Yeats kom med posten

Julhelgen tillbringade jag till viss del i sällskap med en gigantisk volym, William Butler Yeats samlade dikter.
Till nyårsafton skanderade jag naturligtvis hotfullt ”The Second Coming”.

I dag kom Carl-Johan Malmbergs nya bok – Var hemlig och gläds. Vandringar i William Butler Yeats poetiska världar – och jag känner ett ofantligt behov av att skapa en ficka i tiden att krypa in i och läsa den.

Det är också en mycket vacker bok som Wahlström & Widstrand ger ut. Gudabenådad formgivning av Annika Lyth. Färgbilder. Notsiffrorna och kapitelrubrikerna i rött. Utsökt.

9789146225270

 

Att Malmberg bär sin lärdom lätt visste man om inte annat efter hans William Blake-bok Stjärnan i foten från 2013. Han rör sig bland de internationella auktoriteterna men viker aldrig från sin egen väg.

Han har särskilda förutsättningar när han i kapitlet ”Svenska och bysantinska resor” skriver in Yeats passionerade förhållande till Stockholms stadshus som en avgörande instans för den unge Nobelpristagaren. Malmberg skriver: ”Tillkomsten av Stockholms stadshus ser han som resultatet av en idealsituation: det genuint bildade hos en prins, framsynta politiker och en konstälskande nation – aristokrati, politisk makt och folk i förening”.

Malmberg går sedan in mer specifikt på Einar Forseths guldmosaiker och särskilt den då hätskt kritiserade ”Mälardrottningen”.

Än en gång: jag behöver en ficka.
Men: ”It seems that I must bid the Muse go pack”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Slant med fingret på bokmärkesraden och se där! Tre inlägg på lika många dagar. Är nu hela 2017 års produktion avklarad eller ska man förlänga prenumerationen?

Rickard Färdig, 21:23, 15 januari 2017. Anmäl

Omvärldsnotiser

# Den mest ömsint humana av filosofer, Zygmunt Bauman, är död, vilket tidigare meddelats. Björn Wiman skriver om honom här och Ola Larsmo här.
Som ingång kan jag varmt rekommendera hans essäsamling Vi vantrivs i det postmoderna (självklart en replikerande uppdatering av Sigmund Freuds Vi vantrivs i kulturen) från 1997 som översattes av Sven-Erik Torhell för Daidalos två år senare och förhoppningsvis fortfarande går att få tag på via daidalos.se.
Börja gärna med essän ”Kulturen som konsumentkooperativ” och sörj därefter att mannen är borta och tycks sakna ersättare.

 

# Efter att ha grubblat några månvarv på Malte Perssons i höstas utkomna bok Om Ofissism (Albert Bonniers förlag) har jag slutligen kommit fram till att Ofissim är ett anagram för Sfmoisi – den värmländske dödsguden.

 

# Katalogen från Polity Books kom precis med en annons för Zygmunt Baumans sista bok. Retrotopia utgår ifrån att mänskligheten har gett upp hoppet om en utopi, för att istället ägna sig åt att söka sig tillbaka till ett gyllene förflutet som bara högst eventuellt har existerat.

Känns det igen? Bullerbyn? Folkhemmet?

Visst.

Ur förlagstexten:
Imagined aspects of the past, genuine or putative, serve as the main landmarks today in drawing a road-map to a better world.

Carl Henrik Fredriksson meddelar mig att bokens titelessä står att läsa i hans översättning i senaste numret av Glänta (2/16). Det har jag gjort och det bör ni också göra.

 

# Det finns två skönlitterära författare jag värderar högt på grund av deras särdeles skarpa, ofta profetiska blick på oss och vårt västerländska samhälle. Det är William Gibson och Douglas Coupland – fascinerande nog bägge kanadensare.

I Couplands samling Bit Rot (2015) läser jag om hur han missat alla möjligheter att investera i företeelser som han visste skulle bli stora.

Själv minns jag hur jag recenserade spelhuset Blizzards strategispel Warcraft II i mitten av 1990-talet och hävdade att om man var smart så borde man köpa aktier i bolaget.

Själv köpte jag inga aktier i bolaget. Och nu sitter jag här.

