Tempoväxling

”Idag kör vi intervaller”, säger min kollega Henrik. Det är en solig eftermiddag på campen i Mazar-e-Sharif. Vinden fläktar skönt och det är inte alls så tryckande varmt som några dagar tidigare. Jag och Henrik är ute på dagens fyspass. Idag börjar vi med att gå några varv runt campen följt av några varv med snabba intervaller. Efter det femte varvet ringer Henriks mobil. Han får ett meddelande att det inträffat en TIC – Troops In Contact.

Foto: Försvarsmakten Combat Camera

Annons:

Foto: Försvarsmakten Combat Camera

Utan att byta om springer vi i våra svettiga kläder till den samlingspunkt dit andra nyckelpersoner kallas för att få information om vad som hänt. Den röda lampan lyser. Den som säger att någonstans där ute är en svensk eller finsk enhet i strid. Det börjar kännas jobbigt att se den röda lampan. Det är inte första gången direkt, och vi befarar att det antagligen inte blir den sista.

Nu går det mesta på rutin. Det känns både bra och lite sorgligt, men det råder ett kontrollerat lugn. Ett lugn som står i direkt kontrast till det intensiva skeendet för de enheter som hamnat under attack. Det mentala avståndet är större än det fysiska. Vi får veta att alla klarat sig helskinnade den här gången.

I Baghlan-provinsen har våra enheter understött en större operation tillsammans med cirka 2000 soldater från den afghanska armén, samt enheter från andra nationer inom ISAF. De har varit ute i fält i flera veckor och många av våra enheter har hamnat i stridsituationer under operationens gång. Du kan läsa mer om insatsen i Baghlan på forsvarsmakten.se

Foto: Försvarsmakten FS18

Inga svenska eller finska soldater har skadats, men i början av operationen stupade och skadades flera ISAF-soldater. Våra skyttesoldater har bidragit med skydd under flera stridshändelser, och svenska sjukvårdsenheter har bland annat bistått med kirurgteam som räddat liv. Många har visat stor professionalitet och löst svåra uppgifter under stor press.

Nu är alla enheter tillbaka efter två intensiva veckor. Det går att pusta ut. Men oavsett fysiska skador sätter stridshändelser spår. Den mentala pressen kan vara svårare att hantera än den fysiska för de som är drabbade. Jag tänker på mina kollegor som var med där ute den här gången. Och jag slås av att ingen annan arbetsplats liknar den här.

Foto: Försvarsmakten FS18

Uppdateringar till vilket pris?

När man är soldat i utlandsstyrkan i Afghanistan finns det såklart mycket som är annorlunda jämfört med hemma i Sverige. Boende, arbetsmiljö och fritid är tre områden som helt och hållet förändras från den dagen vi anländer till insatsområdet. Och den mentala delen av att vara här är också en viktig aspekt.

Men en sak som kanske inte många tänker på i förväg är hur kontakten med hemmaplan påverkas. Helt plötsligt kan du inte uppdatera din status på Facebook och berätta vad du gör. Och när du ringer hem till de anhöriga kan du ibland inte berätta om saker som du själv kanske upplever som jätteviktiga i ditt liv här nere.

Det handlar om operationssäkerhet. Att inte avslöja metoder och planer är en ytterst viktig del i militär verksamhet, och även om oskyldiga meddelanden på Facebook eller en blogg kan tyckas försumbara så kan summan av information från olika håll hjälpa till att skapa en helhetsbild för motståndaren.

För mig som är van vid ständig tillgång till internet i mitt civila liv är det en utmaning. För mig är facebook, bloggar och andra sociala medier ett umärkt sätt att hålla kontakt med vänner och bekanta, bygga ett större nätverk och få ovärderlig hjälp i många situationer. Men här nere blir min onlinenärvaro begränsad. Dels av rent praktiska skäl (det vimlar inte av internetdatorer här) men framförallt av innehållsmässiga skäl. Jag kan helt enkelt inte alltid skriva det som känns spontant att berätta om, utan får ofta relatera till saker där hemma istället, vilket är svårt när man är långt borta från allt som händer där.

Ofta går det bra att berätta i efterhand, men då har upplevelsen ”svalnat” även hos mig och man är inte lika entusiastisk eller benägen att skildra det som händer. För en sån som jag, som vill bli uppdaterad om allt och alla, gärna i realtid, är det en prövning. Det innebär att delvis klippa bort mitt sociala liv, som om det fysiska avståndet inte var tillräckligt. Samtidigt är just kontrasterna mot hemmalivet en viktig orsak att jag ens är här från början.

