Individen (jag) kommer i kläm igen

Självklart får jag ett surt mail av en pappersläsare som retar sig på att jag i dagens krönika använder ordet twittrar.
Är det för mycket begärt att DN:s skribenter tänker på sina äldre läsare? Hmm? Är det det? 

Det tog väl en tio minuter att disponera, skriva och skicka iväg det där mailet.
Det tog mig 8 sekunder att googla fram ordet twitter, som har drygt 27 000 träffar varav många är definitioner och en av de första hänvisar till en artikel om Twitter som publiceras i DN samma dag som jag använder begreppet i krönikan. 

Kan inte äldre kvinnor spara sina mörkaste sidor och sina mest oresonliga och bisarra spydighetsdrifter till tvättstugan? Är det för mycket begärt? Hmmm? Är det det? 

Självklart kommer jag artigt att svara den där damen som har skrivit, att jag beklagar men att svenskan ideligen utvecklas men att jag borde ha tänkt på att somliga äldre läsare inte accepterar detta faktum och att det naturligtvis är mitt fel.
Kunden har ju alltid rätt. Och snart nog har jag samlat ihop tillräckligt mycket undertryck för att visslande gå upp i ett kyrktorn och plocka fram hårdvaran för att berätta för hela världen vad jag tycker om denna kundkonsensus. 

Närå. Bara skojade, ansvarige utgivaren. 

Å andra sidan är de unga läsarna likadana, fast tvärtom.
”Måste man verkligen kunna prettogrejer som expressionism och Strindberg och versmått för att fatta dina recsentioner?”
Absolut inte.
Man kan twittra istället:

Dag 142 på intensiven o ja undrar fortf om man värkligen måste veta prettogrejer som att röd gube betyder att man int”. 

Ah, dagens ungdom, Sveriges hopp.
Vi står inför en klang- & jubeltid.
Shit, det kommer bli grymmaste fett.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Är det inte trevligt! Vi kan enas om att de flesta av oss, unga som gamla, är dumma i huvudet iaf, om än på olika sätt i de olika generationerna.

Alex, 16:14, 31 mars 2009. Anmäl

Kolla in <br/>http://www.argalappen.se/ <br/>på tal om bisarra spydighetsdrifter i tvättstugan...

Katarina (Webbsida), 11:39, 30 mars 2009. Anmäl

grymmaste fett?

Max, 09:06, 30 mars 2009. Anmäl

Det är synd att den sura pappersläsaren antagligen inte läser det här.

Svante Landgraf (Webbsida), 15:00, 29 mars 2009. Anmäl

Om man twittrar om prettogrejer? Irriteras då samtliga åldersgrupper?

Jenny Maria, 11:16, 29 mars 2009. Anmäl

Var brevet signerat L. Marklund?

CharlieTruck (Webbsida), 23:54, 28 mars 2009. Anmäl

twitter.com : "Name results for: jonas thente - We couldn't find anyone named jonas thente." <br/>:(

Rorschach, 23:26, 28 mars 2009. Anmäl

Alla listors moder

Hi.

It’s me

I’m back.

This is the central scrutinizer…

Jag glömde helgens spellista och i och med ovanstående kommer två av hundra läsare tycka att jag är deras bästa vän och favoritbloggare, medan resten inte direkt kommer att ta anstöt.
Det är så postindustriell marknadsföring fungerar.
Här är spellistan:

LCD Soundsystem: Get Innocuous
Love&Rockets: Lift (Malibu Mix)
M83: Graveyard Girl
Ballboy: I’ve got Pictures of You in Your Underwear
Calexico: Victor Jara’s Hands
Early Day Miners: Land of Pale Saints

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

jonas får rocksnobbkorset andra graden. Gratulerar.

J., 23:43, 2 april 2009. Anmäl

Zappa! Lustigt, jag tänkte på den skivan idag faktiskt. Ett förbisett mästerverk minst sagt.

jonas, 05:05, 31 mars 2009. Anmäl

Det är roliga timmen märker jag. Jag har en svart polo och matchande byxor. <br/>Ni är portade allihop.

J., 22:20, 28 mars 2009. Anmäl

Undrar vad du har på dig när du lyssnar på den där musiken.

Fletch (Webbsida), 20:40, 28 mars 2009. Anmäl

tuuuuur, för ett ögonblick visste jag inte vad jag skulle lyssna på där!

Rorschach, 10:22, 28 mars 2009. Anmäl

En gång skall det vara sommar ha visorna tänkt, <br/> en dag skall det tornas rymd över landen. <br/> Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt, <br/> men männskorna skola lyftas i anden. <br/> Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått, <br/> och kritar för sina lador och hyllor. <br/> En dag skall det varda sommar, har visorna spått, <br/> men visorna äro klena sibyllor <br/>http://www.youtube.com/watch?v=SsMbM5sQdr4

Elin Papilla (Webbsida), 03:33, 28 mars 2009. Anmäl

Dra inte in Jocke i din mysteriösa lilla vendetta. Han är helt oskyldig.

J., 03:20, 28 mars 2009. Anmäl

M83? M83?!? Nä, nu blir jag nästan lite kär i dig tror jag. <br/>"Trevlig, hövisk kritiker med Åsa-Nisse-komplex söker ungmö för gemenskap. Mina intressen är FINNJAKT, prata med mig själv i en portdörr och säga festliga saker som "Jocke har varit på tjejfest!", när denne har glömt gylfen öppen. Ring! /JT" <br/>För övrigt hade Alberto Fuguet fått mala onda av allt det här Victorjarandetvhbb.

Elin Papilla, 02:59, 28 mars 2009. Anmäl

Den svenska litteraturens nej.

Med tanke på att ni bloggläsare är skamlösa parasiter, oansvariga egenintressenter, sjakalers, ringmaskars och asgamars avföda samt snåla gratisläsare som inte prenumererar på papperstidningen och därmed stödjer det enhetskulturella offentliga samtalets kamp mot fördumningen, de uppluckrade gränserna mellan journalistik och reklam, samt min självklara rätt till en anständig lön – med tanke på detta så följer här nedan en krönika som publiceras i lördagens antikmedium av papper.

Trogna gratisläsare kan nämligen – om de har någotsånär fri sikt i skallen, vilket jag tror – notera att krönikan ansluter till förra veckans modeblogg.

Jag har förlängt den något, och remixat den, och bearbetat den – ni kan ju lätt lista ut på vilka ställen – men annars är det densamma.   

Här:

Ur led är den svenska romanen?
Det kan vara en relevant retorisk fråga för den som antar att samtidsromanen på ett eller annat sätt bör eller borde säga något om den tid den uppstått ur.
Så, om vi vill uttala oss om huruvida den unga svenska romanen gestaltar samtiden eller inte, måste vi först slå fast vad som egentligen utmärker samtiden.
Det är svårare än man tror.
Man kan å ena sidan konstatera att generationsklyftan har vidgats så till den milda grad att det är svårt att längre tala om en klyfta; vi har snarare med två helt skilda kontinenter att göra.
Denna generationsbetingade kontinentaldrift beror nästan uteslutande på teknikutvecklingen.
Å andra sidan kan man konstatera att småbarnen och deras föräldrar tillsammans bänkar sig framför schlagerfestivalen och att samma triviala dussinhits som dj:as av pappa i bilstereon utgör grunden för ett lyckat, föräldrafritt mellanstadieparty. Detta säger betydligt mer om den vuxna generationen än om den uppväxande och får mig att allvarligt undra om inte en selektiv ättestupa vore en god idé. Jag menar, det är helt okej att gå med sneakers när man är 40+, men fan inte att ha jeansen hängande nere vid röven. På samma sätt är det helt okej att citera Lennart Hellsing eller A A Milne, men fan inte att läsa Jan Guillou och Liza Marklund. Låt kidsen få ha sin kultur ifred!

Vi tycks alltså leva i ett samhälle som på samma gång är splittrat och enhetligt; på en gång myllrande löftesrikt och förfärande likriktat. Alla kan bli vad de vill bli, men de allra flesta väljer att bli som alla andra.

Om vi skall ta fasta på den svenska litteraturen som samhällsuttryck, så finns det alltså en del tendenser man numera helt saknar.
Det var ju ett väldigt globalt hallå för något decennium sedan, när författare, konstnärer och ingenjörer tävlade om vem som kunde måla upp de djärvaste visionerna av den nya människans alla möjligheter. Det var då som den senaste angloamerikanska romanen uppkom – den som företräddes av bland andra Zadie Smith. William T Vollman, Neal Stephenson och David Foster Wallace och som utmärktes av i det närmaste grafomaniska barockbyggen där ingen specialistisk, essäartad utveckling var för orimlig.  
Det kom till och med några svenska böcker som skildrade människan.2 som ett expanderade jubel av möjligheter. Jag tänker på författare som Malte Persson, Niklas Qvarnström och Johannes Helldén. Det var som om det underliggande budskapet talade om födelsen som en trestegsraket: först den biologiska, sedan den mentala och sist den teknologiska, varpå vad som helst kunde hända. 

Och trots en dystrare konjunktur fortsätter vad som helst att hända, i en rasande takt.

