Trailer

När jag och alla andra står upp till halsen i diskussioner om hur Kulturutredningen egentligen tänker och vad Konstfack egentligen skall göra med alla subversiva element på skolan, så minns jag plötsligt att jag ju höll på att översätta Adolf Hitlers tal i samband med invigningen 1937 av den stora utställningen av Tysk Konst.

Jag kom bara till hälften, och så glömde jag det. Men i nästa uppdatering alltså: Rikskansler Adolfs syn på vad konst bör vara och inte vara.

Eventuella jämförelser med nutida politiker och debattörer får ni själva stå för.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Just det, Kai. Ge dem bara. Skönt att någon är så modig som du och vågar vara politiskt inkorrekt och avvika så från all samhällelig konsensus. Strongt!

J., 23:22, 9 maj 2009. Anmäl

Den nuvarande diskussionen handlar inte om vad konst bör vara, utan om huruvida grov skadegörelse och akut behandling av simulerat vansinne ska bekostas av skattemedel. <br/>Så enkelt är det, sedan kan man skrika hur mycket man vill om "konstens frihet"!! <br/>Konstnärer kan göra vad fan de vill, så länge de betalar notan själva. Men DET var visst inte så populärt...

Kai (Webbsida), 11:01, 2 maj 2009. Anmäl

Du behöver inte ens gå så långt tillbaka i tiden. Öppna bara ett nummer av Axess magasin och läs något av Johan Lundberg (obs ironi).

Pelle, 19:06, 30 april 2009. Anmäl

Icke att förglömma: Den dekadenta, urspårade konsten kommer nog få sig en känga.

Olle, 17:16, 30 april 2009. Anmäl

Jag känner på mig att det blir en hel del muskelspännande och nationalromantik.

Apollinaire, 12:02, 30 april 2009. Anmäl

Godwins lag bekräftad redan vid originalinlägget, det är rätt imponerande. ;-)

clacke (Webbsida), 12:00, 30 april 2009. Anmäl

Åh, snabba på Jonas, låter mycket lockande!

Anna, 09:31, 30 april 2009. Anmäl

Vad man bör ha hört innan man dör.

I sin ungdom hölls han redan för lärd.
Och som han då av en förveten blev befrågad,
vad stjärnorna vore, och huru de lysa så klart,
svarade han:
att vår herre går stundom och spatserar i himlen
med en stav,
som har en pigg på ändan. Och som han är en stor man,
lutar han så tungt på käppen att piggen tar stundom
igenom,
och det blir små hål därefter, varigenom himlens klarhet
oss lyser, och det är det vi kalla stjärnor. 

Den andre höll detta för sant och var nöjd. 

(Samuel Columbus, en anekdot om Stiernhielm)

Ja, jag kanske har citerat detta förut, but that was in another country and besides, the wrench is dead.
Sven Christer Swahn använde detta som motto till romanen Ljuset från Alfa Centauri (1977) och jag har aldrig glömt det.
Eller romanen.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

För övrigt var jag, Överkalixbo och därför kunnig i gamla nordiska språk, nästan den enda som förstod ett ord av Stiernhielms gamla texter på litteraturvetenskapen...

Katarina (Webbsida), 11:41, 29 april 2009. Anmäl

Varigenom himlens klarhet oss lyser. Den var bra.

Katarina (Webbsida), 11:36, 29 april 2009. Anmäl

Wow! <br/> Hade en bra pingstvännetext här nu men den var för stor för kommentarsfältet. Mjaja

stina (Webbsida), 10:15, 29 april 2009. Anmäl

Tack för tipset. Citatet är briljant!

On Word Arts (Webbsida), 09:49, 29 april 2009. Anmäl

Själv hade jag sönder en tumstock idag.

Petter, 00:24, 29 april 2009. Anmäl

Mistah Ballard, he dead

En rumphuggarversion av följande text publiceras i tisdagens antikutgåva. Detta är critic’s cut.

Det finns hur många vägar som helst in i J G Ballards författarskap, men om man har att presentera det för en förströdd allmänhet som är ovan vid att beträda mer komplicerade korsvägar genom litteratur, mentalitetsforskning och psykogeografi – det vill säga de allra flesta – så blir man ändå ganska begränsad.

Som så ofta när jag sätts att skriva en dödsruna över en författare som jag tror jag förstår mig på, och som är så viktig för mig att jag inte vill förråda honom eller henne för det sedvanliga arvodet á trettio silvereuro – så hör jag Dennis Hoppers röst inom mig.

