för konsultation och härstammar från den gamla arabvärlden. Det sägs till och med att Shuran som mötesform är en förlaga till nutidens representativa demokrati.

För en tid sedan bjöd vi in till en Shura på Camp Northern Lights. Inbjudna var ett antal byäldstar från olika byar i en del av vårt ansvarsområde. Värd för mötet var vår kontigentschef, överste Christer Tistam, och med under mötet fanns även olika aktörer från vårt PRT (Provincial Reconstruction Team), bland annat SIDA, USAID och USDOS. Det var intressant att sitta med och följa diskussionerna.



Shuran anordnades för att upprätthålla och knyta kontakter samt diskutera säkerheten och utvecklingen i de byar vars representanter fanns med på mötet. Det blev ett bra möte där både positiva och negativa erfarenheter och tankar kunde ventileras. Och det var en annorlunda syn att se ett av våra mötesrum omgjort till Shura-lokal, på afghanskt vis.



Målet är att bibehålla kontakten med byäldstarna i vårt område och att följa upp det arbete vi gör tillsammans med dem, de afghanska myndigheterna och säkerhetsstyrkorna. Det är också viktigt att det inte är internationella trupper som tar huvudansvaret för utveckling och säkerhet i framtiden. Vi måste stötta de afghanska folkvalda strukturerna och tänka långsiktigt, annars kommer det aldrig att kunna bli långvarig stabilitet i landet.

Annons:

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Det är stora ord som man läser om den svenska närvaron i Afghanistan. Sjäva har jag varit med och sett mycket av det som man påstår göra i Afghanistan. Många svenskar som befinner sig i Afghansitan befinner sig i en liten camp med höga murar isolerade från Afghanistan. I folkmun kallas ISAF för Internal Security Assistance Forces.

anonym, 21:32, 30 juni 2010. Anmäl

Rönnerdal oc Il Padre <br/>Klansamhälle, gapet mellan moden tid och medeltid?! Ordet shura är tagen från diskussion och betyder att man sitter och diskuterar saker. Isolera dem? Det är väl mer länder i Norden som är isolerade! Afghanistan har haft en 5000 årig kultur och kommer att finnas tusentals år i framtiden med eller utan små länder som Sverige

anonym, 21:28, 30 juni 2010. Anmäl

Intressant iaktagelse och SÅ spännande att delta vid en sådan Shura.

Facebookanvändare, 08:45, 1 juni 2010. Anmäl

Är det realistiskt att förvänta sig att afghanerna vill eller kan frångå klansamhället? Om inte, kan man ändå bygga upp en fungerande demokrati parallellt med klantänkandet?

Rönnerdal, 05:31, 26 maj 2010. Anmäl

Skulle den parlamentariska demokratin som den ser ut i Sverige vara ett föredöme? Alla svenskar och andra västerlänningar borde genast lämna MÖ! Gapet mellan modern tid och medeltid kommer aldrig kunna överbryggas! Isolera dem och låt dem leva sina blodiga ojämlika liv ifred och stoppa istället Sverige ifrån att bli islamiserat och få samma problem här som där!

Il Padre, 12:48, 23 maj 2010. Anmäl

Jag är stolt över att vara svensk när jag läser din blogg. Jag ska själv söka mig till grundutbildning snart och jag siktar på utlandstjänst, precis som du. Jag har länge gått och funderat, men det är din blogg som verkligen har väckt viljestyrkan att åka ned och hjälpa till. Det känns som en liten uppoffring för det samhälle jag haft privelegiet att växa upp i.

Limpus, 12:42, 21 maj 2010. Anmäl

Det har varit intressant att följa din blogg under en tid. Nu börjar det dra ihop sig även för mig, ska rotera ner om bara några dagar nu.

Foppa (Webbsida), 01:33, 21 maj 2010. Anmäl

Tack för att du bloggar, kul att få en personlig inblick i situationen.

Axel, 08:19, 19 maj 2010. Anmäl

den ända gången landet faktiskt haft stablilitet är när massa stormakter eller andra länder inte är där och skjuter i hjäl dem. och peace by superior firearms känns ju väldigt 2000tal. eller ... åter igen vad gör ni där

lando, 06:57, 19 maj 2010. Anmäl

Början på slutet

Hand over, take over. HOTO. Nyligen kom ordern om att påbörja planeringen av överlämningen till våra efterträdare. Ett tydligt tecken på att slutet på vistelsen börjar närma sig, trots att de flesta av oss har mellan sex och åtta veckor kvar.

När jag ryckte in på Livgardet den där dagen i augusti förra året var det början på en lång resa. Många sa att tiden skulle gå fort. Att man knappt hinner fatta att man är på plats förrän det är dags att åka tillbaka. Dra sig ur.

Ur ett perspektiv har tiden gått snabbt. Dagar blir till veckor blir till månader. Ur ett annat perspektiv går tiden långsamt. Tiden har krävt energi och offer. Jag tror vistelsen här har förändrat oss alla, oavsett uppgift eller bakgrund. Viss förändring är givetvis önskvärd, annan är det inte.

Det som stod klart redan från början var frustrationen över ett rotationssystem som byter ut all svensk militär personal en gång i halvåret. Alla på en gång. Det är svårt att skapa långsiktiga relationer med våra afghanska samarbetspartners när både vi och de vet att det bara rör sig om månader innan nya ansikten dyker upp i möten, under operationer, på patruller. De flesta av oss fick en överlämning från våra företrädare under en veckas tid (vissa fick två veckor). Och under lika lång tid ska vi nu försöka lämna över sex månaders verksamhet, fylld av upplevelser, erfarenheter, visioner och tänkbara lösningar. För att inte tala om de personer vi mött och de band vi knutit.

För afghanernas skulle måste vi anstränga oss och försöka dokumentera och lämna över så mycket vi kan. Det gäller att minnas hur det kändes att själv anlända till insatsområdet den där dagen i slutet av november, eller början av december. Vad var det jag borde fått reda på men som jag glömde fråga? Vad var det som var bra?

Vår insats är definitivt inte över, och i det större perspektivet kan svensk truppnärvaro finnas i Afghanistan i många år framöver. Hand over, take over. Stafettpinnen måste hålla farten.