För tiotusen år sedan, det vill säga 1794 respektive 1825, publicerade den franske författaren Xavier de Maistre två tankeböcker som i svensk översättning heter ”Resa i mitt rum” respektive ”Nattlig resa i min kammare”. De handlar mycket riktigt om hur Xavier i tankarna reser ut i världen fastän han i själva verket stannar kvar i sitt rum hela tiden.
Han är en charmerande bekantskap, den gamle garnisonsofficeren, där han sitter i sin vindskupa och drömmer sig bort i ensamhet:

Dock måste jag bekänna att jag älskar ensamheten i stora städer. Men om jag icke är därtill tvungen av någon viktig omständighet, såsom en resa i min kammare, vill jag icke vara eremit annat än på morgonen; på aftonen vill jag gärna se mänskliga ansikten. Det sociala livets och ensamhetens olägenheter motväga varandra ömsesidigt och dessa två existensformer blir skönare genom varandra.
(övers Hj. Lundgren)

Notera hur graciöst Xavier de Maistre omskriver det enkla förhållandet att han vill vara ifred och sova ruset av sig om dagarna och gå ut och parta om nätterna. 

Jag tror inte att jag behöver understryka parallellerna mellan den gamle fransmannens resa i sin kammare och nutidens motsvarande resor. Var och en vet ju att man från snart sagt vilken kammare som helst kan resa till vilken plats på jorden som helst med hjälp av Internet.
Och bättre upp: man kan konversera med vem man vill, när man vill, oavsett var på jorden han eller hon befinner sig. Virtuella världar, email, chattar, YouTube, Twitter, bloggar, podradio, gps och globaliserade samsändningar av etermediala extaser. Hur avspeglas detta larm i den samtida svenska romanen?  

Den som försöker följa med i den unga svenska prosan vet besked. Sara Mannheimer, Staffan Malmberg, Hans Koppel och Johan Kling till exempel – inte en enda av alla påstådda möjligheter till jag-explosion redovisas i dessa romaner.
Snarare tvärtom.
Jag har aldrig tidigare läst sådana totalt stillastående, tillbakadragna, händelselösa och klaustrofobiska romaner som jag läser numera. Skulle jag sätta en rubrik över den unga svenska romanen så hade det varit: Stasis.

Den senaste jag har läst är Karolina Ramqvists utmärkta ”Flickvännen”, som fick mig att nästan krossa ett fönster bara för att motverka känslan av långsam kvävning i designkläder och plågorna av luftkonditionerade mardrömmar. Och när jag skriver ”utmärkta” så är det ett värdeomdöme, vilket gör att jag måste redovisa att jag är bekant med Karolina eftersom hon skriver för DN också, och att hon har nypt mig i stjärten åtminstone en gång, det sexistiska stycket. 

Och är det förresten inte lite märkligt att en tid av tumultuariska intryck och accelererande extaser avyttrar en lång rad av tillbakablickande pappabiografier färgade av ett rejält mått nostalgi trots att en hel del av papporna ingalunda är några oproblematiska jultomtar?
Någonting hände tydligen med den svenska romanen på vägen mot framtiden.

Jag kan inte låta bli att undra om inte romanerna trots allt är de medborgarvittnen vi tänker och vill att de skall vara. I så fall skriver de en ganska oroväckande diagnos. Medan vi på ytan ampert twittrar fram nästa b-kändisspaning och bevakar bloggar författade av personer vars själsliv skulle få en harkrank att bekymrat rynka pannan, ropar våra inre hest på hjälp i en öken full av designdressade hägringar.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Det ante mig att David Foster Wallace skulle komma med idag. <br/>Underbart, jag kanske inte håller med om allt du skriver, men jag älskar hur du skriver det.

M, 19:11, 31 mars 2009. Anmäl

Först tänkte jag att det kanske kunde ha något att göra just med det svenska litteraturklimatet, med inskränkthet eller fadersfixering eller något, och att till exempel den amerikanska litteraturen inte tycks vara drabbad i motsvarande grad. Men sedan slog det mig att det ju mycket väl kan bero på att vi mestadels bara kommer i kontakt med de i egentlig mening bra amerikanska romanerna. Den stora massan skulle kunna vara lika kvävande grå som här utan att åtminstone jag skulle märka av det. <br/>Så. En risk här är att det är det globala kommunikationssamhället som har lagt sin våta yllefilt över världslitteraturen. Vi sysselsätter oss med banaliteter för att döva ledan och slippa se hur världen brinner utanför fönstret.

Svante Landgraf (Webbsida), 16:40, 28 mars 2009. Anmäl

Reflektion No. 1: Jag twittrar icke. Alltså existerar jag ej. <br/>Reflektion No. 2: (efter en sensationell återuppståndelse) Människans utveckling går i riktning mot att märket och priset på en kvinnas handväska fascinerar mer än innehållet i boken som förvaras däri. <br/>Reflektion No. 3: (tagen ur luften) Samhället kan inte anses mena allvar med Earth Hour förrän man stänger ner Internet, alla TV-stationer och alla elstängsel runt kohagar under en timmes tid.

Håkan Tendell (Webbsida), 15:56, 28 mars 2009. Anmäl

Summering och åter till Finland

Slutligen fick jag stopp på mig. Och därmed på föregående veckas mångfacetterade psykosociala sondering av det digitala konsumentledets förväntningar och reception.
Jag sökte en själ men fann bara er.
Fast jag är inte besviken. Allting var detaljstyrt och ett team om ett par dussin analytiker satt 24/7 och utarbetade diagram, kalkyler och mest korkade-topplistor från de första inläggen, där jag självklart hamnade överst endast i konkurrens med de där vilsna typerna som offentligt ville hantera sin besvikelse och på samma gång bekräfta den egna självbilden – men anonymt, how about that – genom att gäspa spydigheter.
Till slut vann i alla fall de som bara nästan kunde läsa första outfit-inlägget och slöt sig till att jag med Pierre Bourdieus benägna hjälp ville framhålla mig som bättre än andra, när poängen var tvärtom, minst sagt.
En bit vitmossa hade fattat det.
Det blev som väntat: grabba tag i högafflarna och facklorna, boys!!
Fast våra analytiker trodde att just de kommentarerna var fabricerade och planterade i en första testgrupp bara för att gardera mot felkällor. 

Nu är i alla fall modebloggen förbi, utan att jag fått ett enda sponsorerbjudande. Stina Wirsén tröttnade på att komma hem för att teckna av mig vid sjutiden på morgnarna så mitt förslag om en ettårig försöksperiod frammanade bara en mycket trött blick.
Å andra sidan skulle man kunna köra samma teckningar i ett år, minst, men det hade blivit osensationellt. 

För att istället återknyta till någonstans före modebloggen så berättade en kollega som varit på det årligen återkommande Mariehamns litteraturdagar att jag tycks vara nominerad till Mest hatade människa i Svenskfinland.
Det gäller alltså den där uppdateringen häromveckan i vilken jag förmedlade lite insiderinformation om hur finlandssvenskar i 60+åldern ständigt finner fel när rikssvenskar skriver om Finland och att sättet de framför sin kritik är något av det mest nedgörande, mästrande och förorättade man kan läsa i skriven form (mail som ideligen använder formuleringar som ”Om Herr Thente skulle….” och ”Man tycker verkligen att Sveriges största dagstidning borde…” och ”Herr Thente anser tydligen att…” etc.)

Jag kan i och för sig uppskatta känslan av att befinna mig i en pojkbok från 1920-talet, i rollen som den osaligt smutsige Bill Brown, jagad av diverse lärare, fastrar och speceribiträden som hötter med nävarna.
Men med tanke på de mer privata mail jag har fått från känsligare kollegor och journalister än jag, och som alltför väl känner igen sig och menar att de helst vill slippa skriva något alls om Finland eftersom de tycker att det blir för obehagligt – med tanke på detta så sörjer jag mer än jag förargas ity jag tycker att den finska och finlandssvenska litteraturen förtjänar satan så mycket bättre än den sortens bittra stenkastare till supportrar.

 

I alla fall…

 

…så blev min kollega approcherad av ett gäng bibliotekarier från Mariehamn, som undrade om hon möjligen kände till den där Herr Thente, och det var hon ju tvungen att medge att hon gjorde eftersom vi jobbar vägg i vägg.
”Den där hemska människan”, kallade de mig.
Så till övriga epitet jag på sistone har fått österifrån – dum, elak, nonchalant och arrogant – kan vi lägga hemsk.
Men det kan jag ju ta. En av Finlands bästa och mest tongivande litteraturkritiker, Michel Ekman, regredierade sig på den här bloggen till och med så långt bak i uppväxten att han dråsade ner på en skolgård i mitten av lågstadiet och gjorde sig lustig över mitt namn.
Jo, på hedersord.
Hade jag haft dålig syn så är jag övertygad om att han hade kallat mig glasögonorm.

Hehe…

Det är allvarliga saker med andra ord. Litteraturen måste komma i andra hand när kränkthetsbehovet tränger sig före.
Jag kommer ihåg när jag skrev en notis om Åland och citerade någon lokal nätdebatt som var igång i en Mariehamnstidning, varpå jag genast tillskrevs de åsikter som jag citerade med enhällig fördömelse till följd.  
Och för att återvända till nutid så började hela den här affären med en gafsa som tog heder och ära av mig för att jag gav den finländska ungdomen (den finländska ungdomen utmärker sig tydligen i det att den starkt infueras av rikssvensk litteraturkritik) en dålig självbild eftersom jag refererade den finländska vinnaren i tävlingen om bästa finländska samtidsroman – och den handlade om ungdomar med problem, alkoholism och messande på mobiltelefoner.

