Tillbaka i Sverige

En rysning löper längs ryggraden när jag vänder blicken uppåt och ser tre JAS-plan göra formationen för saknade kamrater ovanför ett soligt och sommargrönt Stockholm. Det är medaljceremoni på Armémuseum och hela FS18 med anhöriga, vänner och andra intresserade finns samlade. Det är sista gången jag har den ökenfärgade uniformen på mig och jag försöker att vara närvarande i nuet de sista få timmarna tillsammans med mina kollegor och vänner, de som jag levt så nära inpå under de senaste sex månaderna.

Nu är det över. Det stora erfarenhetsprojekt det innebär att tjänstgöra i utlandsstyrkan är slut för den här gången. För mig är det en efterlängtad dag, samtidigt som jag inte ångrar min tid i Afghanistan. Och även om jag inte varit lika övertygad alla dagar så tror jag faktiskt att vi gör och har gjort skillnad. Kanske inte på det sätt vi tror men ändå på ett sätt som gynnar Afghanistans framtid.

Det går att säga otroligt mycket om den svenska insatsen när det gäller saker som förväntningar, politisk styrning, materialresurser, veteranstöd eller riskmoment. Helt klart är att väldigt många människor bryr sig och är engagerade i verksamheten, långt fler än de som befinner sig i insatsområdet just för tillfället. Många har olika perspektiv och idéer om vad uppgiften är, hur den ska utföras och vad som är målet. Som enskild individ är det viktigt att själv ta ställning och lyssna på så många olika åsikter som möjligt. Det gjorde jag, och min slutsats efter nio månader i uniform och sex månader i Afghanistan är att det har betydelse. Att det vi arbetar med inte bara är ”något att sätta på CV:t” eller bara handlar om att svenska soldater och officerare ska få praktiskt operationell erfarenhet, utan att det också finns något som är större. En känsla av att vi inte bara kan tänka ur vårt svenska perspektiv, utan också måste fundera på vår plats i världen, förstå skillnader och överbrygga ”vi och dom”-tänkandet. Samt förstås att det som händer i andra delar av världen påverkar vår liv här hemma på många sätt.

För varje soldat i utlandsstyrkan finns en krets människor som har oroat sig, följt debatten, brytt sig, hört av sig och kanske framförallt hållit ställningarna på hemmaplan när den anhörige varit borta. Ägnar man sig åt matematik inser man snabbt att den svenska utlandsstyrkan i Afghanistan engagerar tiotusentals människor på nära håll och ännu fler i ett större perspektiv. Dessa är nu ambassadörer för en större förståelse kring vad vi gör i Afghanistan och varför vi är där. Att sedan politiker ibland tycks sakna ett enat synsätt kring hur vi mäter effekt eller uppnår målet för vår insats är en annan sak.

Jag skriver de här raderna på Stanford University Campus strax utanför San Francisco, i hjärtat av Silicon Valley. Redan några veckor efter hemkomsten är jag ute på nya resor för att möta nya människor. Jag har förändrats och min värld är nu ännu mer komplex och mångfacetterad än förut. Precis som jag vill ha det. Men också en utmaning. För nu börjar nästa fas; att integrera mina upplevelser och kontrasterna i Afghanistan med mitt vanliga liv och hos de människor som står mig närmast.

Det här är mitt sista inlägg på Afghanistanbloggen. Hoppas att du som följt min blogg här på DN fått en bättre förståelse kring den svenska insatsen. Det har i alla fall varit min målsättning. Jag har mött mycket motstånd och kritik i kommentarsfälten men också mycket uppmuntran och support. Precis som jag vill ha det.

Om du vill fortsätta följa den svenska insatsen rekommenderar jag att besöka forsvarsmakten.se eller våra efterträdare FS19:s anhörigblogg. För smarta inlägg om Försvarsmakten i allmänhet, men också mycket om Afghanistaninsatsen rekommenderar jag Wiseman’s Wisdom.

På återseende.

Annons:


Sista morgonen i Afghanistan på väg ombord på det C-17-plan som tog oss hem till Sverige.