Jag, mina kollegor John, Bernd och Ulrika samt en av de afghanska kontaktpersoner jag kommer minnas mest efter insatsen. Det är Mr Durani, presstalesman för den afghanska polisen i Balkh-provinsen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Förstår precis vad du menar. Man förändras av erfarenheter som detta. Kan vara frustrerande att få dem där hemma att förstå ens "inre resa".

Jo-Jo, 14:07, 25 april 2010. Anmäl

En resa sker på två sätt: själva förflyttandet och den i våra "huvuden". Jag anar att den sista har den största betydelsen. Man blir aldrig riktigt densamma. Lycka till med den inre resan!

elina, 18:13, 24 april 2010. Anmäl

När sker utbytet av personal, när kommer ni hem?

Dave, 09:23, 21 april 2010. Anmäl

@ gho: Är du avundsjuk för att ditt eget cv ser lite tomt ut? Eller för att du saknar förmågan att bryta med vardagen och göra något större?

mike, 20:47, 17 april 2010. Anmäl

helt ärligt vad ska ni dit att göra. hjälpa? eller skapa intressanta cv:n ?

go home over, 05:40, 15 april 2010. Anmäl

Koll på verkligheten

Vår patrullchef Johan går igenom rutten för vår patrull. Planen är att besöka en av distriktsstationerna för den afghanska polisen och se om vi kan göra en spontan, gemensam fotpatrull tillsammans.

Vi övar de moment vi behöver utföra i händelse av vi skulle bli attackerade under patrullen. Det händer extremt sällan i det här området, men övningmomentent fungerar även som en utrustningskontroll och koordinering av hur vi uppträder tillsammans i gruppen.

En av våra tolkar har nu anslutit och vi beger oss iväg. När vi anländer till polisstationen blir vi inbjudna till den lokala polischefens kontor. Han är mycket vänlig och berättar kort om verksamheten på platsen. Vi frågor om möjligheten för en gemensam patrull och han avdelar genast ett gäng poliser att följa med oss ut.



Samtidigt pågår det någon form av inventering utanför stationen. Befäl från högre nivå inom polisen är på besök och räknar in stationens personal genom att ställa upp dem utanför entrén. Vi väntar på platsen och när inräkningen är klar kan vi ge oss av.



Vi blandar svenska soldater och afganska poliser så att vi går två och två. Snart kommer vi in i ett tätbebyggt område och nyfikna afghanska barn flockas kring oss. Alla som besökt Afghanistan kan vittna om de afghanska barnen. De är nästan alltid glada och kontaktsökande, men har det ofta fattigt och svårt.



Vi hälsar och vinkar och ibland stannar vi till för att prata en stund och ställa frågor med hjälp av tolken. Flera av de äldre barnen går i skolan och en pojke i yngre tonåren har även lärt sig engelska, vilket såklart underlättar vårt samtal.

Som vanligt ser vi nästan bara män och barn på gatorna. Kvinnorna finns där men försvinner ofta in i dörröppningar eller bakgator när de ser att vi närmar oss. Medan män och barn ofta samlas och umgås på olika platser är kvinnorna nästan alltid på väg någonstans. Alla kvinnor bär inte den traditionella burqan, men de flesta gör det längs vår väg. Det är en vardagsbild som känns främmande för oss.

Trots att vi har utrustning på oss försöker vi att ändå ha en avslappnad attityd. Det är stor skillnad på att vara fullt ”kittad”, ha mörka solglasögon, hjälm och vapnet i båda händerna jämfört en mer öppen attityd där en del av utrustning får hänga vid sidan. Det kan tyckas som småsaker, men i ett land som haft väpnade trupper närvarande i över trettio år spelar det roll.

Dessa faktorer är inga nyheter för alla de som tjänstgjort eller tjänstgör här nere. Givetvis får inte säkerheten äventyras, och utrustningen anpassas efter säkerhetsläget. Men det är svårt att vinna förtroende hos både befolkning och samarbetspartners om man ser ut som en alien.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Det måste vara skönt att träffa vänligt sinnad befolkning och veta att de är tacksamma, det är för dem ni kämpar.

Limpus, 14:00, 1 maj 2010. Anmäl

Hej och tack för senast. Jag bloggar också om mitt besök på http://asalindestam.blogspot.com/ <br/>Jag känner igen mig i din beskrivning av att gå i byn, barnen kom fram och ville hälsa. <br/>Jag besökte också en skolan med 5 500 elever, de gick i treskift. De hade inga böcker eller svarta tavlor. Läraren var enda redskapet. Idag i min hemtidning Söderhamnskuriren var ett reportage om mig o min resa. Hälsa alla, ni gör ett bra jobb!

Facebookanvändare (Webbsida), 17:01, 8 april 2010. Anmäl

Tillbaka till framtiden

Att komma hem ska vara en schlager enligt Per Hagman. Nåja, riktigt så livat var det väl inte att kliva ur planet på Arlanda en kall marsmorgon i ett igensnöat Schlagersverige. Jag har min andra och sista ”leave”, det vill säga ett kortare uppehåll i tjänstgöringen i Afghanistan. Efter över ett dygn på resande fot hinner hjärnan ställa om ganska bra till det civila livet, och det börjar redan på flygplatsen i Mazar-e Sharif.

Vi anländer till den tyska campen i full stridsutrustning, men inom en halvtimme har vi bytt om till det enda ombyte civila kläder vi har med oss, och då startar processen. Efter några timmars väntan landar det plan som ska ta oss hem. Resan går först till Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten. Den här gången anländer vi i god tid före vår nästa flight och det arrangeras ett besök till ett lyxigt köpcentrum.


Vy mot centrala Abu Dhabi med dess skyskrapor och ständigt pågående nybyggnationer.

Shoppingsuget är dock obefintligt. Att komma direkt från insatsområdet med allt vad det innebär och mötas av lyx i överflöd med märkesbutiker, skyskrapor och dyra bilar överallt blir lite av en chock. Men kanske framförallt en tankeställare. ”Så här hade Afghanistan sett ut om landet haft pengar, olja och infrastruktur”, säger jag skämtsamt till några kollegor. Kanske visar det på min okunnighet, eller på världens till synes slumpmässiga belöningssystem. Antagligen båda två, plus det faktum att Förenade Arabemiraten ligger vid havet, en jättestor logistisk fördel jämfört med Afghanistan (som ju också har stora naturtillgångar men svårigheter med att exploatera dem).