Nu håller jag på och läser de två finska böcker som är nominerade till Nordiska rådets litteraturpris. Det är Jari Järveläs roman Romeo ja Julia, som handlar om ett kärlekspar som är såväl yngre som mer blodtörstiga än Juha och Marita, samt Robert Åsbackas roman Orgelbyggaren, som jag inte har hunnit läsa så långt i, men tillräckligt för att notera att inledningen handlar om fyra småpojkar som mobbar en femte.
Det blir lite svårt att skriva om dessa böcker.
Om jag hade tagit hänsyn till 60-åriga bibliotekariers nationalistiska känslor och omsorg om det uppväxande släktets självbild.
Men det tänker jag inte göra.

De får bekväma sig om att sätta sina författare i stupstocken istället, eller kanske till och med reflektera över varför deras romaner beskriver det Finland som de beskriver, om det inte är för mycket begärt. 
Men det är något annat med Åsbacka också. Innan hans huvudgestalt, den åldriga Johannes Thomasson, sätter stopp för mobbningen är det upp till Åsbacka att liksom köra ner honom i romanen som man kör ner en vattenmätare i gräsmattan.
Och det viktigaste temat i hans liv tycks inledningsvis vara det språkliga förhållandet till den hustru som dog i Estoniakatastrofen: 

Då han först träffat Siri för mer än femtio år sedan hade dialekten varit hans förstaspråk. Sedan började det sakta förändras. Plötsligt hade Thomasson märkt hur svårt det var att använda sitt modersmål tillsammans med någon som talade högsvenska. Och det var inte bara för att det skapade en känsla av underlägsenhet, utan också för att samtalen tycktes ebba ut. Det var som om de båda språken inte riktigt kunde täcka varandra, det fanns alltid erfarenheter som blev liggande utanför. 

Om en åländsk bibliotekarie eller en framstående finsk kritiker inte begriper att en svensk läsare både drabbas av och innerligt begriper vad Åsbacka och så många andra finlandssvenska författare beskriver i och med sådana här rader, så har de inte fattat ett enda litet skit av vad skönlitteratur överhuvudtaget är till för.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Jag trodde att vi var färdiga med den här finländska tråden, och att det stod helt klart att mina "skriverier" är dumma. De är till och med värre än så: de är business.

j., 02:05, 25 april 2010. Anmäl

Tja, bara för att falsifiera din hypotes: Man behöver inte vara finlandssvensk och över 60 för att tycka att du verkar dum i dina skriverier. <br/>Jag är t.ex. under femtio och rikssvensk.

Facebookanvändare, 22:44, 24 april 2010. Anmäl

Om vi ska låta biblotekarierna, åländska eller inhemska, bestämma vem som är hemsk och inte så kan vi ju alla ta hissen ner till bottenvåningen direkt.

Ms. Ståhl, 15:59, 1 april 2009. Anmäl

Mwohahaa... etc.

J., 02:06, 28 mars 2009. Anmäl

...och du är inte snäll!

Elin Papilla, 21:18, 27 mars 2009. Anmäl

Elin. Du är konstig.

J., 01:57, 27 mars 2009. Anmäl

Jag heter Elin Papilla, jag söker ibland män, jag har en gammal skuld att betala igen, nu betalar jag igen.

Elin Papilla, 11:34, 26 mars 2009. Anmäl

Sandas ej/Dagens outfit

Dagens outfit: nattsvart polo från Oswald Spengler, matchande byxor från Beyond retro, glasögon av Vasuma från Bågar och glas.
Bild: Stina Wirsén.

The future’s so bright I gotta wear shades.

 

………………….

[cont] Men för att kort återvända till Henry Jenkins och hans konvergenskultur, som alltså innebär kollision och sammansmältning mellan gamla och nya medier, gamla och nya tekniker samt gamla och nya förhållanden mellan producent och konsument. Helt nyligen såg vi ju ett utmärkt exempel på en sådan kollision, när det svenska hovet lade upp en eklatering på YouTube och så småningom valde att ta bort kommentarerna som följde på sajten. Självklart drar den reptilsnabba allmänheten (reptiler är snabba men har hjärnor som ärtor) slutsatsen att hovet censureeerar, att hovet inte pallar trycket, att hovet är såna losers. I själva verket är det frågan om en diskrepans i djupare bemärkelse mellan en gammal institution och en ny. Jag tror faktiskt på hovets förklaring till incidenten: att de inte har resurser att svara på alla kommentarer som strömmar in och att de därför valt att stänga av kommentarerna. Jag tror också att det som åsyftas inte är en dementimaskin, utan ren, skär och hopplöst gammeldags artighet och god ton. Vad hovet inte har fattat är att den tiden sedan länge är förbi. Ingen som kommenterar någonting på en sajt förväntar sig på allvar ett svar. Man pissar ner lite och känner sig bra med det och sedan går man vidare till nästa lyktstolpe.
Det är en kulturkrock liknande den både handgripliga och symboliska scen från den första Indiana Jones-filmen som så ofta brukar citeras och parafraseras. Jag tänker på den scen som utspelar sig i Kairo (är det väl?) där hjälten efter att ha jagats genom gränderna av svärdsbeväpnade män plötsligt finner vägen spärrad av en jättelik skurkboss som virtuost briljerar med ett svärd i varje hand. Varpå dr Jones suckar lätt, drar den pistol som han tydligen burit på under hela jakten, och skjuter ihjäl skurken med ett enda nonchalant skott. Scenen är mästerlig som exempel på metagrepp inom actionfilmen men alltså också en sorts allegori över mötet mellan det svenska hovet och nätets otaliga hjältar. För övrigt var denna den mest minnesvärda scenen i Spielbergs film improviserad. Harrison Ford var magsjuk och hade kraftig diarré, så han ville inte riskera byxorna genom att briljera med svärd just den dagen. Här finns alltså fler paralleller att dra mellan nätkultur och filmscen, men den får ni själva fylla i.
Jag måste också återvända till ett av de genomgående temata i denna modeblogg, nämligen att vi av naturliga skäl saknar övergripande och trovärdiga teoretiska modeller av nät- och mobilkulturens omdaning av det västerländska samhället. Det man väntar sig skall vara just det, visar sig i själva verket vara okritiskt fascinerade fältstudier av partikulariteter som inte mycket skiljer sig från det tidiga 1990-talets extatiska knäböjande framför den digitala erans altare (Nicholas Negroponte, Sherry Turkle, Michael Benedikt et al)
En som inte håller med om att 1900-talets filosofer och teoretiker under det senaste decenniet har blivit inaktuella, är sociologen Simon Lindgren, verksam vid Umeå universitet. I en mycket intressant text från 2007 försöker han använda Walter Benjamin och dennes metoder som verktyg för att bena upp även detta sekel. Det är framför allt Benjamins stora ofullbordade – det så kallade Passagearbetet, eller som den tredelade svenska översättningen från 1990 heter: Paris, 1800-talets huvudstad (jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att ha detta verk i ens närhet)
I jämförelse med de allra flesta internationella nät- och kulturanalytiker känns Lindgren befriande klar, redig och nykter. Han har inte försupit sig på glittrande digitala detaljer utan försöker hitta förklaringsmodeller att fungera som bågar till samhällsanalysens linser (ber om ursäkt för staplandet av dess metaforer och den kommande). Såvitt jag vet sover han inte heller under näringslivets täcke, vilket exempelvis Henry Jenkins gör.
Walter Benjamin var alltså den tyskjudiske, spränglärda och blida tänkare som i september 1940 anslöt sig till en grupp som försökte fly från nazisterna över Pyrenéerna till Spanien, men som dog vid gränsstaden Port Bou. Teorierna skiljer sig åt. Somliga menar att han tog en överdos morfin då han trodde att gruppen av flyktingar blivit påkommen. En mer poetisk version gör gällande att han dog av ett kroniskt hjärtfel som förvärrades av att han envisades med att över bergen släpa de tungt vägande anteckningarna till Das Passagen-Werk. Vid tiden för sin död hade han arbetat med manuskriptet i tretton år.
Mest citerad av hans prestationer är emellertid den nionde punkten i hans uppsats Historiefilosofiska teser. Teserna finns översatta till svenska, men antingen har jag läst sönder mitt ex, lånat ut det till någon oredig kumpan eller kan helt enkelt inte hitta de på hyllorna. Min egen översättning av den nionde tesen lyder: 

Det finns en målning av Paul Klee som heter ”Angelus Novus” och föreställer en ängel som ser ut som om den förflyttar sig baklänges från något den ihärdigt betraktar. Ögonen stirrar, munnen är öppen och vingarna utspända. Så kan man tänka sig historiens ängel. Ansiktet vänder sig mot det förgångna. Där vi ser en kedja av händelser, ser ängeln en enda stor katastrof som lämnar växande ruinhögar framför dess fötter. Ängeln skulle vilja dröja kvar, ge de döda livet åter och laga allt det som gått sönder. Men det blåser en stormvind från Paradiset som så kraftfullt har grabbat tag i ängelns vingar att den inte längre kan sluta dem. Stormen blåser ängeln obevekligen baklänges in framtiden medan ruinhögarna framför den växer till himlen. Det är denna storm vi kallar framåtskridande. 

