Sommarsubversivitet

Vad jag skulle komma till var att sommaren är en hopplös årstid för oss – we happy, happy few – som läser böcker.

Vinterns överrockar och kappor fungerar ju som käril som omsluter det resebibliotek som får oss att fixa den strapatsrika expeditionen mellan Slussen och Odenplan.

På senare år har jag överlevt med hjälp av de små volymer som det engelska förlaget Penguin gav ut i samband med sitt 60-årsjubileum. De är lika långa som, och cirka två centimeter bredare än, en svensk hundralapp och får därmed faktiskt plats i en sommarficka.

Sålunda brukar jag försjunka i myrskriftlig prosa av Martin Amis, Poppy Z Brite, Camille Paglia och Will Self.

Fast brukar och brukar….

På senare tid har jag burit omkring på två än mer diskreta böcker. Det är det mysteriösa förlaget Bokbål som har gett ut en rad extatiska texter som inget annat förlag har kommit att tänka på att berika det armodiga Sverige med.

Så jag bär med lätthet med mig deras utgåvor av Nervals Chimärer och Mallarmés En fauns eftermiddag och plockar upp dem när tekniken eller jag själv ger mig chansen.

Det är så lätt att bära med sig det vi inte kan famna med ord för att det i sig självt är ett famnande. Och för två ögonblick är jag oppositionellt kristen, när jag läser Nerval:

Å Fader! Är det dig jag känner i mig själv?
Har du kraft att leva och besegra döden?
Skulle du ha gått under i en sista kraftansträngning?


Så… glöm inte den här utgivningen inför semestern. Som om någon egentligen skulle ha en sån nuförtiden.

Annons:

Ett sista haveri

Vi träder in i den mest vulgära av årstider: semestertiden. Att utnämna en enda aspekt av den som vidrigast är omöjligt. Det är en enda oaptitlig röra av fästinglarm, reggae, den östkustska havsversionen av lightprodukter: bräckt vatten, fullvuxna män i sandaler, fulla grabbjävlar i fotbollströjor, events, rumänligor, Åh guds död jag orkar inte mer just nu. Ber om tillgift. Jag börjar om i morgon och då ska det handla om böcker: torrt och sakligt som alla vill ha det.

På tröskeln till en ny epok

Den dubbelt olycklige skriftställaren Anicius Manlius Severinus Boethius (480-524) kommenterade den svenska regeringen och dess högt åstundade övervakningslag i sin traktat De consolatione Philosophiae, skriven på deathrow.

Boethius har kallats för den siste romaren, för fem år efter hans död lät kejsar Justinianus stänga filosofiskolorna.
Där slutar antiken och medeltiden inleds.

En tyrann, som kände sin ställnings faror, framställde härskarens fruktan med skräcken för ett svärd som hängde över hans huvud. Vad är detta för en makt som inte förmår att jaga bort den gnagande oron, inte undgå skräckens nålstygn?

Själva skulle de gärna vilja leva trygga, men det kan inte; och så skryter de med sin makt! Eller tycker du att han är mäktig som uppenbarligen inte kan åstadkomma det han vill? Tycker du att han är mäktig som går omkring med livvakt, som själv mera fruktar dem han skrämmer, vars anspråk på makt ligger i hans underlydandes händer?


(Bertil Cavallins översättning i Boethius: Filosofins tröst, Atlantis 1987)

Där avslutas antiken.
Där inleds medeltiden.

Midsommarblot

Midsommarafton är den märkligaste dagen på hela året, vad huvudstaden anbelangar.
Det är fullkomligt klart att den som är kvar i Stockholm vid tvåsnåret på midsommaraftons eftermiddag är en obotlig loser. Alla andra har dragit iväg till landet, och helst då skärgården, för att traditionsenligt spy ner den.

Jag vet inte när och hur den här traditionen har växt fram, men att vara kvar i stan en midsommarafton är som att mot spegeln skåla in det nya året med ett duralexglas Pommac.

Men jag är cool med det.
Också denna midsommarsed betraktar jag som alla andra stockholmska seder – lik en socialantropolog som fascinerad och lite road studerar en primitiv stam.