Överlämningen har börjat

För några dagar sedan anlände våra efterträdare till Afghanistan. Själv har jag flyttat ut från min bostadscontainer och bor nu i tält på campen. Det är stort tryck under den närmsta tiden när antalet soldater på campen ökar till nästan det dubbla. Vi har nu några få och intensiva dagar tillsammans när sex månaders verksamhet ska komprimeras och föras vidare till nästa mission. Bra råd, smarta lösningar, misstag eller positiva erfarenheter. Det gäller att försöka suga ut det viktigaste så att våra efterträdare inte behöver börja på ruta ett. Jag skrev en del om det i mitt tidigare inlägg Början på slutet.

Det är en splittrad känsla
att vara här nu. Det var nio veckor sedan jag var hemma på ledighet i Sverige senast, och sex månader sedan missionen startade. En del av mig har vant sig vid rutinerna, tillvaron och människorna. En annan del längtar hem mer än någonsin. Mitt under den viktiga överlämningen ska jag försöka ställa in mig på ett liv på hemmaplan med allt vad det innebär. Där hemma väntar Sommarsverige och ledighet för många av oss. Men där finns också vardagsbekymmer. Jag förstår de som säger att missionslivet är enkelt. Du behöver aldrig handla eller laga mat. Du vet vad du ska ha på dig varje dag och känslan av att vara en kugge i ett större maskineri kan ibland vara befriande. Men det är inget snack om att de flesta av oss längtar hem. Hem till valmöjligheterna och friheten. Hem till människorna och det vanliga livet.

Mitt första intryck av våra ersättare från FS19 är mycket bra. De verkar vara ett sammansvetsat gäng med bra stämning. Det är kul att känna att det vi arbetat med hamnar i goda händer och kan fortsätta utvecklas. Samtidigt blir det tydligt vilka utmaningar det finns i att byta all personal vid samma tillfälle. Som tur är finns våra finska vänner på plats i ytterligare tre månader och de kommer stå för mycket av ”historiebeskrivningen” när vi lämnat insatsområdet.

Våra efterträdare under ett av många informationsmöten den första tiden i insatsområdet.

Shura på afghanskt vis

En stor del av verksamheten här nere består av samverkan med den afghanska befolkningen på olika sätt. Det kan vara möten med polis, militär, politiker och organisationer. Men lika ofta är det mer spontana möten ute i byarna i vårt ansvarsområde. Det kan handla om att tala med byns byäldste eller rektorn på en skola. Dessa aktörer är nyckelpersoner för både oss och byinnevånarna. De för ofta folkets talan och har stort inflytande på vad som händer i området.

När viktiga personer samlas för att ta beslut eller diskutera aktuella frågor kallas det ofta för en Shura. Själva ordet kan sägas stå för konsultation och härstammar från den gamla arabvärlden. Det sägs till och med att Shuran som mötesform är en förlaga till nutidens representativa demokrati.

För en tid sedan bjöd vi in till en Shura på Camp Northern Lights. Inbjudna var ett antal byäldstar från olika byar i en del av vårt ansvarsområde. Värd för mötet var vår kontigentschef, överste Christer Tistam, och med under mötet fanns även olika aktörer från vårt PRT (Provincial Reconstruction Team), bland annat SIDA, USAID och USDOS. Det var intressant att sitta med och följa diskussionerna.



Shuran anordnades för att upprätthålla och knyta kontakter samt diskutera säkerheten och utvecklingen i de byar vars representanter fanns med på mötet. Det blev ett bra möte där både positiva och negativa erfarenheter och tankar kunde ventileras. Och det var en annorlunda syn att se ett av våra mötesrum omgjort till Shura-lokal, på afghanskt vis.



Målet är att bibehålla kontakten med byäldstarna i vårt område och att följa upp det arbete vi gör tillsammans med dem, de afghanska myndigheterna och säkerhetsstyrkorna. Det är också viktigt att det inte är internationella trupper som tar huvudansvaret för utveckling och säkerhet i framtiden. Vi måste stötta de afghanska folkvalda strukturerna och tänka långsiktigt, annars kommer det aldrig att kunna bli långvarig stabilitet i landet.