Det är när han i rollen som utspejsad fotojournalist i Apocalypse Now förklarar för Willard vad Kurtz’ uppdrag åt honom består i: 
What are they gonna say about him? What are they gonna say? That he was a kind man? That he was a wise man? That he had plans? That he had wisdom? Bullshit man! Am I going to be the one, that’s going to set them straight? Look at me: wrong! … You!  

Men jag hittar ganska omedelbart min presskrok när jag går igenom webbens brittiska dödsrunor över J G Ballard.
Han dog i söndags, 78 år gammal. De brittiska tidningarna har noterat dödsfallet.
Och där i rapporteringens marginaler hittar jag kroken. Den slår mig som bleve jag skjuten med en diamant.

Man brukar ju tala om en ballardsk värld – ungefär som man talar om att något är Kafkaartat eller – i Sverige – rena Norén.
Den ballardska världen syftar på vår egen. Den vi lever här och nu och som vi är så insyltade i att vi knappast märker den.
Men den är en dystopi, ingen tvekan om det – även om Ballard själv aldrig moraliserar eller spikar in sina budskap i läsarens rynkade panna.

Själv beskrev han alltid sina böcker som att de utspelade sig 20 minuter in i framtiden, vilket naturligtvis diskvalificerade honom såsom varande en simpel science-fictionförfattare för en generellt sett djupt försunkad svensk kritikerkår som i allmänhet har ohyggligt svårt att begripa någonting mer visionärt och alarmerande än rapporter från en skurhink och angelägna relationsskildringar.

Men de där 20 minuterna har nu gått, och vi sitter alla fast i varsin Ballardberättelse. Ballard har alltid varit en dystopisk visionär. Hans första tre romaner beskrev olika effekter av den klimatkris som på 1960-talet – när romanerna publicerades – knappt ens var ett besvärande chartermoln vid horisonten. Styrkan i dessa romaner härrör naturligtvis ur det faktum att Ballard främst behandlar hur människor reagerar på de irreversibla kataklysmerna – en konst som brukar utgöra ett trovärdighetsproblem eller rentav negligeras i de flesta sentida skönlitterära skildringar på temat.  

J G Ballard kallas för ”kultförfattare” i de engelska medierna, och även här i Sverige.
Det är den titel man får om man obarmhärtigt dissekerar vår samtid och beskriver hur vi har låtit oss ta till fånga av det vi kallar civilisation.
Mest kraftfullt tar sig detta motiv uttryck i romanen Concrete Island (1974), i vilken en arkitekt efter en bilolycka finner sig instängd på en refug mellan motorvägarna.
Där får han stanna och inrätta ett nytt liv, för några möjligheter att ta sig igenom floden av bilar finns inte, och försöken att distrahera och få hjälp av de förbipasserande bilisterna är fullständigt lönlösa. En Robinson Crusoe för vår tid. Eller en fången på Zenda eller en Kitty Genovese (se tidigare inlägg). 

Vad man främst berättar om Ballard i internationella medier är att han är författare till den självbiografiska romanen Solens rike (1984).
Den har ju filmatiserats av Steven Spielberg, fer chrissakes.
Den handlar om Ballards uppväxt i ett japanskt fångläger under kriget – en lättillgänglig och rörande bok, som är väldigt litet Ballard och ganska mycket vilken-författare-som-helst.
Den ligger långt från en annan roman som filmatiserats, men av den lätt bisarre David Cronenberg, nämligen Crash (1973).

Bilar, vägar och bilkultur var alltid tungt vägande för Ballard. Förmodligen för att vi här har det mest vardagliga exemplet på en cyborg, och på hur civilisationen frambringar en matris för levnad som mer eller mindre kommer att leva ett eget liv (bara tänk på vad bilen betyder för rockmusiken), som artificiella intelligenser brukar göra i de sf-skildringar som kanske snart gestaltas i en dator nära dig.
Och på tal om musik: eftersom man allt oftare – jag är medskyldig här – brukar mäta en författares betydelse utifrån hur många viktiga rockhjältar som har läst hans eller hennes böcker och på något sätt refererat till dem, så nämner jag här Joy Division, Radiohead, The Sisters of Mercy, Gary Numan och Comsat Angels och faktiskt – Madonna.
Ballard-adepter varenda en. 

