Besöksparadoxen

Sveriges insats i Afghanistan får mycket uppmärksamhet i den svenska medierapporteringen., speciellt när det inträffar allvarliga händelser. Men även inom Försvarsmakten är förstås intresset för verksamheten stort. Det finns trots allt ganska få platser i världen där vi genomför skarp militär verksamhet och behovet av erfarenhetsinsamling och utvärdering är stort. Ja, nästan så stort att det ibland tycks överskugga den faktiska verksamheten.

Under förra året hade Camp Northern Ligths över 7000 gästnätter på campen. Varje dygn besöks campen av i snitt 20 gäster. Det är personer som inte tillhör det ordinarie förbandet men som besöker insatsområdet av olika skäl. Det kan vara allt ifrån politiker från riksdag och regering, högt uppsatta svenska militärer till journalister, olika typer av utrednings- eller inspektionsgrupper, servicepersonal samt chefer och nyckelpersoner från kommande insatsförband. Det är vår kvartermästare Fredrik Rostov som bland annat ansvarar för att förbereda alla besök (läs gärna mer om honom i det här inlägget på FS18 Anhörigblogg).

Varje gång vi får ett besök tas resurser i anspråk. Det anordnas transporter med eskort, det förbereds ofta ett noga planerat besöksprogram med föreläsningar och genomgångar av personal från vårt förband. Samtidigt ordnas det med kost och logi till alla besökare.

Kort sagt finns det en hel del resurser som går åt för att kunna ta emot alla besökare. Resurser som i vanliga fall hade använts till annan verksamhet. Det kanske är svårt att föreställa sig, men att flytta några få personer från punkt A till punkt B är ett projekt som innefattar en mängd moment och förberedelser. Logistik är alltid en springande punkt här nere.

Annons:


Logistik och transport av personal är en resurskrävande uppgift.

Behövs verkligen alla besök om det nu drar så mycket resurser? Borde man inte vara restriktiv med att skicka ner olika representanter från svenska myndigheter? Svaret skiftar beroende på vem du frågar.

För att förberedelserna ska bli så bra som möjligt för de soldater som ska ta över efter oss är ”studiebesök” eller rekognosering en viktig del. Det underlättar helt enkelt enormt att representanter från det kommande förbandet har fått en chans att bekanta sig med området och har en förståelse om vad uppdraget går ut på innan de tar över ansvaret. Speciellt eftersom vi roterar all personal en gång i halvåret.

Detsamma kan sägas gälla för svenska politiker och beslutsfattare inom Försvarsmakten. De måste få insyn och förståelse för verksamheten för att på hemmaplan kunna ta de rätta besluten. Därmed inte sagt att vi som är här nere ibland kan ifrågasätta om de där hemma verkligen förstår vad vi gör. Det känns dock inte som ett unikt problem. Stora avstånd och extrema skillnader i miljö och kultur är ibland svåra att överbrygga även när det sitter svenskar i båda ändarna av linan.

Journalisterna då? Ett av Försvarsmaktens ledord är transparens och för att skapa folkligt stöd och förståelse för insatsen måste man tillåta en viss oberoende granskning. Ofta upplever jag att de journalister som besökt oss har visat stort engagemang för vårt arbete och i första hand varit ute efter att skildra verksamheten så realistiskt som möjligt, snarare än att jaga efter scoop eller skapa dramatik. Samtidigt finns exempel på hur representanter från svensk media försämrat våra relationer med viktiga afghanska personer. Oavsett är medierapporteringen härifrån en viktig del för att knyta samman de politiska besluten på hemmaplan med de faktiska konsekvenserna i insatsområdet.

Det blir tydligt att det finns många bra skäl att ta emot besök, även om det alltid går att diskutera antalet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Intressant kommentar rörande tjänsteresorna här nedan. Sedan april sker resorna överhuvudtaget inte med reguljärflyg (tidigare var det reguljärt till UAE) så det är knappast ett skäl. Sedan är det knappast så att det är såpass roligt att resa till Afghanistan att det sker på pin tjiv. <br/>Tyvärr är ett av skälen till de många tjänsteresorna för logistikpersonal och liknande stödfunktioner på att förbandet är underdimensionerat avseende vissa funktioner.

Sleipnir, 22:03, 29 mars 2010. Anmäl

Först och främst man deltar inte i försvars makten utan i en krigsmakten någonstan där USA för krig för den global kapitalism-FN inspirirat krig mot små och fatig folk utnytjas för USA-s imperialism. Nämligen FN är största Departement och mest efektiva i alla avseende.

Lalic Alija, 13:43, 28 mars 2010. Anmäl

Tack för en bra och viktigt blogg! <br/>Min granne är uppväxt i Afganistan. Hon lämnade landet för USA som 14 åring för snart 25 år sedan, sist av 5 syskon. Trots alla svårigheter de gick igenom innan hon flydde säger hon att hon längtar tillbaka varje dag och följer alla nyheter om sitt tidigare hemland. Hon är enormt tacksam för att ni är där.

Emilia, 05:25, 27 mars 2010. Anmäl

Varför ska man för att skapa "folkligt stöd och förståelse för insatsen" bara vara tvungna att tillåta "en viss oberoende granskning". Borde det inte vara så att försvarsmakten alltid ska agera med total transparens. Inte räcker det väl med en "viss" oberoende granskning, om ni är där i demokratins tjänst. Vilket jag tror är ert uppdrag. Demokrati=fred.

