Tillbaka i Sverige

En rysning löper längs ryggraden när jag vänder blicken uppåt och ser tre JAS-plan göra formationen för saknade kamrater ovanför ett soligt och sommargrönt Stockholm. Det är medaljceremoni på Armémuseum och hela FS18 med anhöriga, vänner och andra intresserade finns samlade. Det är sista gången jag har den ökenfärgade uniformen på mig och jag försöker att vara närvarande i nuet de sista få timmarna tillsammans med mina kollegor och vänner, de som jag levt så nära inpå under de senaste sex månaderna.

Nu är det över. Det stora erfarenhetsprojekt det innebär att tjänstgöra i utlandsstyrkan är slut för den här gången. För mig är det en efterlängtad dag, samtidigt som jag inte ångrar min tid i Afghanistan. Och även om jag inte varit lika övertygad alla dagar så tror jag faktiskt att vi gör och har gjort skillnad. Kanske inte på det sätt vi tror men ändå på ett sätt som gynnar Afghanistans framtid.

Det går att säga otroligt mycket om den svenska insatsen när det gäller saker som förväntningar, politisk styrning, materialresurser, veteranstöd eller riskmoment. Helt klart är att väldigt många människor bryr sig och är engagerade i verksamheten, långt fler än de som befinner sig i insatsområdet just för tillfället. Många har olika perspektiv och idéer om vad uppgiften är, hur den ska utföras och vad som är målet. Som enskild individ är det viktigt att själv ta ställning och lyssna på så många olika åsikter som möjligt. Det gjorde jag, och min slutsats efter nio månader i uniform och sex månader i Afghanistan är att det har betydelse. Att det vi arbetar med inte bara är ”något att sätta på CV:t” eller bara handlar om att svenska soldater och officerare ska få praktiskt operationell erfarenhet, utan att det också finns något som är större. En känsla av att vi inte bara kan tänka ur vårt svenska perspektiv, utan också måste fundera på vår plats i världen, förstå skillnader och överbrygga ”vi och dom”-tänkandet. Samt förstås att det som händer i andra delar av världen påverkar vår liv här hemma på många sätt.

För varje soldat i utlandsstyrkan finns en krets människor som har oroat sig, följt debatten, brytt sig, hört av sig och kanske framförallt hållit ställningarna på hemmaplan när den anhörige varit borta. Ägnar man sig åt matematik inser man snabbt att den svenska utlandsstyrkan i Afghanistan engagerar tiotusentals människor på nära håll och ännu fler i ett större perspektiv. Dessa är nu ambassadörer för en större förståelse kring vad vi gör i Afghanistan och varför vi är där. Att sedan politiker ibland tycks sakna ett enat synsätt kring hur vi mäter effekt eller uppnår målet för vår insats är en annan sak.

Jag skriver de här raderna på Stanford University Campus strax utanför San Francisco, i hjärtat av Silicon Valley. Redan några veckor efter hemkomsten är jag ute på nya resor för att möta nya människor. Jag har förändrats och min värld är nu ännu mer komplex och mångfacetterad än förut. Precis som jag vill ha det. Men också en utmaning. För nu börjar nästa fas; att integrera mina upplevelser och kontrasterna i Afghanistan med mitt vanliga liv och hos de människor som står mig närmast.

Det här är mitt sista inlägg på Afghanistanbloggen. Hoppas att du som följt min blogg här på DN fått en bättre förståelse kring den svenska insatsen. Det har i alla fall varit min målsättning. Jag har mött mycket motstånd och kritik i kommentarsfälten men också mycket uppmuntran och support. Precis som jag vill ha det.

Om du vill fortsätta följa den svenska insatsen rekommenderar jag att besöka forsvarsmakten.se eller våra efterträdare FS19:s anhörigblogg. För smarta inlägg om Försvarsmakten i allmänhet, men också mycket om Afghanistaninsatsen rekommenderar jag Wiseman’s Wisdom.

På återseende.

Annons:


Sista morgonen i Afghanistan på väg ombord på det C-17-plan som tog oss hem till Sverige.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Bra att vissa förstår vad som gäller. Europa har inget med USAs opium kriget att göra. Opiumproduktionen har ökats markant efter talibanerna. De lärde sig från vietnam, därför tvingar dem europa att delta i *opius befrielsekrig*!

Georgios, 07:51, 8 september 2010. Anmäl

Nu när denne nyttige idiot slutat propagera för en orättfärdig ockupation av ett främmande land så kanske folk får tid att verkligen sätta sig in i bevekelsegrunderna för ockupationen och det politiska maktspelet bakom det amerikanska afghanistankriget i vilket Sverige deltar som komplexfylld knähund: <br/>http://afghanistanbloggen.blogspot.com/ <br/>http://afghanistanbloggen.blogspot.com/

Back to Reality (Webbsida), 22:40, 5 juli 2010. Anmäl

Talibanerna är uthålliga, skickliga krigare och grymma. Kipling skrev i en av sina böcker som skildrade livet i Afghanistan då engelsmännen var där och försökte få bukt med afghanska krigare: Always save the last bullet for your self. <br/>Låt amerikanarna leka världspolis själva och låt deras söner komma hem i kistor eller som krymplingar. Svenska soldater borde sättas in för att bekämpa maffia och grov gängkriminalitet här hemma. Dvs skydda sitt folk inte springa USAs intressen.

