Bortkommen i översättning

För något decennium sedan mailade jag den mest guruistiska av internet-guruer Nicholas Negroponte. Jag hade precis läst och skulle recensera hans bok om hur fucking brilliant nätet skulle komma att bli och blabla Gutenberg 2.0 blabla informationsmotorväg blabla lovepeaceandunderstanding.

Allt det där utopiska som guruerna blabbade om innan McDonalds online och B-Bella fick dem att dra sig tillbaka till sina institutioner. I skam.

Negroponte svarade i alla fall. Vad skulle han annars göra? Han hade deklarerat att Internet skulle föra folk närmare varandra, så hur skulle han kunna låta bli att bekräfta denna sin utsaga?

Min fråga var grundad i egna erfarenheter.
Du hävdar, skrev jag, att Internet är en välsignelse bland annat därför att ens härkomst, språk, sexuella orientering, utseende med mera inte kommer att betyda någonting.

Ja, det fanns nämligen en skämtteckning på den tiden som uttryckte detta: en hund som sitter framför datorn och säger att ”på nätet vet ingen att du är en hund”.

Men, fortsatte jag: eftersom engelska är samtidens lingua franca, internationella språk, så kommer väl ändå de som har engelska som modersmål att utgöra en elit?
För redan då hade jag noterat hur aktörer på nätet som inte till fullo behärskade engelskan blev föremål för hån från dem som gjorde det. Argumenten i diskussionerna kom liksom i andra hand, medan språkfelen kom i första.

Så det var en hel del som det faktum att svenskar, enligt forskning, har en tendens att bedöma intelligens utifrån hur väl man behärskar svenska – vilket innebär att irakiska hjärnkirurger och filosofiprofessorer med bristande kännedom om svenska böjningsformer betraktas som mer korkade än svenska A-lagare.

I alla fall:

Negroponte fattade aldrig frågan och dess implikationer. Han svarade att ”Jaja men när du snackar med dina landsmän så snackar du ju svenska, och på Internet kommer det finnas svenska sajter också. Ju.”

Mmm… visst, fast nu var ju guruns själva poäng att Internet skulle vara ett demokratiskt forum som gav alla lika möjligheter i en global diskussion och därmed befrämjade etc…

Negroponte använde mailväxlingen som utgångspunkt för en krönika i tidskriften Wired. Själv använde jag den som en bekräftelse på att guruer ofta leviterar så högt att de drabbas av syrebrist och därmed skador på hjärnan.

Egentligen skulle jag bara komma fram till en lustighet.

För ett par veckor sedan skrev Ola Larsmo i DN Kultur™ om institutionen McSweeneys i San Francisco, och dess många avnämare. Han intervjuade författaren och grundaren Dave Eggers. Jag bidrog med en kort reflektion kring tidskriften The Believer.

En av redaktörerna för McSweeneys mailade Larsmo efter publiceringen och berömde honom för täckningen. Han hade översatt artikeln via Google och tyckte den såg bra ut.

Hmmm…

I DN löd rubriken ”Skruvad humor och absolut allvar”.

Larsmo kollade hur det blev i Googles översättning.

Screw humor and absolute gravity.

Jag har inga som helst problem med att förstå varför amerikaner tycker att europeer är litet märkliga, och kommer att fortsätta tycka det i den digitala tidsåldern.

Stephen Crane-veckan fortsätter nu med denna:

A man said to the universe:
“Sir, I exist!”
“However,” replied the universe,
“The fact has not created in me
A sense of obligation.”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Att gå till läggen

I ett tappert försök att sätta mig in i varför den svenska kulturpolitiken är så kväljande ägnar jag för närvarande mina nätter åt att studera Adolf Hitlers kultursyn.
Ni anar inte hur många paralleller där finns, såväl till socialdemokratin och kulturkonservatismen som den nuvarande juntans nyliberalism.
För att inte tala om den svenska vänsterintelligentians.
För att inte tala om den. Snart i svensk översättning på denna blogg: Hitlers invigningstal inför den Stora utställningen av tysk konst i München 1937.

Men nu fortsätter Stephen Crane-veckan med följande:

On the horizon the peaks assembled;
And as I looked,
The march of the mountains began.
As they marched, they sang:
”Aye! We come! We come!”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stephen Crane

Okej, så det är redan måndag vecka 22 och den här veckan promotar jag ytterligare en fördömd amerikansk poet: Stephen Crane (1871-1900)

Just nu orkar jag inte skriva någon essä om varför han är så särskild, men möjligen senare i veckan.
I alla fall älskade jag Crane sedan decennier när jag för något halvår sedan fastnade för ett nytt favvo-band, skottska Ballboy, som visade sig citera just den här dikten nedan i låten ”Where Do the Nights of Sleep Go When They Do Not Come To Me”.
Awesome.