 

# Jag noterar att denna uppdatering inte innehåller några kvinnor, vilket är en beklaglig slump. Kvoterar in några här: Ulla Nilsson, Tamara Reynolds, Juliette LeBrouge.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Fyrverkerieländet och Knausgård

Nyårsfyrverkerierna är en av dessa samhällsteoretiska hubbar som fylls med nytt och utökat innehåll för varje år.
I år överröstades hundlobbyisterna inte otippat av xenofoberna, som hävdade att verkanseld medelst raketer är ett migrantpåfund.

Det är det ju definitivt inte, kan vi med någorlunda intakta minnen från tidigare decennier konstatera. Det är snarare ett generellt ungjävelpåfund och jag personligen har varit medskyldig vid några nu preskriberade tillfällen.

how-to-photograph-fireworks-600x507

I Karl Ove Knausgårds Om vintern – en av fyra årstidsböcker utformade som brev till en ofödd dotter – skriver han kärleksförklaring till nyårsfyrverkerierna.
Inte de markbundna (den som tycker illa om fyrverkerier kallar dem för övrigt inte så, utan väljer det nedsättande ”smällare”) utan de som ”vecklar ut sin prakt högt, högt däruppe under natthimlen”.

Hemma hos Knausgårds var det en hederssak för patriarken att perfekt tajma den största raketens blomning till tolvslaget. Hans korta impression är en prosapsalm om en kort stund av lycka och centrering i radhusvärlden.

I svenska radhusområden är nyårsfyrverkerierna motsvarigheten till de amerikanska neonrenarna, girlanderna och smaklöst hoande ljustomtarna. Ett lågintensivt krig där flash-bangen är föredömet och familjefadern en kombination av Montgomery och Arthur ”Bomber” Harris.

Knausgård:

Andra grannar kunde skjuta upp bara en eller två raketer, och inte ens särskilt praktfulla, då var de gnidna, humorbefriade. Det var hela tiden underförstått att han, och genom honom vi, vår familj, både visste exakt hur man skulle göra och varken överdrev eller underdrev, varken slösade eller snålade, utan lyckades få till det perfekt, vilket alla de andra familjerna snart skulle få bevittna och erkänna.

[översättning Staffan Söderblom för Norstedts]

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

Hur jag tänkte mig döda Internet

[En tidigare version av denna text – publicerad för ett drygt dygn sedan –  försökte återge det lugna och sansade tonfall som sociala medier har blivit ett så strålande exempel på. Ironin blev alltför lyckad, mimetiken alltför övertygande, och missuppfattades av så pass många att jag bearbetade inlägget så att det nu framstår som om en mer ansvarstagande och mindre agiterad person skrivit det, även om det inte nödvändigtvist är sant.]

 

Ett etablerat begrepp inom science fiction-litteraturens subgenre Tidsresor är ”The Grandfather Paradox”.
Det är naturligtvis den där paradoxen när man reser tillbaka i tiden och råkar ta livet av sin egen äldre släkting och därmed ser till att man själv aldrig kommer att födas, vilket innebär en hel mängd etcetera.

Ray Bradbury gick, som han så ofta gjorde, aningen längre i novellen ”A Sound of Thunder”, i vilken en tidsresenär råkar trampa snett under en dinosauriejakt och döda ett småkryp. När han återvänder till sin egen nutid råder ett helt annat världsläge och en idiotfascist är president.

Hmm….

Såvitt jag vet är jag inte släkt med vare sig Alan Turing, Freeman Dyson, Steve Jobs, Bill Gates, Steve Jobs, Mark Zuckerberg eller någon annan av Internets och de sociala mediernas upphov, så existentiellt sett skulle det vara helt ok för mig att resa tillbaka i tiden och få dem att ändra banor, sabotera deras karriärer.
Samtliga.
Jag hade gjort det på studs.

Det blir ju alltmer tydligt att de tekniska landvinningar vi har gjort i demokratins och öppenhetens namn har kommit alldeles för tidigt.

Vi var helt tydligt inte redo för detta – lika lite som hamstrar är redo för tvåskiftet eller kackerlackorna för en industriell revolution.