Följ mig på en promenad genom Södermalm och delar av stadskärnan:

Dans kring stången i Vitabergsparken.
De lokala hembygdsentusiasterna arrangerar med den äran, iförda allmogebjäfs.
Publiken består av de fattigaste av barnfamiljer, permobil-förare, frigångare och förbryllade turister som fotograferar varandra när de på skakande ben drar en lott ur tombolan.
-Is this what you’re supposed to do?

Och så de rörande inslagen: tre unga kvinnor i slöja fotograferas av släktingarna framför midsommarstången. De är de stoltaste av alla svenskar idag.
Släktingarna i Iran kommer att få korten med posten och förundras över de tre kvinnorna i slöja, leende framför en lika oklanderlig som hednisk fallossymbol.

De svenska föräldrarna med blickar som sveper runt i folkhavet i gränslandet mellan oro och irritation:
- Oliver!!!
- Nathalie!!!
Hundra ungar tittar upp.

Åter mot Slussen.
Med alla de grå buffertmänniskorna borta exponeras galningarna. Plötsligt är de i majoritet, med sina tvångsföreställningar, höga röster och skeva försök till socialitet.

En flaska öl kostar 48 spänn på Mosebacke.
Där skall spelas swing klockan fyra.
En gång var swingen ungdomens förstörare, och nu samlas den förstörda och sedan länge pensionerade ungdomen i finaste gåbort-blazern och dito hatten för att subversivera bort eftermiddagen.

Måsarna slåss om nachos-rester borta vid bistrons serveringsvagn.

På Ica Nära vid Sergels torg är kön massiv och desperat. Det är de sena, som ska bort och fira. Grabbarna packade och deras flickvänner på jakt efter ett knippe gräslök.
-Kandunte hjälpa till och leta lite da?
- Jag ställer mig i kön slänge. Ta öl.
Fyra vakter från två vaktbolag bevakar kommersen.

På tunnelbanan sitter jag mitt emot en mycket svart man i 50-årsåldern. Han pillar med två mobiler, varav den ena spelar en syntversion av Grieg på hög volym.
I bröstfickan har han en penna och på pennans clip står det Viagra.

Han är den postmoderna versionen av midsommarstångens symbolik.
Och jag kan inte tänka mig honom dansa Små grodorna.

FRA och äppelpallarna

Jag har haft lite downtime.
Fixat buggar och så.
Patchat mig.

Men det är detta med FRA-lagen som bekymrar mig. Inte så att jag skulle ha något emot den om den var grundad i något: det är mer den politiska processen som skrämmer mig.

Är inte detta en sådan fråga som kräver omval, egentligen?
Alltså – ett flagrant exempel på en potentiell lagstiftning som ger vid handen att våra folkvalda helt har tappat kontakten med vad folket vill?

Vårt internationella rykte som demokratisk föregångsnation slits i stycken, nyckelföretag står i kö på taken för att fly i helikoptrar och man kommer att få försöka presentera sig som finne eller norrman i internationella sammanhang.

Är det bara jag som alltmer börjar uppleva borgerliga administrationer som smash and grab-rånare?
De får chansen: och snabbt som fan är de inne och säljer ut gemensamma tillgångar för skitsummor, klottrar ner en bunt idiotlagar, sprejar sina taggar på solidariteten och sänker skatten för sina polare.

Och så försvinner de bort efter en mandatperiod, fnissande, som ett gäng smågrabbar som har pallat äpplen.

Den där stureplansjuristen Bodström är bara en i mgänget. Han kommer alltid att vara ett varnande exempel på hur det kan gå om man läser för många thrillers och tittar för mycket på tv.
Självklart var det Bodström som kom på det här med FRA-lagen. Wooooo…liksom. Ascoolt! Justice League of Sweden flyger in och löser läget.

Till sist en dikt som hälsning till kommande FRA-analytiker:

Bomb Sverige
Dynamit Drottningholm
Sarin befria
Flyktväg aktivera
Celler tunnelbanan
Rondellhundar profeten
Skägg kamp
Elfte september
Fuck you

Vad vi pratar om när vi pratar om att prata

Som alla noggranna stalkers har märkt så får jag mindre och mindre att säga.
Och jag börjar begripa vad det beror på.