In the desert
I saw a creature, naked, bestial,
Who, squatting upon the ground.
Held his heart in his hands,
And ate of it.
I said: ”Is it good, friend?”
”It is bitter, bitter,” he answered;
”But I like it
Because it is bitter,
And because it is my heart.”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ad nauseam

I allt tätare intervall kommer den – debatten om populärkultur/finkultur. Något mer meningslöst har jag svårt att tänka mig, men det skulle vara att sortera frimärken i storm då.

Så här ligger det nämligen till:

Brian Azzarello är bättre än Jane Austen, som är bättre än Lil’ Kim, som är bättre än Filip & Fredrik, som är ohyggligt mycket sämre än Mircea Cartarescu, som är bättre än Naked City men sämre än Djuna Barnes, som är något bättre än Dante, som är mycket bättre än Ann Radcliffe, som har svårt att hävda sig även mot Thomas Paul Anderson, som är bättre än Joyce Carol Oates den mesta tiden, som är bättre än Panda Bear, som är bättre än Will Wright men inte Sid Meier, som är sämre än Neal Stephenson som är sämre än Warren Ellis, som är bättre än Salman Rushdie, som är sämre än Mirja Unge som är bättre än Terry Pratchett, som är bättre än George Pelecanos, som är sämre än Hayao Miyazaku, som är sämre än Yokio Mishima men bättre än Disney, som är bättre än Charles Bukowski, som är bättre än Tracy Emin men oändligt mycket sämre än Laurie Anderson, som är lite bättre än David Simon, som är mycket bättre än John Lennon, som ärligt talat inte var särskilt bra alls.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Djupt nere i en blå uppväxt

Det mest skrämmande ögonblicket i mitt liv?
Varför vill du veta det?

Nej, jag förstår inte varför det skulle säga någonting om mig. Sånt där är ju alltid en slump. Jag menar, ingen går väl aktivt och letar efter situationer som är skrämmande i naket existentiell mening. Man svänger förbi sånt med hjälp av fiktioner, spökhus på tivolin och inköp av varmkorv på Medborgarplatsen vid tretiden på natten en lönehelg.

Okej?

Mmm?

Nej, jag tycker inte alls att jag har någonting att förlora på att berätta om det. Så jaja, du har en poäng.

Om du insisterar så.
Detta har hänt.


Det kan ha varit i andra klass, men förmodligen var det i första. Skolan hade varit en enda byggnad, men sedan den lilla byn utanför staden blivit fokus för radhusexpansion hade man snabbt uppfört barackliknande byggnader för mellanstadiet, en ny gymnastiksal och en ny matsal, i fristående byggnad.
Men detta bara gissar jag mig till.
Lågstadiets skolhus var i alla fall gammalt, komplett med taveldamm, tramporgel och kartor över grodornas sexualsystem och Palestina på Jesu tid.
Skolgården var asfalt med värmesprickor och flaggstång. Men den var också skogen som tog vid strax bakom skolhuset, där civilisationen upphörde. Det var där vi var oftast.
Längre bort, nere i backen, låg någon sorts mentalsjukhus. Eller kanske var det helt enkelt bara ett ålderdomshem, jag vet inte säkert för det mesta är gotiskt när man är sju år och jag flyttade därifrån året efter.

Vi var väl en vanlig klass, som på grund av elevunderlaget bestod av en etta och en tvåa. Men jag fattade aldrig det. Andra skolåret försvann halva klassen och en ny halva tillkom. Det var tingens ordning, som jag inte grunnade på vid den tiden.

Vad två av de tre huvudpersonerna i den här berättelsen hette har jag glömt.
Det var fröken – en nyutexaminerad tjej som körde en röd, extremt högljudd Saab och lirade tramporgel med stort allvar.
Och så var det en klasskompis som vi kan kalla Olof men som hette något annat. Ingen framträdande person i skolgårdspolitiken direkt. Jag minns honom bara från just detta tillfälle.

Den tredje tror jag däremot att jag minns namnet på.
Ortmar. Eller Gubben Ortmar. Eller Den där jävla Ortmar.
Han bodde på det som kanske var mentalsjukhuset och var väl i 60-årsåldern.
Alltid samma kläder: skjorta och blåbyxor med hängslen.

Ja, det är så jag minns det i alla fall.
Han räfsade löv i skogen bakom skolan och sjukhuset. Till och med vi skolbarn insåg att det var en vansinnig sak att göra, men någonstans inom oss fattade vi att det var ett beting han hade fått.
Van att jobba förmodligen. Så låt honom jobba med … hmmm … har syster något förslag? Jaså, jaja, kommer han att kunna förlika sig med detta så ge honom en räfsa och se till att han inte går för långt bort från området.

Och Ortmar räfsade. Jämt såg vi honom i skogen, där löven fanns.
Vi pratade aldrig med honom och han sa ingenting heller. Våra lekar korsade väl ibland hans terapi, men världarna skilde sig åt alltför mycket för att diplomatiska samtal skulle kunna inledas, än mindre lyckas.