Vi kan sammanfatta de sociala mediernas främsta förtjänster i: söta katter och Donald Trump.
Knappast demokratiska vinster.
Och så har vi förstås en massa viktiga diskussioner och retoriska utbyten som i slutändan och när allt kommer omkring har varit lika väsentliga som stanken kring en offentlig urinoar.

 

Ah, jag minns Internets barndom, när EFF – Electronic Frontier Foundation – kämpade för informationsfrihet utifrån en plattform byggd av hippies, libertarianer och nördar. Jag minns känslan av att något nytt höll på att hända och att allt skulle bli bättre och öppnare. ”Information want to be free” och allt det där som var lätt att säga innan man insåg vad det skulle leda till.
Som The Manhattan Projects forskare, som först på sluttampen började fatta vad det var de skapade.

Men det var en tid när högutbildade människor och teknologiska visionärer var de enda som hade tillgång till nätet. Star Trek-fans också.

Men så kom porrsajterna (porren är alltid avantgarde) och därefter kom annonsörerna och alla de kommersiella krafterna med traditionella medier och den kapitalistiska logiken.
Sist kom de sociala medierna och med dem kräken.

Är jag odemokratisk nu?

Möjligen så. Och det står jag för. I en skyttegrav, med minor runtomkring och en uppfattning om demokrati som inte bara en samling rättigheter utan också en del skyldigheter.

Jag tror att man behöver någon sorts allmänt bestämd inträdesbiljett för att få delta i det vi kallar offentligheten. En viss försäkran om att man är mogen nog. Jag vet inte hur en sådan biljett skulle utformas eller administreras: förr i tiden skötte det sig liksom av sig självt, på gott och ont.

I bästa fall torde man knuffas bort från samtalet, med en uppmaning om att be om ursäkt och en vänlig erinran om att man är välkommen tillbaka när man har vuxit till sig.

Men vi alla vet att Internet inte funkar så.
Som näpsade äppelpallare kommer kräken (och notera: kräk av alla politiska tillhörigheter) tillbaka med än högre tonläge och konspirationsteorier i ICA-kassen.

Och allting kommer att bli så mycket värre. Internet är en djävulsk strategi, ungefär som de pestsmittade filtar som Amerikas urinvånare fick att värma sig med av kolonisatörerna och som i princip utplånade dem.

Så vad jag skall göra är att hitta den där snubben som har uppfunnit en tidsmaskin, resa tillbaka och sidospåra alla upphovsmän till det vi kallar Internet, och återvända för att sabotera tidsmaskinen så att ingen kan resa tillbaka och nullifiera det jag gjort.

Och det är här som ”The Grandfather Paradox” slår in. Om jag dödar Internet så kommer det inte att existera i min tid och jag kommer aldrig att behöva resa tillbaka för att stoppa det. Vilket innebär att det skapas. Vilket innebär etc etc …

Om jag lyckas så säger jag farväl till alla er läsare som inte kommer att läsa detta.

Om inte så får vi försöka hitta ett sätt att vända det här faktiska maskineriet till en fördel.
För faktiskt: allting tyder på att vi inte kan hantera det här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Åter på Facehook

Åter på Facehook. Blandade känslor. Men DN:s läsardemografi uppmanar till detta.
Jag minns ett av mina tidigare konton, som överraskade mig eftersom det inte var jag, utan någon kreativ grupp som lajvade litteraturbranschen. Mitt konto var kritikerinstansen, tydligen.

Och Lars Noréns ”En dramatikers dagbok 2013/2015″ kom precis med posten.
Ovanligt, faktiskt, för av allt att döma har jag stått på svarta listan under tidigare Norén-utgivningar.
”Boken kunde inte levereras” brukar det stå i mail från Bonnierdistributionen och jag tror det är för att författaren tycker så illa om somliga människor att han vägrar dem läsexemplar. Särskilt de människor som har med DN att göra.

Jag vet inte vad som har hänt, kanske har någon gjort en miss på distributionen.

Norén utnämner mig till ”den mest vita medelåldersmannen” på DN Kultur.
Faktum är att jag har fått lite färg under semestern.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hatet

Efter månader av påtryckningar har jag fallit till föga och ”gratis” uppgraderat till Windows 10.