Nämligen att jag läser alltmer, av budgetskäl. Om man läser intensivt kommer man så småningom ofelbart att nå den punkt där man anser samtal och/eller vidarebefordran av insikter vara fullständigt överflödigt.

För hur många fantastiska idéer har inte störtat och slagit ihjäl sig mot någon vanemässig nejsägare, konsulttränad konservator eller obotlig dumskalle?

Jag säger inte att just mina idéer skulle vara fantastiska.

Tvärtom, förmodligen.

Oavsett detta är jag alltmer i färd att ge upp samtalet som uttryck för mänsklig samvaro och grund för samhällelig utveckling.

Kort sagt så babblas det alldeles för mycket och lyssnas för litet.
Det värsta med detta är att man kan lära sig utnyttja omständigheterna – en konst vi ser praktiseras dagligen av mediebrunstiga individer.

Jag bevistade en presskonferens med någon filmstjärna som roade sig med att dirigera fotograferna.
Det är ju så, att om man bara sitter still och svarar på frågor så är fotograferna be-svi-kna för att de inte får några bra, levande och förment autentiska bilder.
Men så snart objektet börjar showa och till exempel vifta med en hand för att understryka något, så börjar kamerorna smattra.

Den jag såg gjorde en grej av detta. Han reste sig och gjorde en gest – som en dirigent ungefär – och det blev ett jävla liv när alla kameror smattrade.
Och så sträckte han ut en arm åt vänster och det smattrade.
Höger, och det smattrade.
Bägge armarna rätt upp och det smattrade som fan.

Sällan har jag sett en så handfast metakritik av er. Av oss.

Så kan man ju göra med text också, och kraven ökar ideligen på att man även som skribent ska lyfta de där armarna.

Det är så lätt.

Om man är någorlunda rutinerad så vet man precis hur det ska göras.

Men det finns ett pris.

Låt mig få återkomma till det när jag orkar med er.

Sveriges flaaaaaaaaaaaaaa…*burp*

Aaa…

det finns många anekdoter kring min tjänstgöring som högvakt vid kungliga slottet i Stockholm. Hedersord.

Men nu i samband med den nyinstiftade Nationaldagen minns jag särskilt.

Och lägg märke till att jag förkortar meningarna här, för våra yngre läsares skull.

Och för alla som är skolade i den moderna metrojournalistikens grundkurs. (stay tuned för kurs 2, som behandlar tillägnandet av trestaviga ord och lär oss att skilja en ledare från en tv-tablå! Awesome!)

Som vanligt tappar jag.

Bort mig.

Men nevermind.

Där fanns en kammarjungfru på slottet som fattade tycke för mig och en eftermiddag när jag just hade genomlidit avlösningen och försökte se så hotfull ut som möjligt i min kur pekade hon ut alla galningar för mig.

Hon kände till dem väl, för de dök upp vid varje vaktavlösning för att noggrant studera takt och ton.

Om någon stackars 18-årig värnpliktig fan från Kristianstad trampade eller sade fel, så ledde det ofelbart till skarpt formulerade brev som krävde Hans Majestät Konungens avgång.

Såvitt jag minns så pekade den här kammarjungfrun ut minst sju äldre herrar – varav en i mer eller mindre komplett tyrolerstass, jag lovar.
Samtliga sade de sig vara ättlingar till Gustaf Vasa och därmed mer legitima arvtagare till kronan än den erkänt halvlyckade importen och strebern Bernadotte.

Jag skulle absolut inte säga att de har fel.

Vad som försiggick inom mitt blickfång under tiden jag vaktade monarkernas besittning tänker jag inte skriva något om, eftersom jag – och nu riskerar jag väl att kickas ur Journalistförbundet – tror mig om att besitta ett mått av diskretion och heder.
Men det var ganska grisigt.