Ett sätt att få distans

Ett tag försökte jag räkna hur många varv runt campen jag gått eller sprungit. Till slut orkade jag inte utan insåg att det antagligen rör sig om hundratals. Ja, för en del blir det säkert tusentals när insatsen väl summeras.

Innanför den mur som går runt campen kan man se människor springa eller gå nästan dygnet runt. Om kvällarna ser man bara pannlampornas sken i mörkret, nästan som om det vore nattorientering. Skillnaden är förstås att campen är extremt lättnavigerad. Ett varv är ungefär en kilometer vilket gör det ganska enkelt att hålla reda på hur lång sträcka man sprungit.

På en av raksträckorna passerar man gymtältet. Där inne finns en mängd styrketräningsmaskiner, fria vikter, motionscyklar, roddmaskiner och olika redskap som boxningsutrustning, pilatesbollar och balansplattor.


När det är varmt (och det är det ganska ofta i Afghanistan) kan vi spela beachvolley. Det finns en plan på campen och att få känna sand mellan tårna som omväxling mot ökenkängor är inte helt fel.


Träning blir ofta en möjlighet att komma bort från arbetet en stund. Med musik eller radioprogram i lurarna och kroppen i rörelse går det att koppla bort vardagen och få lite perspektiv på tillvaron. Hemma i Sverige finns kvällar och helger att återhämta sig och göra annat på. Här arbetar vi alla dagar i veckan, och långt mer än åtta timmar per dag när så krävs. Ja, rent teoretiskt är vi i tjänst dygnet runt, alla dagar i veckan. Självklart varierar arbetsbelastningen, med skillnaden att vi fortfarande är kvar i vår arbetsmiljö även när vi har ledig tid.

Oavsett ursprunglig fysisk nivå har de flesta insett vikten av att motverka ”missionströttheten” med hjälp av träning. Och för de allra flesta är det en förutsättning för att klara av att lösa sin uppgift. Annars finns risken att den person som återvänder till Sverige efter avslutad mission är en betydligt tröttare och mer sliten person än den som åkte ner till Afghanistan från början.

Tempoväxling

”Idag kör vi intervaller”, säger min kollega Henrik. Det är en solig eftermiddag på campen i Mazar-e-Sharif. Vinden fläktar skönt och det är inte alls så tryckande varmt som några dagar tidigare. Jag och Henrik är ute på dagens fyspass. Idag börjar vi med att gå några varv runt campen följt av några varv med snabba intervaller. Efter det femte varvet ringer Henriks mobil. Han får ett meddelande att det inträffat en TIC – Troops In Contact.

Foto: Försvarsmakten Combat Camera

Foto: Försvarsmakten Combat Camera

Utan att byta om springer vi i våra svettiga kläder till den samlingspunkt dit andra nyckelpersoner kallas för att få information om vad som hänt. Den röda lampan lyser. Den som säger att någonstans där ute är en svensk eller finsk enhet i strid. Det börjar kännas jobbigt att se den röda lampan. Det är inte första gången direkt, och vi befarar att det antagligen inte blir den sista.

Nu går det mesta på rutin. Det känns både bra och lite sorgligt, men det råder ett kontrollerat lugn. Ett lugn som står i direkt kontrast till det intensiva skeendet för de enheter som hamnat under attack. Det mentala avståndet är större än det fysiska. Vi får veta att alla klarat sig helskinnade den här gången.

I Baghlan-provinsen har våra enheter understött en större operation tillsammans med cirka 2000 soldater från den afghanska armén, samt enheter från andra nationer inom ISAF. De har varit ute i fält i flera veckor och många av våra enheter har hamnat i stridsituationer under operationens gång. Du kan läsa mer om insatsen i Baghlan på forsvarsmakten.se

Foto: Försvarsmakten FS18

Inga svenska eller finska soldater har skadats, men i början av operationen stupade och skadades flera ISAF-soldater. Våra skyttesoldater har bidragit med skydd under flera stridshändelser, och svenska sjukvårdsenheter har bland annat bistått med kirurgteam som räddat liv. Många har visat stor professionalitet och löst svåra uppgifter under stor press.