Magnus, 19:49, 2 juli 2010. Anmäl

Ustad Atta som är guvernör i Balkh har vid flera tillfällen kritiserat svenskarna för att inte göra tillräckligt. Nyligen, i förra veckan, sa han att det räcker med utländska styrkorna och istället ska man satsa på den afghanska armén. Jag håller med. Att pojkar leker soldater i all sin ära men afghanerna är trötta på att se utlänningar som är beväpnade till tänderna ska åka runt och kissa framför flickskolor, bete sig illa, inte kunna någonting om landet, inte kunna traditionerna, inte kunna nå

anonym, 12:07, 22 juni 2010. Anmäl

Till dej Fredrik vill jag tacka för en bra blogg! Jag har som du förstår följt den vid varje nytt inlägg! <br/>Du ekofeministen, läs på innan du uttalar dej! Man är aldrig ockupant, så länge som landet vill att man skall vara där. Dom har uttryckligen begärt hjälp av FN, som i sin tur har givit Nato mandat att bekämpa terrorister. Du har säkert inte heller pratat med någon som varit där, som har berättat vad dom gör för befolkningen, vad dom hjälper till. <br/>Intellektuella lättviktare? Tillåt mej le.

B-M, 13:56, 17 juni 2010. Anmäl

hahah ekofeminsten, "vi har ingen rätt att vara där", ska vi bara se på medan landet försvinner in i kriminalitet, förtryck och barbarism bara för att de är på andra sidan jorden? Vi (europa) har ju lärt oss, efter mycket krigande och käbblande, att demokrati kanske inte är det bästa som finns, men det är det bästa än så länge. De som vill ha chansen att leva ett demokratiskt liv ska få den chansen, alla är ju inte terrorister.

Limpus, 16:30, 14 juni 2010. Anmäl

Fredrik: Bra jobbat och tack för berömmet. WW kommer fortsätta i samma stil som tidigare och följa Afghanistaninsatsen m m. <br/>Att få statusen "intellektuell lättviktare" av en "ekofeminist" blir man nog så stolt över.

Wiseman (Webbsida), 19:18, 12 juni 2010. Anmäl

Vi är många som är stolta över den insats ni och alla andra trupper gjort i Afghanistan. Det är skönt att veta att alla inte vill lämna afghanerna i sticket och låta talibanerna ta över igen. Fattar inte riktigt vad vänstern ser för alternativ... älskar de steningar och förtryck så mycket?

Pepp, 09:26, 10 juni 2010. Anmäl

Jag tycker det är jättebra att Sverige skickar soldater till Afghanistan. De gör mer nytta där än de skulle gjort i Sverige och jag hoppas att de aldrig åker tillbaks igen...

Afghan, 01:40, 10 juni 2010. Anmäl

Det ska naturligtvis vara JAS-plan. Dock var det tre plan som JAG såg från där jag stod, inte fyra (även om det fanns fyra i luften). <br/>Vem Peter är vet jag inte.

Fredrik (Webbsida), 22:45, 9 juni 2010. Anmäl

Överlämningen har börjat

För några dagar sedan anlände våra efterträdare till Afghanistan. Själv har jag flyttat ut från min bostadscontainer och bor nu i tält på campen. Det är stort tryck under den närmsta tiden när antalet soldater på campen ökar till nästan det dubbla. Vi har nu några få och intensiva dagar tillsammans när sex månaders verksamhet ska komprimeras och föras vidare till nästa mission. Bra råd, smarta lösningar, misstag eller positiva erfarenheter. Det gäller att försöka suga ut det viktigaste så att våra efterträdare inte behöver börja på ruta ett. Jag skrev en del om det i mitt tidigare inlägg Början på slutet.

Det är en splittrad känsla
att vara här nu. Det var nio veckor sedan jag var hemma på ledighet i Sverige senast, och sex månader sedan missionen startade. En del av mig har vant sig vid rutinerna, tillvaron och människorna. En annan del längtar hem mer än någonsin. Mitt under den viktiga överlämningen ska jag försöka ställa in mig på ett liv på hemmaplan med allt vad det innebär. Där hemma väntar Sommarsverige och ledighet för många av oss. Men där finns också vardagsbekymmer. Jag förstår de som säger att missionslivet är enkelt. Du behöver aldrig handla eller laga mat. Du vet vad du ska ha på dig varje dag och känslan av att vara en kugge i ett större maskineri kan ibland vara befriande. Men det är inget snack om att de flesta av oss längtar hem. Hem till valmöjligheterna och friheten. Hem till människorna och det vanliga livet.

Mitt första intryck av våra ersättare från FS19 är mycket bra. De verkar vara ett sammansvetsat gäng med bra stämning. Det är kul att känna att det vi arbetat med hamnar i goda händer och kan fortsätta utvecklas. Samtidigt blir det tydligt vilka utmaningar det finns i att byta all personal vid samma tillfälle. Som tur är finns våra finska vänner på plats i ytterligare tre månader och de kommer stå för mycket av ”historiebeskrivningen” när vi lämnat insatsområdet.

Våra efterträdare under ett av många informationsmöten den första tiden i insatsområdet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Omställningen till ett normalt tillvaro hemma i Sverige tar tid. Men det är nog lättare för dig att återfanpassa dig som har skrivit och på så sätt hållit tankarna rena.

Facebookanvändare, 08:50, 1 juni 2010. Anmäl

Välkommen hem. Hur många afghanska motståndsmän/pojkar har svenska insatsstyrkan direkt eller indirekt dödat totalt? Ångrar du att du åkte dit med tanke på att situationen har förvärrats sen ni kom? Målet med uppdraget har misslyckats. Våra politiker driver på våra bästa svenska soldater ut i krig för att utnyttjas för USAs utrikespolitiska syften. Kallas inte sånt landsförräderi?