Han utforskade också berättandets möjligheter. Resultaten var både komiska och intressanta och liknade den sortens övningar som OULIPO ägnat sig åt.
Han kunde exempelvis utforma en novell så att den enbart bestod av svaren på ett frågeformulär som läsaren aldrig får ta del av. Eller som registret till en biografi som läsaren inte heller får ta del av. Eller som i novellen ”Notes Towards a Mental Breakdown”, där nästan vartenda ord i den inledande meningen

En utskriven Broadmoor-patient sammanställer ”Anteckningar på väg mot ett mentalt sammanbrott” som återger hans hustrus mord, hans rättegång och frikännande.

… förses med en not, varpå notförteckningen kommer att utgöra resten av novellen.

De tre exemplen ovan är hämtade ur novellsamlingen War Fever, som översattes till svenska av Hans-Jacob Nilsson 1990 för Wahlström & Widstrand under titeln Krigsfeber.

Man bör inte heller glömma den famösa texten ”Why I Want to Fuck Ronald Reagan”, som var en fristående, profetisk, parodi på amerikansk spin-politik som analyserade varför den gamle filmcowboyen borde lyftas fram som republikansk kandidat och skrevs tio år innan Reagan faktiskt blev USA:s president.
Ballard lät den ingå i collageverket The Atrocity Exhibition (1970 – tolkad till svenska av K G Johansson som Skändlighetsutställningen, Vertigo 2008).
I samband med ett republikanskt konvent i San Francisco 1980, kopierades texten upp i pamflettform av situationister och delades ut till delegater som uppfattade det hela som en autentisk rapport från en eller annan konservativ thinktank.

Men till saken.
Medan jag funderar på hur man bäst kan beskriva den ”ballardska värld” som Ballard så skoningslöst frammande – så fastnar mina ögon på en ruta vid sidan av dödsrunan på BBC:s webb.
Det är en sån där ruta där de tio mest lästa och populära artiklarna listas. Ballard är inte med på den listan, men kanske ändå… Här finns rubriker som ”Galen bilmördare fängslad”, ”Mor med familj offer för olycka på motorvägen”, ”Skrotad Spitfire till salu
”, ”Kondomer för stora för indiska män” och ”Tamilska demonstranter blockerar vägar”.

Vid närmare eftertanke är alltså Ballard med på listan, i och med varenda rubrik. Den dystopi han tecknade flödar runt omkring oss och det finns inga sätt att ta sig ur den. Man får inrätta sitt liv bäst man kan.   

Överkurs: dokumentation här

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Välskrivet och vackert som alltid. Kommer vi få se Maurice Druons runa härnäst?

Velutha, 18:08, 25 april 2009. Anmäl

S: Jag är CSI Marieberg <br/>JP: Ha! Ingen härinne köper så enkla trollningar. <br/>P: Det var nog inte jag, såvitt jag minns. Redan Watergateaffären var ett Ballard-kapitel.

J., 08:53, 23 april 2009. Anmäl

"Super-Cannes", den bästa av Ballards senare romaner, tycker jag förtjänar ett omnämnande. Där har de tjugo minuterna definitivt redan gått... <br/>(Kul förresten att du nämnde Comsat Angels; trodde att jag var den enda som kom ihåg detta eminenta depprockband.)

Eskil H, 01:03, 23 april 2009. Anmäl

Var det någon som beskrev prinsessan Dianas paparzziflykt och dödskrasch ("death by photography") som det ögonblick Ballards värld först bröt igenom till vår? Var det du Jonas? Eller har jag drömt det?

Petter, 13:11, 22 april 2009. Anmäl

Jag tycker Ballard är löjligt överskattad; det är i "Solens Rike" han visar sitt sanna ansikte: smetigt sentimentalt. <br/>Du skapar en stolt kungsörn av lite bortskavda fjäderdun.

Jesper Pålsson (Webbsida), 20:46, 21 april 2009. Anmäl

Så snyggt, så elegant! Kan man själv få boka in en runa, så här ett tag innan? Jag kan ju ge några leads och sedan kan du göra resten. :-)

StevO, 10:15, 21 april 2009. Anmäl

Istället för riktig lyrik

Ett av de starkaste, mest suggererande och minst uppmärksammade litterära uttrycken är bildkonstens titlar.
Framför allt de stora modernisternas. 
Paul Klee är en av de bästa – (Die Zwitscher-Maschine (Kvittermaskinen) och Der Bote des Herbstes (Höstens ambassadörer) till exempel.