Benjamin ägde Klees målning och hade den uppsatt vid sitt skrivbord.
En stående figur bland flera i Benjamins Passagearbete är flanören. I Sverige känner vi typen från exempelvis Hjalmar Söderberg men helt säkert var monsieur cool, Charles Baudelaire, det första exemplet på denna modernismens blaserat urbana samvete. När Simon Lindgren i sin artikel söker jämställa Benjamins flanör – som i Passagearbetet på sätt och vis fungerar som en flegmatisk sond utsänd från framtiden att undersöka det parisiska storstadslivets seder & bruk – med samtidens Internetluffare, måste han först modifiera originalflanören. Först och främst har Lindgren att insistera på att Benjamins flanör också var en aktiv deltagare i samhällslivet; en skohornsbökig manöver som ter sig en aning dubiös i mina ögon. Men i övrigt lyckas Lindgren övertyga mig – det är i och för sig inte så svårt – om att Benjamins, skall vi säga, metodlösa metod där även det mest marginella fenomen blir en viktig pusselbit är en giltig väg om man vill tackla samtiden.
Simon Lindgrens huvudsakliga exempel är flickr och YouTube och i och med detta kan han hämta hem många poänger eftersom Benjamin noterade hur speglar blev en så viktig del av det parisiska 1800-talslivet. Bland annat. För att citera en passage ur Lindgrens artikel som hyfsat sammanfattar hans uppdrag:

< p>The tendency towards images dominating narrative, style taking over at the expense of substance […], the rise of irony, and the celebration of all that is irrelevant, which is generally regarded as characteristic of the present day […] could also be read in Benjamin’s terms. The web surfer who is given the opportunity to take a look at what 353,111 individuals – unknown to him – around the globe had for lunch […], is perhaps driven by an intoxicated curiosity similar to that of the flâneur. They both represent a social type that is in constant search of ever new sensations: An “intoxication” comes over him; he feels “the magnetism of the next streetcorner” and he wants to satisfy “the deep human need for daydreaming

Vad Lindgren välvilligt gör är att uppgradera den moderne internetbrukaren till flanör, men han glömmer ganska omgående att han också ville ta denna flâneur 2.0 i beaktande som aktant, deltagare. Exempelvis borde han ha funderat mer på fortsättningen av denna tanke:

the flâneur is not wandering aimlessly, but rather assembles “raw materials” […] for the production of culture and identity. So, if early users of the initial incarnations of the web were more “alienated” and passive, the active users of the Web 2.0 might reflect a desire to take control of the “alienating space” by “aestheticising” and “colonising” it

Det låter imponerande, men om vi överväger det ”råmaterial” som dagens flanörer använder som identitetsgrundare så kan vi notera att en hög procent av detta identitetsgrundande stoff i hög grad består av tvåradiga diskussioner om någon programledares företräden, vidarebefordrande av photoshoppade lustigheter samt nätpoker. Släpp medborgaren fri och låt henne/honom åtnjuta fri tillgång till ett globalt medium och en kunskapsbank som får det antika biblioteket i Alexandria att framstå som en broschyr i jämförelse. Vad händer? Man lägger upp en modeblogg där man tar kort på sina kläder, berättar vad man skulle vilja köpa och positionerar sig gentemot andra modebloggar för att komma in på bloggtoppen.
För att ytterligare understryka: jag har absolut inga problem med den här utvecklingen. För det första behöver det ena inte utesluta det andra på webben. För varje skitsida finns det en bra och jag kan själv välja. För det andra så var jag där redan före uppfinnandet av webben och såg hur ett jubel spred sig genom det vetenskapssamhälle som var det första att knäppa på modemen. Atomfysikern, immunologen och matematikern plockade fram sin inre homo ludens och koncentrerade en allt större del av stipendierna på att programmera primitiva rollspel, försvara Patrick Stewart mot William Shatner-traditionalisterna och parodiera sina professorers avhandlingar. Det var med andra ord samma sak som nu, även om den genomgående tonen var något mer studentikos och något mindre särskoleaktig.
Vad jag däremot har problem med är det faktum att den digitala atmosfären får ett allt större inflytande över och alltmer dikterar villkoren för resten av världen. I synnerhet i ett land som Sverige, där bondekulturens antiintellektualism och benägenhet att nita alla som använder ord med fler stavelser än två och argument som är längre än den tid det tar att repa upp ett fång gödsel – i synnerhet här blir effekterna beklagliga. Det är lätt att förstå hur tankarna går: nät och mobiler är folkliga, folklig betyder inkomstbringande så om man gör som man gör i Digitalia kan man överleva, raka in tittarsiffror eller rentav dra in lite cash.
Jag ska ta ett exempel. För vad är Debatts Janne Josefsson om inte en twittrare? Här har vi en man som redan tidigare har agerat bjäbbig knähund åt de – det vill säga i princip samtliga – kommersiella krafter som föredrar content som strävar efter den minsta gemensamma nämnaren, det vill säga den minoritetsmajoritet jag tidigare definierat. Josefsson har byggt sin karriär på att utföra förment grundlig och väldokumenterad journalistik som inte sällan i själva verket stannar redan vid första basen: att hitta ett ansikte, en perp som man kan rikta sin vrede mot. Tid för djupare och mer konstruktiva analyser av samhälleliga sammanhang finns det naturligtvis inte, eftersom det skulle bli alltför komplicerat för den demografiska grupp som i tv-sammanhang kallas ”tittaren”. I public services Debatt har Josefsson dummat ner konceptet ytterligare ett par snäpp och gjort sms:et till princip för offentlig diskussion. Om någon inbjuden debattör har ägnat ett 40-årigt yrkesliv åt att studera en fråga som plötsligt hamnat på tapeten, men knappast någon tid alls åt att titta på tv och därmed helt har missat att hans roll redan är färdigskriven, så är det kört. Josefsson kommer att se förorättat förvirrad ut inför alla resonemang eller svar som tar längre än två meningar att fullfölja, avbryta med en spydighet in i kameran och gå till nästa debattdeltagare. Som oftast är någon som egentligen inte kan eller vet ett skit, men på ett kortfattat sätt. Jag är övertygad om att Josefsson tror sig gå ”den vanliga människans” ärenden, men hans metoder hör snarare hemma i ideologier som vi långt ifrån brukar förknippa med demokrati. Ge honom en säsong och han kommer att avrätta människor som Walter Benjamin (glasögonbärare) med nackskott istället för att, som nu, mer omständligt förlöjliga dem och deras kunskaper inför en förtjust publik. Men det är egentligen inte Josefssons fel. Han gör vad han är tillsagd att tro är det rätta av sin arbetsgivare och möjligen sitt samvete; medan hans arbetsgivare också gör vad den är tillsagd att tro är det rätta av uppdragsgivaren: du.
Det är nätkulturens klick som skriver agendan, eftersom det inte finns några publicister kvar på gammelmedias beslutande poster utan bara folk som kan stava till vinstmaximering i sömnen men som skulle ha svårt att definiera begreppet integritet om de så fick en fet bonus för det. Här råder konvergenskultur så det smattrar om det. En medioker och knappt vuxen skvallerbloggare med många klick får omgående kontrakt som krönikör på vilken tidning han vill, in blanco-kontrakt med ett bokförlag och på sikt en egen show i SVT, till dess att en ny generation dömer ut honom som gammelmedial.
Jag skulle så väldigt gärna vilja se somliga dikotomiska debattörers önskedrömmar slå in. Skulle vilja se den dag som följer på den dag då den sista publicistiskt drivna dagstidningen går i graven, då människor som Janne Josefsson chefar över SVT:s Rapport och Aktuellt, då nyhetsbyråer, lokalreportrar och frilansjournalister i det närmaste har försvunnit eftersom arbetsgivarna har gjort det. Det kanske händer, och jag kanske har fel när jag förutspår att den dagen är det inte så väldigt kul och lattjo längre, ens för dem som mest njutningsfullt ser fram emot den.
För det är ju inte bara på medie- och varumarknaden som tendensen är i full verkan. Den kommunaliserade och konkurrensutsatta svenska skolan fungerar på samma sätt: om det visar sig att eleverna inte uppnår kraven (vanligtvis för att de ägnar fritiden och ofta också skoltiden åt att konsumera) så sänker skolan kraven i rädsla för att förlora elever eftersom föräldrarna – som dittills inte har brytt sig ett jota om sina barn – har lärt sig att man kan spela på konkurrensen och hota med att byta skola om ungen inte får högre betyg.
Liknar medievärlden eller hur? Och, om man ska tala politiska, vilka är det som i förlängningen drabbas värst av denna infantilisering? Ni vet svaret, medan budskapet helt har undgått folk vars uttalade mission det är att värna om just de grupperna; folk som socialdemokratiska partistrateger, Janne Josefsson och hans vänner i journalistkåren med flera.
Om livet hade varit en dan
s på rosor så hade det varit fullt tillräckligt att propagera för att alla skulle utbildas i tango och botanik. Nu är det tyvärr inte så. Livet är så jävla hårt och komplicerat, på andra sätt än för tidigare generationer, så var och en som yrkar på förenkling och sänkta krav är en fiende till själva livet.
Men det skrivs så mycket om det här livet vi har kommit att bedriva. Och när Simon Lindgren hävdar att man visst kan använda sig av 1900-talets tänkare om man vill försöka förstå sig på samtiden, så kan jag efter att ha funderat ett tag ge honom rätt. Jag läser en recension av en av många nyutkomna böcker som avsiktligt eller oavsiktligt snarare fungerar som indicium än som den klarsynta analys de vill vara. Det gäller sociologen Dalton Conleys nya bok Elsewhere, USA: How We Got From the Company Man, Family Dinners, and the Affluent Society to the Home Office, Blackberry Moms, and Economic Anxiety. Ju längre titel, desto mindre brukar en bok ha att säga. Conley driver en intressant tes: att det snarare är de privilegierade som har förlorat mest på det postindustriella samhällets uppdrivna arbetstempo som skall kombineras med idealbilderna av den perfekta föräldern, älskarinnan etc. Vad han talar om är alltså det vi i Sverige brukar kalla för livspussel – i alla fall om det inte ”går ihop” (går pussel verkligen ihop?). För att trendriktigt fortsätta lokaliseringen och dra svenska paralleller så skulle Conley nog gå som kristdemokratisk debattör här hemma. Det är det där med familjen och kvinnors förvärvsliv, hur arbetsliv och fritid alltmer kläggar samman i en enda ångestfull helhet och hur människor nuförtiden alltid känner att de borde vara någon annanstans än där de är vilket leder till stress och ruelse. Det är det som ligger till grund för titelns ”Elsewhere USA”. Forskare som vill göra uppmärksamhet idag måste inte nödvändigtvis ha något att säga, men de måste komma på en uppsättning klatschiga ord som eventuellt kan locka producenter till att erbjuda tv-framträdanden. Någonannanstans-samhället är Conleys försök, men han garderar med ytterligare ett: intravid. Istället för individ då alltså, fast fragmenterad.
Vi säger lycka till till Dalton Conley och tar istället fasta på den franske (graeca sunt, non leguntur) 1900-talstänkare som tidigare har tänkt Conleys tankar fast bättre, ohyggligt mycket mer intressant och dessutom på ett sätt och i en omfattning som gör att vi nog har hittat en av våra preliminära guider in i resten av 2000-talet.
Stadsplaneraren och teknikfilosofen Paul Virilio har på egen hand utvecklat en disciplin som han kallar dromologi. Läran om farten, hastigheten, som civilisatorisk kraft. Jag har tidigare starkt uppmanat – dock utan att hota – dig som läser den här bloggen att försäkra dig om att du har tillgång till Walter Benjamins Passagearbete. Nu kommer det andra diktatet: Paul Virilio: Försvinnandets estetik (Esthétique de la disparition), övers: Peter Handberg, Korpen 1996.
Just det. När Negroponte och de andra svensexorna firade nätsamhällets giftermål med var och en och på kuppen blev alldeles för packade på punköl och ormolja, hade Virilio redan avläst deras framtid och byggt upp en fortfarande i hög grad giltig vetenskap kring den. Översättaren Peter Handberg skriver i ett förord:

Det stora värdet i Virilios teknikfilosofi ligger i att den försöker att också genomlysa utvecklingen och inte bara dras med i den. Hastigheten är varken något gott eller ont, varken eftersträvansvärd eller något som man bör undvika. Den finns där och måste tuktas, kontrolleras och fördelas på ett demokratiskt vis. Det är som med upplysningens låga, som om den fås att brinna för starkt snarare bränner ned än lyser upp.

Om någon tror att Virilio är för svår så har denne någon överhuvudtaget problem med sin självbild, men jag kan nämna några ämnen som avhandlas i Försvinnandets estetik (som är knappt 100 sidor lång): Disney, Howard Hughes, Edgar Allan Poe, femme fatalen, Jean Luc-Godard, actionfilm med mera. Så du kan också läsa den, och bör. Nu blev det hotfullt.
Poängen för Virilio är alltså att se hastigheten som grundläggande maskineri i samhällsutvecklingen. En högre hastighet kommer alltid att slå ut en lägre, oavsett innehållet. Handberg igen:

Teknikens utveckling genom historien är ett enda sökande efter proteser för en rent subliminal komfort, som gör att känslan av att vi försvinner ur världen bedövas. Det gäller att tillintetgöra alla ursprungliga upplevelser, att skapa en tomhet som släcker alla gnistor, gnistor som skulle kunna väcka förgängligheten ur dess skenbara slummer. Hastigheten är förvandlad till primär livslögn; ungefär som att likt åsnan rusa efter moroten i hela sitt liv utan att någonsin få den.

Vad menar Virilio då med att vi med hastighetens hjälp besvärjer ”känslan av att vi försvinner ur världen”? I korthet är hans poäng ändå uppenbar. En sådan sak som demokrati kräver tid, vilket innebär att en ständigt ökande hastighet inom alla samhällsfunktioner till slut kommer att hota demokratins fundament. Eller som Handberg tolkar det vi har att vänta oss: ”Alltings upplösning. Världshistorien i quick-motion medan trasor av ’antika’ människor ännu ett tag famlar sig fram i ultrarapid. Konst, filosofi och litteratur som övergivna hållplatser, förbipasserade av den rasande farten. Hädanefter bara en sista evig fest i den rangliga busskuren till sinnenas utsläckande…”.

Informationens hastighet är viktigare än informationen själv. Förneka det om ni kan. Man kan med fördel bygga vidare på Virilios dromologi med tanke på att en så överväldigande procent debattörer och teoretiker fortfarande tror att innehållet har någon som helst relevans för samtidens kommunikation.
Har de någonsin hört en fjortis prata i mobilen?
Och fjortisen, med dess typiska idiom och genomsnittliga bildning, är ju numera modellen för dagstidningar, etermedia, reklam, politik och alla andra som vill nå ut. Vad jag saknar hos Virilio är sambandet mellan hastighet och underhållning. Men fältet ligger öppet. För den som kan axla hawaiiskjortan och uttrycka sin tes i en catchy tvårading.
Men jag börjar få ont om tid och måste enligt mina egna utfästelser posta detta innan det blir måndag, oredigerat eller ej.
I blame society.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

Långt inlägg ;) Men också ett väldigt intressant och insiktsfullt inlägg.

Emil (Webbsida), 10:28, 31 maj 2010. Anmäl

läste pappersdn, krönika om filosofiska rummet, laddade ned på podradion, där talades det om Virilio, googlade honom, kom till det här fantastiska inlägget, ska köpa boken i morgon!

anna, 21:29, 11 april 2010. Anmäl

fick klar deja vú när jag läste det här inlägget. Har ni skrivit detta tillsammans? : <br/>http://folivora.blogspot.com/2009/02/drommar-om-fr amsteg-fruktan-for.html

Martin, 09:12, 1 april 2009. Anmäl

Kan vara det längsta blogginlägget i västvärldens blogghistoria. Men bra.

Jonas (Webbsida), 23:13, 27 mars 2009. Anmäl

Fantastiskt skrivet! <br/>Såklart är det ju informationens hastighet som är den viktiga, är det inte det som Johan Asplund också alltid har påstått: vi dras oavbrutet och till kvicka responsorier, till sociala pingpongmatcher där avståndet mellan svar och gensvar är det minsta möjliga.

David, 10:08, 27 mars 2009. Anmäl

Du borde inte göra reklam för Oswald Spengler! Den eviga rundstickningen är förfärlig. Man slipper visserligen skarvarna, men de vrider sig efter tvätten och är omöjliga att få på sig. Gillar man rundstickning kan man prova Khaldun eller Augustinus av Hippo.

Kicki, 19:25, 25 mars 2009. Anmäl

Fan, se nu till att det här ligger kvar så jag hinner i kapp med boklistan och de senaste börandena. Räkna med två år, haha. <br/>Jättebra! Din blogg är ett vattenhål.

Minima, 11:46, 24 mars 2009. Anmäl

så mycket sympati! <br/>kramkalas med dig i mitten <br/> kommer ihåg när kommentarsfältet var fyllt av missförstånd och anklagelser. <br/> thente längst ner med böghög runtom ftw

sollan, 21:55, 23 mars 2009. Anmäl

"I egenskap av fält påverkar journalistikens fält de andra fälten. Annorlunda uttryckt kan man säga att ett fält som självt blir alltmer dominerat av den kommersiella logiken alltmer tvingar på sina krav på alternativa universa. Genom det tryck som audiomat utövar drabbar ekonomins tyngd televisionen och via televisionen tyngd drabbas journalistiken, tidningarna (också de mest "rena") och journalisterna, vilka undan för undan låter sig påtvingas televisionens problem. Och på samma sätt tynger ekonomin, via det journalistiska fältets tyngd, på alla fält för kulturell prduktion" <br/>Pjärran i "Om televisionen"

Fredrik Federley, 13:47, 23 mars 2009. Anmäl

"I egenskap av fält påverkar journalistikens fält de andra fälten. Annorlunda uttryckt kan man säga att ett fält som självt blir alltmer dominerat av den kommersiella logiken alltmer tvingar på sina krav på alternativa universa. Genom det tryck som audiomat utövar drabbar ekonomins tyngd televisionen och via televisionen tyngd drabbas journalistiken, tidningarna (också de mest "rena") och journalisterna, vilka undan för undan låter sig påtvingas televisionens problem. Och på samma sätt tynger ekonomin, via det journalistiska fältets tyngd, på alla fält för kulturell prduktion" <br/>Pjärran i "Om televisionen"

Fredrik Federley, 12:08, 23 mars 2009. Anmäl

Handelmassan/Dagens outfit

Dagens outfit: signalsvart polo från ES, matchande byxor från Grosshandlarn.
Bild: Stina Wirsén  

…………….. 