En inte helt ovanlig syn på gatorna inne i Mazar-e Sharif. Sop- och avloppshanteringen är ofta bristfällig och det grävs avloppskanaler i anslutning till vägarna.

Både Afghanistan och Förenade Arabemiraten är muslimska länder och även här ser jag kvinnor i heltäckande kläder. Många bär burkans släkting Niqab, som döljer allt utom ögonen. Ett plagg som debatterats flitigt även i Sverige. Jag märker att jag vant mig vid synen på ett helt annat sätt än för bara ett halvår sen.

När jag går genom det stora och påkostade köpcentrumet i Abu Dhabi får jag en ögonblicksbild från morgonen tidigare samma dag då vi åkte genom Mazar-e Sharif. På väg mellan Camp Northern Lights och Camp Marmal stod jag uppluckad längst bak i en av pansarterrängbilarna som tailgunner (inte min ordinarie uppgift, men glad att hjälpa till). Vi åkte genom ett av de fattigare områdena på vägsträckan och på ett ställe såg jag något som stannade kvar hos mig resten av resan.


Ett av köpcentrumen i Abu Dhabi. Här finns kända märkesbutiker och välbekanta varumärken som Ikea, Burger King och Hello Kitty.

Jag såg en gård som bestod av en helt öppen yta där jord och gräs samsades om utrymmet. Det låg lite sopor utspridda och vid ena långsidan stod en kamin. Framför kaminen satt en gammal kvinna och värmde sig på den sparsamma värme som strålade ut från kaminen, trots bristen på ved som antagligen gjorde att hon eldade vad än hon kom åt. I ena hörnet av den öppna ytan fanns ett litet hus, det kan inte ha varit mer än 10 kvadratmeter. Jag insåg genast att det jag såg var ett helt hushåll. Här åt, sov och levde en hel familj. Det som för mig såg ut som en uttorkad gräsmatta med ett förrådsskjul var alltså ett hem. Det är inte första gången jag bevittnat de hårda levnadsvillkoren för många afghaner, men det var något just den här morgonen, på väg mot min trygga villvaro hemma i Sverige, som gjorde att jag reagerade extra starkt.

Sverige saknar inte hemlösa eller fattigdom. Men det går ändå inte att jämföra med Afghanistan, ett av världens fattigaste länder, där avsaknad av rinnande vatten och avloppssystem snarare är regel än undantag för stora delar av befolkningen.

Det kändes med ens svårare att njuta av shoppingturen och det fina vädret i Abu Dhabi, när den ensamma kvinnan bland soporna framför kaminen var allt jag såg. Senare på kvällen steg vi på nästa flyg för att senare byta plan igen och klara av sista etappen till Sverige. Det kändes inte som en schlager, men det var skönt att komma hem en stund.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Vi har problem i Sverige. Kan inte vi lösa de först? Jag har tusentals frågor men vet inte om jag kan eller vill ställa. Jag skulle vilja samtala med dig men till vilken nytta då, - kanske för att tillfredställa mitt ego och/eller boosta dit!

En som vill läsa mer, 18:19, 16 mars 2010. Anmäl

Tack för dina betraktelser. Jag hejar på dig. Men främst på Afghanistans folk!

Sofia, 22:23, 14 mars 2010. Anmäl

Ha det bra på din lilla semester. <br/>Att kritisera utan att redogöra för hållbara alternativ gör ingen nytta. Ni där gör så gott ni kan och mer medan vi andra lever i lugna Sverige. har själv jobbat i ett krigshärjat land och ingenting var så enkelt och självklart jag trodde före resan. Ha det gott!

elina, 19:00, 14 mars 2010. Anmäl

Magnus, jag byter inte ämne. Men jag är nyfiken på vad Louise tycker Sverige kan göra istället, eller det kanske du kan svara på?Jag menar eftersom ni kritiserar insatsen som görs nu, måste ni ha en åsikt om vad som borde göras istället, är det så konstigt? <br/>/B-M

B-M, 10:15, 12 mars 2010. Anmäl

B-M <br/>Istället för att byta ämne så kan väl du bemöta Louise i vad hon faktiskt skriver. Och jag kan förstå det eftersom det hon skriver är sant. Sanningen är ofta obehaglig och svår att svälja. När jag själv var 20 och just avslutat värnplikten hade Afghanistan säkerligen blivit intressant eftersom jag då var okunnig om mellanöstern och det världspolitiska läget i allmänhet. Skulle inte insett bedrägeriet och skulle stolt som en tupp vägra erkänna det. Högst mänskligt.

Magnus, 23:00, 11 mars 2010. Anmäl

Ha det så bra på din leave och ladda baterierna så du kan fortsätta och skriva målande reportage som är bra och lärorika att få ta del av!

L80, 17:43, 11 mars 2010. Anmäl

Vänligen Louise, skriv en lika lång redogörelse vad du tycker ska göras i Afghanistan. Kan vara intressant att veta. <br/>Det är starka ord du använder, patetisk, okunniga människor. <br/>Det är alltid lätt att kritisera och vräka ur sej, men att skriva konstruktivt vad som borde göras istället , verkar vara väldigt svårt. <br/>/B-M

B-M, 15:03, 11 mars 2010. Anmäl

Naiva Svenskar! Ni vill rädda Afghanistan och Afrika! Ni behöver inte åka så långt för att rädda världen! Åk över östersjön och se hur det vanliga befolkningen har där! Jag kommer alltid att försvara Sverige men inte politikers intresse i Aghanistan!

ej NAIV, 07:57, 11 mars 2010. Anmäl

Välkommen hem...

Tacksam Svensk Kille, 18:48, 10 mars 2010. Anmäl

Dina patetiska betraktelser som du skriver om, är ingenting annat än en äcklig flört med alldeles för okunniga människor. Du för krig för en ockupationsmakt och en hycklande och förljugen regering som aldrig godkänts av det afghanska folket. Samla dig, och inse att din insats är i fel riktning och att alla hyllmningar är blott ett täcke för det samvete som de flesta inte verkar vilja hitta. Du vet lika som jag att Karzai inte betyuder demokrati och dit inte heller är ledordet i ditt krig.