Magnus, 15:11, 29 maj 2010. Anmäl

Välkommen tillbaka till Sverige. Jag är säker på att du har nytta av dina erfarenheter en lång tid framåt.

elina, 14:35, 27 maj 2010. Anmäl

Du är välkommen hem!

Limpus, 12:34, 25 maj 2010. Anmäl

Shura på afghanskt vis

En stor del av verksamheten här nere består av samverkan med den afghanska befolkningen på olika sätt. Det kan vara möten med polis, militär, politiker och organisationer. Men lika ofta är det mer spontana möten ute i byarna i vårt ansvarsområde. Det kan handla om att tala med byns byäldste eller rektorn på en skola. Dessa aktörer är nyckelpersoner för både oss och byinnevånarna. De för ofta folkets talan och har stort inflytande på vad som händer i området.

När viktiga personer samlas för att ta beslut eller diskutera aktuella frågor kallas det ofta för en Shura. Själva ordet kan sägas stå för konsultation och härstammar från den gamla arabvärlden. Det sägs till och med att Shuran som mötesform är en förlaga till nutidens representativa demokrati.

För en tid sedan bjöd vi in till en Shura på Camp Northern Lights. Inbjudna var ett antal byäldstar från olika byar i en del av vårt ansvarsområde. Värd för mötet var vår kontigentschef, överste Christer Tistam, och med under mötet fanns även olika aktörer från vårt PRT (Provincial Reconstruction Team), bland annat SIDA, USAID och USDOS. Det var intressant att sitta med och följa diskussionerna.



Shuran anordnades för att upprätthålla och knyta kontakter samt diskutera säkerheten och utvecklingen i de byar vars representanter fanns med på mötet. Det blev ett bra möte där både positiva och negativa erfarenheter och tankar kunde ventileras. Och det var en annorlunda syn att se ett av våra mötesrum omgjort till Shura-lokal, på afghanskt vis.



Målet är att bibehålla kontakten med byäldstarna i vårt område och att följa upp det arbete vi gör tillsammans med dem, de afghanska myndigheterna och säkerhetsstyrkorna. Det är också viktigt att det inte är internationella trupper som tar huvudansvaret för utveckling och säkerhet i framtiden. Vi måste stötta de afghanska folkvalda strukturerna och tänka långsiktigt, annars kommer det aldrig att kunna bli långvarig stabilitet i landet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Det är stora ord som man läser om den svenska närvaron i Afghanistan. Sjäva har jag varit med och sett mycket av det som man påstår göra i Afghanistan. Många svenskar som befinner sig i Afghansitan befinner sig i en liten camp med höga murar isolerade från Afghanistan. I folkmun kallas ISAF för Internal Security Assistance Forces.

anonym, 21:32, 30 juni 2010. Anmäl

Rönnerdal oc Il Padre <br/>Klansamhälle, gapet mellan moden tid och medeltid?! Ordet shura är tagen från diskussion och betyder att man sitter och diskuterar saker. Isolera dem? Det är väl mer länder i Norden som är isolerade! Afghanistan har haft en 5000 årig kultur och kommer att finnas tusentals år i framtiden med eller utan små länder som Sverige

anonym, 21:28, 30 juni 2010. Anmäl

Intressant iaktagelse och SÅ spännande att delta vid en sådan Shura.

Facebookanvändare, 08:45, 1 juni 2010. Anmäl

Är det realistiskt att förvänta sig att afghanerna vill eller kan frångå klansamhället? Om inte, kan man ändå bygga upp en fungerande demokrati parallellt med klantänkandet?

Rönnerdal, 05:31, 26 maj 2010. Anmäl

Skulle den parlamentariska demokratin som den ser ut i Sverige vara ett föredöme? Alla svenskar och andra västerlänningar borde genast lämna MÖ! Gapet mellan modern tid och medeltid kommer aldrig kunna överbryggas! Isolera dem och låt dem leva sina blodiga ojämlika liv ifred och stoppa istället Sverige ifrån att bli islamiserat och få samma problem här som där!

Il Padre, 12:48, 23 maj 2010. Anmäl

Jag är stolt över att vara svensk när jag läser din blogg. Jag ska själv söka mig till grundutbildning snart och jag siktar på utlandstjänst, precis som du. Jag har länge gått och funderat, men det är din blogg som verkligen har väckt viljestyrkan att åka ned och hjälpa till. Det känns som en liten uppoffring för det samhälle jag haft privelegiet att växa upp i.

Limpus, 12:42, 21 maj 2010. Anmäl

Det har varit intressant att följa din blogg under en tid. Nu börjar det dra ihop sig även för mig, ska rotera ner om bara några dagar nu.

Foppa (Webbsida), 01:33, 21 maj 2010. Anmäl

Tack för att du bloggar, kul att få en personlig inblick i situationen.

Axel, 08:19, 19 maj 2010. Anmäl

den ända gången landet faktiskt haft stablilitet är när massa stormakter eller andra länder inte är där och skjuter i hjäl dem. och peace by superior firearms känns ju väldigt 2000tal. eller ... åter igen vad gör ni där

lando, 06:57, 19 maj 2010. Anmäl

Ett sätt att få distans

Ett tag försökte jag räkna hur många varv runt campen jag gått eller sprungit. Till slut orkade jag inte utan insåg att det antagligen rör sig om hundratals. Ja, för en del blir det säkert tusentals när insatsen väl summeras.