[cont] den andra figuren som, förutom Massan, utgör ett problem för kultursociologerna är Makten. Redan Elias Canetti avhandlade klarsynt sambandet i den monumentala studien Massa och makt (den finns på svenska, leta på antikvariaten) och jag häpnar över att dagens analytiker fortfarande inte kan orientera analyserna om de inte får föreställa sig Makten som en sorts ond Cthulhu vid styrelsebordets högsäte iförd mörk kostym och ett halsband av spädbarnskallar, med jämna mellanrum utstötande ett diaboliskt och skadeglatt väsande när de underlydande direktörerna och marknadsmänniskorna tänkt ut någon ny plan för att förslava den oskyldiga Massan med skräp och enfald.
Ett faktum man tydligen glömmer är att en demokratis beståndsdelar väljer inte bara sina styrande politiker och ideologier, med mer eller mindre skrämmande resultat, utan också vilka varor och tjänster som är begärliga och vem eller vad som skall sälja dem. Makten är ingen ond konspiration, utan precis den vi väljer att behärska våra liv. Och kom inte dragandes med den gamla 30-talsidén om hur Makten alltmer förfinat manipulerar Massan med hjälp av reklam, propaganda och annan sorts manipulation. Var och en av oss har ett medvetet val att göra och med tanke på det senaste decenniets informationsexplosion är det mer än någonsin tidigare möjligt att enkelt förkovra sig på så sätt att reklam och propaganda automatiskt bemöts med skepsis: det vill säga att man inte behöver någon som helst sorts extern utbildning, begåvning över genomsnittet eller trygg uppväxtmiljö för att utveckla de antikroppar som genast formerar sig till anfall för att skydda kropp och själ från bullshit, i vilken form den än manifesterar sig.
De allra flesta av oss väljer att använda dessa tidens sant revolutionerande möjligheter till att på YouTube lägga upp bilder av polare som pruttar. Eller till att fylla dagarna med att via twitter hålla sig uppdaterade om vad 2006 års vinnare i Big Brother har för färg på strumporna. Eller som konsumismens nyttiga idioter blogga om vilka skor man bah skulle ääälska att ha råd att köpa, i förhoppning om att så pass många andra är intresserade av att veta det att skotillverkaren beslutar sig för att sponsra bloggaren.
Det fackliga organet Journalisten skriver i veckans nummer om den nya sajten Nyheter 24. Möjligen framtidens nyhetsförmedlare, om man får tro skadeglada debattörers utsägelser om gammelmedia förestående fall. Anställda journalister på Nyheter 24 får en grundlön och utöver det en ekonomisk bonus beroende på hur många klick deras artiklar får. Någon som heter Patrik Sandberg och kallar sig ansvarig utgivare säger att ”Anledningen till det här lönesystemet är väldigt enkelt, vi är en kommersiell produkt och vi vill att medarbetarna ska skriva om saker som engagerar folk, inte det som är deras eget specialintresse, Vi ska täcka de stora allmänna frågorna som berör allmänheten”. Artiklarna på Nyheter 24 är för övrigt omskriva texter av artiklar som stått att läsa i gammelmedia, men skitsamma: hade någon väntat sig något annat? Och väntar sig någon att den journalist som under två månader sysslar med att avslöja kommunala upphandlingsfiffel i saneringsbranschen kommer att få någon vidare bonus i jämförelse med den kollega som avslöjar att schlageridolen plågas svårt av en sticka i foten?
Det är antalet klick som gäller mina vänner, såväl i bokstavlig som överförd bemärkelse, och den som klickar är fan inte Cthulhu. Det är du.
Ahaa… så jag tycker alltså att vanligt folk borde sättas i läger och tvångsutbildas i konsumtions- och mediekritik bland annat. Jag tycker alltså att vanligt folk är för korkade för att anförtros de val som formar vår värld?
Inte alls. Jag är övertygad om att den västerländska 1990-talgenerationen överlag utgör ett paradigmskifte där vi stannar i mental utveckling vid ungefär 18 års ålder. Dit men inte längre. När basbehov och överbyggnad är avklarade, vad kan rimligen återstå för en organism annat än konsumtion och bloggande om konsumtion? Å andra sidan kommer en på hundra individer att uppväga de övriga nittionios 24/7-intresse av underhållning och förströelse. En på hundra kommer så att säga att ta ut de övriga nittionios vägran att delta i något mer än tresekundersblippande med tummen över en såphal stjärnhimmel. Det är i alla fall vad man kan hoppas, så att vi västerlänningar någorlunda kan hålla jämna steg med de regioner som fortfarande evolutionerar. 
I höstas utkom i svensk översättning medieprofessorn vid MIT Henry Jenkins bok Konvergenskulturen. Där nya och gamla medier kolliderar. (övers: Per Sjödén, Daidalos). Det är en utmärkt studie som lider av samma problem som alla andra försök att kultursociologiskt samla in samtiden i allmänhet och nätkulturens betydelse i synnerhet. I USA utkom den 2006 och ett kapitel ägnas åt att diskutera filmen The Matrix och dess intertextuella implikationer. The Matrix?? Håll med om att det känns som en evighet sedan den sist var på tapeten. 2006. Då hade YouTube precis presenterats på webben och Jenkins berör det förstås inte, än mindre Twitter av naturliga skäl.
Jenkins är intresserad av hur kulturer på Internet använder sitt medium och formerandet av det som kollegan Pierre Lévy kallat för kollektiv intelligens, för att bedriva kritiska undersökningar och fördjupa förståelsen av samhället.
Vänta nu ett tag. Kritiska undersökningar och fördjupad förståelse av vad? Jo, till exempel av den amerikanska upplagan av Operation: Robinson i syfte att på förhand avslöja vilka som kommer att bli utröstade. Hela första kapitlet i Jenkins bok går ut på att beskriva denna förbluffande utveckling av människans strävan efter kunskap och upplysning.
(Pierre Lévy förresten. Hans förankring i den faktiska kulturen på Internet är beundransvärd, då han talar om hur gräsrötterna kan möta varandra i förutsättningslösa samtal på nätet, lyssna på argument motsatta deras eget och omfamna motståndarna i en anda av ömsesidig respekt och tillit.
Yeah, right…)
Så länge Jenkins håller sig till att beskriva några av dåtidens fora på nätet och i populärkulturen, är han intressant att läsa. Det är när han försöker dra slutsatser som han blir antingen vag eller irrelevant. Hans jubel inför fräsch och tidigare omöjlig politisk aktivitet, inskränker sig till en bevakning av hur under presidentvalskampanjen 2004 det laddades upp photoshopade nidbilder. De var i flera fall jättekul. Och?
Inte ett ord ödslas på nätets textbanker, där man kan ta del av faktiska dokument, debatter, grävartiklar med mera. Och det är alltså ingenting jag kritiserar. Tvärtom tycker jag att det är en sund fokusering. Jenkins hänvisar till journalisten Jon Katz, som redan 1994 i en artikel i Rolling Stone hävdade att (jag citerar ur Jenkins bok) ”unga människor fick mycket av sin information om omvärlden från musikvideor och raplåtar, sketcher ur Saturday Night Live och standup-komiker, intrigerna i såpoperor och sitcom-serier”.
Jenkins anför också den brittiske barnforskaren David Buckingham, vars studier inte oväntat ger vid handen att barn och ungdomar finner den politiska och vetenskapliga jargongen alienerande och obekant medan populärunderhållninge
n är mer lättbegriplig och skojsig.
För att lämna Jenkins och dra mina egna slutsatser utifrån den självklara kommunikationen mellan de uppdaterade storheterna Massa och Makt. Hur reagerar den politiska och den kommersiella förmenta makten på insikter som de ovanstående? Det finns bara ett sätt: att sänka sig till den artonårsnivå som definierar den rådande kulturen. Enkla budskap, botoxade läppar, en kul liten blogg och twitter om vädret i Bryssel.
Jag läser en artikel av statsvetaren Alan Wolfe i amerikanska The New Republic. Den utgår ifrån att åtskilliga tidningar och republikanska politiker i USA har kallat Barack Obama för socialist. Läs gärna artikeln som ett gott exempel på den nivå man numera måste lägga sig i den politiska och samhälleliga debatten. Wolfes i och för sig pedagogiska tillbakavisande av anklagelserna mot den nye presidenten som förklarar skillnaden mellan liberalism och socialism, liknar något som för bara tjugo år sedan hade varit en lektion i en högstadieskola. Men nu är det 2009 och denna artikel publiceras i The New Republic. Just det. Inte på Bolibompas webbsajt utan i The New Republic.
Och denna infantilisering är långtifrån ett amerikanskt fenomen, även om världens största demokrati som vanligt står för avantgardet och utmärker sig just för medborgarmajoritetens i det närmaste fullständiga obildning i allt som inte gäller underhållning (vilket förstås i sig själv har blivit till underhållning i inslag som det nationalmasochistiska ”Jaywalking” i Jay Lenos show, där vanliga amerikaner tävlar i vem som är minst allmänbildad. Snart har vi formatet här i Sverige, folks).
Flera svensklärare har konstaterat att de romaner de själva fick läsa i högstadiet är omöjliga att sätta i händerna på dagens nior. Nuförtiden är det Suneböckerna (från 9 år) som gäller på högstadiet, annars fattar eleverna ingenting. Än mindre kan de skilja på en annons och ett ledarstick.
Men du där, du som har orkat läsa så här långt. Jag vet inte vem du är, men du ska ha tack. Tack för att du orkade hänga med så här långt. Jag fortsätter resonemanget i morgon.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Jo tack, har man arbetat som bokhandlare någon gång under de senaste 15 åren har man haft parkettplats inför denna devalvering av den mänskliga hjärnkapaciteten. <br/>Hör här för övrigt vad den gode Ballard har att säga om konsumism: http://www.youtube.com/watch?v=b7yH7IHiN68

desill, 18:49, 31 mars 2009. Anmäl

Trevligt med ett blogginlägg längre än 20 rader, och då är jag ändå en okoncentrerad 80-talist som inte alltid orkar ta sig igenom informationsflödet med rätt prioriteringar. Men det kan hända att jag tillhör den revolterande en procenten. Man får ju hoppas. Hoppas du fortsätter.