Patrik, 02:17, 27 mars 2010. Anmäl

Ett verkligt skäl till alla besök från statligt anställda är att samla bonuspoäng för flygresorna. Tänk så bra att sedan nyttja dessa poäng för att åka på en riktig semester! Ttyvärr alltför vanligt. Ett sätt att stoppa det är att bonupoängen tillfaller arbetsgivaren. Självklart tycker man. Men hur är det i verkligheten? Bra om DN tittar på detta. Börja med det fattiga försvaret, och kolla deras resekostnader, och vart bonupoängen tar vägen!

Skattebetalare, 18:26, 26 mars 2010. Anmäl

En attack mot det goda samarbetet

När vi anlände till Mazar-e Sharif i november förra året hade precis minnesstenen blivit klar för den tolk som stupade till följd av en IED-bomb tidigare samma månad. Det var en attack där där även flera svenska soldater skadades. Minnesstenarna på Camp Northern Lights är centralt placerade och de flesta soldater passerar platsen flera gånger om dagen. Fram till för några veckor sedan fanns fem minnesstenar resta över kollegor som stupat sedan insatsen påbörjades. Nu finns det åtta stenar. Det börjar bli trångt där vid flaggstängerna.


Tre nya stenar under uppförande vid minnesplatsen på Camp Northern Lights.

I torsdags begravdes löjtnant Gunnar Andersson i Stockholm. Samtidigt hölls en minnestund på Camp Northern Lights vid de nya minnesstenarna. Återigen riktas fokus mot attacken som ägde rum för snart en månad sedan.


De stupade i attacken för snart en månad sedan, tolken Mohamad Shahab Ayouby, kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson.

Jag tror många av oss befarade att allvarliga incidenter skulle kunna hända under vår insats i Afghanistan, men få hade nog räknat med att inte bara våra soldater, utan även själva grunden för vår närvaro, skulle bli attackerad – relationen med de afghanska säkerhetsstyrkorna. För precis som min kollega Daniel skriver på Fredssoldater.se var det inte någon av de två typiska attackerna, vägbomber eller eldöverfall, som vår enhet utsattes för. Istället kom attacken när samverkan mellan våra soldater och de vi är här för att stötta ägde rum. Daniel skriver:

”…med vapnen hängandes längs sidorna och låg eldberedskap fanns ingen tid att reagera, inga tecken som kunde tydas att något var på väg att hända […] Det är den afghanska polisen och militären som senare skall klara av att manövrera den demokratiska rättsprocessen utan inblandning från ISAF. Dådet tillförs därför en extra komplicerad dimension som vi i det fortsatta arbetet måste vara beredda att hantera.”

Vardagen har återvänt till de flesta av oss och insatsen fortsätter ännu några månader innan nästa kontingent kommer ner för att lösa av oss, med allt vad det innebär av överlämning från oss och inledande relationsbyggande för den nya personalen. Men en sak är säker. Vi kommer aldrig glömma kapten Johan Palmlöv, löjtnant Gunnar Andersson och tolken Mohamad Shahab Ayouby, eller de andra som offrat livet i tjänsten här nere.

För övrigt rekommenderas bloggen Wiseman’s Wisedom som ett alternativ till den traditionella medierapporteringen om vår insats. Bland annat har han nyligen kommenterat ledarskapet hos den nuvarande chefen för vår insats, överste Tistam, samt även gett sin syn på hur den svenska insatsen utvecklas och vår förmåga att vinna ”hearts and minds” hos befolkningen, trots ökad militär närvaro. Han beskriver enligt mig på ett bra sätt sambandet mellan militär närvaro och effektivt civilt bistånd, samt även hur svensk media ibland kan få saker om bakfoten.

”Det resoluta agerandet hos svenskarna, när man inte som tidigare backat vid beskjutning utan istället tagit striden, har lett till ett betydligt ökat förtroende hos afghansk polis och militär, men framförallt och viktigast, hos den civila befolkningen, vilket undersökningar och intervjuer visat.” Ur inlägget Oväntade effekter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

nligt Mikael Nyberg i Aftonbladet för några veckor sedan har Aghanistan väldiga rikedomar. <br/>Men av någon anledning tar andra länder och skor sig på dessa. Kan det vara så eller är denne Nyberg helt fel ute ?

jan ove johansson, 18:31, 10 mars 2010. Anmäl

Kvinnliga poliser och afghansk byråkrati

De senaste dagarna har vi fått se hur afghansk byråkrati kan gå till. En kontaktperson dök inte upp, en annan kunde inte lova något utan ett skriftligt tillstånd, en tredje undrade varför vi inte hört av oss tidigare. Men med ett visst mått av diplomati och stämplade intyg skrivna på Dari lyckades vi till slut hitta en samarbetsform som båda parter gillade.

Vi håller på med ett projekt som går ut på att stötta afghanska kvinnor i allmänhet och rekrytering av kvinnor till polisväsendet i synnerhet. Vi har bland annat intervjuat både män och kvinnor inom Afghan National Police (ANP)  och projektet görs med anledning av den internationella kvinnodagen den 8 mars. Men budskapet gäller förstås året om.


Inspelning av en intervju.

Jag blev imponerad av de kvinnor vi träffade. Det kanske är svårt att förstå, men bara att faktiskt jobba för ANP och dessutom berätta om det så öppet och naturligt som dessa kvinnor gjorde känns som en bedrift i det här landet. Att kvinnor arbetar och bidrar till försörjningen är fortfarande ett undantag.


