Besöksparadoxen

Sveriges insats i Afghanistan får mycket uppmärksamhet i den svenska medierapporteringen., speciellt när det inträffar allvarliga händelser. Men även inom Försvarsmakten är förstås intresset för verksamheten stort. Det finns trots allt ganska få platser i världen där vi genomför skarp militär verksamhet och behovet av erfarenhetsinsamling och utvärdering är stort. Ja, nästan så stort att det ibland tycks överskugga den faktiska verksamheten.

Under förra året hade Camp Northern Ligths över 7000 gästnätter på campen. Varje dygn besöks campen av i snitt 20 gäster. Det är personer som inte tillhör det ordinarie förbandet men som besöker insatsområdet av olika skäl. Det kan vara allt ifrån politiker från riksdag och regering, högt uppsatta svenska militärer till journalister, olika typer av utrednings- eller inspektionsgrupper, servicepersonal samt chefer och nyckelpersoner från kommande insatsförband. Det är vår kvartermästare Fredrik Rostov som bland annat ansvarar för att förbereda alla besök (läs gärna mer om honom i det här inlägget på FS18 Anhörigblogg).

Varje gång vi får ett besök tas resurser i anspråk. Det anordnas transporter med eskort, det förbereds ofta ett noga planerat besöksprogram med föreläsningar och genomgångar av personal från vårt förband. Samtidigt ordnas det med kost och logi till alla besökare.

Kort sagt finns det en hel del resurser som går åt för att kunna ta emot alla besökare. Resurser som i vanliga fall hade använts till annan verksamhet. Det kanske är svårt att föreställa sig, men att flytta några få personer från punkt A till punkt B är ett projekt som innefattar en mängd moment och förberedelser. Logistik är alltid en springande punkt här nere.

Annons:


Logistik och transport av personal är en resurskrävande uppgift.

Behövs verkligen alla besök om det nu drar så mycket resurser? Borde man inte vara restriktiv med att skicka ner olika representanter från svenska myndigheter? Svaret skiftar beroende på vem du frågar.

För att förberedelserna ska bli så bra som möjligt för de soldater som ska ta över efter oss är ”studiebesök” eller rekognosering en viktig del. Det underlättar helt enkelt enormt att representanter från det kommande förbandet har fått en chans att bekanta sig med området och har en förståelse om vad uppdraget går ut på innan de tar över ansvaret. Speciellt eftersom vi roterar all personal en gång i halvåret.

Detsamma kan sägas gälla för svenska politiker och beslutsfattare inom Försvarsmakten. De måste få insyn och förståelse för verksamheten för att på hemmaplan kunna ta de rätta besluten. Därmed inte sagt att vi som är här nere ibland kan ifrågasätta om de där hemma verkligen förstår vad vi gör. Det känns dock inte som ett unikt problem. Stora avstånd och extrema skillnader i miljö och kultur är ibland svåra att överbrygga även när det sitter svenskar i båda ändarna av linan.

Journalisterna då? Ett av Försvarsmaktens ledord är transparens och för att skapa folkligt stöd och förståelse för insatsen måste man tillåta en viss oberoende granskning. Ofta upplever jag att de journalister som besökt oss har visat stort engagemang för vårt arbete och i första hand varit ute efter att skildra verksamheten så realistiskt som möjligt, snarare än att jaga efter scoop eller skapa dramatik. Samtidigt finns exempel på hur representanter från svensk media försämrat våra relationer med viktiga afghanska personer. Oavsett är medierapporteringen härifrån en viktig del för att knyta samman de politiska besluten på hemmaplan med de faktiska konsekvenserna i insatsområdet.

Det blir tydligt att det finns många bra skäl att ta emot besök, även om det alltid går att diskutera antalet.