Alexandra, 09:20, 23 mars 2009. Anmäl

Så länge som du skriver om dem, så länge kommer de läsa och kommentera. Sluta upp med inviterna. Du behöver inte sparka nedåt för att komma upp högre, du är tillräckligt lysande när du skriver.

Slyndrrich, 21:01, 21 mars 2009. Anmäl

Lön per klick, det är egentligen den demokratiska förlängningen av kvällstidningen. Resultatet blir givetvis att viktiga artiklar, som kräver eftertanke och fördjupad läsning, bortprioriteras till förmån för sådant som drar till sig uppmärksamhet genom skrikighet. Internets inneboende snabbhet kan leda till att den mänskliga håkomsten blir något fullkomligt överflödigt och icke-önskvärt.

Olle, 17:42, 21 mars 2009. Anmäl

Sören Olsson och Anders Jakobssons alldeles utmärkta böcker om Sune tar upp många problemkomplex som är signifikativa för dagens narkissus-samhälle. Vi har Håkan, denna egots obotliga fanbärare, som lagrar pepparkaksdeg i strumporna, utan att visa tecken på vare sig ånger eller svensk kvalitetstämplad solidaritet. Sedan har vi pappan - låt oss kalla honom Peter Haber - som håller sina idéer och ideal som de enda riktiga. Han vill, likt bloggpajsarna, bara uttrycka sig, inte låta sig intryckas. "Just output, no input", som de mondäna ungdomarna språkar. <br/>I övrigt undrar jag när den agatsvarta polotröjan visar sig i din i övrigt utsökta modeblogg.

Jan C. Höögh, 17:34, 21 mars 2009. Anmäl

Det var inte svårt att orka. Tvärtom. <br/>Din sakkunskap, din analytiska förmåga och din sylvassa glöd attackerar det neurala nätverket med lyckat resultat som följd.

Håkan Tendell (Webbsida), 15:54, 21 mars 2009. Anmäl

ugh, lön per klick låter hårt, får hoppas DN iaf har vett att hånskratta dem i ansiktet, sen till obama vs marx tänkte jag först skratta åt liknelsen mellan liberlism och socialism, men den är väl snart här också ... ser fram emot del 2

Jack, 15:05, 21 mars 2009. Anmäl

Tack själv! Och som ett tröstens ord bland miljoners miljarder andra är du inte ensam om att förfäras...

H., 13:51, 21 mars 2009. Anmäl

Retrospektionsintrot/Dagens outfit

Dagens outfit: dovsvart polotröja av Junya Watanabe, matchande byxor från Weekday, blingbling: privat
Bild: Stina Wirsén.
  

……….. 

[…cont] På 1600-talet hade stadsstaten Venedig monopol på spegeltillverkning och en särskilt delikat bit desserthistoria berättar om hur lönnmördare utskickade från Venedig förgiftade samtliga de fransmän som under ledning av venetianska specialister varit inblandade i tillverkningen till Versaillespalatset. Nuförtiden löser man sådant med uppköp och mergers. 
Men för den som vill spegla sig är dagens utbud oändligt. Hur många ytor som helst står till buds och inga poser är för fåniga eller förmätna för att intas. 

”I don’t want knowledge: I want certainty!”
David Bowie: ”Law (Earthling on Fire)” från Earthling (1997) 

När jag till och från under tre veckor letar i bokhyllorna och på bibliotekets bokhyllor och i nätets bokhyllor för att förbereda mig inför den här modebloggen [skala 1:1] hittar jag ändå väldigt lite – eller rättare: ingen – som förmår ta flygfoton av den civilisation som bara under det senaste decenniet har puttrat fram som någonting kvarglömt i ett avstängt kylskåp sedan Gud flyttat ut och den kontrakterade andrahandsgästen blev kvar någonstans på stränderna vid Goa och aldrig dök upp.
Det är som om vi har lämnat 1900-talet efter oss, med all dess modernism och postmodernism som egentligen inte kan förklara den narcissistiska och långt ifrån meritokratiskt rekryterade människa som nu får fritt spelrum. 
Frankfurtskolan – check – strukturalismen – check – Lyotard, Giddens och Baudrillard – check – Manuel Castells, Ulrich Beck och Hayles – check – Bauman och Jenkins – fucking check
Det allra största problemet tycks mig ha att göra med den socialvetenskapliga upptagenheten vid en demokratiskt formerad storhet – en förment majoritet som omväxlande och i olika tider kallas massan, publiken, allmänheten, profanum vulgus, gemene man, folket, läsarna, konsumenterna etc etc, fast det är precis samma grupp man talar om.
Jag begriper mycket väl varför det är ett sådant Det allra heligaste för analytikerna: denna grupp är det mörka centrum som behövs för alla studier – oavsett de bottnar i marxismen eller marknadsliberalismen – att dansa kring. Det krävs två för tango, och kulturteoretikern hade sett fånig ut om han dansade ensam. Han behöver någon som för.
Massan. 
(Det finns en massa, fortfarande. Men den är inte i majoritet. Den består av de x,x miljoner som tittade på schlagerfinalen, som kommer att följa kommande Robinson på SVT, som har bestämt sig för att inte köpa ny bil i år, som tycker att det ska bli kul med ett kungligt bröllop, som tycker det är bra att Janne Josefsson städar upp, som har synpunkter på Michael Jacksons liv och leverne, som köper en kvällstidning på grund av dess snaskiga mordbilder för att efter läsningen förklara hur förkastligt det är med snaskiga mordbilder bara för att sälja lösnummer. Hur många kan den bestå av, den svenska massan? När den är som störst? Tre miljoner? Då återstår drygt sex miljoner.
Unaccounted for.
M.I.A. 
Men denna majoritet är alltför heterogen för att kunna definieras, så samtliga stora och halvstora medieföretag slåss om denna minoritet om tre miljoner, som alltså kommer att passera som svenskarna eller allmänheten. Det är denna minoritet som äger och styr Sverige.
Resten av oss – den egentliga majoriteten – skiter fullständigt i de ovan redovisade intressena. Men om man tillhör majoritetsminoriteten så kommer man att knuffas än mer ut i marginalen, för man kan långt ifrån definiera sig som intressent för den minsta gemensamma nämnare som är ett beläte för de marknadsstrateger som vill sälja till den förmenta, enda, majoriteten. 
Vad tycker du? [Samtalet kostar 6:45.] 
Jag har arbetat på en del tidningar och kan försäkra att de absolut mest vidrigt elitistiska – de som inom redaktionsväggarna mest aggressivt och raljant ser ner på och skrattar åt sina läsare – är de samma som i sina deviser utmålar sig som stående på den vanliga, lilla, enkla människans sida.
Guds död: all shit och kryptofascism jag har hört… 
En mycket märklig skräpkulturell konvention är det faktum att zombies på jakt efter byten stönar braaains….braaaaaains, eftersom hjärnor uppenbarligen är basfödan. Personligen anser jag varje zombiefilm som inte exploaterar detta faktum vara ett misslyckande. Jag har läst en essä om detta någonstans, men den flöt iväg på infofloden och hamnade i Lethe. (Skrev jag den själv?) Min erfarenhet av zombies är snarare att de livnär sig på motsatsen, vilket då torde vara fekalier, kungabröllop eller modebloggar.  Nåt sådant, jag är ingen expert och dessutom bygger hela den nya sociala kulturen på att var och en har lika stor rätt att nedvärdera och raljera med alla andras intressen och kunskaper såvida de inte överensstämmer med de egna, och överensstämmer de så är det ens skyldighet att avfärda konkurrenterna på området med hänvisningar till att det där har man ju hört förr, det där känns inte så fräscht , det tyckte jag redan i onsdags och så vidare – så jag vill försäkra att jag absolut inte gör anspråk på någon originalitet i detta ärende.)

Men det här var en parentes…
Jag får fundera vidare och börja om. 
Hursomhelst stänger jag av kommentarsfunktionen under nåt dygn. Många ursäkter till trogna läsare, men här har smugit sig in en alldeles för hög procent typer som inte borde vara här, som själva inte riktigt kan ta till sig detta faktum, men som är väldigt övertygade om att de har något värdefullt att säga.
Tja, de har fel.
Fan ta de där ettapuffarna.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vårens mest efterlängtade

Varje säsong brukar det alltid finnas en bok som DN:s kritiker önskar få skriva om mer än andra. 
I höstas var det för ovanlighetens skull ingen som direkt stack ut. J M G Le Clézios Raga i svensk översättning önskades av sex pers och det är ju inte så imponerande.

I vår står det emellertid helt klart vilken bok som är mest efterlängtad. W G Sebalds Svindel. Känslor (övers Ulrika Wallenström, Albert Bonniers Panache)

I sitt tyska original heter den Schwindel. Gefühle och utkom 1990. Den är den första i Sebalds serie om fyra ”essäromaner” med fotografiska inslag. Sedan tidigare finns Utvandrade,  Austerlitz och Saturnus ringar, en engelsk vallfart översatta till svenska.