Det känns som att vara i händerna på nån albansk maffia. Saker försvinner, allting tar 20 minuter istället för 3 sekunder, programmet bestämmer vad jag skall tycka och tänka och när jag vill posta min revolutionära ritning till en tidsmaskin som dessutom omvandlar havsvatten till drivmedel, så säger Windows 10: ”Vill du spela Candy Crush?”

I detta nu vill jag sätta alla Candy Crush-spelare i koncentrationsläger och samtliga programmerare i Seattle med omnejd i omloppsbana runt Saturnus.

Jag vet vad somliga av er kommer att säga: amen bah, byt till Linux. Och visst, kan jag väl göra vid det laget när Linux är en heltäckande plattform och inte motsvarigheten till RAF i Västtyskland 1975.

Jag trodde att datorernas spädbarnsperiod var över, men Windows fucking 10 har tydligt demonstrerat att det fortfarande är 1995.

Ville bara säga.
Dvs om jag får lov för programmet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Otroliga bilder: se hur stjärnan har åldrats!

En av Sveriges bästa kulturjournalister, Susanne Ljung, har börjat skriva för DN.
Det är fantastiskt roligt och hedrande.
Jag har följt henne sedan hon skrev i den i positiv bemärkelse schizofrena rocktidskriften Schlager.
Tabloidperioden.

Något dåligt samvete får jag alltid när jag läser eller hör henne i radio.
Hon intresserar sig för stil, och jag har ingen längre.

Efter ett tag ger man liksom fan i det.
Man är ändå på förhand dömd som ett repressivt patriarkat på två ben, så varför bry sig, och i slutändan blir man den farbror med beige jacka man i vilket fall som helst kategoriseras som.

För något år sedan läste jag i en bok en lista över tecken på benägenhet för självmord. Det kan ha varit i Jennifer Egans Huliganerna kommer på besök, men jag är inte säker och orkar i skrivande stund inte kolla.

Ett av tecknen var i alla fall att man inte längre bryr sig om hur man ser ut.

Det fanns en mängd andra kriterier som jag också uppfyller – som att sky folk och inte bry sig om andras korkade åsikter och sånt – men just det där med att man ger fan i att variera sin klädsel kommer jag särskilt ihåg.

Den som inte shoppar loss på junirean hör mao hemma på psykakuten.

Låt gå för det, om psykakuten har en trevlig bar och ett ok bibliotek.

Jag betraktar mig lite mer som Mickey Rourkes rollfigur i … eh … ja, ni vet vilken film jag menar, Nio och en halv timme? där hans garderob innehåller 30 uppsättningar av samma svarta kostym och vita skjorta.

När jag köper kläder så köper jag alltid tre par av samma, förutom när det gäller t-shirts, som jag köper fem par av varje gång jag handlar, vilket är någon gång vart tredje år.

Jag är en kapitalistisk mardröm eller en affischfigur för planekonomin.
Förutom att jag då och då – när jag är i New York eller London – köper ett diskret plagg som kostar ungefär som en trerummare i Mjölby.

Jag brukar hitta det där plagget några år senare, längst in i garderoben när jag letar efter hagelbössan i ett helt annat ärende.
I regel är det för sent då.

Och det mest förnedrande självmordet måste vara att strypas av sin egen designskjorta.
Så jag brukar bränna skiten.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Nu jävlar: Tuxedomoon

Jag har en gammal historia med Tuxedomoon – de amerikanska postpunkarna som sökte exil i Europa och tolkade denna vår världsdel så väl att inget europeiskt band har gjort det bättre.

Ta deras version av Strindbergs symbolistiska örhänge Spöksonaten. I den tuxedomoonska versionen går allt ut på att folk tar livet av sig på olika sätt och jag är övertygad om att August hade drabbats av slaget om han hade hört den musikaliska tolkningen.
Eller projektet i samarbete med koreografen Maurice BèjartDivine – som kretsar kring tio Greta Garbo-filmer.
Eller överhuvudtaget den intuition som kommer sig av att man står utanför, med överblick.