Louise H (Webbsida), 18:11, 10 mars 2010. Anmäl

Kvinnliga poliser och afghansk byråkrati

De senaste dagarna har vi fått se hur afghansk byråkrati kan gå till. En kontaktperson dök inte upp, en annan kunde inte lova något utan ett skriftligt tillstånd, en tredje undrade varför vi inte hört av oss tidigare. Men med ett visst mått av diplomati och stämplade intyg skrivna på Dari lyckades vi till slut hitta en samarbetsform som båda parter gillade.

Vi håller på med ett projekt som går ut på att stötta afghanska kvinnor i allmänhet och rekrytering av kvinnor till polisväsendet i synnerhet. Vi har bland annat intervjuat både män och kvinnor inom Afghan National Police (ANP)  och projektet görs med anledning av den internationella kvinnodagen den 8 mars. Men budskapet gäller förstås året om.


Inspelning av en intervju.

Jag blev imponerad av de kvinnor vi träffade. Det kanske är svårt att förstå, men bara att faktiskt jobba för ANP och dessutom berätta om det så öppet och naturligt som dessa kvinnor gjorde känns som en bedrift i det här landet. Att kvinnor arbetar och bidrar till försörjningen är fortfarande ett undantag.


Här intervjuas en av de kvinnliga poliserna. Flera uttryckte stor glädje över att vi uppmärksammade deras roll inom polisen.

Vi lyfter även fram våra svenska kvinnliga soldater och hur män och kvinnor i uniform arbetar tillsammans. Precis som i våra militära operationer driver vi projektet i samarbete med de afghanska säkerhetsstyrkorna. Just i det här fallet tar vi även hjälp av våra tyska kollegor som hjälper oss med produktionsresurser.


Vår Gender Field Advisor kapten Ulrika tillsammans med en kvinnlig kapten ur den afghanska polisen.

Kvinnorna i Afghanistan är, precis som i resten av världen, hälften av landets befolkning. En framgångsfaktor för att lyckas i vårt uppdrag är att även kvinnorna tar del av och stödjer säkerhetsarbetet i landet. Det råder ingen tvekan om att det afghanska samhället skulle gynnas av att fler kvinnor fick chansen till försörjning och inflytande.


Några av de kvinnliga poliserna som vi intervjuade på ANP:s högkvarter för Balkh-provinsen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Bra. Det här är bättre krigföring som är betydligt mer effektiv. Det bästa sättet att få demokrati är att föra upp en mycket stark och tydlig symbolisk dialog. Ska kvinnor ha rösträtt eller inte? Ingen av parterna är fläckfria och det finns inget krig där det blir så för det är per definition en omöjlighet. <br/>Visst kan jag erkänna att Sverige riskeras dras med i USAs smuts. Men om vi får välja, vad är bättre? Dras med i smuts av människor som inte vill ge kvinnor rösträtt? <br/>Med respekt för att al

Pär, 13:40, 2 mars 2010. Anmäl

Jag förstår inte det första stycket i inlägget. Vad var det ni gjorde? Och varför? Med vem? Det är väldigt luddigt. Det blir inte lika häpnadsväckande för oss läsare att någon behövde ett papper,som det verkar för dig, för vi vet inte vad det var för papper liksom. Så vi ba ok, någon behövde ett papper.. Nej, man förstår inte texten riktigt.

Undrande, 11:00, 2 mars 2010. Anmäl

Bra, sagt Nils! Fram med bilder på de dödade kvinnorna också, de lämlästade barnen och de hemlösa familjerna. De bilderna ser jag på mina ryska och iranska kanaler, men aldrig från ockupanternas media! Soldat, dina barn och barnbarn ska en dag fråga dig varför du valde att ingå i ett enpartskrig som främjade intressen som hyste obefintlig respekt för det mänskliga livet i ett främmande land. Vad ska dina uttömmande svar då bli? Att du kände för att se dig om i världen, att du var arbetslös...?

Louise H, 09:38, 2 mars 2010. Anmäl

Hej! <br/>Varför visar du inga bilder av de mänskor som ni dödar? Det är väl viktigt att svenska allmänheten får se vad deras skattepengar går till. <br/>Andra frågan: Hur många mänskor har svenska delen av den USA-ledda ockupationen dödat hittills?

Nils, 09:00, 2 mars 2010. Anmäl

Vilket skämt. bloggen och hela innehållet. för 40 år sedan hade afghaner mer frihet tills väst skapade talibaner. nu bombar man landet till "fred". varje vecka får afghaner sätta livet. alla krig är meningslösa och så är det fallet här. detta kan jämnföras med all hjälp man skickar till Afrika medan man plundrar kontinenten på dess tillgångar. så döljer man sig bakom sin fina fasad när man själv skapat ett monster.

afghan, 00:42, 2 mars 2010. Anmäl

Det finns inga hållbara politiska, ekonomiska, eller ideologiska argiument för varför Sverige eller någon annan stat i världen skall gå in i ett självständigt land och störta den ställning som råder till förmån för det samhälle som inkräktaren förespråkar. Inget hållbart argument! Dessa är inkräktare och skall dömas som sådana av historien!

Louise H. (Webbsida), 22:26, 1 mars 2010. Anmäl

Det ar underbart att se att arbetet for kvinnornas situation i Afghanistan prioriteras. Det finns ingen chans for fred, demokrati eller stabilitet om 50% av befolkningen diskrimineras och nekas manga rattigheter som ovriga befolkingen har. En forbattrad situation for kvinnor och flickor ar basta mojligheten for landet att lyckas pa lang sikt. Tack for bloggen!

Marika Koch, 18:13, 1 mars 2010. Anmäl

Och de amerikanska skulle kanske också må bättre av lite mer frihet: Nu ska de straffas för att de får missfall. <br/>http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6698 475.ab

Marie Ericsson, 14:22, 1 mars 2010. Anmäl

Den här mannen tycker att ni skall sluta hjälpa kvinnor i Afghanistan. <br/>Jag är inte emot Sveriges och andras länders insats isig, tvärtom så bör Sverige utöka sin närvaro rejält. Men målet bör vara att i första hand bevara ordning tills dess landet kan göra det själv, samt att säkerställa att demokratin överlever. Förutom detta skall vi låta bli att försöka ändra deras värderingar eller pådyvla dem åsikter om hur samhället skall fungera. Allmän rösträtt i sig räcker långt om vi ger den chansen.