Här intervjuas en av de kvinnliga poliserna. Flera uttryckte stor glädje över att vi uppmärksammade deras roll inom polisen.

Vi lyfter även fram våra svenska kvinnliga soldater och hur män och kvinnor i uniform arbetar tillsammans. Precis som i våra militära operationer driver vi projektet i samarbete med de afghanska säkerhetsstyrkorna. Just i det här fallet tar vi även hjälp av våra tyska kollegor som hjälper oss med produktionsresurser.


Vår Gender Field Advisor kapten Ulrika tillsammans med en kvinnlig kapten ur den afghanska polisen.

Kvinnorna i Afghanistan är, precis som i resten av världen, hälften av landets befolkning. En framgångsfaktor för att lyckas i vårt uppdrag är att även kvinnorna tar del av och stödjer säkerhetsarbetet i landet. Det råder ingen tvekan om att det afghanska samhället skulle gynnas av att fler kvinnor fick chansen till försörjning och inflytande.


Några av de kvinnliga poliserna som vi intervjuade på ANP:s högkvarter för Balkh-provinsen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Bra. Det här är bättre krigföring som är betydligt mer effektiv. Det bästa sättet att få demokrati är att föra upp en mycket stark och tydlig symbolisk dialog. Ska kvinnor ha rösträtt eller inte? Ingen av parterna är fläckfria och det finns inget krig där det blir så för det är per definition en omöjlighet. <br/>Visst kan jag erkänna att Sverige riskeras dras med i USAs smuts. Men om vi får välja, vad är bättre? Dras med i smuts av människor som inte vill ge kvinnor rösträtt? <br/>Med respekt för att al

Pär, 13:40, 2 mars 2010. Anmäl

Jag förstår inte det första stycket i inlägget. Vad var det ni gjorde? Och varför? Med vem? Det är väldigt luddigt. Det blir inte lika häpnadsväckande för oss läsare att någon behövde ett papper,som det verkar för dig, för vi vet inte vad det var för papper liksom. Så vi ba ok, någon behövde ett papper.. Nej, man förstår inte texten riktigt.

Undrande, 11:00, 2 mars 2010. Anmäl

Bra, sagt Nils! Fram med bilder på de dödade kvinnorna också, de lämlästade barnen och de hemlösa familjerna. De bilderna ser jag på mina ryska och iranska kanaler, men aldrig från ockupanternas media! Soldat, dina barn och barnbarn ska en dag fråga dig varför du valde att ingå i ett enpartskrig som främjade intressen som hyste obefintlig respekt för det mänskliga livet i ett främmande land. Vad ska dina uttömmande svar då bli? Att du kände för att se dig om i världen, att du var arbetslös...?

Louise H, 09:38, 2 mars 2010. Anmäl

Hej! <br/>Varför visar du inga bilder av de mänskor som ni dödar? Det är väl viktigt att svenska allmänheten får se vad deras skattepengar går till. <br/>Andra frågan: Hur många mänskor har svenska delen av den USA-ledda ockupationen dödat hittills?

Nils, 09:00, 2 mars 2010. Anmäl

Vilket skämt. bloggen och hela innehållet. för 40 år sedan hade afghaner mer frihet tills väst skapade talibaner. nu bombar man landet till "fred". varje vecka får afghaner sätta livet. alla krig är meningslösa och så är det fallet här. detta kan jämnföras med all hjälp man skickar till Afrika medan man plundrar kontinenten på dess tillgångar. så döljer man sig bakom sin fina fasad när man själv skapat ett monster.

afghan, 00:42, 2 mars 2010. Anmäl

Det finns inga hållbara politiska, ekonomiska, eller ideologiska argiument för varför Sverige eller någon annan stat i världen skall gå in i ett självständigt land och störta den ställning som råder till förmån för det samhälle som inkräktaren förespråkar. Inget hållbart argument! Dessa är inkräktare och skall dömas som sådana av historien!

Louise H. (Webbsida), 22:26, 1 mars 2010. Anmäl

Det ar underbart att se att arbetet for kvinnornas situation i Afghanistan prioriteras. Det finns ingen chans for fred, demokrati eller stabilitet om 50% av befolkningen diskrimineras och nekas manga rattigheter som ovriga befolkingen har. En forbattrad situation for kvinnor och flickor ar basta mojligheten for landet att lyckas pa lang sikt. Tack for bloggen!

Marika Koch, 18:13, 1 mars 2010. Anmäl

Och de amerikanska skulle kanske också må bättre av lite mer frihet: Nu ska de straffas för att de får missfall. <br/>http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6698 475.ab

Marie Ericsson, 14:22, 1 mars 2010. Anmäl

Den här mannen tycker att ni skall sluta hjälpa kvinnor i Afghanistan. <br/>Jag är inte emot Sveriges och andras länders insats isig, tvärtom så bör Sverige utöka sin närvaro rejält. Men målet bör vara att i första hand bevara ordning tills dess landet kan göra det själv, samt att säkerställa att demokratin överlever. Förutom detta skall vi låta bli att försöka ändra deras värderingar eller pådyvla dem åsikter om hur samhället skall fungera. Allmän rösträtt i sig räcker långt om vi ger den chansen.