En attack mot det goda samarbetet

När vi anlände till Mazar-e Sharif i november förra året hade precis minnesstenen blivit klar för den tolk som stupade till följd av en IED-bomb tidigare samma månad. Det var en attack där där även flera svenska soldater skadades. Minnesstenarna på Camp Northern Lights är centralt placerade och de flesta soldater passerar platsen flera gånger om dagen. Fram till för några veckor sedan fanns fem minnesstenar resta över kollegor som stupat sedan insatsen påbörjades. Nu finns det åtta stenar. Det börjar bli trångt där vid flaggstängerna.


Tre nya stenar under uppförande vid minnesplatsen på Camp Northern Lights.

I torsdags begravdes löjtnant Gunnar Andersson i Stockholm. Samtidigt hölls en minnestund på Camp Northern Lights vid de nya minnesstenarna. Återigen riktas fokus mot attacken som ägde rum för snart en månad sedan.


De stupade i attacken för snart en månad sedan, tolken Mohamad Shahab Ayouby, kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson.

Jag tror många av oss befarade att allvarliga incidenter skulle kunna hända under vår insats i Afghanistan, men få hade nog räknat med att inte bara våra soldater, utan även själva grunden för vår närvaro, skulle bli attackerad – relationen med de afghanska säkerhetsstyrkorna. För precis som min kollega Daniel skriver på Fredssoldater.se var det inte någon av de två typiska attackerna, vägbomber eller eldöverfall, som vår enhet utsattes för. Istället kom attacken när samverkan mellan våra soldater och de vi är här för att stötta ägde rum. Daniel skriver:

”…med vapnen hängandes längs sidorna och låg eldberedskap fanns ingen tid att reagera, inga tecken som kunde tydas att något var på väg att hända […] Det är den afghanska polisen och militären som senare skall klara av att manövrera den demokratiska rättsprocessen utan inblandning från ISAF. Dådet tillförs därför en extra komplicerad dimension som vi i det fortsatta arbetet måste vara beredda att hantera.”

Vardagen har återvänt till de flesta av oss och insatsen fortsätter ännu några månader innan nästa kontingent kommer ner för att lösa av oss, med allt vad det innebär av överlämning från oss och inledande relationsbyggande för den nya personalen. Men en sak är säker. Vi kommer aldrig glömma kapten Johan Palmlöv, löjtnant Gunnar Andersson och tolken Mohamad Shahab Ayouby, eller de andra som offrat livet i tjänsten här nere.

För övrigt rekommenderas bloggen Wiseman’s Wisedom som ett alternativ till den traditionella medierapporteringen om vår insats. Bland annat har han nyligen kommenterat ledarskapet hos den nuvarande chefen för vår insats, överste Tistam, samt även gett sin syn på hur den svenska insatsen utvecklas och vår förmåga att vinna ”hearts and minds” hos befolkningen, trots ökad militär närvaro. Han beskriver enligt mig på ett bra sätt sambandet mellan militär närvaro och effektivt civilt bistånd, samt även hur svensk media ibland kan få saker om bakfoten.

”Det resoluta agerandet hos svenskarna, när man inte som tidigare backat vid beskjutning utan istället tagit striden, har lett till ett betydligt ökat förtroende hos afghansk polis och militär, men framförallt och viktigast, hos den civila befolkningen, vilket undersökningar och intervjuer visat.” Ur inlägget Oväntade effekter.

Kvinnliga poliser och afghansk byråkrati

De senaste dagarna har vi fått se hur afghansk byråkrati kan gå till. En kontaktperson dök inte upp, en annan kunde inte lova något utan ett skriftligt tillstånd, en tredje undrade varför vi inte hört av oss tidigare. Men med ett visst mått av diplomati och stämplade intyg skrivna på Dari lyckades vi till slut hitta en samarbetsform som båda parter gillade.

Vi håller på med ett projekt som går ut på att stötta afghanska kvinnor i allmänhet och rekrytering av kvinnor till polisväsendet i synnerhet. Vi har bland annat intervjuat både män och kvinnor inom Afghan National Police (ANP)  och projektet görs med anledning av den internationella kvinnodagen den 8 mars. Men budskapet gäller förstås året om.