Innanför den mur som går runt campen kan man se människor springa eller gå nästan dygnet runt. Om kvällarna ser man bara pannlampornas sken i mörkret, nästan som om det vore nattorientering. Skillnaden är förstås att campen är extremt lättnavigerad. Ett varv är ungefär en kilometer vilket gör det ganska enkelt att hålla reda på hur lång sträcka man sprungit.

På en av raksträckorna passerar man gymtältet. Där inne finns en mängd styrketräningsmaskiner, fria vikter, motionscyklar, roddmaskiner och olika redskap som boxningsutrustning, pilatesbollar och balansplattor.


När det är varmt (och det är det ganska ofta i Afghanistan) kan vi spela beachvolley. Det finns en plan på campen och att få känna sand mellan tårna som omväxling mot ökenkängor är inte helt fel.


Träning blir ofta en möjlighet att komma bort från arbetet en stund. Med musik eller radioprogram i lurarna och kroppen i rörelse går det att koppla bort vardagen och få lite perspektiv på tillvaron. Hemma i Sverige finns kvällar och helger att återhämta sig och göra annat på. Här arbetar vi alla dagar i veckan, och långt mer än åtta timmar per dag när så krävs. Ja, rent teoretiskt är vi i tjänst dygnet runt, alla dagar i veckan. Självklart varierar arbetsbelastningen, med skillnaden att vi fortfarande är kvar i vår arbetsmiljö även när vi har ledig tid.

Oavsett ursprunglig fysisk nivå har de flesta insett vikten av att motverka ”missionströttheten” med hjälp av träning. Och för de allra flesta är det en förutsättning för att klara av att lösa sin uppgift. Annars finns risken att den person som återvänder till Sverige efter avslutad mission är en betydligt tröttare och mer sliten person än den som åkte ner till Afghanistan från början.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Kanske är detta ett tips som fungerar i det civila också? Att hålla sig igång lär göra en till en mer aktiverad, mer energisk person.

Limpus, 16:17, 22 juni 2010. Anmäl

Tempoväxling

”Idag kör vi intervaller”, säger min kollega Henrik. Det är en solig eftermiddag på campen i Mazar-e-Sharif. Vinden fläktar skönt och det är inte alls så tryckande varmt som några dagar tidigare. Jag och Henrik är ute på dagens fyspass. Idag börjar vi med att gå några varv runt campen följt av några varv med snabba intervaller. Efter det femte varvet ringer Henriks mobil. Han får ett meddelande att det inträffat en TIC – Troops In Contact.

Foto: Försvarsmakten Combat Camera

Foto: Försvarsmakten Combat Camera

Utan att byta om springer vi i våra svettiga kläder till den samlingspunkt dit andra nyckelpersoner kallas för att få information om vad som hänt. Den röda lampan lyser. Den som säger att någonstans där ute är en svensk eller finsk enhet i strid. Det börjar kännas jobbigt att se den röda lampan. Det är inte första gången direkt, och vi befarar att det antagligen inte blir den sista.

Nu går det mesta på rutin. Det känns både bra och lite sorgligt, men det råder ett kontrollerat lugn. Ett lugn som står i direkt kontrast till det intensiva skeendet för de enheter som hamnat under attack. Det mentala avståndet är större än det fysiska. Vi får veta att alla klarat sig helskinnade den här gången.

I Baghlan-provinsen har våra enheter understött en större operation tillsammans med cirka 2000 soldater från den afghanska armén, samt enheter från andra nationer inom ISAF. De har varit ute i fält i flera veckor och många av våra enheter har hamnat i stridsituationer under operationens gång. Du kan läsa mer om insatsen i Baghlan på forsvarsmakten.se

Foto: Försvarsmakten FS18

Inga svenska eller finska soldater har skadats, men i början av operationen stupade och skadades flera ISAF-soldater. Våra skyttesoldater har bidragit med skydd under flera stridshändelser, och svenska sjukvårdsenheter har bland annat bistått med kirurgteam som räddat liv. Många har visat stor professionalitet och löst svåra uppgifter under stor press.

Nu är alla enheter tillbaka efter två intensiva veckor. Det går att pusta ut. Men oavsett fysiska skador sätter stridshändelser spår. Den mentala pressen kan vara svårare att hantera än den fysiska för de som är drabbade. Jag tänker på mina kollegor som var med där ute den här gången. Och jag slås av att ingen annan arbetsplats liknar den här.

Foto: Försvarsmakten FS18

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

@Magnus <br/>Så bara för att Pashtunerna är största folkgruppen så ska vi låta dem förtrycka alla andra och utföra folkmord m.m. <br/>Betyder det att vi ska få förfölja alla samer i Sverige också??? Eftersom de är ju inte den största folkgruppen...

Bearman, 13:59, 9 maj 2010. Anmäl

i över tio år har det varit känt vad depleted uran gör med människor.depleted uran används i afghanistan vilket innebäre krigsförbrytelser mot hela befolkningen samt ockupationstrupperna .när dessa duktiga soldater kommer hem och tillverkar sina missbildade barn har dom fått vad dom förtjänar .men vad med civilbefolkningen i afghanistan har dom förtjänat denna förgiftningsterror.

koijen, 17:44, 8 maj 2010. Anmäl

En annan vardag är det hemma i Sverige. Här är den mentala striden mer påtaglig än den fysiska. Dock kan denna ses som ringa intressant för pojkar som leker soldater. Den virtuella världen har blivit verklighet för vissa! <br/>Nu ska jag traska iväg till gymmet....

