Hejdå

Nu ska jag åka hem från Bangladesh. På flygplatsen finns tidningar på engelska. På bara tre sidor hittar jag fem notiser om hemmafruar som dött eller begått självmord.

Annons:

60 procent av alla gifta kvinnor i Bangladesh blir regelbundet slagna av sina män eller av mannens familj. De som jobbar på textilfabrikerna får stryk när de kommer hem för att de inte har lagat mat och städat eftersom de varit på jobbet. Andra blir slagna för att de har fött en flicka eller blivit gravida ännu en gång.

Fram till för ett år sedan var misshandel i hemmet ett generellt brott i Bangladesh men sedan ”Domestic violence act” skrevs 2010 ser man mer allvarligt på det. Misshandel i hemmet kan ge både böter och långa fängelsestraff.

Och självmord, som är en vanlig utväg för många, kan resultera i livstids fängelse om man kan bevisa att situationen hemma ligger bakom – komplicerat men det finns redan fall där straffet har delats ut.

Det visar på en attitydförändring. Och enligt Steps, en SIDA-stödd organisation som jobbar för kvinnors självbestämmande i Bangladesh, skrevs det aldrig någonsin om de vanliga självmorden i tidningen innan. Nu går det att läsa om varje dag.

Kvinnors hälsa och förutsättningar i Bangladesh förbättras hela tiden. Läs mer i den helt färska forskningsrapporten Bangladesh, Maternal Mortality and Health Care Survey 2010.

Blodet blir till en bebis

”Vi vill inte men ibland fastnar mensen där inne ändå och blodet blir till en bebis”, säger en kvinna desperat.

Precis som de andra i Badda, en liten del av Dhaka, jobbar hon på en av textilfabrikerna i området. Utan undantag är de som jag pratar med rädda för att bli gravida.

Varje person står nära minst en kvinna som har dött i samband med sin förlossning. ”Vi räknar med att en av fem dör när de ska föda. Eller innan.” berättar de.

”Min syster”, säger någon. ”Min brors fru”, säger en annan. ”Min granne. ”Min mamma”. Genomsnittet i Bangladesh ligger på att en av 110 kvinnor dör vid förlossning men det ser såklart olika ut beroende på var man bor och vilken samhällsklass man tillhör. I Sverige är samma siffra en på 17.400.

Bakom rädslan att bli gravid ligger också risken att förlora jobbet och därmed sin inkomst.

De är på fabriken minst tio timmar om dagen. De får inte äta, bara dricka. Och absolut inte ta en paus för att man blir trött eller mår illa. Glöm att vara ”ledig” för att föda. Kommer de försent en enda minut dras en dags arbete från lönen, berättar de. Våldtäkter och chefer som tafsar är vanligt.

Vad händer om någon blir gravid på fabriken efter en våldtäkt?, frågar jag.

”Abort eller självmord” är svaret.

De som köper tjänster från fabrikerna ställer i vissa fall krav på saker som ska erbjudas till kvinnorna. RFSU:s samarbetsorganisation PSTC har fått tillåtelse att ge utbildning om hälsa. Man erbjuder också vård och preventivmedel.

Så nu behöver de i alla fall bara vara rädda om de själva tar beslutet att bli gravid.

Solsidan i Bangladesh

AKT 1, PÅ GATAN. En flicka i sari är på väg hem ensam. In kommer en het kille med moderna jeans och snabba solbrillor. Drar ett bloss på cigaretten.

Het kille: Tjena baby.

Flickan svarar inte utan försöker gå sin väg. Killen grabbar tag i henne, hon ger honom en örfil och springer i väg.

AKT 2, HEMMA HOS FLICKAN. Pappan öppnar dörren. Heta killen i jeans står utanför.

Het kille: Hej, jag är intresserad av din dotter. Men jag vill ha 20.000 taka för att gifta mig med henne.

Pappan: Ah, kom in kom in.

AKT 3, BRÖLLOPSCEREMONI. Flickan gråter och klänger sig fast vid sin mamma som också gråter. Heta killen ser nöjd ut.

AKT 4, HEMMA HOS KILLEN. Flickan har flyttat in.