Giorgio de Chirico har strålande titlar – The Evil Genius of a King, Metaphysical Interior with Biscuits – och är en bra konstnär, medan Salvador Dali i kontrast därtill i och för sig har några hyfsade titlar men i allmänhet är en småtråkig konstnär med titlar lika krystade som hans verk i övrigt: Dream Caused by the Flight of a Bee around a Pomegranate a Second Before Awakening.
Ha! Försök inte…

René Magritte är fantastisk: La Chambre d’Écoute (Lyssnandets rum), Le Tombeau des lutteurs (Brottarnas grav), The Mysteries of the Horizon. 

Men Max Ernst är mästaren.
Betänk bara titeln Deux enfants sont menacés par un rossignol (Två barn hotas av en näktergal). Den vackraste titeln någonsin – och ett stycke mikropoesi som slår det mesta – är Ernsts L’Europe après la pluie eller Europe After the Rain, från 1942. Själva verket är väl okej – enligt Max Ernsts standard, vilket innebär att det är väldigt mycket bättre än det mesta övriga som har skapats under det bekymrade 1900-talet – men titeln är som var och en med någon som helst känsla för litteratur förstår, något alldeles extra. Här komprimeras i tre ord dofterna av genomfuktad jord och daggmaskar som kryper upp ur vattenfyllda gångar, det tveksamma droppandet från träd och buskar och den stillhet som sänker sig över världen sedan ett vid den tiden fjärran fredsjubel tystnat och alla tittar sig omkring och ser en liksom renäten och avgnagd civilisation som måste byggas upp på nytt; skyttegravar som måste fyllas igen och minnen som måste bearbetas djupt nere i mänsklighetens gruvschakt.Den sorgligt underskattade nyromantikern och Ernst-fanatikern John Foxx lånade titeln till en låt i början av 1980-talet och den tyder på att i alla fall Foxx har fattat grejen på sitt åttiotalistiska sätt. Men mest kallar Ernsts titel fram en annan kort rad med liknande kraft: en anonym kvinna som förekommer i Steve Reichs minimalistiska stråkverk Different Trains och i en nästan klentrogen utandning säger: ”The war is…. over.
Jag missade Different Trains när Fläskkvartetten nyligen spelade den på Judiska Teatern i Stockholm. Förbanne mig, men jag kan inte vänja mig vid att förboka saker 15 år i förväg.

Så som Max Ernst gjorde.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Glömde: <br/>Salvador Dali är surrealismens Vanilla Ice.

J., 00:13, 3 maj 2009. Anmäl

F: "Läcker" är inte nödvändigtvis detsamma som "bra". <br/>Och vad det skrivs alldeles för mycket av är kommentarer till bloggar.

J., 00:12, 3 maj 2009. Anmäl

Men Salvador Dalis illustrationer av Bibeln, Paradise Lost och Tristan och Isolde är väl rätt läckra? <br/>Skrivs det förresten inte alldeles för många bloggar i Sverige ändå, waste of space.

F., 01:53, 30 april 2009. Anmäl

Vad som verkligen är sorgligt är att Ultravox fick sina stora framgångar efter att John Foxx lämnade gruppen.

Eskil H, 01:25, 24 april 2009. Anmäl

Jag tycker inte heller att du ska skriva någon jävla bok. Jag tycker att du ska vara precis där du är. Eller i faggorna i vart fall. Varför tycker alla att man ska skriva en roman bara för att man kan skriva? Jag tänker inte heller skriva någon. Väldigt, väldigt många skriver bra om kärlek, inte många skriver bra om kålrötter.

Lisa (Webbsida), 21:28, 21 april 2009. Anmäl

Salvador Dali har sina stunder han också. Un chien andalou, filmen han gjorde tillsammans med filmregissören Luis Bunuel, är riktigt bra.

Olle, 17:27, 21 april 2009. Anmäl

Vad du tar i!

jenny (Webbsida), 15:36, 21 april 2009. Anmäl

Varför jag inte vill skriva någon jävla bok. Klart och tydligt nu: <br/>1) Jag har ingenting att säga. <br/>2) Skulle jag ha det så inte är det till någon allmänhet. <br/>3) Rockstjärnor är misslyckade litteraturkritiker. <br/>4) Jag är för lat och/eller har inte råd. <br/>5) Det ges ut alldeles för många böcker i Sverige ändå. <br/>6) Det är löjlig värld. <br/>7) 95 av hundra svenska böcker är bara a waste of space, så jag har statistiken emot mig. <br/>8) Twitter är ett magnifikt exempel på de-evolution.