Men Olof hade ett gott öga till Ortmar. Gud vet varför, men det enda Olof verkade ägna sig åt på rasterna var att jävlas med Ortmar, eller, oftast, bara iaktta honom. Där fanns ett mystiskt band mellan dem som ingen av oss var mogen nog att ens kommentera.

En solig höstdag hade vi varit ute på rasten. Nu stod vi i hallen utanför klassrummet och väntade på att fröken skulle komma och öppna.
Och hon kom.
När halva klassen hade tågat in kom Ortmar.

Det var något oerhört.
Det finns få saker som är så jungfruliga som en lågstadieskola; få platser som är så känsliga för främlingar.
Men in kom Ortmar i sina blåbyxor.
Ingen hade hört hans röst tidigare, men han hade av allt att döma samlat på sig samtliga talfel i den kända världen. Det kunde vi höra nu.
För nu skrek han.

Vi var paralyserade, stod andlösa som för att inte märkas. I våra hjärnor satte diskret den maskin igång som har till uppgift att rista outplånliga minnen i sjuåriga hjärnbarkar.
Ortmar visste precis vem han sökte. Han rusade fram till Olof och började ge honom örfilar. Hårda örfilar och knytnävsslag. Av gubbens skrik och Olofs hulkanden fick vi fram att Olof under rasten hade gömt Ortmars räfsa under en av tiotusen lövhögar medan Ortmar var inne för att dricka kaffe. Nu kunde Ortmar inte hitta sin mening i livet och det var Olof som visste var denna mening låg begravd, för det var han som hade begravt den på rasten.

De försvann ut genom dörren, mot skogen. Som jag minns det höll Ortmar Olof i örat, men det kan ha varit ett stadigt grepp kring nacken också.

Men det var inte det.

Under tiden den sextioårige, rasande mannen med viss rätt misshandlade vår klasskamrat, sökte min blick frökens.
Det är så man gör när man på det ena eller andra sättet är liten och i trångmål, och söker auktoriteternas blick.
Hon var fossiliserad av skräck.
Hon stod på tröskeln mellan klassrummet och hallen och bara stirrade på det som hände, lät det hända.

Självklart förstår jag henne.
Det finns ingenting i lärarutbildningen, vare sig då eller nu, som kan förbereda en lärare på att en av hennes sjuåriga elever kan bli misshandlad av en förmodligen mentalsjuk gubbe alldeles utanför klassrummet.

Vi andra gick in till mängdläran.
Fröken stängde dörren om världen utanför, om Ortmar och Olof. Alla märkte vi tydligt att hon var stel, stirrig och robotaktig i undervisningen, och efteråt begriper man ju att hon genomled ett helvete där och då.
För vad var det som hände därutanför?

Det visste hon inte.

Ja, och det är där skräcken griper tag. Vi litade på henne, men när det fruktansvärda hände slog hon bara på en vid det laget fullständigt irrelevant autopilot och lät oss störta i ovisshet och förvirring.

Olof kom tillbaka efter tio minuter, röd i ansiktet och hulkande efter att ha pekat ut den lövhög under vilken han begravt räfsan.
Inte ett ord från fröken. Hon var lamslagen av det oväntade, och vi kunde alla känna hennes vanmakt.

Räcker det?

Nej, jag vet inte vad det skulle vara för sens moral. Du syftar förmodligen på hur den här händelsen har format mig. Men jag tror vare sig på formbröd eller oblater.

Va?

Okej, om jag var tvungen så skulle jag väl säga att det känns som om jag upplever det varje dag, fast i större format. Israel/Palestina, USA/arabvärlden, Turkiet/Kurdistan, Världen/FN och så vidare och så vidare.
Men det är inte så enkelt.
För vem är Fröken? Vem är Ortmar och vem är Olof?
Och vem är jag, den utomstående betraktaren som står fri att döma, fri att tolka, fri att återberätta. I ett bekvämt Efteråt.

Så finner vi allegorier i våra liv och våra livs minnen.
Men du, jag måste gå tillbaka till festen nu.
De har börjat dansa.
Det var tusen år sen jag gjorde det men nu…

Du också.
Ta hand om dig.
Ses.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Martina: det är för dig jag sysslar med det här. Tack för uppmuntran.

j. (Webbsida), 00:42, 24 november 2010. Anmäl

Jonas, detta ar sa smartsamt vackert att jag kanner ett behov av att kommentera aven nu efter att du inte langre tillater kommentarer pa senare inlagg. Det du skriver ar helt enkelt precis sadar lagom melankoliskt och nostalgiskt att man blir sinnesbedovad och genomsyrad av texten i dagar efterat. Kommer alltid tillbaka med jamna mellanrum for att lasa dina gamla inlagg. Angenam rubbning av vardagens sinnesstamning.

Martina, 00:40, 21 november 2010. Anmäl