Inspelning av en intervju.

Jag blev imponerad av de kvinnor vi träffade. Det kanske är svårt att förstå, men bara att faktiskt jobba för ANP och dessutom berätta om det så öppet och naturligt som dessa kvinnor gjorde känns som en bedrift i det här landet. Att kvinnor arbetar och bidrar till försörjningen är fortfarande ett undantag.


Här intervjuas en av de kvinnliga poliserna. Flera uttryckte stor glädje över att vi uppmärksammade deras roll inom polisen.

Vi lyfter även fram våra svenska kvinnliga soldater och hur män och kvinnor i uniform arbetar tillsammans. Precis som i våra militära operationer driver vi projektet i samarbete med de afghanska säkerhetsstyrkorna. Just i det här fallet tar vi även hjälp av våra tyska kollegor som hjälper oss med produktionsresurser.


Vår Gender Field Advisor kapten Ulrika tillsammans med en kvinnlig kapten ur den afghanska polisen.

Kvinnorna i Afghanistan är, precis som i resten av världen, hälften av landets befolkning. En framgångsfaktor för att lyckas i vårt uppdrag är att även kvinnorna tar del av och stödjer säkerhetsarbetet i landet. Det råder ingen tvekan om att det afghanska samhället skulle gynnas av att fler kvinnor fick chansen till försörjning och inflytande.


Några av de kvinnliga poliserna som vi intervjuade på ANP:s högkvarter för Balkh-provinsen.

Kritiken måste bemötas

Något av det bästa jag vet med att blogga är kommentarerrna. Jag har bloggat på flera olika bloggar i snart sex år, men när jag tackade ja till blogga på DN.se visste jag att min läsarkrets skulle vidgas. Det innebär mer skiftande åsikter, mer kritik och sällan inlägg helt utan respons. Men det är också det som är utmaningen.

Därför tänkte jag lyfta några frågor jag fått i kommentarsfälten och försöka ge mina bästa svar. Jag tycker att de flesta frågor är helt befogade, oavsett om de är kritiska eller hyllande.

Svennebanan undrar: ”Är bloggen en del i ditt uppdrag? Du borde redovisa vad du har för ”medieuppdrag” om du nu har något. Du skriver bra och skapar relation så någon ansvarig borde vara nöjd. Själv läser jag hellre nedanstående blogg http://afghanistanbloggen.blogspot.com”

Svar: Mitt uppdrag inom utlandsstyrkan är att jobba med kommunikation riktad mot den afghanska befolkningen. Bloggandet på DN gör jag helt gratis och på egen tid här nere. Det finns inga krav på innehållet från DN:s sida. Jag ser att du länkar till en blogg som är kritisk till vår insats. Det kan säkert vara bra att läsa in sig på kritikernas argument.


Stefan säger: ”Hej Fredrik! Kan du utveckla vad du menar med mission? Menar du från engelskan mission=uppdrag eller menar du verkligen att ni tror att ni är i Afghanistan och missionerar nåt?”


Svar: Flera kommentarer handlade om missionsbegreppet. Historiskt sett  har man kallat alla utlandsuppdrag för missioner, och numera är ordet insats den officiella termen. Det har inga religiösa kopplingar så vitt jag vet, snarare är kopplingen till engelskans mission i betydelsen uppdrag eller uppgift mer logisk. Jag funderar starkt på att sätta ihop en militär ordlista. Här vimlar det av förkortningar och referenser som i det civila samhället kan verka oförklarliga.


Signaturen Support skriver: ”Jag tycker också att det vore intressant med din egen mer konkreta version om varför ni ska vara där. Inte för att jag misstror dina intentioner eller dina insikter om läget i Afghanistan. Tvärtom, du som är där vet naturligtvis mer än vi som är här. Du ger hela styrkan där nere ett sympatiskt ansikte och verkar ha självdistans och inte vara naiv.”


