Teknik 28

Retorikförlaget utgav förra året en liten skrift som man kan ha i fickan. Om den är stor, fickan.
Titeln är Schopenhauers eristik. Eller 38 sätt att få rätt. och är översatt av Fredrik Linde.

Det handlar alltså om de gamla hederliga argumentationsknepen, och jag upptäcker efterhand att dessa tjuvknep har blivit allt vanligare i denna vår tid av 10-minuters tevedebatter och annan skit.

Begrunda till exempel nedanstående debattknep ur Schopenhauers uppställning, och fundera på om taktiken inte väldigt mycket liknar den som gräddfilare som Jan Guillou brukar använda mot den skönlitteratur som säljer mindre än Arn-böckerna men, till författarens häpnad, ändå anses vara bättre.

Här följer alltså en analys av Guillous strategi att kalla böcker som är djupare än en barnpool för ”malliga”:

Teknik 28

Används i första hand när lärda debatterar inför olärda åhörare. Om man inte har något argumentum ad rem [sakargument] och inte ens ett ad hominem [personangrepp], så gör man ett ad auditores [till åhörarna], dvs ett ogiltigt genmäle vars ogiltighet dock endast inses av den sakkunnige; motståndaren är sakkunnig, men inte åhörarna: i deras ögon blir han alltså slagen, i synnerhet om genmälet på något sätt drar löje över hans påstående: folk har nämligen alltid nära till skratt; och då får man skratten på sin sida. För att påvisa genmälets intighet måste motståndaren företa en lång utredning och hänvisa till vetenskapliga principer eller andra omständigheter, och det får han svårligen gehör för.

Exempel: Motståndaren hävdar att vid urbergets bildande var massan ur vilken graniten och allt annat urberg kristalliserade sig flytande på grund av värmen, och följaktligen smälte det; värmen bör då ha varit ungefär 200 grader på réamurskalan, och detta skedde under havsytan.
Vi gör argumentum ad auditores och påstår att vid den temperaturen, ja redan långt dessförinnan vid 80 grader, skulle havet för länge sedan ha kokat bort och omvandlats till dis i luften.
Åhörarna skrattar. För att vinna segern måste han visa att kokpunkten inte bara beror av värmegraden utan lika mycket av atmosfärens tryck, och att trycket så snart ungefär hälften av havsvattnet antagit formen av dis blir så högt att ingen kokning sker ens vid 200 grader.
Men så långt kommer han aldrig, för det skulle tarva en hel avhandling för icke-fysiker att förstå.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Den verkliga kultureliten tråkar ut mig

I dag debatterades den uppenbarligen outtömliga frågan om ”högt” och ”lågt” i P1. Som vanligt framkom inget nytt, vilket enligt god sed beror på att knappt någon vet vad man pratar om och alla egentligen tycker samma sak.

Debatten föregicks av en historik, som angav starten för diskussionen till Adornos besök i USA och dizzande av jazz.

Ack denna historielöshet.
Man glömde liksom det franska 1700-talskriget om hög och låg stil, höga och låga ämnen. Man glömde 1800-talets debatt kring pigromanen och så vidare.
Men historielösheten är ju nu en gång samtidens främsta kännetecken, och tycks samtidigt vara en förutsättning för mediernas existens.
För den som trots allt besitter en del bakgrundsfakta, känns en merpart av den svenska kulturdebatten som en gigantisk, oroande déjà vue.

Min erfarenhet, efter sådär 70 år som legosoldat i kulturkrigen, är att de enda som numera är angelägna om att upprätthålla skranket mellan populär- och finkultur är företrädarna för det förra.

Gud vet varför.

I alla fall har jag aldrig hört en finkulturell professor, kritiker eller utövare uttala sig nedsättande om populärkultur. I somliga fall har jag till och med hört skamsna ursäkter för att vederbörande inte är tillräckligt insatt i exempelvis serier, techno och onlinespel.

Däremot är det en regel att populärkulturella företrädare tuggar fradga som rabiesråttor när Beckett et consortes kommer på tal.

Den inhemska finsekten Svenska Akademien höll för något år sedan ett stort seminarium om populärkulturen.
Kan någon tänka sig en liknande hearing om finkulturen på Debaser? På svenska Animeklubben?
Nej, jag trodde inte det.
Det här är ett krig med bara en stridande part.

Det lustigaste är att de som är mest elitistiska är de populärkulturella vapendragarna. Det är inför dem man mest noggrant måste droppa namn, redovisa erfarenheter, rada upp referenser och cv.
Och det allra mest hysteriska är när jag berättar att jag inte bara skriver om och intresserar mig för sådant som fransk modernism och svensk prosa, utan också för datorspel.

Reaktionen från de finkulturella: Så intressant… jag har tänkt att jag skulle pröva på det där, men det är en så svår värld att komma in i… har du några tips på bra spel?
Reaktionen från de populärkulturella: Jaha…(fniss) datorspel. Jag trodde att det bara var småungar som sysslade med sånt… (fniss igen).

Somliga behöver vidga sina smala intressen något, och inte fan är det Samuel Beckett.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

i sanning! <br/>tack för det. detta ska jag tvinga ner i halsen på alla mina "hipster"vänner.

anna, 15:10, 11 oktober 2008. Anmäl

Centrum är inte centrum

Den här månadens fräckaste inledning på en recension är Nicholas Royles i senaste TLS:

It was such a relief when Jacques Derrida died.

Vad han syftar på är den franske kaosteoretikerns närmast maniska produktivitet, som frestade på även de mest inbitna poststrukturalisters intellektuella flås, men innan man begriper det drar man efter andan samtidigt som man väser nejnujävlar.

Recensionen täcker för övrigt en nyutkommen antologi med essäer från 1980-talet – Psyche. Inventions of the other – samt lärjungen Joanna Hodges – möjligen oavsiktligt dubbeltydiga – Derrida on Time, som mest handlar om den franske guruns jakobsbrottning med Husserl.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Gör din egen rubrik

Till omfattande häpnad, framför allt min egen, är jag ute på banan igen. Alla rykten om att detta sker på allmän begäran vill jag på stående fot dementera, men jag tror att det får lov att handla mer om litteratur och kultuur i fortsättningen, fast på ett förnämt och obegripligt sätt.
För alla tre som undrat, har jag nedan listat några anledningar till det långa uppehållet. Det är bara att välja.

Jag tappade nycklarna. // Bättre vara tyst och misstänkas vara idiot än att blogga och undanröja alla tvivel.// Ansvarige utgivaren och DN:s jurister var på långsemester och ingen ville borga för mig. // Det faktum att jag inget har att säga har hittills inte hindrat mig, men nu har jag glömt hur man formulerar det också. // Jag blev uppehållen av en incident med en eka, en varg, en get och ett kålhuvud // Bloggar är bara såå 2006 // Jag glömde lösenordet, eller om det var tvärtom. // Det var vädret. // Jag postade inläggen till fel blogg men jag minns på rak arm inte vilken. // Inspirerad av Malevitj använde jag vita bokstäver på vit botten. // Mediet är budskapet, go figure. // Jag har legat i förhandlingar med Disney om filmrättigheterna till den här bloggen och har inte haft tid med något content-tjafs. // En svensk tiger. // Jag har blivit en ny människa så detta kan rimligen inte vara min blogg. // Prestationsångest. Min ångest inför prestationer, mina egna, vilka de än vara må. // Det finns inget sånt som en gratisblogg. // Endast VIP-kunder har fått uppdateringar under sommaren. // Det blev för många läsare, för hårt tryck på servern, så jag har försökt tiga bort åtminstone hälften. // Less is more. //

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0