Hempa, 13:55, 1 mars 2010. Anmäl

Det afghanska samhället skulle gynnas av att fler kvinnor fick chansen till försörjning och inflytande, skriver soldaten och skyltar med den ignorans och okunskap som genomsyrar honom och dennes gelikar som startat ett krig för att tvinga folket bort från en diktatur till en annan. År 2002 gjorde WP en opinionsundersökning som visade att gifta afghanska kvinnor var lyckligare än gifta svenska motsvarigheter. Afghanistan är ett andligt och socialt utvecklat land, bitvis i högre grad än Sverige.

Louise H., 13:46, 1 mars 2010. Anmäl

Kritiken måste bemötas

Något av det bästa jag vet med att blogga är kommentarerrna. Jag har bloggat på flera olika bloggar i snart sex år, men när jag tackade ja till blogga på DN.se visste jag att min läsarkrets skulle vidgas. Det innebär mer skiftande åsikter, mer kritik och sällan inlägg helt utan respons. Men det är också det som är utmaningen.

Därför tänkte jag lyfta några frågor jag fått i kommentarsfälten och försöka ge mina bästa svar. Jag tycker att de flesta frågor är helt befogade, oavsett om de är kritiska eller hyllande.

Svennebanan undrar: ”Är bloggen en del i ditt uppdrag? Du borde redovisa vad du har för ”medieuppdrag” om du nu har något. Du skriver bra och skapar relation så någon ansvarig borde vara nöjd. Själv läser jag hellre nedanstående blogg http://afghanistanbloggen.blogspot.com”

Svar: Mitt uppdrag inom utlandsstyrkan är att jobba med kommunikation riktad mot den afghanska befolkningen. Bloggandet på DN gör jag helt gratis och på egen tid här nere. Det finns inga krav på innehållet från DN:s sida. Jag ser att du länkar till en blogg som är kritisk till vår insats. Det kan säkert vara bra att läsa in sig på kritikernas argument.


Stefan säger: ”Hej Fredrik! Kan du utveckla vad du menar med mission? Menar du från engelskan mission=uppdrag eller menar du verkligen att ni tror att ni är i Afghanistan och missionerar nåt?”


Svar: Flera kommentarer handlade om missionsbegreppet. Historiskt sett  har man kallat alla utlandsuppdrag för missioner, och numera är ordet insats den officiella termen. Det har inga religiösa kopplingar så vitt jag vet, snarare är kopplingen till engelskans mission i betydelsen uppdrag eller uppgift mer logisk. Jag funderar starkt på att sätta ihop en militär ordlista. Här vimlar det av förkortningar och referenser som i det civila samhället kan verka oförklarliga.


Signaturen Support skriver: ”Jag tycker också att det vore intressant med din egen mer konkreta version om varför ni ska vara där. Inte för att jag misstror dina intentioner eller dina insikter om läget i Afghanistan. Tvärtom, du som är där vet naturligtvis mer än vi som är här. Du ger hela styrkan där nere ett sympatiskt ansikte och verkar ha självdistans och inte vara naiv.”


Och signaturen Obi är inne på samma spår: ”Kan du inte berätta hur du personligen motiverar er rätt att vara där och ”hjälpa till”? Det vore intressant. Så man inte tror att du bara är en sökartyp som vill göra/testa något annorlunda. Det känns lite tunnt när det handlar om väpnad militär insats.”

Svar: Jag har delvis berättat om mina personliga motiv i intervjun med DN när jag började blogga, samt även i inlägget Varför är vi här? Men jag ska försöka kasta lite ytterligare ljus på frågan.

När det gäller Sveriges insats så finns det många orsaker att delta i det FN-sanktionerade militära samarbetet här nere. Afghanistan må ligga långt från Sverige, men när det gäller konflikter, droghandel, förtryck och andra orosmoment så krymper avstånden. Det som händer i Afghanistan påverkar Sverige och resten av världen direkt och indirekt. Om man även plussar på viljan att stötta den afghanska befolkningen, begränsa fattigdomen och andra mer huminatära motiv, så blir argumenten för vår närvaro ännu starkare. Det finns alltså flera olika skäl, och dessa spelar större och mindre roll beroende på vem du frågar.

Signaturen Obi undrade om jag är en sökare som bara vill testa något annorlunda för ett tag. Svaret är att javisst, självklart lockas jag av rent personliga motiv som har med min egen utveckling att göra. Men om det bara hade handlat om det hade jag aldrig orkat fullfölja. Mina personliga motiv samspelar med de motiv som finns för hela vår insats, och var på skalan mellan personlig utveckling och rädda världen man hamnar är upp till var och en att bestämma. Men jag är övertygad om att jag gör mer nytta på plats än hemma i Sverige.

David undrar: ”Vad anser du om det afganska samhället? Deras normer och värdegrund? Vad anser du om de politiker i Sverige som motsätter sig de svenska styrkornas arbete för fred och stabilitet? Vad anser de afganer du träffar?”


Svar: De flesta afghaner jag möter är positiva till vår närvaro och väldigt engagerade i det de gör. När det gäller samhället i stort är det tydligt att mycket av det som vi förknippar med ett västerländsk samhälle saknas här. Samtidigt finns det oerhörda kontraster. Skillnaden i livsvillkor för en relativt modern afghansk människa i någon av de större städerna och en som bor i en avlägsen by är stor. Och det gäller också normer och värdegrund.  Jag respekterar alla som tycker att vi inte borde vara här men är också beredd att motivera varför jag inte håller med. Det är viktigt att kunna föra debatten på två plan. Det måste gå att stötta de soldater som offrar tid, energi och ibland liv för sin insats även om man är kritisk till de politiska besluten.

Magnus är kritisk: ”Den här bloggen är bara PR – man försöker få det att framstå som att det finns ädla skäl och motiv till att tungt beväpnade soldater åker ner och deltar i en ockupation av främmande land. Den som säger något annat än att alla utländska soldater på afghanskt territorium är ockupanter ljuger.”

Svar: Se tidigare svar. Vill tillägga att hela vårt fokus här nere ligger på att hjälpa och stötta de afghanska säkerhetsstyrkorna så att de själva kan ta över ansvaret för säkerheten. Målet är alltså självständighet och fred, inte ockupation.