Hempa, 13:55, 1 mars 2010. Anmäl

Det afghanska samhället skulle gynnas av att fler kvinnor fick chansen till försörjning och inflytande, skriver soldaten och skyltar med den ignorans och okunskap som genomsyrar honom och dennes gelikar som startat ett krig för att tvinga folket bort från en diktatur till en annan. År 2002 gjorde WP en opinionsundersökning som visade att gifta afghanska kvinnor var lyckligare än gifta svenska motsvarigheter. Afghanistan är ett andligt och socialt utvecklat land, bitvis i högre grad än Sverige.

Louise H., 13:46, 1 mars 2010. Anmäl

Kritiken måste bemötas

Något av det bästa jag vet med att blogga är kommentarerrna. Jag har bloggat på flera olika bloggar i snart sex år, men när jag tackade ja till blogga på DN.se visste jag att min läsarkrets skulle vidgas. Det innebär mer skiftande åsikter, mer kritik och sällan inlägg helt utan respons. Men det är också det som är utmaningen.

Därför tänkte jag lyfta några frågor jag fått i kommentarsfälten och försöka ge mina bästa svar. Jag tycker att de flesta frågor är helt befogade, oavsett om de är kritiska eller hyllande.

Svennebanan undrar: ”Är bloggen en del i ditt uppdrag? Du borde redovisa vad du har för ”medieuppdrag” om du nu har något. Du skriver bra och skapar relation så någon ansvarig borde vara nöjd. Själv läser jag hellre nedanstående blogg http://afghanistanbloggen.blogspot.com”

Svar: Mitt uppdrag inom utlandsstyrkan är att jobba med kommunikation riktad mot den afghanska befolkningen. Bloggandet på DN gör jag helt gratis och på egen tid här nere. Det finns inga krav på innehållet från DN:s sida. Jag ser att du länkar till en blogg som är kritisk till vår insats. Det kan säkert vara bra att läsa in sig på kritikernas argument.


Stefan säger: ”Hej Fredrik! Kan du utveckla vad du menar med mission? Menar du från engelskan mission=uppdrag eller menar du verkligen att ni tror att ni är i Afghanistan och missionerar nåt?”


Svar: Flera kommentarer handlade om missionsbegreppet. Historiskt sett  har man kallat alla utlandsuppdrag för missioner, och numera är ordet insats den officiella termen. Det har inga religiösa kopplingar så vitt jag vet, snarare är kopplingen till engelskans mission i betydelsen uppdrag eller uppgift mer logisk. Jag funderar starkt på att sätta ihop en militär ordlista. Här vimlar det av förkortningar och referenser som i det civila samhället kan verka oförklarliga.


Signaturen Support skriver: ”Jag tycker också att det vore intressant med din egen mer konkreta version om varför ni ska vara där. Inte för att jag misstror dina intentioner eller dina insikter om läget i Afghanistan. Tvärtom, du som är där vet naturligtvis mer än vi som är här. Du ger hela styrkan där nere ett sympatiskt ansikte och verkar ha självdistans och inte vara naiv.”


Och signaturen Obi är inne på samma spår: ”Kan du inte berätta hur du personligen motiverar er rätt att vara där och ”hjälpa till”? Det vore intressant. Så man inte tror att du bara är en sökartyp som vill göra/testa något annorlunda. Det känns lite tunnt när det handlar om väpnad militär insats.”

Svar: Jag har delvis berättat om mina personliga motiv i intervjun med DN när jag började blogga, samt även i inlägget Varför är vi här? Men jag ska försöka kasta lite ytterligare ljus på frågan.

När det gäller Sveriges insats så finns det många orsaker att delta i det FN-sanktionerade militära samarbetet här nere. Afghanistan må ligga långt från Sverige, men när det gäller konflikter, droghandel, förtryck och andra orosmoment så krymper avstånden. Det som händer i Afghanistan påverkar Sverige och resten av världen direkt och indirekt. Om man även plussar på viljan att stötta den afghanska befolkningen, begränsa fattigdomen och andra mer huminatära motiv, så blir argumenten för vår närvaro ännu starkare. Det finns alltså flera olika skäl, och dessa spelar större och mindre roll beroende på vem du frågar.

Signaturen Obi undrade om jag är en sökare som bara vill testa något annorlunda för ett tag. Svaret är att javisst, självklart lockas jag av rent personliga motiv som har med min egen utveckling att göra. Men om det bara hade handlat om det hade jag aldrig orkat fullfölja. Mina personliga motiv samspelar med de motiv som finns för hela vår insats, och var på skalan mellan personlig utveckling och rädda världen man hamnar är upp till var och en att bestämma. Men jag är övertygad om att jag gör mer nytta på plats än hemma i Sverige.

David undrar: ”Vad anser du om det afganska samhället? Deras normer och värdegrund? Vad anser du om de politiker i Sverige som motsätter sig de svenska styrkornas arbete för fred och stabilitet? Vad anser de afganer du träffar?”


Svar: De flesta afghaner jag möter är positiva till vår närvaro och väldigt engagerade i det de gör. När det gäller samhället i stort är det tydligt att mycket av det som vi förknippar med ett västerländsk samhälle saknas här. Samtidigt finns det oerhörda kontraster. Skillnaden i livsvillkor för en relativt modern afghansk människa i någon av de större städerna och en som bor i en avlägsen by är stor. Och det gäller också normer och värdegrund.  Jag respekterar alla som tycker att vi inte borde vara här men är också beredd att motivera varför jag inte håller med. Det är viktigt att kunna föra debatten på två plan. Det måste gå att stötta de soldater som offrar tid, energi och ibland liv för sin insats även om man är kritisk till de politiska besluten.