Trots allt känns inte aktsamhet kring information och säkerhet som ett högt pris att betala om det minskar riskerna för mig och mina kollegor. Därmed inte sagt att man inte ska säga något alls. Den här bloggen är ju ett exempel på att det går att berätta.

Inte bara svenskar talar om vädret

Det är en fin och solig morgon i Mazar-e-Sharif. I år har det varit en ovanligt ljum vinter jämfört med tidigare år, berättar en av våra lokalanställda afghaner. Tidigare år har man haft både snö och minusgrader under längre perioder, men i år verkar kyla, regn och snö vara en bristvara, även om vi haft snö under nån vecka tidigare i år.


En marknadsplats i Mazar-e Sharif tidigare i vinter, en årstid som var varmare än vanligt.

Varmt väder vintertid har olika innebörd beroende på vem du frågar. För afghaner i dåligt uppvärmda hus med ständig ved- och bränslebrist är det en lättnad. Men tyvärr innebär det också att kriminella aktörer har lättare att mobilisera sig och röra sig i terrängen.

Rent konkret kan minusgrader rädda liv eftersom det blir svårare att gräva ner hemmagjorda bomber, så kallade IED:er (Improvised Explosive Device). Dessa sprängladdningar kan drabba både befolkningen, de afghanska säkerhetsstyrkorna och våra egna enheter, och är ett ständigt återkommande hot för de som rör sig ute på vägarna.

Det är såklart lättare att förbereda väpnade attacker i plusgrader än i snö och kyla, speciellt om du bara har sandaler på fötterna, vilket inte är helt ovanligt här. Så ur det perspektivet skulle den svenska vintern vara perfekt, om det inte vore för att väldigt många människor skulle få det ännu svårare att klara sig genom årstiden.

Men brist på regn och snö på vintern innebär också större risk för torka under våren och sommaren, med dåliga skördar som följd. Samtidigt kan allt för stora nederbördsmängder leda till översvämningar när snön i bergen smälter och rinner ner i dalgångar och floder.

Historiken visar att antalet attacker och incidenter sjunker i hela Afghanistan under vinterhalvåret. Det är helt enkelt för energikrävande och kostsamt för motståndarna att genomföra attentat under den kalla årstiden. Många vägar går inte längre att använda på grund av lera eller snö, och kylan gör att uthålligheten sänks (det är kallt att sitta och vänta ute i terrängen under lång tid).

Nu är vintern i princip över och temperaturen har stigit till svensk sommarvärme ganska snabbt, även om det fortfarande kan växla snabbt. Vi är mer än halvvägs in i vår tid i insatsområdet och får mer och mer erfarenhet. Det kommer att behövas. Som du förstår är vädret en komplicerad fråga. Och idag skiner solen.


Under vinter och vår blir ofta vägarna svåra att åka på eftersom de förvandlas till mjuk lera eller begravs i snö.

En attack mot det goda samarbetet

När vi anlände till Mazar-e Sharif i november förra året hade precis minnesstenen blivit klar för den tolk som stupade till följd av en IED-bomb tidigare samma månad. Det var en attack där där även flera svenska soldater skadades. Minnesstenarna på Camp Northern Lights är centralt placerade och de flesta soldater passerar platsen flera gånger om dagen. Fram till för några veckor sedan fanns fem minnesstenar resta över kollegor som stupat sedan insatsen påbörjades. Nu finns det åtta stenar. Det börjar bli trångt där vid flaggstängerna.


Tre nya stenar under uppförande vid minnesplatsen på Camp Northern Lights.

I torsdags begravdes löjtnant Gunnar Andersson i Stockholm. Samtidigt hölls en minnestund på Camp Northern Lights vid de nya minnesstenarna. Återigen riktas fokus mot attacken som ägde rum för snart en månad sedan.


De stupade i attacken för snart en månad sedan, tolken Mohamad Shahab Ayouby, kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson.

Jag tror många av oss befarade att allvarliga incidenter skulle kunna hända under vår insats i Afghanistan, men få hade nog räknat med att inte bara våra soldater, utan även själva grunden för vår närvaro, skulle bli attackerad – relationen med de afghanska säkerhetsstyrkorna. För precis som min kollega Daniel skriver på Fredssoldater.se var det inte någon av de två typiska attackerna, vägbomber eller eldöverfall, som vår enhet utsattes för. Istället kom attacken när samverkan mellan våra soldater och de vi är här för att stötta ägde rum. Daniel skriver:

”…med vapnen hängandes längs sidorna och låg eldberedskap fanns ingen tid att reagera, inga tecken som kunde tydas att något var på väg att hända […] Det är den afghanska polisen och militären som senare skall klara av att manövrera den demokratiska rättsprocessen utan inblandning från ISAF. Dådet tillförs därför en extra komplicerad dimension som vi i det fortsatta arbetet måste vara beredda att hantera.”