Signaturen Affeman svarar också signaturen Magnus angående att svenska soldater bara skulle åka hit på grund av lönen och statusen: ”Pengar? Status? En soldat här nere tjänar ca 25.000 netto. Då är vi skilda från vänner och familj, får ej dricka alkohol, har 18 timmars arbetsdagar och ständig beredskap på 60 minuter. Ledig helg existerar inte. Sen förmånskattas det på vårat 9kvm-boende som vi bor i (Container) och de frystorkade måltiderna vi äter.”
Mattias skriver mycket klokt: ”Visst är det viktigt att att afghanska kvinnor, och afghanska förtryckta män för den delen också, får den frihet de förtjänar. Men väst kan inte driva den utvecklingen åt afghanerna, de måste uppnå den själva, med stöd från omvärlden. Annars blir det inte hållbart. ”


Svar: Du har helt rätt, och precis som jag varit inne på i tidigare svar så är det därför helt avgörande att vi lyckas stödja afghanerna själva i processen och inte försöka göra oss själva populära. Först när afghanen tror på det egna landets säkerhets- och myndighetsstrukturer har vi lyckats.

Tacksam Svensk Kille säger: ”Du har en unik möjlighet att påverka vår syn på din och dina kollegors situation, jag väljer att läsa och följa din blogg då jag önskar en ÄKTA rapportering av läget, som ett
komplement och kanske till och med en motvikt till medias Bilder.”


Svar: Jag hoppas kunna skriva så äkta som möjligt utifrån hur jag uppfattar läget. Andra inom mitt förband kan säkert tycka annorlunda jämfört med mig, men det vi har gemensamt är ju att vi engagerat oss i att hjälpa till här nere.

Puh, tack för alla frågor. Hoppas jag gett några vettiga svar. Jag kommer fortsätta att skriva, och förhoppningsvis skildra både bra och jobbiga saker som händer här nere. Hoppas du vill följa med.

 

”Här är vi ute på en fotpatrull tillsammans med den afghanska polisen. Jag stannade till och pratade med en man på gatan. Han var nyfiken och ställde en del frågor vilket gav mig chansen att berätta om vårt uppdrag att stötta den afghanska polisen och att vi försöker jobba tillsammans. I mitten står det lokala polisbefälet.” Foto: Henrik Eskilsson, Försvarsmakten

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Hej Fredrik, du skriver att det kan vara bra att läsa in sig på kritikernas argument. Jag antar att du har gjort det men hur är det med majoriteten av svenskarna där nere? Mitt intryck efter att ha tagit del av många intervjuer och artiklar är att de flesta bara upprepar militärledningens standardargument. Känner de till Afghanistans historia? Tar de del av många afghanistanexperters kritik?

Kjell J, 10:48, 25 februari 2010. Anmäl

Mission kommer annars från latinets missio som betyder uppdrag. <br/>Sen är det ju inte så att deltagande i ockupationen på något sätt skulle orsaka fred. Sovjet använde samma argument på sin tid, de utbildade också den afghanska armén (säkerhetsstyrkor på nyspråk), de skulle också befria kvinnorna, alla afghaner som de sovjetiska soldaterna pratade med var positiva osv. När de åkte hem så fortsatte kriget, det kommer det göra när vi tröttnar också.

profanum_vulgus, 09:27, 25 februari 2010. Anmäl

Angående kritiken, är det inte bättre att vara supertydlig? Att exempelvis tydligt klargöra uppdraget från din uppdragsgivare här (bloggar du å Natos vägnar eller är svenska försvarets image du ska lyfta?) samt vilka typer av pr-frågor du jobbar med i Afghanistan. Att stå för att du är PR-kille gör inte din berättelse mindre trovärdig.

PR, 13:00, 24 februari 2010. Anmäl

Skulle Isaf ingripa även mot de krigsherrar som står på Karzais sida. Mot Karzairegimen, mot CIA, mot Nato kanske möjligen det fanns ett hopp. Men att gå in på en sida i ett (splittrat) inbördeskrig där man tom håller valfuskande korrupta regimer vid liv räcker det inte att hojta om flickskolor. Konflikten är tyvärr så mycket större och vid. Man kan inte endast se till Svenska Isafstyrkans verksamhetsområde.

Daddy O, 14:43, 23 februari 2010. Anmäl

"Målet är alltså självständighet och fred, inte ockupation. " <br/>Det var samma mål som Sovjetunionen hade när de gick in. De vill ut så snabbt som möjligt, men desto hetare kriget blev desto svårare att dra sig ur. Till slut gav de upp - för krig drivs vidare av egen kraft. Det spelar ingen roll om syftet är "gott" eller man inte "vill" döda civila. Krigets dynamik skapar sin egen destruktiva väg framåt och förstärker andra negativa krafter som korruption, kriminalitet och knarkaffärer.

Daddy O, 14:40, 23 februari 2010. Anmäl

Skönt att du ta dig tid Fredrik, tack för en bra blogg. <br/>"SIgn Frank" Fredrik är ingen journalist han är en vanlig soldat som valt att bidra med sina upplevelser. <br/>Om det ses som propaganda får du väl helt enkelt använda din förmåga att källkritiskt ta del av av infon

Tacksam Svensk Kille, 21:56, 22 februari 2010. Anmäl

Det var tre minibussar med trettio kvinnor och barn. De bombades ihjäl i går. Hur tycker du vi ska kunna utesluta att inte sådana fruktansvärda brott sker även i fortsättningen med den militära insats som pågår i landet Afghanistan? <br/>Är inte i dag militära insatser detsamma som flygbombning av mål och där bombarna = Mördarna inte ser offren?

Ejnar Ekström (Webbsida), 20:57, 22 februari 2010. Anmäl

När ska du skriva lika inlevelsefullt om de nu dödade <br/>i minibussarna som du skrev om 2 döda svenskar ?

Freddy, 15:06, 22 februari 2010. Anmäl

"Finns inga krav från DN". OK, men vilka krav finns det från din arbetsgivare ? <br/>Sen undrar jag om du har läst in dig något på de strategiska skälen USA/Nato har för sin närvaro ? <br/>Hörde du att 33 civila i minibussar nu har dödats av Nato-flyg ? Märkligt att ha så dålig koll på vad man skjuter på, om nu säkerheten för civila är högprioriterat.