Magnus är kritisk: ”Den här bloggen är bara PR – man försöker få det att framstå som att det finns ädla skäl och motiv till att tungt beväpnade soldater åker ner och deltar i en ockupation av främmande land. Den som säger något annat än att alla utländska soldater på afghanskt territorium är ockupanter ljuger.”

Svar: Se tidigare svar. Vill tillägga att hela vårt fokus här nere ligger på att hjälpa och stötta de afghanska säkerhetsstyrkorna så att de själva kan ta över ansvaret för säkerheten. Målet är alltså självständighet och fred, inte ockupation.


Signaturen Affeman svarar också signaturen Magnus angående att svenska soldater bara skulle åka hit på grund av lönen och statusen: ”Pengar? Status? En soldat här nere tjänar ca 25.000 netto. Då är vi skilda från vänner och familj, får ej dricka alkohol, har 18 timmars arbetsdagar och ständig beredskap på 60 minuter. Ledig helg existerar inte. Sen förmånskattas det på vårat 9kvm-boende som vi bor i (Container) och de frystorkade måltiderna vi äter.”
Mattias skriver mycket klokt: ”Visst är det viktigt att att afghanska kvinnor, och afghanska förtryckta män för den delen också, får den frihet de förtjänar. Men väst kan inte driva den utvecklingen åt afghanerna, de måste uppnå den själva, med stöd från omvärlden. Annars blir det inte hållbart. ”


Svar: Du har helt rätt, och precis som jag varit inne på i tidigare svar så är det därför helt avgörande att vi lyckas stödja afghanerna själva i processen och inte försöka göra oss själva populära. Först när afghanen tror på det egna landets säkerhets- och myndighetsstrukturer har vi lyckats.

Tacksam Svensk Kille säger: ”Du har en unik möjlighet att påverka vår syn på din och dina kollegors situation, jag väljer att läsa och följa din blogg då jag önskar en ÄKTA rapportering av läget, som ett
komplement och kanske till och med en motvikt till medias Bilder.”


Svar: Jag hoppas kunna skriva så äkta som möjligt utifrån hur jag uppfattar läget. Andra inom mitt förband kan säkert tycka annorlunda jämfört med mig, men det vi har gemensamt är ju att vi engagerat oss i att hjälpa till här nere.

Puh, tack för alla frågor. Hoppas jag gett några vettiga svar. Jag kommer fortsätta att skriva, och förhoppningsvis skildra både bra och jobbiga saker som händer här nere. Hoppas du vill följa med.

 

”Här är vi ute på en fotpatrull tillsammans med den afghanska polisen. Jag stannade till och pratade med en man på gatan. Han var nyfiken och ställde en del frågor vilket gav mig chansen att berätta om vårt uppdrag att stötta den afghanska polisen och att vi försöker jobba tillsammans. I mitten står det lokala polisbefälet.” Foto: Henrik Eskilsson, Försvarsmakten

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Hej Fredrik, du skriver att det kan vara bra att läsa in sig på kritikernas argument. Jag antar att du har gjort det men hur är det med majoriteten av svenskarna där nere? Mitt intryck efter att ha tagit del av många intervjuer och artiklar är att de flesta bara upprepar militärledningens standardargument. Känner de till Afghanistans historia? Tar de del av många afghanistanexperters kritik?

Kjell J, 10:48, 25 februari 2010. Anmäl

Mission kommer annars från latinets missio som betyder uppdrag. <br/>Sen är det ju inte så att deltagande i ockupationen på något sätt skulle orsaka fred. Sovjet använde samma argument på sin tid, de utbildade också den afghanska armén (säkerhetsstyrkor på nyspråk), de skulle också befria kvinnorna, alla afghaner som de sovjetiska soldaterna pratade med var positiva osv. När de åkte hem så fortsatte kriget, det kommer det göra när vi tröttnar också.

profanum_vulgus, 09:27, 25 februari 2010. Anmäl

Angående kritiken, är det inte bättre att vara supertydlig? Att exempelvis tydligt klargöra uppdraget från din uppdragsgivare här (bloggar du å Natos vägnar eller är svenska försvarets image du ska lyfta?) samt vilka typer av pr-frågor du jobbar med i Afghanistan. Att stå för att du är PR-kille gör inte din berättelse mindre trovärdig.

PR, 13:00, 24 februari 2010. Anmäl

Skulle Isaf ingripa även mot de krigsherrar som står på Karzais sida. Mot Karzairegimen, mot CIA, mot Nato kanske möjligen det fanns ett hopp. Men att gå in på en sida i ett (splittrat) inbördeskrig där man tom håller valfuskande korrupta regimer vid liv räcker det inte att hojta om flickskolor. Konflikten är tyvärr så mycket större och vid. Man kan inte endast se till Svenska Isafstyrkans verksamhetsområde.

Daddy O, 14:43, 23 februari 2010. Anmäl

"Målet är alltså självständighet och fred, inte ockupation. " <br/>Det var samma mål som Sovjetunionen hade när de gick in. De vill ut så snabbt som möjligt, men desto hetare kriget blev desto svårare att dra sig ur. Till slut gav de upp - för krig drivs vidare av egen kraft. Det spelar ingen roll om syftet är "gott" eller man inte "vill" döda civila. Krigets dynamik skapar sin egen destruktiva väg framåt och förstärker andra negativa krafter som korruption, kriminalitet och knarkaffärer.