VS, 14:00, 4 maj 2010. Anmäl

Jag tycker ni ska låta afghanerna vara ifred. Den största folkgruppen i Afghanistan är pasthunerna och dom allra flesta av dessa vill inte och har aldrig velat se er i deras land. Varför inte acceptera det, varför envisas och låtsas som att ni är välkomna när ni inte är det. Och varför låtsas vara "fredsbevarare" när ni deltar i en USA-ledd ockupation som inneburit en massdöd av afghaner som saknar motstycke i historien. Sanna hjältar, nja det är tveksamt.

Magnus, 17:30, 3 maj 2010. Anmäl

Kämpa på därnere - ni är sanna hjältar!

Lisa, 19:21, 1 maj 2010. Anmäl

Snäll kommentar.

Cookie (Webbsida), 18:56, 1 maj 2010. Anmäl

Det är lite av en dröm jag har att själv åka ner dit snart. Anledningen till att jag stannar kvar: Flickvän.

Limpus, 13:21, 1 maj 2010. Anmäl

Man blir stolt över er när man läser att det fortfarande finns modiga män och kvinnor som vågar livet i kamp mot förtryck och orättvisor istället för att bara prata om solidaritet....

Bengt, 10:58, 1 maj 2010. Anmäl

Ta hand om er därnere! Vi är stolta över er insats!

Pelle, 19:59, 30 april 2010. Anmäl

Uppdateringar till vilket pris?

När man är soldat i utlandsstyrkan i Afghanistan finns det såklart mycket som är annorlunda jämfört med hemma i Sverige. Boende, arbetsmiljö och fritid är tre områden som helt och hållet förändras från den dagen vi anländer till insatsområdet. Och den mentala delen av att vara här är också en viktig aspekt.

Men en sak som kanske inte många tänker på i förväg är hur kontakten med hemmaplan påverkas. Helt plötsligt kan du inte uppdatera din status på Facebook och berätta vad du gör. Och när du ringer hem till de anhöriga kan du ibland inte berätta om saker som du själv kanske upplever som jätteviktiga i ditt liv här nere.

Det handlar om operationssäkerhet. Att inte avslöja metoder och planer är en ytterst viktig del i militär verksamhet, och även om oskyldiga meddelanden på Facebook eller en blogg kan tyckas försumbara så kan summan av information från olika håll hjälpa till att skapa en helhetsbild för motståndaren.

För mig som är van vid ständig tillgång till internet i mitt civila liv är det en utmaning. För mig är facebook, bloggar och andra sociala medier ett umärkt sätt att hålla kontakt med vänner och bekanta, bygga ett större nätverk och få ovärderlig hjälp i många situationer. Men här nere blir min onlinenärvaro begränsad. Dels av rent praktiska skäl (det vimlar inte av internetdatorer här) men framförallt av innehållsmässiga skäl. Jag kan helt enkelt inte alltid skriva det som känns spontant att berätta om, utan får ofta relatera till saker där hemma istället, vilket är svårt när man är långt borta från allt som händer där.

Ofta går det bra att berätta i efterhand, men då har upplevelsen ”svalnat” även hos mig och man är inte lika entusiastisk eller benägen att skildra det som händer. För en sån som jag, som vill bli uppdaterad om allt och alla, gärna i realtid, är det en prövning. Det innebär att delvis klippa bort mitt sociala liv, som om det fysiska avståndet inte var tillräckligt. Samtidigt är just kontrasterna mot hemmalivet en viktig orsak att jag ens är här från början.

Trots allt känns inte aktsamhet kring information och säkerhet som ett högt pris att betala om det minskar riskerna för mig och mina kollegor. Därmed inte sagt att man inte ska säga något alls. Den här bloggen är ju ett exempel på att det går att berätta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Om upplevelserna svalnat så snabbt så var det kanske inte så viktigt ändå... <br/>Man behöver inte vara soldat eller i utlandsstyrkan för att inte kunna berätta om allt som inträffar, speciellt inte på nätet. Lite eftertanke skadar nog inte, det kanske skulle göra tidningarna lite mer läsvärda. Behovet av att ständigt spy upp allt som händer oavsett om det är viktigt eller inte eller om det påverkar andra är i högsta grad ett egenhändigt skapat problem, att inte klara av att prioritera.

Johan, 01:49, 30 april 2010. Anmäl

Man behöver inte vara på uppdrag i Afghanistan för att först koppla in hjärnan och sedan använda tangentbordet. Mycket flyger iväg på nätet för att aldrig kunna fångas in i gen trots att man ångrar det...

Thorsten Schütte, 09:24, 29 april 2010. Anmäl

Tystnadsplikt och säkretess ! Finns det inom journalistiken också? Jag trodde att Ni var gränslösa.

VS, 18:37, 27 april 2010. Anmäl

Från anhörigs sida kan jag delge att samma dilemma händer här hemma. Den man alltid delat vardagen med kan plötsligt inte ge respons och stöd på ett sätt som är nödvändigt för att klara av vardagen. Det blir krystat och jobbigt att försöka föra en dialog. Vad som händer hemma tycks som en bagatell mot vardagen i Afghanistan. Ofta har anhörigs anhöriga på hemmaplan inte den förståelse som behövs för att stötta på bästa sätt. Både soldat och anhörig blir bakbundna i samtalen hem.....

annelie, 18:53, 25 april 2010. Anmäl

Förstår dilemmat och varför du gör som du gör. Samtidigt så tänker jag på de människor världen över som lever under samma förutsättningar. De som är mitt i en vardag där åsiktsfrihet inte är en självklarhet. Du väljer din tystnad under tid, och fullt förståeligt, men hur är det att ständigt leva med påtvingad tystnad? Jag har vuxit upp med människor som flytt från diktatur, ständigt hört om det men kan ändå inte på fullt allvar ställa mig in i hur en påtvingad tystnad skulle vara.