Det vill säga samma överblick som – omvänt USA-Europa – har gjort att de bästa westernfilmerna har gjorts av italienaren Sergio Leone, den bästa amerikanska skräckfilmen av britten Stanley Kubrick (The Shining) den bästa deckaren av polacken Roman Polanski (Chinatown), den bästa road-movien av tysken Wim Wenders (Paris, Texas) och den bästa sf-filmen av engelsmannen Ridley Scott (Bladerunner).

Ja, ni fattar. Blicken utifrån. Det vanliga är att europeiska konstnärer tar sig an att tolka USA, men Tuxedomoon gör tvärtom, och svinbra.

Albert Camus-tonsättningen ”L’etranger” är svårslagen och naturligtvis använde Wim Wenders Tuxedomoons ”Some Guys” som soundtrack till inzoomningen av Berlins bosättningar i filmen Wings of Desire – eller Himmel över Berlin som den hette här hemma.

 

London to Paris, Amsterdam to Berlin
Walking the same streets
thinking the same thoughts
Walk down Waurdour to Saint-Germain

One big lonely city, but I don’t care
One big Eurocity, but I don’t care

You see my heart remains the same, the same
Inside my heart remains the same
Mon coeur reste toujours le même

Första gången jag missade Tuxedomoon var i mitten av 1990-talet, och sedan dess har jag missat dem en handfull gånger på diverse platser i världen och livet.
Den här gången köpte jag biljett i förväg – jag vet, det betyder otur – och självklart blev konserten inställd.

 MEN.

Hyfsat säkra källor säger att de istället spelar i kväll, på biografen Tellus i Midsommarkransen, ett par hundra meter från mina bopålar.
Antingen är det ett mycket grymt skämt, eller också träffas vi där klockan 19:00.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Nätets tjurar är också tjurar.

Det litterära fältet – för att tala med Pierre Bourdieu – har liksom alla andra fält förändrats i med allt detta digitala och sociala. Och inte alltid till det bättre.

Jag läser långt om länge ett reportage av Molly McArdle, som är litteraturredaktör på Brooklyn Magazine.
Det finns i sin helhet här.

Det handlar om bokbloggaren Ed Champions uppgång och fall och är en rysare. Berättelsen om Ed Champion är en påminnelse om bokbranschens karaktär av camorra + viktoriansk hederskultur + något annat som det är svårt att klä i ord, men vi kan kalla det generad ängslighet.

Ed Champion tillhör/tillhörde det nya litterära trasproletariat som har växt fram i och med den digitala revolutionen. Den vanliga karriären. Det börjar med en bokblogg, fortsätter med energisk twitteraktivitet, podcasts, frilansuppdrag, insta, mer twitter och dylikt.

Plötsligt har Champion en maktposition i den ängsliga bokbranschen och börjar hota folk som inte gör vad han vill att de skall göra. Han hotar även folk som gör vad han vill att de skall göra, och författare som inte dansar efter hans pipa, och vänner som väljer att sitta vid släktingars dödsbäddar snarare än att gå ut och ta ett glas med honom.

Det är ganska tydligt att Champion är ett nutcase som borde låsas in, men vid det här laget har han fått symbolisk makt i branschen. Dessutom har han ett förhållande med en kvinna som har reell makt, eftersom hon är redaktör för en tongivande branschtidskrift. Hon skyddar honom till varje pris.

Tillsammans kan de terrorisera den amerikanska bokmarknaden, för det är en bransch som hellre tystar ner än hamnar i rampljuset.

Något liknande har vi inte sett i Sverige, än. Bara tendenser.

Men vi har sett tillräckligt många nätrelaterade lokala skandaler för att vilja stå beredda.

Nätet har ju den fördelen att vem som helst kan uttrycka sig. Nätet har också den nackdelen att vem som helst kan uttrycka sig.

En poäng med den gamla uttrycksindustrin är ju att alla som ville uttrycka sig filtrerades av redaktörer eller någon annan som var den som sa att Ey! Gå hem och ta ett par Resorb och sov på det här, så diskuterar vi saken imorgon.

Att någon verkar på nätet innebär inte diplomatisk immunitet eller automatisk respekt. De flesta branscher, inklusive och kanske särskilt bokbranschen, faller dagligen platt inför digitala omdömen eftersom det ännu inte står helt klart vad de har för egentlig betydelse. Men om man faller platt inför något så ger man det betydelse.