Freddy, 14:50, 22 februari 2010. Anmäl

Man kan väl inte som journalist vara omedveten om hur ordet mission huvudsakligen används, i SAOL står det t.ex. "verksamhet för spridning av kristen religion; uppdrag". Att det sedan används av militären gör ju inte saken bättre, det går väl alldeles utmärkt att bruka ordet uppdrag

Frank, 14:21, 22 februari 2010. Anmäl

Två timmar på leriga vägar

När jag kommer in i rummet ser jag i ögonvrån hur samtliga kvinnor höjer upp sina slöjor och döljer allt utom ögonen och näsan bakom de vackra tygerna. Vår Gender Field Advisor Ulrika går in till kvinnorna, jag stannar utanför. Men det spelar ingen roll. Jag är en främmande man och så länge jag står kvar i närheten kommer kvinnorna att skyla sig. Jag försöker göra mig osynlig, vilket är en smått komisk tanke när man vet att jag är två meter lång och väger över 130 kg med utrustning på mig. Inget tal om att gömma sig i gardinen direkt.



Vi är på besök hos en hantverksskola för kvinnor inne i Mazar-e-Sharif. Tidigare har vi gått runt och tittat på lokalerna med föreståndaren, en kvinna som utstrålar målmedvetenhet och engagemang. Kvinnorna har gjort fantastiskt fina handarbeten som säljs i närområdet. Vissa går två timmar enkel väg för att komma till skolan och lära sig hantverket. Jag tittar ner på mina leriga kängor och funderar på hur jag skulle se ut efter två timmars promenad på leriga vägar i stadens myller. Asfalt är en lyx i det här landet. Ändå ser jag sällan riktigt smutsiga människor eller kläder.



Ulrika och Cecilia, chef över en sjukvårdspluton, talar med kvinnorna på skolan. Jag träffar en pojke utanför som ritat en teckning. Den föreställer en bil med svensk flagga. Pojken går i skolan och har även börjat lära sig engelska. Vi utbyter några korta fraser. Pojken märker hur det han säger på engelska faktiskt fungerar. Vi förstår varandra.



De flesta känner till kvinnornas situation i Afghanistan, och alla soldater i utlandsstyrkan har fått särskild utbildning i genus-frågor hemma i Sverige. Det är dock inte förrän man konfronteras med verkligheten som det sjunker in. När burkaklädda kvinnor snabbt försvinner in genom dörrar eller väljer en annan väg när de ser oss på gatorna. Hur jag som främmande man ska undvika att öppet skaka hand eller prata direkt med kvinnor jag inte känner väl, framförallt på grund av risken för repressalier mot kvinnorna. Inte mot mig.



Trots att vi bär uniform och vapen går det bra att samverka med olika aktörer och officiella personer, men att lära känna någon på djupet är svårt. Det gäller nog både i Afghanistan och i Sverige. Men det finns hopp. Det finns exempel på framgångsrika afghanska kvinnor inom myndighetsvärlden, och det förekommer kvinnliga poliser, läkare och advokater. Men de är undantag. Lysande undantag förstås.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (20)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 20

Det knäppaste är ju att förtrycket av kvinnorna inte är en gamal tradition utan att det blivit påtvingat på senare år av islamska ledare. Man kan ju förstå om en tradition är svår att komma ur men detta är ju nytt för dem.

geppo, 10:35, 17 februari 2010. Anmäl

Det finns som sagt gott om exempel där USA i synnerhet har gått in för att skapa demokrati i andra länder genom att avsätta demokratiskt valda ledare och sätta dit en docka som skyddar amerikansa intressen. USA bryr sig inte ett skit om några andra länder. Det gör däremot Sverige hopas jag och därför ska man inte blanda ihop afghanska och amerikanska intressen, och inte heller svenska och amerikanska..

Mattias, 12:31, 10 februari 2010. Anmäl

Jag vet inte om Magnus är särskilt intresserad av att diskutera något, han bemöter ju knappast frågorna han får. Däremot så har han en poäng i att det ofta luktar kulturimperialism i mellanöstern. Visst är det viktigt att att afghanska kvinnor, och afghanska förtryckta män för den delen också, får den frihet de förtjänar. Men väst kan inte driva den utvecklingen åt afghanerna, de måste uppnå den själva, med stöd från omvärlden. Annars blir det inte hållbart.

Mattias, 12:28, 10 februari 2010. Anmäl

Magnus. Alla samhällen inkl. vårt bygger på en "påtvingad" idé om vad som är frihet, rättigheter och moral. Däri ligger ju också problemet; utan skiljda åsikter i denna fråga skulle det inte finnas några krig. Självklart ryms många definitioner av begreppet frihet i Afghanistan. Men låt oss i alla fall enas om att frihet handlar om att få finnas till och respekteras. Afghanistans kvinnor är således inte fria under talibanernas fötter, t.ex. Vilken frihet skulle svenskarna beröva dem, menar du?

A, 12:18, 3 februari 2010. Anmäl

Till Hej <br/>Ditt resonemanget låter otäckt. Så vi ska påtvinga dom våra definitioner på frihet och trygghet genom militärt våld. Och ordet frihet är väldigt böjligt ord som missbrukats enormt historiskt som ofta i praktiken betytt slaveri. Vår definition på frihet och trygghet skiljer sig såklart från deras och varför ska vi mästra och tvinga dom till tankar och beteenden som inte är förenligt med deras traditioner och sätt att leva. Jag trodde kolonialtiden dog ut i slutet på 1800-talet.

Magnus, 22:09, 2 februari 2010. Anmäl

Det handlar inte om att man ska påtvinga afghanerna demokrati och feminism utan snarare att människorna som lever i landet ska få en trygg tillvaro och kan leva sina liv fritt som vilken människa som helst har rätt till (även fast det inte alltid är så). Denna trygghet och frihet har de knappast under talibanstyre!

hej, 20:50, 2 februari 2010. Anmäl

Det handlar inte om att bevara någon fred som heller inte finns. Det handlar om att slå ut pashtunstödd talibangerilla inom det område man har fått tilldelat av USA som anföll och ockuperade Afghanistan på falska grunder 2001. Först när talibangerillan är utplånad vilket verkar omöjligt, då kanske det blir fred. Hur många hundratusentals afghanska män, kvinnor, barn och gamla ska dödas och lemlästas för att tvinga dom att underkasta sig demokrati och feminism?