J., 01:28, 21 april 2009. Anmäl

håller med föregående talare men thente, du glömmer interaktiviteten, var är ditt twitterkonto? du måste lära dig det här

jenny (Webbsida), 20:45, 20 april 2009. Anmäl

Jag har tänkt det många gånger förut men skriver det för första (men förmodligen inte sista) gången nu: <br/>om inte redaktör Thente någon gång förbarmar sig över sin omvärld och skänker den lite skönlitteratur av sin elektriska penna, gör han inte bara omvärlden utan också litteraturen en oförlåtlig otjänst. Så. Förbarma dig över oss!

En av alla skamlösa gratisläsare, 02:59, 19 april 2009. Anmäl

Faller själv däri

Ser man på. Det blev Per Petterson som vann Nordiska rådets litteraturpris.
Mitt värde torde i och med detta ha ökat betydligt på den norska marknaden och nu kommer de väl aldrig sluta ringa.
Där fick jag för min cynism. 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Har du läst boken? <br/>Sedan kan jag också passa på att säga att twitter är ganska roligt.

Förlagsredaktören (Webbsida), 21:27, 7 april 2009. Anmäl

skönt att du kan se det dåliga i att du gissade rätt, ännu ett offer för sin egen framgång.

Jack, 14:00, 4 april 2009. Anmäl

skönt att du kan se det dåliga i att du gissade rätt, ännu ett offer för sin egen framgång.

Jack, 13:46, 4 april 2009. Anmäl

Cui bono, baby?

Alldeles för många av de böcker som nominerats till Nordiska rådets litteraturpris var bra. Så jag sov inte en sekund i går natt eftersom jag inte ville slarvläsa.

Litterär kvalitet är nästan det enda jag tar på allvar numera, eftersom det snart sagt är det enda som inte kan fejkas eller korrumperas. Men det kostade alltså på.

Och när jag tidigt på morgonen skrev genomgången av böckerna hängde jag själv inte riktigt med. Så jag kan inte säga att jag har läst artikeln, bara att jag nog har skrivit den.
Men Stina Wirsén illustrerar, så då är halva slaget vunnet. 

Kanske var det för att jag var så trött som jag inte ville leka.

De började ringa
från framför allt norska medier redan för en vecka sedan. Det händer varje år. Nordiska rådets pris är tydligen stort i Norge, medan vi i Sverige prioriterar August- och Nobelpriset när det gäller litterära utmärkelser con förhandsdiskussioner och sånt. 

Jag brukar alltid hänvisa till kollegor eller andra tidningars kulturredaktioner när folk ringer och vill ha soundbites och snärtiga tvärsäkerheter. Helst lämnar jag över till ganska färska skribenter som jag gillar, för att kanske ge dem lite cred&uppmuntran och för att de i allmänhet inte har hunnit tröttna på leken än. 

När den fjärde norska journalisten ringde vid lunchtid idag för att fråga vem jag tror kommer att vinna årets pris, orkade jag inte ens hänvisa vidare. Jag sa att det säkert blir den norske prosaisten Per Petterson för romanen Jag forbanner tidens elv

Hade det varit en finsk journalist som ringde så hade jag sagt Robert Åsbacka och hade det varit en grönlänning så hade jag svarat Mâgssánguaq Qujaukitsoq.

Jag kan inte se varför jag inte skulle göra så, för de verkar ju bli så uppiggade och det är det som är grejen: lokalisera, ungefär som när ståupp-komikern drar exakt samma skämt om Partille när han är i Göteborg och Bromma när han är i Stockholm. 

Oseriöst? Ja möjligen, men allting är ändå bara på lek. Det skall bli ett pratminus om fyra rader i en artikel som kommer att vara död och borta på lördag morgon.
Det är bara skvalp.
Efemärt brus i den nordiska natten. 

Hade jag bara varit lite piggare så hade jag kanske i upphetsad falsett smattrat fram att det är svårt att säga i nuläget, danska Helle Helle är i avgjort god form men frågan är om hon orkar med på upploppet; isländska Auður A Ólafsdóttir är en personlig favorit, men kanske lite för oerfaren och vad gäller den svenske favoriten Johan Jönson så är han inte van vid underlaget, och vi skall inte glömma uppstickaren Jari Järvelä som är ung och pigg men som å andra sidan kanske faller in i galopp redan efter ett halvt varv och lämnar fältet fritt för mer erfarna kusar… 

När jag är för trött för att säga nej, så säger jag alltså:
– jaja, ni vill ha cirkus. Och cirkus ska ni få för guds skull, så har jag gjort mitt och ni kan lämna mig ifred sen. Det är okej, bara säg till när jag ska börja.