Vardagen har återvänt till de flesta av oss och insatsen fortsätter ännu några månader innan nästa kontingent kommer ner för att lösa av oss, med allt vad det innebär av överlämning från oss och inledande relationsbyggande för den nya personalen. Men en sak är säker. Vi kommer aldrig glömma kapten Johan Palmlöv, löjtnant Gunnar Andersson och tolken Mohamad Shahab Ayouby, eller de andra som offrat livet i tjänsten här nere.

För övrigt rekommenderas bloggen Wiseman’s Wisedom som ett alternativ till den traditionella medierapporteringen om vår insats. Bland annat har han nyligen kommenterat ledarskapet hos den nuvarande chefen för vår insats, överste Tistam, samt även gett sin syn på hur den svenska insatsen utvecklas och vår förmåga att vinna ”hearts and minds” hos befolkningen, trots ökad militär närvaro. Han beskriver enligt mig på ett bra sätt sambandet mellan militär närvaro och effektivt civilt bistånd, samt även hur svensk media ibland kan få saker om bakfoten.

”Det resoluta agerandet hos svenskarna, när man inte som tidigare backat vid beskjutning utan istället tagit striden, har lett till ett betydligt ökat förtroende hos afghansk polis och militär, men framförallt och viktigast, hos den civila befolkningen, vilket undersökningar och intervjuer visat.” Ur inlägget Oväntade effekter.

Kritiken måste bemötas

Något av det bästa jag vet med att blogga är kommentarerrna. Jag har bloggat på flera olika bloggar i snart sex år, men när jag tackade ja till blogga på DN.se visste jag att min läsarkrets skulle vidgas. Det innebär mer skiftande åsikter, mer kritik och sällan inlägg helt utan respons. Men det är också det som är utmaningen.

Därför tänkte jag lyfta några frågor jag fått i kommentarsfälten och försöka ge mina bästa svar. Jag tycker att de flesta frågor är helt befogade, oavsett om de är kritiska eller hyllande.

Svennebanan undrar: ”Är bloggen en del i ditt uppdrag? Du borde redovisa vad du har för ”medieuppdrag” om du nu har något. Du skriver bra och skapar relation så någon ansvarig borde vara nöjd. Själv läser jag hellre nedanstående blogg http://afghanistanbloggen.blogspot.com”

Svar: Mitt uppdrag inom utlandsstyrkan är att jobba med kommunikation riktad mot den afghanska befolkningen. Bloggandet på DN gör jag helt gratis och på egen tid här nere. Det finns inga krav på innehållet från DN:s sida. Jag ser att du länkar till en blogg som är kritisk till vår insats. Det kan säkert vara bra att läsa in sig på kritikernas argument.


Stefan säger: ”Hej Fredrik! Kan du utveckla vad du menar med mission? Menar du från engelskan mission=uppdrag eller menar du verkligen att ni tror att ni är i Afghanistan och missionerar nåt?”


Svar: Flera kommentarer handlade om missionsbegreppet. Historiskt sett  har man kallat alla utlandsuppdrag för missioner, och numera är ordet insats den officiella termen. Det har inga religiösa kopplingar så vitt jag vet, snarare är kopplingen till engelskans mission i betydelsen uppdrag eller uppgift mer logisk. Jag funderar starkt på att sätta ihop en militär ordlista. Här vimlar det av förkortningar och referenser som i det civila samhället kan verka oförklarliga.


Signaturen Support skriver: ”Jag tycker också att det vore intressant med din egen mer konkreta version om varför ni ska vara där. Inte för att jag misstror dina intentioner eller dina insikter om läget i Afghanistan. Tvärtom, du som är där vet naturligtvis mer än vi som är här. Du ger hela styrkan där nere ett sympatiskt ansikte och verkar ha självdistans och inte vara naiv.”


Och signaturen Obi är inne på samma spår: ”Kan du inte berätta hur du personligen motiverar er rätt att vara där och ”hjälpa till”? Det vore intressant. Så man inte tror att du bara är en sökartyp som vill göra/testa något annorlunda. Det känns lite tunnt när det handlar om väpnad militär insats.”

Svar: Jag har delvis berättat om mina personliga motiv i intervjun med DN när jag började blogga, samt även i inlägget Varför är vi här? Men jag ska försöka kasta lite ytterligare ljus på frågan.