Mia Ankarvall (Webbsida), 11:19, 25 april 2010. Anmäl

Du borde skriva en bok senare om upplevelser och tankar i Afghanistan. En nog unik blogg du har. Den skulle vi inhandlat.

Eve och Stefan, 00:34, 25 april 2010. Anmäl

Början på slutet

Hand over, take over. HOTO. Nyligen kom ordern om att påbörja planeringen av överlämningen till våra efterträdare. Ett tydligt tecken på att slutet på vistelsen börjar närma sig, trots att de flesta av oss har mellan sex och åtta veckor kvar.

När jag ryckte in på Livgardet den där dagen i augusti förra året var det början på en lång resa. Många sa att tiden skulle gå fort. Att man knappt hinner fatta att man är på plats förrän det är dags att åka tillbaka. Dra sig ur.

Ur ett perspektiv har tiden gått snabbt. Dagar blir till veckor blir till månader. Ur ett annat perspektiv går tiden långsamt. Tiden har krävt energi och offer. Jag tror vistelsen här har förändrat oss alla, oavsett uppgift eller bakgrund. Viss förändring är givetvis önskvärd, annan är det inte.

Det som stod klart redan från början var frustrationen över ett rotationssystem som byter ut all svensk militär personal en gång i halvåret. Alla på en gång. Det är svårt att skapa långsiktiga relationer med våra afghanska samarbetspartners när både vi och de vet att det bara rör sig om månader innan nya ansikten dyker upp i möten, under operationer, på patruller. De flesta av oss fick en överlämning från våra företrädare under en veckas tid (vissa fick två veckor). Och under lika lång tid ska vi nu försöka lämna över sex månaders verksamhet, fylld av upplevelser, erfarenheter, visioner och tänkbara lösningar. För att inte tala om de personer vi mött och de band vi knutit.

För afghanernas skulle måste vi anstränga oss och försöka dokumentera och lämna över så mycket vi kan. Det gäller att minnas hur det kändes att själv anlända till insatsområdet den där dagen i slutet av november, eller början av december. Vad var det jag borde fått reda på men som jag glömde fråga? Vad var det som var bra?

Vår insats är definitivt inte över, och i det större perspektivet kan svensk truppnärvaro finnas i Afghanistan i många år framöver. Hand over, take over. Stafettpinnen måste hålla farten.


Jag, mina kollegor John, Bernd och Ulrika samt en av de afghanska kontaktpersoner jag kommer minnas mest efter insatsen. Det är Mr Durani, presstalesman för den afghanska polisen i Balkh-provinsen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Förstår precis vad du menar. Man förändras av erfarenheter som detta. Kan vara frustrerande att få dem där hemma att förstå ens "inre resa".

Jo-Jo, 14:07, 25 april 2010. Anmäl

En resa sker på två sätt: själva förflyttandet och den i våra "huvuden". Jag anar att den sista har den största betydelsen. Man blir aldrig riktigt densamma. Lycka till med den inre resan!

elina, 18:13, 24 april 2010. Anmäl

När sker utbytet av personal, när kommer ni hem?

Dave, 09:23, 21 april 2010. Anmäl

@ gho: Är du avundsjuk för att ditt eget cv ser lite tomt ut? Eller för att du saknar förmågan att bryta med vardagen och göra något större?

mike, 20:47, 17 april 2010. Anmäl

helt ärligt vad ska ni dit att göra. hjälpa? eller skapa intressanta cv:n ?

go home over, 05:40, 15 april 2010. Anmäl

Koll på verkligheten

Vår patrullchef Johan går igenom rutten för vår patrull. Planen är att besöka en av distriktsstationerna för den afghanska polisen och se om vi kan göra en spontan, gemensam fotpatrull tillsammans.

Vi övar de moment vi behöver utföra i händelse av vi skulle bli attackerade under patrullen. Det händer extremt sällan i det här området, men övningmomentent fungerar även som en utrustningskontroll och koordinering av hur vi uppträder tillsammans i gruppen.

En av våra tolkar har nu anslutit och vi beger oss iväg. När vi anländer till polisstationen blir vi inbjudna till den lokala polischefens kontor. Han är mycket vänlig och berättar kort om verksamheten på platsen. Vi frågor om möjligheten för en gemensam patrull och han avdelar genast ett gäng poliser att följa med oss ut.



Samtidigt pågår det någon form av inventering utanför stationen. Befäl från högre nivå inom polisen är på besök och räknar in stationens personal genom att ställa upp dem utanför entrén. Vi väntar på platsen och när inräkningen är klar kan vi ge oss av.



Vi blandar svenska soldater och afganska poliser så att vi går två och två. Snart kommer vi in i ett tätbebyggt område och nyfikna afghanska barn flockas kring oss. Alla som besökt Afghanistan kan vittna om de afghanska barnen. De är nästan alltid glada och kontaktsökande, men har det ofta fattigt och svårt.



Vi hälsar och vinkar och ibland stannar vi till för att prata en stund och ställa frågor med hjälp av tolken. Flera av de äldre barnen går i skolan och en pojke i yngre tonåren har även lärt sig engelska, vilket såklart underlättar vårt samtal.

