Den svenska litteraturens nej.

Med tanke på att ni bloggläsare är skamlösa parasiter, oansvariga egenintressenter, sjakalers, ringmaskars och asgamars avföda samt snåla gratisläsare som inte prenumererar på papperstidningen och därmed stödjer det enhetskulturella offentliga samtalets kamp mot fördumningen, de uppluckrade gränserna mellan journalistik och reklam, samt min självklara rätt till en anständig lön – med tanke på detta så följer här nedan en krönika som publiceras i lördagens antikmedium av papper.

Trogna gratisläsare kan nämligen – om de har någotsånär fri sikt i skallen, vilket jag tror – notera att krönikan ansluter till förra veckans modeblogg.

Jag har förlängt den något, och remixat den, och bearbetat den – ni kan ju lätt lista ut på vilka ställen – men annars är det densamma.   

Här:

Ur led är den svenska romanen?
Det kan vara en relevant retorisk fråga för den som antar att samtidsromanen på ett eller annat sätt bör eller borde säga något om den tid den uppstått ur.
Så, om vi vill uttala oss om huruvida den unga svenska romanen gestaltar samtiden eller inte, måste vi först slå fast vad som egentligen utmärker samtiden.
Det är svårare än man tror.
Man kan å ena sidan konstatera att generationsklyftan har vidgats så till den milda grad att det är svårt att längre tala om en klyfta; vi har snarare med två helt skilda kontinenter att göra.
Denna generationsbetingade kontinentaldrift beror nästan uteslutande på teknikutvecklingen.
Å andra sidan kan man konstatera att småbarnen och deras föräldrar tillsammans bänkar sig framför schlagerfestivalen och att samma triviala dussinhits som dj:as av pappa i bilstereon utgör grunden för ett lyckat, föräldrafritt mellanstadieparty. Detta säger betydligt mer om den vuxna generationen än om den uppväxande och får mig att allvarligt undra om inte en selektiv ättestupa vore en god idé. Jag menar, det är helt okej att gå med sneakers när man är 40+, men fan inte att ha jeansen hängande nere vid röven. På samma sätt är det helt okej att citera Lennart Hellsing eller A A Milne, men fan inte att läsa Jan Guillou och Liza Marklund. Låt kidsen få ha sin kultur ifred!

Vi tycks alltså leva i ett samhälle som på samma gång är splittrat och enhetligt; på en gång myllrande löftesrikt och förfärande likriktat. Alla kan bli vad de vill bli, men de allra flesta väljer att bli som alla andra.

Om vi skall ta fasta på den svenska litteraturen som samhällsuttryck, så finns det alltså en del tendenser man numera helt saknar.
Det var ju ett väldigt globalt hallå för något decennium sedan, när författare, konstnärer och ingenjörer tävlade om vem som kunde måla upp de djärvaste visionerna av den nya människans alla möjligheter. Det var då som den senaste angloamerikanska romanen uppkom – den som företräddes av bland andra Zadie Smith. William T Vollman, Neal Stephenson och David Foster Wallace och som utmärktes av i det närmaste grafomaniska barockbyggen där ingen specialistisk, essäartad utveckling var för orimlig.  
Det kom till och med några svenska böcker som skildrade människan.2 som ett expanderade jubel av möjligheter. Jag tänker på författare som Malte Persson, Niklas Qvarnström och Johannes Helldén. Det var som om det underliggande budskapet talade om födelsen som en trestegsraket: först den biologiska, sedan den mentala och sist den teknologiska, varpå vad som helst kunde hända. 

Och trots en dystrare konjunktur fortsätter vad som helst att hända, i en rasande takt.

För tiotusen år sedan, det vill säga 1794 respektive 1825, publicerade den franske författaren Xavier de Maistre två tankeböcker som i svensk översättning heter ”Resa i mitt rum” respektive ”Nattlig resa i min kammare”. De handlar mycket riktigt om hur Xavier i tankarna reser ut i världen fastän han i själva verket stannar kvar i sitt rum hela tiden.
Han är en charmerande bekantskap, den gamle garnisonsofficeren, där han sitter i sin vindskupa och drömmer sig bort i ensamhet:

Dock måste jag bekänna att jag älskar ensamheten i stora städer. Men om jag icke är därtill tvungen av någon viktig omständighet, såsom en resa i min kammare, vill jag icke vara eremit annat än på morgonen; på aftonen vill jag gärna se mänskliga ansikten. Det sociala livets och ensamhetens olägenheter motväga varandra ömsesidigt och dessa två existensformer blir skönare genom varandra.
(övers Hj. Lundgren)

Notera hur graciöst Xavier de Maistre omskriver det enkla förhållandet att han vill vara ifred och sova ruset av sig om dagarna och gå ut och parta om nätterna. 

Jag tror inte att jag behöver understryka parallellerna mellan den gamle fransmannens resa i sin kammare och nutidens motsvarande resor. Var och en vet ju att man från snart sagt vilken kammare som helst kan resa till vilken plats på jorden som helst med hjälp av Internet.
Och bättre upp: man kan konversera med vem man vill, när man vill, oavsett var på jorden han eller hon befinner sig. Virtuella världar, email, chattar, YouTube, Twitter, bloggar, podradio, gps och globaliserade samsändningar av etermediala extaser. Hur avspeglas detta larm i den samtida svenska romanen?  

Den som försöker följa med i den unga svenska prosan vet besked. Sara Mannheimer, Staffan Malmberg, Hans Koppel och Johan Kling till exempel – inte en enda av alla påstådda möjligheter till jag-explosion redovisas i dessa romaner.
Snarare tvärtom.
Jag har aldrig tidigare läst sådana totalt stillastående, tillbakadragna, händelselösa och klaustrofobiska romaner som jag läser numera. Skulle jag sätta en rubrik över den unga svenska romanen så hade det varit: Stasis.

Den senaste jag har läst är Karolina Ramqvists utmärkta ”Flickvännen”, som fick mig att nästan krossa ett fönster bara för att motverka känslan av långsam kvävning i designkläder och plågorna av luftkonditionerade mardrömmar. Och när jag skriver ”utmärkta” så är det ett värdeomdöme, vilket gör att jag måste redovisa att jag är bekant med Karolina eftersom hon skriver för DN också, och att hon har nypt mig i stjärten åtminstone en gång, det sexistiska stycket. 

Och är det förresten inte lite märkligt att en tid av tumultuariska intryck och accelererande extaser avyttrar en lång rad av tillbakablickande pappabiografier färgade av ett rejält mått nostalgi trots att en hel del av papporna ingalunda är några oproblematiska jultomtar?
Någonting hände tydligen med den svenska romanen på vägen mot framtiden.

Jag kan inte låta bli att undra om inte romanerna trots allt är de medborgarvittnen vi tänker och vill att de skall vara. I så fall skriver de en ganska oroväckande diagnos. Medan vi på ytan ampert twittrar fram nästa b-kändisspaning och bevakar bloggar författade av personer vars själsliv skulle få en harkrank att bekymrat rynka pannan, ropar våra inre hest på hjälp i en öken full av designdressade hägringar.