När det gäller Sveriges insats så finns det många orsaker att delta i det FN-sanktionerade militära samarbetet här nere. Afghanistan må ligga långt från Sverige, men när det gäller konflikter, droghandel, förtryck och andra orosmoment så krymper avstånden. Det som händer i Afghanistan påverkar Sverige och resten av världen direkt och indirekt. Om man även plussar på viljan att stötta den afghanska befolkningen, begränsa fattigdomen och andra mer huminatära motiv, så blir argumenten för vår närvaro ännu starkare. Det finns alltså flera olika skäl, och dessa spelar större och mindre roll beroende på vem du frågar.

Signaturen Obi undrade om jag är en sökare som bara vill testa något annorlunda för ett tag. Svaret är att javisst, självklart lockas jag av rent personliga motiv som har med min egen utveckling att göra. Men om det bara hade handlat om det hade jag aldrig orkat fullfölja. Mina personliga motiv samspelar med de motiv som finns för hela vår insats, och var på skalan mellan personlig utveckling och rädda världen man hamnar är upp till var och en att bestämma. Men jag är övertygad om att jag gör mer nytta på plats än hemma i Sverige.

David undrar: ”Vad anser du om det afganska samhället? Deras normer och värdegrund? Vad anser du om de politiker i Sverige som motsätter sig de svenska styrkornas arbete för fred och stabilitet? Vad anser de afganer du träffar?”


Svar: De flesta afghaner jag möter är positiva till vår närvaro och väldigt engagerade i det de gör. När det gäller samhället i stort är det tydligt att mycket av det som vi förknippar med ett västerländsk samhälle saknas här. Samtidigt finns det oerhörda kontraster. Skillnaden i livsvillkor för en relativt modern afghansk människa i någon av de större städerna och en som bor i en avlägsen by är stor. Och det gäller också normer och värdegrund.  Jag respekterar alla som tycker att vi inte borde vara här men är också beredd att motivera varför jag inte håller med. Det är viktigt att kunna föra debatten på två plan. Det måste gå att stötta de soldater som offrar tid, energi och ibland liv för sin insats även om man är kritisk till de politiska besluten.

Magnus är kritisk: ”Den här bloggen är bara PR – man försöker få det att framstå som att det finns ädla skäl och motiv till att tungt beväpnade soldater åker ner och deltar i en ockupation av främmande land. Den som säger något annat än att alla utländska soldater på afghanskt territorium är ockupanter ljuger.”

Svar: Se tidigare svar. Vill tillägga att hela vårt fokus här nere ligger på att hjälpa och stötta de afghanska säkerhetsstyrkorna så att de själva kan ta över ansvaret för säkerheten. Målet är alltså självständighet och fred, inte ockupation.


Signaturen Affeman svarar också signaturen Magnus angående att svenska soldater bara skulle åka hit på grund av lönen och statusen: ”Pengar? Status? En soldat här nere tjänar ca 25.000 netto. Då är vi skilda från vänner och familj, får ej dricka alkohol, har 18 timmars arbetsdagar och ständig beredskap på 60 minuter. Ledig helg existerar inte. Sen förmånskattas det på vårat 9kvm-boende som vi bor i (Container) och de frystorkade måltiderna vi äter.”
Mattias skriver mycket klokt: ”Visst är det viktigt att att afghanska kvinnor, och afghanska förtryckta män för den delen också, får den frihet de förtjänar. Men väst kan inte driva den utvecklingen åt afghanerna, de måste uppnå den själva, med stöd från omvärlden. Annars blir det inte hållbart. ”


Svar: Du har helt rätt, och precis som jag varit inne på i tidigare svar så är det därför helt avgörande att vi lyckas stödja afghanerna själva i processen och inte försöka göra oss själva populära. Först när afghanen tror på det egna landets säkerhets- och myndighetsstrukturer har vi lyckats.

Tacksam Svensk Kille säger: ”Du har en unik möjlighet att påverka vår syn på din och dina kollegors situation, jag väljer att läsa och följa din blogg då jag önskar en ÄKTA rapportering av läget, som ett
komplement och kanske till och med en motvikt till medias Bilder.”


Svar: Jag hoppas kunna skriva så äkta som möjligt utifrån hur jag uppfattar läget. Andra inom mitt förband kan säkert tycka annorlunda jämfört med mig, men det vi har gemensamt är ju att vi engagerat oss i att hjälpa till här nere.

Puh, tack för alla frågor. Hoppas jag gett några vettiga svar. Jag kommer fortsätta att skriva, och förhoppningsvis skildra både bra och jobbiga saker som händer här nere. Hoppas du vill följa med.