Daddy O, 14:40, 23 februari 2010. Anmäl

Skönt att du ta dig tid Fredrik, tack för en bra blogg. <br/>"SIgn Frank" Fredrik är ingen journalist han är en vanlig soldat som valt att bidra med sina upplevelser. <br/>Om det ses som propaganda får du väl helt enkelt använda din förmåga att källkritiskt ta del av av infon

Tacksam Svensk Kille, 21:56, 22 februari 2010. Anmäl

Det var tre minibussar med trettio kvinnor och barn. De bombades ihjäl i går. Hur tycker du vi ska kunna utesluta att inte sådana fruktansvärda brott sker även i fortsättningen med den militära insats som pågår i landet Afghanistan? <br/>Är inte i dag militära insatser detsamma som flygbombning av mål och där bombarna = Mördarna inte ser offren?

Ejnar Ekström (Webbsida), 20:57, 22 februari 2010. Anmäl

När ska du skriva lika inlevelsefullt om de nu dödade <br/>i minibussarna som du skrev om 2 döda svenskar ?

Freddy, 15:06, 22 februari 2010. Anmäl

"Finns inga krav från DN". OK, men vilka krav finns det från din arbetsgivare ? <br/>Sen undrar jag om du har läst in dig något på de strategiska skälen USA/Nato har för sin närvaro ? <br/>Hörde du att 33 civila i minibussar nu har dödats av Nato-flyg ? Märkligt att ha så dålig koll på vad man skjuter på, om nu säkerheten för civila är högprioriterat.

Freddy, 14:50, 22 februari 2010. Anmäl

Man kan väl inte som journalist vara omedveten om hur ordet mission huvudsakligen används, i SAOL står det t.ex. "verksamhet för spridning av kristen religion; uppdrag". Att det sedan används av militären gör ju inte saken bättre, det går väl alldeles utmärkt att bruka ordet uppdrag

Frank, 14:21, 22 februari 2010. Anmäl

Nu kom vintern till Afghanistan

Jan Myrdahl tycker att den enda bra utländske soldaten i Afghanistan är en död soldat. Ett uttalande som gavs dagen innan det värsta tänkbara hände för oss här nere. Vi förlorade tre kollegor i en attack mot en av våra enheter. Två svenska officerare och en afghansk tolk blev dödade och både sorgen och utredningsarbetet pågår fortfarande. Samma dag slog vädret om, snön föll och temperaturen hamnade på minus. Det kändes som att den afghanska vintern anlänt i dubbel bemärkelse.

Själv har jag svårt att veta hur jag ska gå vidare här på bloggen. Vad ska jag skriva som både hedrar den insats Johan och Gunnar uträttade och samtidigt berättar om hur vår verksamhet faktiskt går vidare? För det är ju så, livet och arbetet går vidare. Och om inte deras död ska vara förgäves måste vi alla som är kvar jobba för att göra skillnad. Vi måste fortsätta tro på betydelsen av vår insats, precis som vi gjort tidigare. Det ska vare sig Jan Myrdahl eller en fruktansvärd attack få ändra på. Men det är tungt, det ska erkännas.

Stämningen på campen är samlad och lugn. Vi gör det vi ska och hjälper till extra där det behövs. Personligen har jag bland annat hjälpt till med vakttjänstgöring och jag vet att andra också fått lösa uppgifter utanför deras ordinarie ramar. Det är en självklarhet.

När våra chefer talar om den finsk-svenska insatsen brukar de säga ”two teams, one mission”, och aldrig har det känts så tydligt och viktigt som nu. I en relativt liten insats med ”bara” 500 soldater blir alla påverkade. Alla berörs. Därför känns stödet hemifrån bra. Jag vet att både de närmaste kollegorna till Johan och Gunnar och alla andra här nere verkligen uppskattar alla hälsningar och kondoleanser från Sverige.

Läs gärna mer om vad som händer via FS18 Anhörigblogg och på Mil.se.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 12
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Fattas tecken skriver ny text. <br/>Ett vådaskott ulöste incidenten¨, den springade afganska policmannen sköts i ryggen av svenskarna som missuppfatat situationen.

Lars Ljung, 21:14, 29 mars 2010. Anmäl

Enligt försvarsmakten var man på rutinkontroll på riksväg 5 och skulle in på byn där insedenten inträffade bara för man hade tid över, så den som sköt viste inte om denna patrull. <br/>Alltså inget överlagt dåd. <br/>Enligt de första uppgifterna från försvarsmakten hade ett stort beslag av narkotia utförts. Hur är det möjligt då det var en slump man var där, hade man tid att söka efter det. <br/>Den afganska polismannen klarade första skottsalvan och sprang därifrån. <br/>Kan det vara så att ett svenskt vådask

Lars Ljung, 21:06, 29 mars 2010. Anmäl

Typiskt att plocka ut en enda mening ur Myrdals utmärkta artikel för att brännmärka. Den var väl sprungen ur stark gemenskaphetskänsla med ett folk han rest runt hos. Anser du att alla afghaner som är anhöriga till civila som dödats av obemannade plan också ska brännmärkas om de hatar utländska soldater ?

Freddy, 15:03, 22 februari 2010. Anmäl

Re Elna Tro inte att de i Afghanistan inblandade nationerna (alla gubbstyrda), bland dem Sverige, har det minsta intresse av att hjälpa småflickor därstädes (och kanske även småpojkar) att få gå i skolan. Går elna verkligen på detta genialt uträknade propagandatrick som tydligen lurat även svenska kvinnor att stödja något som i själva verket inget annat är än en maktkamp ytterst motiverad av maktpolitiska och råvarumässiga motiv. Tänk efter en gång til, elna!