Nu är alla enheter tillbaka efter två intensiva veckor. Det går att pusta ut. Men oavsett fysiska skador sätter stridshändelser spår. Den mentala pressen kan vara svårare att hantera än den fysiska för de som är drabbade. Jag tänker på mina kollegor som var med där ute den här gången. Och jag slås av att ingen annan arbetsplats liknar den här.

Foto: Försvarsmakten FS18

Uppdateringar till vilket pris?

När man är soldat i utlandsstyrkan i Afghanistan finns det såklart mycket som är annorlunda jämfört med hemma i Sverige. Boende, arbetsmiljö och fritid är tre områden som helt och hållet förändras från den dagen vi anländer till insatsområdet. Och den mentala delen av att vara här är också en viktig aspekt.

Men en sak som kanske inte många tänker på i förväg är hur kontakten med hemmaplan påverkas. Helt plötsligt kan du inte uppdatera din status på Facebook och berätta vad du gör. Och när du ringer hem till de anhöriga kan du ibland inte berätta om saker som du själv kanske upplever som jätteviktiga i ditt liv här nere.

Det handlar om operationssäkerhet. Att inte avslöja metoder och planer är en ytterst viktig del i militär verksamhet, och även om oskyldiga meddelanden på Facebook eller en blogg kan tyckas försumbara så kan summan av information från olika håll hjälpa till att skapa en helhetsbild för motståndaren.

För mig som är van vid ständig tillgång till internet i mitt civila liv är det en utmaning. För mig är facebook, bloggar och andra sociala medier ett umärkt sätt att hålla kontakt med vänner och bekanta, bygga ett större nätverk och få ovärderlig hjälp i många situationer. Men här nere blir min onlinenärvaro begränsad. Dels av rent praktiska skäl (det vimlar inte av internetdatorer här) men framförallt av innehållsmässiga skäl. Jag kan helt enkelt inte alltid skriva det som känns spontant att berätta om, utan får ofta relatera till saker där hemma istället, vilket är svårt när man är långt borta från allt som händer där.

Ofta går det bra att berätta i efterhand, men då har upplevelsen ”svalnat” även hos mig och man är inte lika entusiastisk eller benägen att skildra det som händer. För en sån som jag, som vill bli uppdaterad om allt och alla, gärna i realtid, är det en prövning. Det innebär att delvis klippa bort mitt sociala liv, som om det fysiska avståndet inte var tillräckligt. Samtidigt är just kontrasterna mot hemmalivet en viktig orsak att jag ens är här från början.

Trots allt känns inte aktsamhet kring information och säkerhet som ett högt pris att betala om det minskar riskerna för mig och mina kollegor. Därmed inte sagt att man inte ska säga något alls. Den här bloggen är ju ett exempel på att det går att berätta.

Början på slutet

Hand over, take over. HOTO. Nyligen kom ordern om att påbörja planeringen av överlämningen till våra efterträdare. Ett tydligt tecken på att slutet på vistelsen börjar närma sig, trots att de flesta av oss har mellan sex och åtta veckor kvar.

När jag ryckte in på Livgardet den där dagen i augusti förra året var det början på en lång resa. Många sa att tiden skulle gå fort. Att man knappt hinner fatta att man är på plats förrän det är dags att åka tillbaka. Dra sig ur.

Ur ett perspektiv har tiden gått snabbt. Dagar blir till veckor blir till månader. Ur ett annat perspektiv går tiden långsamt. Tiden har krävt energi och offer. Jag tror vistelsen här har förändrat oss alla, oavsett uppgift eller bakgrund. Viss förändring är givetvis önskvärd, annan är det inte.

Det som stod klart redan från början var frustrationen över ett rotationssystem som byter ut all svensk militär personal en gång i halvåret. Alla på en gång. Det är svårt att skapa långsiktiga relationer med våra afghanska samarbetspartners när både vi och de vet att det bara rör sig om månader innan nya ansikten dyker upp i möten, under operationer, på patruller. De flesta av oss fick en överlämning från våra företrädare under en veckas tid (vissa fick två veckor). Och under lika lång tid ska vi nu försöka lämna över sex månaders verksamhet, fylld av upplevelser, erfarenheter, visioner och tänkbara lösningar. För att inte tala om de personer vi mött och de band vi knutit.