Och signaturen Obi är inne på samma spår: ”Kan du inte berätta hur du personligen motiverar er rätt att vara där och ”hjälpa till”? Det vore intressant. Så man inte tror att du bara är en sökartyp som vill göra/testa något annorlunda. Det känns lite tunnt när det handlar om väpnad militär insats.”

Svar: Jag har delvis berättat om mina personliga motiv i intervjun med DN när jag började blogga, samt även i inlägget Varför är vi här? Men jag ska försöka kasta lite ytterligare ljus på frågan.

När det gäller Sveriges insats så finns det många orsaker att delta i det FN-sanktionerade militära samarbetet här nere. Afghanistan må ligga långt från Sverige, men när det gäller konflikter, droghandel, förtryck och andra orosmoment så krymper avstånden. Det som händer i Afghanistan påverkar Sverige och resten av världen direkt och indirekt. Om man även plussar på viljan att stötta den afghanska befolkningen, begränsa fattigdomen och andra mer huminatära motiv, så blir argumenten för vår närvaro ännu starkare. Det finns alltså flera olika skäl, och dessa spelar större och mindre roll beroende på vem du frågar.

Signaturen Obi undrade om jag är en sökare som bara vill testa något annorlunda för ett tag. Svaret är att javisst, självklart lockas jag av rent personliga motiv som har med min egen utveckling att göra. Men om det bara hade handlat om det hade jag aldrig orkat fullfölja. Mina personliga motiv samspelar med de motiv som finns för hela vår insats, och var på skalan mellan personlig utveckling och rädda världen man hamnar är upp till var och en att bestämma. Men jag är övertygad om att jag gör mer nytta på plats än hemma i Sverige.

David undrar: ”Vad anser du om det afganska samhället? Deras normer och värdegrund? Vad anser du om de politiker i Sverige som motsätter sig de svenska styrkornas arbete för fred och stabilitet? Vad anser de afganer du träffar?”


Svar: De flesta afghaner jag möter är positiva till vår närvaro och väldigt engagerade i det de gör. När det gäller samhället i stort är det tydligt att mycket av det som vi förknippar med ett västerländsk samhälle saknas här. Samtidigt finns det oerhörda kontraster. Skillnaden i livsvillkor för en relativt modern afghansk människa i någon av de större städerna och en som bor i en avlägsen by är stor. Och det gäller också normer och värdegrund.  Jag respekterar alla som tycker att vi inte borde vara här men är också beredd att motivera varför jag inte håller med. Det är viktigt att kunna föra debatten på två plan. Det måste gå att stötta de soldater som offrar tid, energi och ibland liv för sin insats även om man är kritisk till de politiska besluten.

Magnus är kritisk: ”Den här bloggen är bara PR – man försöker få det att framstå som att det finns ädla skäl och motiv till att tungt beväpnade soldater åker ner och deltar i en ockupation av främmande land. Den som säger något annat än att alla utländska soldater på afghanskt territorium är ockupanter ljuger.”

Svar: Se tidigare svar. Vill tillägga att hela vårt fokus här nere ligger på att hjälpa och stötta de afghanska säkerhetsstyrkorna så att de själva kan ta över ansvaret för säkerheten. Målet är alltså självständighet och fred, inte ockupation.


Signaturen Affeman svarar också signaturen Magnus angående att svenska soldater bara skulle åka hit på grund av lönen och statusen: ”Pengar? Status? En soldat här nere tjänar ca 25.000 netto. Då är vi skilda från vänner och familj, får ej dricka alkohol, har 18 timmars arbetsdagar och ständig beredskap på 60 minuter. Ledig helg existerar inte. Sen förmånskattas det på vårat 9kvm-boende som vi bor i (Container) och de frystorkade måltiderna vi äter.”
Mattias skriver mycket klokt: ”Visst är det viktigt att att afghanska kvinnor, och afghanska förtryckta män för den delen också, får den frihet de förtjänar. Men väst kan inte driva den utvecklingen åt afghanerna, de måste uppnå den själva, med stöd från omvärlden. Annars blir det inte hållbart. ”


Svar: Du har helt rätt, och precis som jag varit inne på i tidigare svar så är det därför helt avgörande att vi lyckas stödja afghanerna själva i processen och inte försöka göra oss själva populära. Först när afghanen tror på det egna landets säkerhets- och myndighetsstrukturer har vi lyckats.