Gubbväldenas falskhet, 10:07, 17 februari 2010. Anmäl

För den kritiska förmågans skull:

Afghanistanbloggen (Webbsida), 18:31, 16 februari 2010. Anmäl

Beklagar sorgen. Vill bara uttrycka mitt starka stöd till insatsen!

Daniel S, 14:49, 16 februari 2010. Anmäl

Bry dig inte om Myrdahl, han representerar inte oss som följer din blogg ( förmodligen bryr sig inte andra heller) och vill få info av någon som är mitt i det som händer. Vi uppskattar ert arbete som fredsbevarade och representanter för Sverige.

elina (Webbsida), 15:40, 13 februari 2010. Anmäl

Jag har varit inne på bloggen flera gånger per dag nu för att få en uppdatering om hur ni har det. och speciellt nu när detta har hänt... inse att ditt rapporterande är Extra viktigt när det känns som svårast... som jag förstår är det oxå en del av den vardag du lever i... och jag vill höra det ifrån dig... <br/>Tusen tack för ett bra jobb och hälsa grabbarna och tjejerna där nere...

Tacksam Svensk Kille, 14:00, 13 februari 2010. Anmäl

Vill börja med att säga att jag beklagar sorgen...då all form av lidande är beklagligt, oavsett om man är svenska soldat eller Afghansk taliban... <br/>tänkte bara kommentera på det du skrev att du har "svårt att veta hur du ska gå vidare här på bloggen." <br/>Du har en unik möjlighet att påverka vår syn på din och dina kollegors situation, jag väljer att läsa och följa din blogg då jag önskar en ÄKTA rapportering av läget, som ett komplement och kanske till och med en motvikt till medias Bilder.

Tacksam Svensk Kille, 13:54, 13 februari 2010. Anmäl

Vi här hemma är också djupt berörda av det som hänt och tankarna går förstås till de närmast anhöriga men lika mycket till er som är kvar där nere. Ert förband måste slutföra det uppdrag ni har utan att tappa fokus, vilket inte kan vara så lätt med tanke på det som hänt. Vi här hemma tänker i alla fall på er, ta hand om er!

steffanie (Webbsida), 19:40, 12 februari 2010. Anmäl

Ovanligt vanligt

Först frukost, sedan morgonmöte med min enhet. Vi går igenom dagens verksamhet. Själv ska jag strax bege mig iväg från campen, och efter mötet beger jag mig till min bostadscontainer för att hämta utrustning och vapen. Då går larmet, ”Troops in contact” – TIC. Det betyder att någonstans i vårt ansvarsområde har en av våra enheter hamnat i någon form av stridssituation.

Det utlöser en kedjereaktion inom förbandet och många enheter skärper beredskap och uppmärksamhet. Jag får en inledande brief och inser ganska snabbt att läget är under kontroll. Så mycket kontroll att vi fortfarande kan ge oss ut för vår planerade verksamhet i alla fall, och jag ger instruktioner till kollegorna att kontakta mig om läget förändras.

Under dagen träffar jag ISAF-soldater från Tyskland, USA och Norge. Vi berättar om vår egen verksamhet samt diskuterar aktuella händelser, som det faktum att 5.000 amerikanska soldater kommer att sättas in i det område Sverige ansvarar för. Det får konkreta konsekvenser för både befolkningen och oss, med bland annat högre belastning på vägnätet och ökad flygtrafik i området som följd. Ökningen i antalet soldater är en del i Obamas direktiv att skicka ytterligare 30.000 soldater till Afghanistan. Trots det fortsätter Sverige ha huvudansvaret för våra fyra provinser när det gäller den internationella närvaron. Med en total bemanning på cirka 500 soldater är det en utmaning.

På kvällen återvänder jag till Camp Northern Lights och får en uppdatering av läget. Det är relativt lugnt och dagen avslutas med kvällsmål tillsammans med en finsk, en amerikansk, en kanadensisk och en svensk kollega. Det har varit en lång men inte ovanlig dag. Och kontrasten i att ena stunden få reda på att någonstans där ute pågår en TIC och samtidigt genomföra annan verksamhet precis som vanligt, är slående.

Våra enheter måste vara ute och stötta de afghanska säkerhetsstyrkorna, annars kan vi lika gärna sitta hemma i Sverige. Samtidigt känns det skönt att ingen av våra soldater råkade illa ut under dagens händelser. En bra dag i missionen.

På väg genom Mazar-e-Sharif.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Vi är många som finns hos er i tanken.

elina (Webbsida), 19:38, 9 februari 2010. Anmäl

Mina varmaste tankar går till Er kamrater som står starka i tomheten efter kollegorna. Ta hand om varandra och håll modet uppe, oavsett vad som står i tidningarna här så är alla som har något vett i huvudet och hjärta i kroppen med Er! Jag och min familj tänker särskilt på de här hemma som förlorat sina söner, men även på Er alla som värnar om vår frihet och gör det varje dag, med mod och tillit att vi som finns här hemma förstår och stödjer Er. <br/>GMY

Kondoleanser, 21:37, 8 februari 2010. Anmäl

Åh, hemska nyheter. <br/>Jag tänker på er. <br/>Berätta för de omkring dig att det är många här hemma i den svenska tryggheten som tänker på er, er alla. <br/>Särskilt nu.

mcsarcne (Webbsida), 21:21, 7 februari 2010. Anmäl

Hej Fredrik <br/>Går det att ringa till dig? Berätta vad har hänt? Vad händer nu hos er? Förfärligt. <br/>alice.petre@sr.se

alice petrén, Ekot, 17:30, 7 februari 2010. Anmäl

Varför är vi här?