 

”Här är vi ute på en fotpatrull tillsammans med den afghanska polisen. Jag stannade till och pratade med en man på gatan. Han var nyfiken och ställde en del frågor vilket gav mig chansen att berätta om vårt uppdrag att stötta den afghanska polisen och att vi försöker jobba tillsammans. I mitten står det lokala polisbefälet.” Foto: Henrik Eskilsson, Försvarsmakten

Ovanligt vanligt

Först frukost, sedan morgonmöte med min enhet. Vi går igenom dagens verksamhet. Själv ska jag strax bege mig iväg från campen, och efter mötet beger jag mig till min bostadscontainer för att hämta utrustning och vapen. Då går larmet, ”Troops in contact” – TIC. Det betyder att någonstans i vårt ansvarsområde har en av våra enheter hamnat i någon form av stridssituation.

Det utlöser en kedjereaktion inom förbandet och många enheter skärper beredskap och uppmärksamhet. Jag får en inledande brief och inser ganska snabbt att läget är under kontroll. Så mycket kontroll att vi fortfarande kan ge oss ut för vår planerade verksamhet i alla fall, och jag ger instruktioner till kollegorna att kontakta mig om läget förändras.

Under dagen träffar jag ISAF-soldater från Tyskland, USA och Norge. Vi berättar om vår egen verksamhet samt diskuterar aktuella händelser, som det faktum att 5.000 amerikanska soldater kommer att sättas in i det område Sverige ansvarar för. Det får konkreta konsekvenser för både befolkningen och oss, med bland annat högre belastning på vägnätet och ökad flygtrafik i området som följd. Ökningen i antalet soldater är en del i Obamas direktiv att skicka ytterligare 30.000 soldater till Afghanistan. Trots det fortsätter Sverige ha huvudansvaret för våra fyra provinser när det gäller den internationella närvaron. Med en total bemanning på cirka 500 soldater är det en utmaning.

På kvällen återvänder jag till Camp Northern Lights och får en uppdatering av läget. Det är relativt lugnt och dagen avslutas med kvällsmål tillsammans med en finsk, en amerikansk, en kanadensisk och en svensk kollega. Det har varit en lång men inte ovanlig dag. Och kontrasten i att ena stunden få reda på att någonstans där ute pågår en TIC och samtidigt genomföra annan verksamhet precis som vanligt, är slående.

Våra enheter måste vara ute och stötta de afghanska säkerhetsstyrkorna, annars kan vi lika gärna sitta hemma i Sverige. Samtidigt känns det skönt att ingen av våra soldater råkade illa ut under dagens händelser. En bra dag i missionen.

På väg genom Mazar-e-Sharif.

Varför är vi här?

Alla som gör en utlandsmission i Afghanistan har ställts inför samma frågor. Frågor som första gången dyker upp i samband med att man ansöker till själva tjänsten och som sedan poppar upp regelbundet under både utbildningstiden i Sverige och väl på plats i insatsområdet. Varför gör jag det här? Gör vi någon skillnad? Ska vi verkligen satsa tid och resurser i ett land långt borta, och dessutom med de risker det medför? Är det värt det?

Det är viktiga frågor och de individuella svaren på dem kommer antagligen spela en stor roll för hur tiden här nere upplevs.

Jag tror att de flesta har flera skäl för sin insats, helt enkelt en palett med argument. Där ryms orsaker som ”personlig utveckling” och ”bra för karriären” tillsammans med ”känns bra att hjälpa andra”, ”vi är alla en del av samma värld” eller ”det är viktigt att Sverige deltar i internationella insatser”.

För egen del kan jag bara konstatera att det är omöjligt att inte bli personligt engagerad. Det går inte att lägga nästan ett helt år av sitt liv (inklusive utbildningstiden) på något som bara ”verkar häftigt”. Självklart hoppas och tror vi som är här att vi gör nytta.

Diana Janse var tidigare UD:s utsända i Kabul, vilket hon skrivit en bok om. När hon blev intervjuad av DN stödjer hon den svenska militära insatsen och pekar på sambandet mellan militär närvaro och fungerande bistånd.

”Säkerheten är en förutsättning för att de humanitära insatserna och biståndsinsatserna ska kunna genomfö­ras. Därför behövs det utländsk militär närvaro i Afghanistan”, säger hon.

Säkerhetsarbetet ligger i fokus och det är därför vi lägger stor energi på att stötta de afganska säkerhetsstyrkorna (polis och militär) så att de själva ska kunna klara av uppgiften långsiktigt.  Det finns ingen annan väg framåt.