Tacksam Svensk Kille säger: ”Du har en unik möjlighet att påverka vår syn på din och dina kollegors situation, jag väljer att läsa och följa din blogg då jag önskar en ÄKTA rapportering av läget, som ett
komplement och kanske till och med en motvikt till medias Bilder.”


Svar: Jag hoppas kunna skriva så äkta som möjligt utifrån hur jag uppfattar läget. Andra inom mitt förband kan säkert tycka annorlunda jämfört med mig, men det vi har gemensamt är ju att vi engagerat oss i att hjälpa till här nere.

Puh, tack för alla frågor. Hoppas jag gett några vettiga svar. Jag kommer fortsätta att skriva, och förhoppningsvis skildra både bra och jobbiga saker som händer här nere. Hoppas du vill följa med.

 

”Här är vi ute på en fotpatrull tillsammans med den afghanska polisen. Jag stannade till och pratade med en man på gatan. Han var nyfiken och ställde en del frågor vilket gav mig chansen att berätta om vårt uppdrag att stötta den afghanska polisen och att vi försöker jobba tillsammans. I mitten står det lokala polisbefälet.” Foto: Henrik Eskilsson, Försvarsmakten

Nu kom vintern till Afghanistan

Jan Myrdahl tycker att den enda bra utländske soldaten i Afghanistan är en död soldat. Ett uttalande som gavs dagen innan det värsta tänkbara hände för oss här nere. Vi förlorade tre kollegor i en attack mot en av våra enheter. Två svenska officerare och en afghansk tolk blev dödade och både sorgen och utredningsarbetet pågår fortfarande. Samma dag slog vädret om, snön föll och temperaturen hamnade på minus. Det kändes som att den afghanska vintern anlänt i dubbel bemärkelse.

Själv har jag svårt att veta hur jag ska gå vidare här på bloggen. Vad ska jag skriva som både hedrar den insats Johan och Gunnar uträttade och samtidigt berättar om hur vår verksamhet faktiskt går vidare? För det är ju så, livet och arbetet går vidare. Och om inte deras död ska vara förgäves måste vi alla som är kvar jobba för att göra skillnad. Vi måste fortsätta tro på betydelsen av vår insats, precis som vi gjort tidigare. Det ska vare sig Jan Myrdahl eller en fruktansvärd attack få ändra på. Men det är tungt, det ska erkännas.

Stämningen på campen är samlad och lugn. Vi gör det vi ska och hjälper till extra där det behövs. Personligen har jag bland annat hjälpt till med vakttjänstgöring och jag vet att andra också fått lösa uppgifter utanför deras ordinarie ramar. Det är en självklarhet.

När våra chefer talar om den finsk-svenska insatsen brukar de säga ”two teams, one mission”, och aldrig har det känts så tydligt och viktigt som nu. I en relativt liten insats med ”bara” 500 soldater blir alla påverkade. Alla berörs. Därför känns stödet hemifrån bra. Jag vet att både de närmaste kollegorna till Johan och Gunnar och alla andra här nere verkligen uppskattar alla hälsningar och kondoleanser från Sverige.

Läs gärna mer om vad som händer via FS18 Anhörigblogg och på Mil.se.

Ovanligt vanligt

Först frukost, sedan morgonmöte med min enhet. Vi går igenom dagens verksamhet. Själv ska jag strax bege mig iväg från campen, och efter mötet beger jag mig till min bostadscontainer för att hämta utrustning och vapen. Då går larmet, ”Troops in contact” – TIC. Det betyder att någonstans i vårt ansvarsområde har en av våra enheter hamnat i någon form av stridssituation.