För afghanernas skulle måste vi anstränga oss och försöka dokumentera och lämna över så mycket vi kan. Det gäller att minnas hur det kändes att själv anlända till insatsområdet den där dagen i slutet av november, eller början av december. Vad var det jag borde fått reda på men som jag glömde fråga? Vad var det som var bra?

Vår insats är definitivt inte över, och i det större perspektivet kan svensk truppnärvaro finnas i Afghanistan i många år framöver. Hand over, take over. Stafettpinnen måste hålla farten.


Jag, mina kollegor John, Bernd och Ulrika samt en av de afghanska kontaktpersoner jag kommer minnas mest efter insatsen. Det är Mr Durani, presstalesman för den afghanska polisen i Balkh-provinsen.

Koll på verkligheten

Vår patrullchef Johan går igenom rutten för vår patrull. Planen är att besöka en av distriktsstationerna för den afghanska polisen och se om vi kan göra en spontan, gemensam fotpatrull tillsammans.

Vi övar de moment vi behöver utföra i händelse av vi skulle bli attackerade under patrullen. Det händer extremt sällan i det här området, men övningmomentent fungerar även som en utrustningskontroll och koordinering av hur vi uppträder tillsammans i gruppen.

En av våra tolkar har nu anslutit och vi beger oss iväg. När vi anländer till polisstationen blir vi inbjudna till den lokala polischefens kontor. Han är mycket vänlig och berättar kort om verksamheten på platsen. Vi frågor om möjligheten för en gemensam patrull och han avdelar genast ett gäng poliser att följa med oss ut.



Samtidigt pågår det någon form av inventering utanför stationen. Befäl från högre nivå inom polisen är på besök och räknar in stationens personal genom att ställa upp dem utanför entrén. Vi väntar på platsen och när inräkningen är klar kan vi ge oss av.



Vi blandar svenska soldater och afganska poliser så att vi går två och två. Snart kommer vi in i ett tätbebyggt område och nyfikna afghanska barn flockas kring oss. Alla som besökt Afghanistan kan vittna om de afghanska barnen. De är nästan alltid glada och kontaktsökande, men har det ofta fattigt och svårt.



Vi hälsar och vinkar och ibland stannar vi till för att prata en stund och ställa frågor med hjälp av tolken. Flera av de äldre barnen går i skolan och en pojke i yngre tonåren har även lärt sig engelska, vilket såklart underlättar vårt samtal.

Som vanligt ser vi nästan bara män och barn på gatorna. Kvinnorna finns där men försvinner ofta in i dörröppningar eller bakgator när de ser att vi närmar oss. Medan män och barn ofta samlas och umgås på olika platser är kvinnorna nästan alltid på väg någonstans. Alla kvinnor bär inte den traditionella burqan, men de flesta gör det längs vår väg. Det är en vardagsbild som känns främmande för oss.

Trots att vi har utrustning på oss försöker vi att ändå ha en avslappnad attityd. Det är stor skillnad på att vara fullt ”kittad”, ha mörka solglasögon, hjälm och vapnet i båda händerna jämfört en mer öppen attityd där en del av utrustning får hänga vid sidan. Det kan tyckas som småsaker, men i ett land som haft väpnade trupper närvarande i över trettio år spelar det roll.

Dessa faktorer är inga nyheter för alla de som tjänstgjort eller tjänstgör här nere. Givetvis får inte säkerheten äventyras, och utrustningen anpassas efter säkerhetsläget. Men det är svårt att vinna förtroende hos både befolkning och samarbetspartners om man ser ut som en alien.

Besöksparadoxen

Sveriges insats i Afghanistan får mycket uppmärksamhet i den svenska medierapporteringen., speciellt när det inträffar allvarliga händelser. Men även inom Försvarsmakten är förstås intresset för verksamheten stort. Det finns trots allt ganska få platser i världen där vi genomför skarp militär verksamhet och behovet av erfarenhetsinsamling och utvärdering är stort. Ja, nästan så stort att det ibland tycks överskugga den faktiska verksamheten.