Alla som gör en utlandsmission i Afghanistan har ställts inför samma frågor. Frågor som första gången dyker upp i samband med att man ansöker till själva tjänsten och som sedan poppar upp regelbundet under både utbildningstiden i Sverige och väl på plats i insatsområdet. Varför gör jag det här? Gör vi någon skillnad? Ska vi verkligen satsa tid och resurser i ett land långt borta, och dessutom med de risker det medför? Är det värt det?

Det är viktiga frågor och de individuella svaren på dem kommer antagligen spela en stor roll för hur tiden här nere upplevs.

Jag tror att de flesta har flera skäl för sin insats, helt enkelt en palett med argument. Där ryms orsaker som ”personlig utveckling” och ”bra för karriären” tillsammans med ”känns bra att hjälpa andra”, ”vi är alla en del av samma värld” eller ”det är viktigt att Sverige deltar i internationella insatser”.

För egen del kan jag bara konstatera att det är omöjligt att inte bli personligt engagerad. Det går inte att lägga nästan ett helt år av sitt liv (inklusive utbildningstiden) på något som bara ”verkar häftigt”. Självklart hoppas och tror vi som är här att vi gör nytta.

Diana Janse var tidigare UD:s utsända i Kabul, vilket hon skrivit en bok om. När hon blev intervjuad av DN stödjer hon den svenska militära insatsen och pekar på sambandet mellan militär närvaro och fungerande bistånd.

”Säkerheten är en förutsättning för att de humanitära insatserna och biståndsinsatserna ska kunna genomfö­ras. Därför behövs det utländsk militär närvaro i Afghanistan”, säger hon.

Säkerhetsarbetet ligger i fokus och det är därför vi lägger stor energi på att stötta de afganska säkerhetsstyrkorna (polis och militär) så att de själva ska kunna klara av uppgiften långsiktigt.  Det finns ingen annan väg framåt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Problemet är snarare att eftersom vi satsar så sjukt höga summor på militären så finns det inga pengar kvar till bistånd.

Claes, 18:54, 10 februari 2010. Anmäl

Svar till Parvus: <br/>Du skrev "Och vad får dig attt tro" osv. Läs mitt inlägg en gång till, så ser du att jag inte uttrycker någon tro i den riktningen. Däremot skrev jag att vi kan "börja fundera". I dylika funderingar bör en granskning av graden av korruption ha en avgörande roll. Som det nu är, går 25-30 % av de biståndspengar som används i byggprojekt etc. av lokala entreprenörer till "skyddspengar" i maffiastil: "betala oss, så spränger vi inte din bro förrän du fått betalt av de otrogna".

Lars Porsenna, 05:05, 4 februari 2010. Anmäl

@Lars Porsenna, Och vad får dig att tro att den fraktion som segrar i det afghanska inbördeskriget skulle vara mindre korrupt och lika välvilligt inställd till hjälporganisationerna? <br/>Svara gärna på frågan, ty den är intressant. Eller tillhör du den skara människor som tror att afghanerna betraktar sig som medborgare i en stat och inte har någon klantillhörighet?

Parvus, 23:26, 3 februari 2010. Anmäl

@ Viktor Lima: <br/>Håller med dig helt å fullt, om man bara dumpade ner bistånd i AGST skulle the bad guys lägga vantarna på det, stor hjälp för det afganska folket..

Ersc, 17:47, 3 februari 2010. Anmäl

Pengar är väl en anledning som glöms i inlägget?

Jonas, 12:27, 3 februari 2010. Anmäl

Fredrik Wass frågar: "Ska vi verkligen satsa tid och resurser i ett land långt borta, och dessutom med de risker det medför? Är det värt det?" <br/>Svaret är enkelt: Nej. <br/>Bistånd kan vi börja fundera på först när Afghanistan styres av en regering, som inte tillsatts av en främmande ockupationsmakt. Den genomkorrupte Karzai skulle inte överleva en dag utan NATOs stöd. <br/>NATO-plus kommer att besegras av motståndsrörelserna. Ryssarna på sin tid var mycket hårdare, men de fick stryk lika fullt.

Lars Porsenna, 12:13, 3 februari 2010. Anmäl

Det är en stor skillnad att säga att någonting borde göras, det kan vi vara överens om,och att göra på det sätt som sker i dag. All hjälp med vapen i hand sker ju nästan automatiskt under ett visst tvång. Ta emot det jag ger eller dö. Allt givande sker ju utifrån en dialog där man från gång till annan kommit överens om vem av två som kan bidra till den andre. Man kan ju ge folk mycket under en lång tid utan att behöva förvärra situationen med att riskera liv. Detta är min värdegrund i frågan.

Göran Nordström, 12:13, 3 februari 2010. Anmäl

Ni gör en mycket viktig insats för folket i Afghanistan och utan er skulle övriga biståndsinsatser inte fungera. Jag skulle vilja se Lars Ohly med fler tyckare försöka dela ut bistånd i södra Afghanistan utan militärt skydd....Lycka till i missionen!

Viktor Lima, 10:36, 3 februari 2010. Anmäl