Det utlöser en kedjereaktion inom förbandet och många enheter skärper beredskap och uppmärksamhet. Jag får en inledande brief och inser ganska snabbt att läget är under kontroll. Så mycket kontroll att vi fortfarande kan ge oss ut för vår planerade verksamhet i alla fall, och jag ger instruktioner till kollegorna att kontakta mig om läget förändras.

Under dagen träffar jag ISAF-soldater från Tyskland, USA och Norge. Vi berättar om vår egen verksamhet samt diskuterar aktuella händelser, som det faktum att 5.000 amerikanska soldater kommer att sättas in i det område Sverige ansvarar för. Det får konkreta konsekvenser för både befolkningen och oss, med bland annat högre belastning på vägnätet och ökad flygtrafik i området som följd. Ökningen i antalet soldater är en del i Obamas direktiv att skicka ytterligare 30.000 soldater till Afghanistan. Trots det fortsätter Sverige ha huvudansvaret för våra fyra provinser när det gäller den internationella närvaron. Med en total bemanning på cirka 500 soldater är det en utmaning.

På kvällen återvänder jag till Camp Northern Lights och får en uppdatering av läget. Det är relativt lugnt och dagen avslutas med kvällsmål tillsammans med en finsk, en amerikansk, en kanadensisk och en svensk kollega. Det har varit en lång men inte ovanlig dag. Och kontrasten i att ena stunden få reda på att någonstans där ute pågår en TIC och samtidigt genomföra annan verksamhet precis som vanligt, är slående.

Våra enheter måste vara ute och stötta de afghanska säkerhetsstyrkorna, annars kan vi lika gärna sitta hemma i Sverige. Samtidigt känns det skönt att ingen av våra soldater råkade illa ut under dagens händelser. En bra dag i missionen.

På väg genom Mazar-e-Sharif.

Varför är vi här?

Alla som gör en utlandsmission i Afghanistan har ställts inför samma frågor. Frågor som första gången dyker upp i samband med att man ansöker till själva tjänsten och som sedan poppar upp regelbundet under både utbildningstiden i Sverige och väl på plats i insatsområdet. Varför gör jag det här? Gör vi någon skillnad? Ska vi verkligen satsa tid och resurser i ett land långt borta, och dessutom med de risker det medför? Är det värt det?

Det är viktiga frågor och de individuella svaren på dem kommer antagligen spela en stor roll för hur tiden här nere upplevs.

Jag tror att de flesta har flera skäl för sin insats, helt enkelt en palett med argument. Där ryms orsaker som ”personlig utveckling” och ”bra för karriären” tillsammans med ”känns bra att hjälpa andra”, ”vi är alla en del av samma värld” eller ”det är viktigt att Sverige deltar i internationella insatser”.

För egen del kan jag bara konstatera att det är omöjligt att inte bli personligt engagerad. Det går inte att lägga nästan ett helt år av sitt liv (inklusive utbildningstiden) på något som bara ”verkar häftigt”. Självklart hoppas och tror vi som är här att vi gör nytta.

Diana Janse var tidigare UD:s utsända i Kabul, vilket hon skrivit en bok om. När hon blev intervjuad av DN stödjer hon den svenska militära insatsen och pekar på sambandet mellan militär närvaro och fungerande bistånd.

”Säkerheten är en förutsättning för att de humanitära insatserna och biståndsinsatserna ska kunna genomfö­ras. Därför behövs det utländsk militär närvaro i Afghanistan”, säger hon.

Säkerhetsarbetet ligger i fokus och det är därför vi lägger stor energi på att stötta de afganska säkerhetsstyrkorna (polis och militär) så att de själva ska kunna klara av uppgiften långsiktigt.  Det finns ingen annan väg framåt.