Under förra året hade Camp Northern Ligths över 7000 gästnätter på campen. Varje dygn besöks campen av i snitt 20 gäster. Det är personer som inte tillhör det ordinarie förbandet men som besöker insatsområdet av olika skäl. Det kan vara allt ifrån politiker från riksdag och regering, högt uppsatta svenska militärer till journalister, olika typer av utrednings- eller inspektionsgrupper, servicepersonal samt chefer och nyckelpersoner från kommande insatsförband. Det är vår kvartermästare Fredrik Rostov som bland annat ansvarar för att förbereda alla besök (läs gärna mer om honom i det här inlägget på FS18 Anhörigblogg).

Varje gång vi får ett besök tas resurser i anspråk. Det anordnas transporter med eskort, det förbereds ofta ett noga planerat besöksprogram med föreläsningar och genomgångar av personal från vårt förband. Samtidigt ordnas det med kost och logi till alla besökare.

Kort sagt finns det en hel del resurser som går åt för att kunna ta emot alla besökare. Resurser som i vanliga fall hade använts till annan verksamhet. Det kanske är svårt att föreställa sig, men att flytta några få personer från punkt A till punkt B är ett projekt som innefattar en mängd moment och förberedelser. Logistik är alltid en springande punkt här nere.


Logistik och transport av personal är en resurskrävande uppgift.

Behövs verkligen alla besök om det nu drar så mycket resurser? Borde man inte vara restriktiv med att skicka ner olika representanter från svenska myndigheter? Svaret skiftar beroende på vem du frågar.

För att förberedelserna ska bli så bra som möjligt för de soldater som ska ta över efter oss är ”studiebesök” eller rekognosering en viktig del. Det underlättar helt enkelt enormt att representanter från det kommande förbandet har fått en chans att bekanta sig med området och har en förståelse om vad uppdraget går ut på innan de tar över ansvaret. Speciellt eftersom vi roterar all personal en gång i halvåret.

Detsamma kan sägas gälla för svenska politiker och beslutsfattare inom Försvarsmakten. De måste få insyn och förståelse för verksamheten för att på hemmaplan kunna ta de rätta besluten. Därmed inte sagt att vi som är här nere ibland kan ifrågasätta om de där hemma verkligen förstår vad vi gör. Det känns dock inte som ett unikt problem. Stora avstånd och extrema skillnader i miljö och kultur är ibland svåra att överbrygga även när det sitter svenskar i båda ändarna av linan.

Journalisterna då? Ett av Försvarsmaktens ledord är transparens och för att skapa folkligt stöd och förståelse för insatsen måste man tillåta en viss oberoende granskning. Ofta upplever jag att de journalister som besökt oss har visat stort engagemang för vårt arbete och i första hand varit ute efter att skildra verksamheten så realistiskt som möjligt, snarare än att jaga efter scoop eller skapa dramatik. Samtidigt finns exempel på hur representanter från svensk media försämrat våra relationer med viktiga afghanska personer. Oavsett är medierapporteringen härifrån en viktig del för att knyta samman de politiska besluten på hemmaplan med de faktiska konsekvenserna i insatsområdet.

Det blir tydligt att det finns många bra skäl att ta emot besök, även om det alltid går att diskutera antalet.

Kontrasterna gör sig påminda igen

Som vanligt är kontrasterna stora här i Mazar-e Sharif. I dag var det medaljcermoni på Camp Northern Lights. Alla som arbetat minst 90 dagar i den svenska styrkan i Afghanistan fick ISAF-medaljen.

Det blev ett tillfälle för oss att stanna upp och faktiskt inse att vi kommit en bra bit på vägen.



Några som inte kunde vara med och ta emot sina medaljer är Johan och Gunnar, våra stupade kamrater. Idag hölls en presskonferens i Sverige med anledning av Försvarsmaktens undersökningskommissions delredovisning kring det inträffade. Alla soldater samlades här nere vid samma tid och vi fick motsvarande information av chefen för FS18, överste Tistam.

Ännu en dag i insatsområdet som innehöll både glädjeämnen och sorg.