Vad jag däremot kan säga är att jag anser att den svenska monarkin har ett mycket enkelt val:
Antingen håller man på och gifter ner sig ett tiotal steg med vulgo-plepejiska kotlettstekare och abdikerar – eller också inavlar man sig med andra kungligheter och sitter kvar på tronen.

Man kan för fan inte kompromissa i en monarki.

För övrigt har vi på gården diskuterat vad man skall äta för nationalrätt i dag. Mitt förslag – en halv special med pucko – föll mindre väl ut.
Flintastek kom också upp, i dubbel bemärkelse.

Bara det inte blir älg eller ren. Det vore alldeles för sorgligt.

Fyfanvaviäbra!

I senaste numret av tidskriften Wired läser jag om biologen Bernie Krause och hans arbete med att kartlägga djurläten.

Han kallar den naturliga, opåverkade ljudmiljön för biofoni.

Han har hållit på med inspelningar i 40 år, och 40 procent av platserna har varit förorenade, ljudmässigt.

Av vad?
Korrekt:
Folk.
Flygplan, skogsindustri, motorvägar, fabriker och annat sånt.
Dessa föroreningar kallar han antrofoni, och antrofonin bara ökar.

Så vad är problemet?

Jo, de förnuftiga djuren har delat upp ljudkartan ungefär som vi delar upp radiofrekvenserna. Ingen djurart inkräktar på någon annan djurarts frekvens, så fundamentala ljud som lock- och varningssignaler stör inte de arter som de inte är avsedda för.

Men det blir allt svårare att hitta platser som inte är förorenade av mänskliga ljud, säger Krause. På sikt kan detta komma att bli ett lika stort miljöhot som allt annat människan skitar ner med.

Och när jag läser detta hör jag hur horder av studenter drar förbi utanför fönstret, skrålande och tutande under den månad som eländet håller på.

Och jag tänker att det är nog inte bara amazonpapegojor och gilaödlor som hotas av den tilltagande antrofonin.

Även människans fortplantning hotas, för vem fan vill avla en blivande student? En mopedist? En fotbollsklacksbrölare? En schlagerartist? En fjortis, en kulturelit eller en jävelfan som klipper gräset vid åtta på morgonen?

När vi äntligen har lyckats ta livet av oss så kommer det att bli väldigt tyst på planeten, och det tycker jag att planeten är värd efter så många hundra år av skrål.

Fyfan va vi är bra!

Åsiktsjournalistik

Min preliminära och fiktiva biografi över Stephen Crane gick ut på att han föddes någon gång kring sekelskiftet 1900, växte upp i en småstad och knöt näven för första och sista gången vid tjugofem och rymde till något namnlöst universitet där han tillbringade sex år i de poänglösa studiernas paradis, för att under sista året göra någon på smällen och ta ansvaret och börja skriva dikter medan världen passerade som eftermiddagsmoln utanför fönstret.

Men den biografin var alltså preliminär, och fullständigt osann.
Vad skulle jag tro? Cranes dikter är så justhäriga att han känns som en mer snillrik samtida med e e cummings och Wallace Stevens, snarare än sig själv.

Men Stephen Crane fick bara precis se en glimt av 1900-talet.
Möjligen, eftersom han dog 1900 blankt.
Joseph Katz’ introduktion till min utgåva av The Complete Poems of Stephen Crane är nog det torraste jag någonsin läst i introduktionsgenren, och jag har läst en hel del. Katz ägnar sig mest åt att berätta om vilka texter som publicerades var och när, och vilka som inte publicerades och varför.

Så jag sammanfattar hastigt.
Crane föddes 1871 och blev alltså 29 år gammal.
Tuberkulos.
Hans mest kända bok är romanen The Red Badge of Courage, om inbördeskriget.
Han skrev journalistik också. Samt en del annat. Och minst 135 dikter, fast 135 är det antal som noterades under titeln ”complete” i min utgåva.

Sålunda avslutas Crane-veckan:

Once there was a man, -
Oh, so wise!
In all drink
He detected the bitter,
And in all touch
He found the sting.
At last he cried thus:
“There is nothing,-
No life,
No joy,
No pain,-
There is nothing save opinion,
And opinion be damned.”