Det faktum att vi sedan 1990-talets början har begåvats med ett nytt medium innebär inte automatiskt att samtliga som verkar inom det bör respekteras – det är snarare motsatsen som gäller, utifrån premissen Upp till bevis.

Fallet med den misogyna, omogna, paranoida galningen Ed Champion bör stämma till eftertanke.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Fränder dör (3): Jenny Diski har gått in i det vita

Hon skrev flera gånger om hur hon hatade att vänta, hur hon gjorde allt för att slippa vänta.
För ett och ett halvt år sedan fick Jenny Diski beskedet om en lungcancer som helt säkert skulle ta livet av henne.
I går var hennes väntan över. Men hon fyllde den tid hon hade kvar. Vi som läser London review of books har kunnat följa hennes dagbok efter beskedet.
Det var en cancerdagbok, men ändå inte. Bland mycket annat hon var mästerlig på, var hon en mästare i att avvika från ämnet.

Hennes böcker – 18 stycken – var oavsett genre reselitteratur, om man i begreppet resa inbegriper utflykter i själen, vandringar i den egna biografin. Hennes sista bok kom för ett par veckor sedan. In gratitude börjar med att handla om hennes cancer, vilket hon suckade över. ”Ytterligare en jävla cancerdagbok”, skriver hon, och: ”Samma story, samma slut”.

Men hon tappar förstås tråden så småningom och skriver bland annat om Doris Lessing, som i princip adopterade henne i unga år och räddade henne från en hemsk mamma som Diski har bearbetat gång på gång i olika böcker.

Å andra sidan hatade hon slut också. ”När slutet kommer står man där i det vinande tomrummet i ett landskap utan berättelse”, skriver hon i inledningen till Främling på tåg.

Hon skrev i många genrer, men det är framför allt hennes essäböcker och reportage som har gjort henne älskad. Hon odlar en stil som ser förrädiskt enkel ut, men som får läsaren att känna att hon faktiskt sitter mitt emot och berättar, med gester och ibland himlande ögon, för guud så pinsamt.

Mina Diski-böcker är fulla av lappar från olika läsningar. Det är kvalitetsmarkörer, förstås: ju fler lappar desto bättre bok.
Sex av hennes böcker är översatta till svenska, vilket är alldeles för få. Men de är omtyckta.

Hur många böcker om förhållandet mellan människor och djur har inte skrivits – men ingen har gjort det lika bra som Diski i Allt jag inte vet om djur från 2010.
Hon köper inte gullandet rakt av, utan behåller avståndet och ställer frågor om till exempel varför vi har så svårt att älska insekter. Utom nyckelpigor. Som hon omedelbart tar heder och ära av.

Och den ovan citerade Främling på tåg från 2012, vars undertitel sammanfattar projektet tämligen utmärkt: ”Hur jag med vissa avbrott dagdrömde och rökte mig runt Amerika”.
Hon konstaterar inledningsvis att hon inte är mycket till resenär. Hon vill helst vara stilla, i en tom händelselöshet.

Och det är till denna tomma, vita händelselöshet hon söker sig i den bok jag själv håller för hennes bästa. I På tunn is från 1997 reser hon till Antarktis just för att hitta intigheten, vitt som ett oskrivet papper och med en kravlös horisont för blicken att irra förbi.
Trots att hon värjer sig inser hon också lika väl som läsaren att längtan efter det vita också är psykologiskt motiverad.
Redan i början frammanas de vita lakanen på mentalsjukhuset där hon var intagen, ”Inte under min första vistelse”, understryker hon, ”utan senare”.

Tungt? Nja, drygt hundra sidor senare kan hon göra en sån här fulländat brittisk karaktäristik av djurlivet på Antarktis: ”Fångad mellan evolutionens två grundläggande principer, det naturliga urvalet och det sexuella urvalet, ligger sjölejonhannen och tjurar i havsbrynet. Evolutionen måste ha kliat sig i huvudet, lite generad över denna mycket oeleganta lösning på dess egen logik, men dragit slutsatsen att principer är principer”.

Jenny Diskis närmast sörjande är Den stora litteraturen och dess miljoner barn och grannar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0