Magnus, 18:50, 2 februari 2010. Anmäl

Pengar? Status? <br/>En soldat här nere tjänar ca 25.000 netto. Då är vi skilda från vänner och familj, får ej dricka alkohol, har 18 timmars arbetsdagar och ständig beredskap på 60 minuter. Ledig helg existerar inte. <br/>Sen förmånskattas det på vårat 9kvm-boende som vi bor i (Container) och de frystorkade måltiderna vi äter.

Affeman, 14:17, 2 februari 2010. Anmäl

Det som driver svenska soldater att åka ner till afghanistan är följande: <br/>Pengar <br/>Status <br/>Övning <br/>Övningsskälet kan jag acceptera eftersom Tolgfors så gott som lagt ner övningsverksamheten inom försvaret. <br/>Den här bloggen är bara PR - man försöker få det att framstå som att det finns ädla skäl och motiv till att tungt beväpnade soldater åker ner och deltar i en ockupation av främmande land. Den som säger något annat än att alla utländska soldater på afghanskt territorium är ockupanter ljuger.

Magnus, 13:40, 2 februari 2010. Anmäl

Välskrivet, intressant och inte minst viktigt för att vanliga svenskar (om det nu är några vanliga svenskar som läser DN) ska förstå vilken betydelse de svenska trupperna har.

Erik, 09:13, 2 februari 2010. Anmäl

Tillbaka på banan

Jag tittar ut från flygplansfönstret och ser ökenlandskapet flankerat av de vackra bergen i söder. Efter ett kort besök hemma i Sverige är det dags att återvända till insatsområdet. Vi landar på den tyska basen, kliver ner för trappan till landningsbanan och befinner oss helt plötsligt i en krigszon. Så kändes det i alla fall första gången. Men nu är det annorlunda. Nu är det vardag. Och jag vet att det jag ser bara är en del av verkligheten.

Militärfordon, flygplan och helikoptrar så långt ögat når. Det är som att någon har satt ett filter framför ögonen. Alla färger är dova och nedtonade. Svart, grått, beige och mörkgrönt dominerar. Vi tar på oss utrustningen igen efter några veckor i civila kläder. Gör oss klara för en ny omgång av skarp svensk militärverksamhet.

Afghanistan är en plats fylld av kontraster. Det gäller vår militära insats likväl som kulturen, människorna, landskapet och naturen. Utanför den militära miljön väntar ett fantastiskt vackert landskap med en lång historia. En historia som kommer att prägla dess människor både idag och i framtiden.

Det börjar mörkna när vi blir upphämtade för transport till Camp Northern Lights. Jag blir ombedd att stå som ”tail gunner” i ett av stridsfordonen under den relativt korta färden. Det är en ovanlig uppgift för mig men vardag för alla skyttesoldater som bland annat eskorterar både transporter och människor i den svenska missionen. De är ofta ute på vägarna och deras uppdrag är viktigt.


Det är en varm kväll, även i afghanska vintermått mätt, och jag tar in ljuden och lukterna när vi rullar iväg. Jag sticker ut överkroppen ur luckan längst bak på terrängbilen och får förstaklassbiljett till den afghanska natten.

Jag hade inte räknat med det, men det känns skönt att vara hemma.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

malalai Joya

kalle, 16:32, 1 februari 2010. Anmäl

Stay frosty.

Ham, 16:21, 1 februari 2010. Anmäl

Håller med nedanstående. Stay safe.

Bengt F, 15:02, 1 februari 2010. Anmäl

Stå på dig! <br/>Ni gör ett stort arbete, som vi härhemma uppskattar och värderar er högt för! <br/>Våra tankar är hos er! <br/>/ En som känner samhörighet!

Småland, 14:10, 1 februari 2010. Anmäl

Upptakt

Den här bloggen kommer inte att handla om mig, men den blir min tolkning av verkligheten. Det är min tolkning av ett engagemang, en konflikt och en tillvaro som är undantag för oss, men vardag för alla vi träffar. Jag vill berätta om afghanerna, ett av världens tappraste folk. Och jag vill berätta om soldaterna i utlandsstyrkan, några av Sveriges modigaste yrkesmänniskor.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

jag hoppas verkligen att du gör en bra gärning i Afghanistan och jag ser fram emot din blogg

Enayat, 20:37, 7 februari 2010. Anmäl

Stödjer dig och de andra svenska trupperna till 100%. Det är en berömvärd handling ni gör och ni förtjänar allt stöd ni kan få.

Stöd våra utlandssoldater!, 09:04, 2 februari 2010. Anmäl

Intressant, det kommer bli läsvärt.

Facebookanvändare, 17:13, 1 februari 2010. Anmäl

Du hjälper en av de mest korrupta länderna i världen med din närvoro i Afghanistan. USAs närvaro är ingenting mer än en ockupation av ännu ett fattigt land. Vill du vara tapper så åk tillbaka till sverige och berätta sanningen för dina överordnade om USAs och Europas vansinne och kämpa för sanningen.

C.D, 17:04, 1 februari 2010. Anmäl

Du är en bricka i ett politiskt spel. Synd eftersom du verkar vara en klok man annars. Nu kommer ditt bloggande användas för att skapa en opinion FÖR ockupationen, istället för som idag, EMOT det komplexfyllda äventyret. <br/>Läs Den Stillsamme Amerikanen om du får tillfälle. Fundera sedan på varför du är där och varför du känner av distansen från civilbefolkningen som du tror dig hjälpa.

Carl Gustaf, 16:42, 1 februari 2010. Anmäl

Riktigt bra att du bloggar därifrån! Ska bli spännnande att läsa din verklighetsskildring, och hoppas att du kan upplysa mig och oss om hur det är där nere, bättre än vad annan media lyckats med. <br/>Tack!

Cecilia, 16:20, 1 februari 2010. Anmäl

Världens tappraste folk? Människor som är rädda för frihet och jämställdhet är världens tappraste folk? Lägg ner med plattityderna och börja analysera på riktigt istället, vad anser du om det afganska samhället? Deras normer och värdegrund? Vad anser du om de politiker i Sverige som motsätter sig de svenska styrkornas arbete för fred och stabilitet? Vad anser de afganer du träffar?

David, 15:25, 1 februari 2010. Anmäl

Snälla du : Skjut inte någon!

walle, 15:05, 1 februari 2010. Anmäl