Som vanligt ser vi nästan bara män och barn på gatorna. Kvinnorna finns där men försvinner ofta in i dörröppningar eller bakgator när de ser att vi närmar oss. Medan män och barn ofta samlas och umgås på olika platser är kvinnorna nästan alltid på väg någonstans. Alla kvinnor bär inte den traditionella burqan, men de flesta gör det längs vår väg. Det är en vardagsbild som känns främmande för oss.

Trots att vi har utrustning på oss försöker vi att ändå ha en avslappnad attityd. Det är stor skillnad på att vara fullt ”kittad”, ha mörka solglasögon, hjälm och vapnet i båda händerna jämfört en mer öppen attityd där en del av utrustning får hänga vid sidan. Det kan tyckas som småsaker, men i ett land som haft väpnade trupper närvarande i över trettio år spelar det roll.

Dessa faktorer är inga nyheter för alla de som tjänstgjort eller tjänstgör här nere. Givetvis får inte säkerheten äventyras, och utrustningen anpassas efter säkerhetsläget. Men det är svårt att vinna förtroende hos både befolkning och samarbetspartners om man ser ut som en alien.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Det måste vara skönt att träffa vänligt sinnad befolkning och veta att de är tacksamma, det är för dem ni kämpar.

Limpus, 14:00, 1 maj 2010. Anmäl

Hej och tack för senast. Jag bloggar också om mitt besök på http://asalindestam.blogspot.com/ <br/>Jag känner igen mig i din beskrivning av att gå i byn, barnen kom fram och ville hälsa. <br/>Jag besökte också en skolan med 5 500 elever, de gick i treskift. De hade inga böcker eller svarta tavlor. Läraren var enda redskapet. Idag i min hemtidning Söderhamnskuriren var ett reportage om mig o min resa. Hälsa alla, ni gör ett bra jobb!

Facebookanvändare (Webbsida), 17:01, 8 april 2010. Anmäl

Besöksparadoxen

Sveriges insats i Afghanistan får mycket uppmärksamhet i den svenska medierapporteringen., speciellt när det inträffar allvarliga händelser. Men även inom Försvarsmakten är förstås intresset för verksamheten stort. Det finns trots allt ganska få platser i världen där vi genomför skarp militär verksamhet och behovet av erfarenhetsinsamling och utvärdering är stort. Ja, nästan så stort att det ibland tycks överskugga den faktiska verksamheten.

Under förra året hade Camp Northern Ligths över 7000 gästnätter på campen. Varje dygn besöks campen av i snitt 20 gäster. Det är personer som inte tillhör det ordinarie förbandet men som besöker insatsområdet av olika skäl. Det kan vara allt ifrån politiker från riksdag och regering, högt uppsatta svenska militärer till journalister, olika typer av utrednings- eller inspektionsgrupper, servicepersonal samt chefer och nyckelpersoner från kommande insatsförband. Det är vår kvartermästare Fredrik Rostov som bland annat ansvarar för att förbereda alla besök (läs gärna mer om honom i det här inlägget på FS18 Anhörigblogg).

Varje gång vi får ett besök tas resurser i anspråk. Det anordnas transporter med eskort, det förbereds ofta ett noga planerat besöksprogram med föreläsningar och genomgångar av personal från vårt förband. Samtidigt ordnas det med kost och logi till alla besökare.

Kort sagt finns det en hel del resurser som går åt för att kunna ta emot alla besökare. Resurser som i vanliga fall hade använts till annan verksamhet. Det kanske är svårt att föreställa sig, men att flytta några få personer från punkt A till punkt B är ett projekt som innefattar en mängd moment och förberedelser. Logistik är alltid en springande punkt här nere.


Logistik och transport av personal är en resurskrävande uppgift.

Behövs verkligen alla besök om det nu drar så mycket resurser? Borde man inte vara restriktiv med att skicka ner olika representanter från svenska myndigheter? Svaret skiftar beroende på vem du frågar.

För att förberedelserna ska bli så bra som möjligt för de soldater som ska ta över efter oss är ”studiebesök” eller rekognosering en viktig del. Det underlättar helt enkelt enormt att representanter från det kommande förbandet har fått en chans att bekanta sig med området och har en förståelse om vad uppdraget går ut på innan de tar över ansvaret. Speciellt eftersom vi roterar all personal en gång i halvåret.

Detsamma kan sägas gälla för svenska politiker och beslutsfattare inom Försvarsmakten. De måste få insyn och förståelse för verksamheten för att på hemmaplan kunna ta de rätta besluten. Därmed inte sagt att vi som är här nere ibland kan ifrågasätta om de där hemma verkligen förstår vad vi gör. Det känns dock inte som ett unikt problem. Stora avstånd och extrema skillnader i miljö och kultur är ibland svåra att överbrygga även när det sitter svenskar i båda ändarna av linan.

Journalisterna då? Ett av Försvarsmaktens ledord är transparens och för att skapa folkligt stöd och förståelse för insatsen måste man tillåta en viss oberoende granskning. Ofta upplever jag att de journalister som besökt oss har visat stort engagemang för vårt arbete och i första hand varit ute efter att skildra verksamheten så realistiskt som möjligt, snarare än att jaga efter scoop eller skapa dramatik. Samtidigt finns exempel på hur representanter från svensk media försämrat våra relationer med viktiga afghanska personer. Oavsett är medierapporteringen härifrån en viktig del för att knyta samman de politiska besluten på hemmaplan med de faktiska konsekvenserna i insatsområdet.