Jag är ändå inte där. 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Å, jag visste inte att vi hade en ADJUNKT med oss. Har nu korrigerat till dubbelt dativ, Lars. <br/>BM: Nej, jag är halvkass på grönländska. Bland annat. Nordiska rådet översätter Färöiska, isländska och grönländska till danska, svenska eller norska.

J., 22:34, 18 april 2009. Anmäl

Rubriken är felaktig. Det heter cui bono, inte qui bono. <br/>Lars Adelskogh

Lars Adelskogh (Webbsida), 16:44, 16 april 2009. Anmäl

Hej, <br/>har du läst alla de nominarede böckerna på originalspråket? I så fall är jag djupt imponerad. Antar att de flesta inte finns i svensk översättning. Hälsningar från Bokmania

Bokmania (Webbsida), 20:16, 5 april 2009. Anmäl

Åtgärdat. <br/>En inte helt osviklig tumregel jag lärde mig på littvet var att bra författare alltid stavar med ett s i -son.

J., 00:15, 3 april 2009. Anmäl

Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Johan Jönson, som debuterade 1992 och nästan två decennier senare får sitt namn rättstavat ungefär en tredjedel av de gånger jag ser det.

Johan (Webbsida), 00:09, 3 april 2009. Anmäl

Den nordiska sömnlösheten

Sömnlös efter att ha läst för mycket helt olika texter och grubblat över hur jag skall få ihop dem alla i en enda artikel. På fredag berättas det vilken bok som har vunnit Nordiska Rådets litteraturpris och i år är det min tur att läsa samtliga 12 verk, presentera dem, sätta in dem i ett ytterligare sammanhang förutom att de är nominerade, samt gärna avlägga ett omdöme som stämmer överens med Nordiska rådets.

Mitt tema kommer att bli att vi glider alltmer isär.
Solisten: Broderfolk?
Kören mässar: Varför skall jag taga vara på min broder?

……………………………..

Men det är inte ert problem. Det är mitt och jag kan inte sova ity tiotusen apor har slagit sig ner vid tiotusen skrivmaskiner inne i min skalle, och det hamrar något förfärligt men jag hoppas att en enda av dem skall åstadkomma precis den tidningsartikel som kommer att vara helt bortglömd på lördag.

Bernardo Soares: Jag har mera sömn i mig än vad jag har plats för. Och jag vill ingenting, jag har inga speciella önskemål, jag har ingenting att fly ifrån.

Soares är alltså en av den portugisiske författaren Fernando Pessoas många heteronymer och står som berättarjag i den bok som på svenska heter Orons bok (övers Lars Axelsson och Margareta Marin, Bokförlaget Pontes 1991)

Men mer om Pessoa och Soares vid ett senare tillfälle. Tills vidare kan jag bara säga att Orons bok är ungefär lika överflödig som navelsträngen för ett foster.

…………………………..

Till sist vill jag utgjuta min oro inför Twitter, som jag anslöt mig till för att ta reda på vad det egentligen var frågan om.
Och nu har somliga element tydligen hittat mig och det kommer mail om att de ”har anslutit sig till” allt fantastiskt jag har att säga om var jag är och hur jag mår och vilket förbluffande intressant liv jag lever i kassan till Coop Extra.

Det är som en mardröm. En sån där man är jagad men rör sig i slow motion och man tittar ner och ser att man har fastnat i en pöl klibbig twitter och det enda man kan hoppas på är att man vaknar av sitt eget skrik.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Äh. norden.org är ett gytter. <br/>I inledningen till den smäktande intervjun med ursula andkjaer olsen skriver studentens tidskrift "...priset, vilket avgörs i slutet av oktober." <br/>"Utdelas" skulle det visst vara. <br/>Men belönar man poesi?

Thomas, 00:10, 3 april 2009. Anmäl

"Det överstiger vår förmåga att nå full insikt om vilka vi är, ty det som vi tänker eller känner kommer alltid någon annanstans ifrån - det som vi vill just nu ville vi inte tidigare och kanske har inte heller någon annan velat det - att veta allt detta i varje sekund, att känna allt detta i varje känsla, är inte det att vara en främling i sin egen själ, en flykting i sina egna känslor?" <br/>Svaret är jakande.

desill, 20:50, 1 april 2009. Anmäl