Svärmodern: Städa! Städa!

Flickan: Men jag vet inte hur man gör.

Svärmodern: Du är värdelös! Sopa golvet och laga ris. NU!

Sonen kommer in.

Svärmodern: Vi har fortfarande bara fått 7.000 av de 20.000 takas vi skulle ha i hemgift.

Sonen: Var är pengarna?

Flickan: Ni får dem snart. Pappa hade inte så mycket på en gång.

Mamman och heta killen börjar så flickan. De slår och slår till hon ligger livlös på golvet.

Vid det här laget skrattar publiken, bestående av lärare och 400 flickor i åldern 10-14 så att de kiknar. De applåderar och tjuter, ställer sig upp, viker sig dubbla.

I nästa akt får de veta att flickan dött och att hon varit gravid. Återigen utbryter enorma skrattsalvor.

Sexualundervisningen i Bangladesh är som Solsidan i Sverige. Folk skrattar fast det inte ens är kul för att de känner igen sig så mycket.

Papperstidningen lever i Bangladesh

I går var jag på ”Nordic Club”. Här blir man bara insläppt om man kommer från ett nordiskt land eller blir officiellt inbjuden av någon som kommer från ett sådant. Helt sjukt. Danskarna spelade tennis, någon simmade lite slappt i poolen för att sedan ta sig en öl.

I Bangladesh får man nämligen inte dricka alkohol, men det får ju vi från norden så här serveras detta.

Jag var självklart inte där för att dricka alkohol utan för att läsa Dagens Nyheter som de kopierar upp i kopiatorn varje morgon. A3, alla bilagor i en. Mycket praktiskt.

Att göra ett barn

Mostern har berättat att man blir gravid om man går nära en pojke så Sathi aktar sig. En gång när hon var på väg hem från jobbet tryckte en kille in henne i en gränd och tog henne på brösten. Hon lyckades fly och sprang hem, men oroade sig efteråt. Hon har aldrig berättat det för någon.

Antingen ska Sathi gifta sig eller så ska hon stanna hemma för att ta hand om föräldrarna, hon väntar på att de ska bestämma sig för vilket det blir. Hon hoppas på det sista och kan mycket väl få som hon vill eftersom hon är yngst i familjen. Hon har fem bröder och en syster som redan är gift.

Enligt lagen är äktenskap innan 18 år förbjudet i Bangladesh men det brukar gå att ordna ändå. Många saknar födelsebevis och då finns ingen officiell ålder. Sathi vet inte hur gammal hon är. För mig ser hon ut att vara runt 9 år men enligt tolken ser hon ut att vara runt 13.

För ett år sedan fick hon sin mens. ”Säg det inte till någon” sa mamman och gav Sathi en trasa att stoppa mellan benen.

Last and least

Fem män går framför oss med bestämda steg. Det är chefen för kliniken, vår guide och några med oklar roll. De föser undan tygskynken och klampar in i undersökningsrummen. Här sitter kvinnor som precis genomgått en förlossning. Eller så ligger de ner och sover. I bylten ligger små, små, PYTTESMÅ bebisar.

Jag klarar nästan inte av att tänka på någonting annat för de är så fruktansvärt söta. Och helt tysta. De måste vara mindre än svenska bebisar. Eller är man bara ovan att se dem så alldeles nyfödda? Nej. De är undernärda får jag veta. 50 procent av alla bebisar som föds i Bangladesh är undernärda. Samma siffra gäller mammorna.

Kvinnorna är de som äter ”last and least” för de är värda minst.

Vi är på en klinik i Azimpur, det gamla Dhaka. Gamla stan. Här är vägarna smala, här har vattnet försvunnit från floden och här dumpar man soporna. Här bor också 400.000 tusen människor. Här föder 70 procent av kvinnorna sina barn i hemmet.

Kliniken har byggts för att hjälpa de som bor i slummen, för att kvinnorna ska ha någonstans att ta sina nyfödda bebisar. Men man ger sig också ut för att informera. Till exempel om att det är bra om kvinnorna äter, för alla.

Jag frågar om det hjälper. ”Inte direkt” är svaret.