Lika svårt som det är att beskriva varför Sebald är ett absolut måste att läsa, lika lätt är det att bli av med sitt bokexemplar till den som man visar exemplaret för och som därför börjar bläddra, fastnar och sjunker ned i Sebalds på en gång sinnliga, återhållsamma, prosaiska och poetiska essäkonst.
Bli av med. I betydelsen bli bestulen på. Det har hänt mig.

Minst 14 kritiker härstädes  – alla är inte räknade – har önskat få recensera Svindel. Känslor.  Den har recensionsdag den 7 april.
Boka ditt exemplar redan nu och håll hårt.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Jag tycker snarare att kulturartiklarna i Dagens Nyheters papperstidning är något för korta nuförtiden, jag skulle m.a.o välkomna lite fördjupning. DN Essä borde vara måttstocken för artiklarnas längd.

Olle, 17:28, 21 mars 2009. Anmäl

Det är både och, Pelle. Tjata inte. Problemet är bara att man nuförtiden måste klara av en recension på så kort utrymme att man ofta får offra diskussionen om översättningen. Du vet - läsarna tycker det ser för långt ut annars, påstås det.

J., 00:32, 21 mars 2009. Anmäl

Mitt ansikte ser ut som en hästs.

Peter, 18:33, 20 mars 2009. Anmäl

Men är det egentligen boken eller översättningen som ska recenseras? <br/>Jag håller på att traggla mig igenom Austerlitz på engelska nu och det är lätt att inse att översättning av en sådan bok är ett konstverk i sig. Hittade inte heller den svenska översättningen - däremot hittade jag den på pocket på norska i Oslo. Har mainstream-norrmannen bättre smak än svensken?

Pelle, 15:24, 20 mars 2009. Anmäl

Men är det egentligen boken eller översättningen som ska recenseras? <br/>Jag håller på att traggla mig igenom Austerlitz på engelska nu och det är lätt att inse att översättning av en sådan bok är ett konstverk i sig. Hittade inte heller den svenska översättningen - däremot hittade jag den på pocket på norska i Oslo. Har mainstream-norrmannen bättre smak än svensken?

Pelle, 13:49, 20 mars 2009. Anmäl

Men är det egentligen boken eller översättningen som ska recenseras? <br/>Jag håller på att traggla mig igenom Austerlitz på engelska nu och det är lätt att inse att översättning av en sådan bok är ett konstverk i sig. Hittade inte heller den svenska översättningen - däremot hittade jag den på pocket på norska i Oslo. Har mainstream-norrmannen bättre smak än svensken?

Pelle, 13:41, 20 mars 2009. Anmäl

En skamlös och en rimlig fråga. <br/>Håkan: initierad bedömning bygger ofta på kunskap om författarskapet, eller hur? Snarare skulle en helt oförberedd recensent inte kunna hålla sig nykter. Men visst: det vanliga är man skiftar recensenter för att få flera perspektiv på författarskapet.

J., 13:19, 20 mars 2009. Anmäl

Om du råkar ha kvar dina exemplar av Utvandrade eller Austerlitz bestjäl jag dig gärna på dem. De verkar var helt omöjliga att få tag på i svensk översättnig.

Wederbrand, 11:24, 20 mars 2009. Anmäl

Finns det inte en fara i att hardcorefans recenserar sina favoritförfattares alster? Borde inte en tidning bara se till att dela ut ett ex, oönskat eller ej, till den recensent som kan förväntas göra den mest nyktra, men ändå initierade, bedömningen? Eller är det just så det fungerar? Det framgick inte riktigt. Förlåt mig för min branschokunskap.

Håkan Tendell (Webbsida), 22:22, 19 mars 2009. Anmäl

Narcissuskulten/Dagens outfit

Dagens outfit: becksvart polotröja från Dressman, matchande byxor från Beyond retro.
Bild: Stina Wirsén
  

De tidiga versionerna av Narcissus-myten beskriver en yngling som straffas för att han inte lyssnar på äldre som vet bättre och vill honom väl // Ovidius version är den mest kända, som förmodligen sammanför två skilda myter och gör moraliteten till en tragisk operett där nymfen Eko förälskar sig i Narcissus men blir avfärdas och tynar bort till dess att bara hennes röst återstår, varpå Nemesis får den otacksamme Narcissus att förälska sig i sin egen spegelbild och så småningom själv tyna bort man jävlas inte med nymfer och i slutändan bli en blomma. En narciss. Eller mer populärt: påsklilja Under de senaste åren har sortimentet utökats och idag är urvalet stort både när det gäller färger och former. Vissa doftar, andra inte. Trivs bäst på ljus och sval plats och gärna utomhus när temperaturen ligger över nollan. Regelbunden vattning, men ingen gödning. Kan planteras ut i trädgården efter blomningen. [citerat härifrån] Dagens Eko kvart i fem rapporterar att nymfen Media igår nedkommit med 6,7 miljarder välskapta söner och döttrar. Modern mår bra. Betrakta nu Narcissus betraktande sig själv med ett saligt leende //är det inte en kamera han håller där i handen//och det finns ingen anledning att smyga ty han är alldeles för absorberad för att notera att vi är här … enligt somliga versioner hade Narcissus en tvillingsyster som såg ut precis som han själv och att det var henne han var förälskad i MEDIEKÄNDIS HÄKTAD FÖR INCEST sidorna 5-12 och mitten ”142 bloggar har kommenterat denna artikel” och när hon dog tog han sig själv som substitut. Vad tycker du? (samtalet kostar 5:42) Möjligen på tal om något annat skrev som bekant Nietzsche att ”om du stirrar tillräckligt länge ner i avgrunden, så kommer avgrunden att stirra tillbaka” men om vi nu plockar fram den här spegeln försiktigt där för fan och placerar den ovanför honom där han ligger på huk och stirrar på sig med twittern i högsta hugg tusentals japanska skolflickor använder modifierade tangentbord till datorn – tangenterna är upplagda som mobiltelefonens displayknappar eftersom de har lättare att skriva på det sättet … svartvita filmbilder från The Lady from Shanghai, slutscenerna, och ett lösryckt citat ”Du har rest runt i världen alldeles för mycket för att veta något om den” … Somliga säger att Narcissus själ färdades till Hades, där han fortfarande kan ses huka över dödsfloden Styx och stirra på sin spegelbild, fast man tycker att Lethes yta hade varit en mer passande spegel under vilken blott guldfiskarna minns gårdagens information

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Bra beskrivning av narcisserna; de andra - inte jag , haha.

Katarina (Webbsida), 09:36, 20 mars 2009. Anmäl

ALla borde ha sig en Stina Wirsén.

Julia (Webbsida), 21:41, 19 mars 2009. Anmäl

Hallå! Vi vill ha tillbaka vad som helst som har varit omodernt i minst trettio år.

Framtiden, 16:28, 19 mars 2009. Anmäl

Hallå, vi vill ha tillbaka vår cut up-teknik som varit omodern i över 30 år!

Tristan Tzara, William Burroughs, et al, 10:15, 19 mars 2009. Anmäl

Hörrudu, dags att byta byxor.

Slyndrrich, 09:05, 19 mars 2009. Anmäl

Dagens outfit, onsdag

Dagens outfit: korpsvart polotröja från GeKås, matchande byxor från Beyond retro, sjal från Benaz Ahram.
Bild: Stina Wirsén

………………..

Vad säger vi om sjalen?

Det är ett plagg som i likhet med skärp, slips och skosnören brukar avlägsnas av vakterna före internering.

Lade man alla kvarglömda sjalar på en rad så skulle de sträcka sig tre varv runt det kända universum.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Sjalen är en markör för att du inte är tjänsteman och därför inte behöver jobba i slips. Säkert är den också fin.

Jesper, 13:07, 19 mars 2009. Anmäl

Jo, fortsätt för all del med modebloggen. Om inte annat för att vi får mer Stina Wirsén-bilder att titta på. <br/>Kanske dags för Stina Wirsén-bloggen snart?

micke, 22:54, 18 mars 2009. Anmäl

fattar inte vad ni snackar om, vilken uppryckning, gått o blivit försasidestoff bara sådär! Gillar bilderna skarpt

jack, 22:16, 18 mars 2009. Anmäl

Riktigt roande tycker jag. Är en nyfiken typ som gillar sådant här navelerish (navel-erish, inte så lätt att få till det ordet inte) beteende och bloggande. Jag vill gärna och älskar att få veta din dagliga outfit. Tyvärr. <br/>Men jag känner igen de där ständigt återkommande byxorna ...

T, 22:01, 18 mars 2009. Anmäl

Va? Vad säger du? Kriminella bär oftare sjal än andra?

Öh?, 17:44, 18 mars 2009. Anmäl

Är inte allt bloggande en form av koketteri? Hur man än vrider och vänder på det.

Örjan, 16:14, 18 mars 2009. Anmäl

Det heter "en scarves", har jag läst. <br/>Never mind kverulanterna, kör på! Äntligen en modeblogg med lite klass.

Pär, 15:21, 18 mars 2009. Anmäl

Håller med. Detta är inte roligt och har gjorts förut.

Ellen, 13:41, 18 mars 2009. Anmäl

Sluta! Jag vill inte veta var du köpt din tröja. Hela meta-mode-bloggandet bara biter dig i svansen. Det blir bara ett jäkla koketterande, hur du än vrider och vänder på det.

Fletch (Webbsida), 12:44, 18 mars 2009. Anmäl