Det blir tydligt att det finns många bra skäl att ta emot besök, även om det alltid går att diskutera antalet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Intressant kommentar rörande tjänsteresorna här nedan. Sedan april sker resorna överhuvudtaget inte med reguljärflyg (tidigare var det reguljärt till UAE) så det är knappast ett skäl. Sedan är det knappast så att det är såpass roligt att resa till Afghanistan att det sker på pin tjiv. <br/>Tyvärr är ett av skälen till de många tjänsteresorna för logistikpersonal och liknande stödfunktioner på att förbandet är underdimensionerat avseende vissa funktioner.

Sleipnir, 22:03, 29 mars 2010. Anmäl

Först och främst man deltar inte i försvars makten utan i en krigsmakten någonstan där USA för krig för den global kapitalism-FN inspirirat krig mot små och fatig folk utnytjas för USA-s imperialism. Nämligen FN är största Departement och mest efektiva i alla avseende.

Lalic Alija, 13:43, 28 mars 2010. Anmäl

Tack för en bra och viktigt blogg! <br/>Min granne är uppväxt i Afganistan. Hon lämnade landet för USA som 14 åring för snart 25 år sedan, sist av 5 syskon. Trots alla svårigheter de gick igenom innan hon flydde säger hon att hon längtar tillbaka varje dag och följer alla nyheter om sitt tidigare hemland. Hon är enormt tacksam för att ni är där.

Emilia, 05:25, 27 mars 2010. Anmäl

Varför ska man för att skapa "folkligt stöd och förståelse för insatsen" bara vara tvungna att tillåta "en viss oberoende granskning". Borde det inte vara så att försvarsmakten alltid ska agera med total transparens. Inte räcker det väl med en "viss" oberoende granskning, om ni är där i demokratins tjänst. Vilket jag tror är ert uppdrag. Demokrati=fred.

Patrik, 02:17, 27 mars 2010. Anmäl

Ett verkligt skäl till alla besök från statligt anställda är att samla bonuspoäng för flygresorna. Tänk så bra att sedan nyttja dessa poäng för att åka på en riktig semester! Ttyvärr alltför vanligt. Ett sätt att stoppa det är att bonupoängen tillfaller arbetsgivaren. Självklart tycker man. Men hur är det i verkligheten? Bra om DN tittar på detta. Börja med det fattiga försvaret, och kolla deras resekostnader, och vart bonupoängen tar vägen!

Skattebetalare, 18:26, 26 mars 2010. Anmäl

Kontrasterna gör sig påminda igen

Som vanligt är kontrasterna stora här i Mazar-e Sharif. I dag var det medaljcermoni på Camp Northern Lights. Alla som arbetat minst 90 dagar i den svenska styrkan i Afghanistan fick ISAF-medaljen.

Det blev ett tillfälle för oss att stanna upp och faktiskt inse att vi kommit en bra bit på vägen.



Några som inte kunde vara med och ta emot sina medaljer är Johan och Gunnar, våra stupade kamrater. Idag hölls en presskonferens i Sverige med anledning av Försvarsmaktens undersökningskommissions delredovisning kring det inträffade. Alla soldater samlades här nere vid samma tid och vi fick motsvarande information av chefen för FS18, överste Tistam.

Ännu en dag i insatsområdet som innehöll både glädjeämnen och sorg.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Tycker NATO är bra och står för något positivt. Det handlar ju om att solidariskt tillsammans med andra demokratier försvara västvärldens frihet. Att NATO sedan även kan användas för att leda FN-mandaterade insatser i krigshärjade länder är en bonus. Anledningen till att vi står utanför är vår oförmåga att inse att vi är ett västland och att vi blir bättre genom samarbeta med andra.

mike, 21:18, 17 april 2010. Anmäl

Ni är väl värda era medaljer! Ni gör något åt befolkningen i Afghanistan. Dom har bett om hjälp i FN och fått den! <br/>Torsten läs på, skaffa dej information ur fler källor än de som hatar USA, se saken ur mer än en synvikel. <br/>/B-M, soldatmamma

B-M, 15:47, 26 mars 2010. Anmäl

Skönt, bara ett nät-troll än så länge, de har ju en förmåga att poppa upp så fort man bara nämner Afghanistan. <br/> Undrar hur alla dessa förvridna USAhatare vill tackla det faktum att talibanerna dödar och lemlästar sina egna, inte minst kvinnor och barn? <br/>Var jättestolt över din medalj, Fredrik, det skulle jag ha varit om jag varit lika modig som du! <br/>Bästa hälsningar Carina, soldatmamma.

CarinaFina (Webbsida), 13:12, 26 mars 2010. Anmäl

Skulle en soldat kunnat tacka nej till medaljen på ett respektfullt sätt, eller blir det en massa väsen då?

Hempa, 10:32, 26 mars 2010. Anmäl

Fan vad less jag blir på såna som du, Torsten, vad föreslår du då? Krig är elände (alltid), men vad är alternativet?

Kristian, 02:32, 26 mars 2010. Anmäl

Glöm det där med ISAF. Det är en NATO-medalj du har fått (bara att läsa innantill). Fundera sedan över vilka ni slåss för. Här kallas ni allmänt legoknektar, och jag är böjd att hålla med.

Torsten, 22:35, 25 mars 2010. Anmäl

Härligt, ni gör ett bra jobb. Fortsätt vara snälla och föregå med gott exempel för andra, både soldater och civila

Fredrik, 16:53, 25 mars 2010. Anmäl