@ de verkliga rötterna

Jag läser Daniel Soar i senaste numret av London Review of Books, och hur han skriver om uppkomsten av @-tecknet.
En ganska snårig historia, med många som vill ta äran åt sig av att ha använt det först, men helt klart är det att det var Ray Tomlinson – som 1971 arbetade med Arpanet, som är den tidiga militära applikation vi idag känner i utvecklad form som internet – som använde @ för att i de första email-programmen skilja mellan olika mottagare. 

Men.

Det finns analytiker (bland andra Alexander & Nicholas Humez i boken On the Dot: The Spec that Changed the World) som vill hävda att Tomlinson var patafysiker och att han valde just detta tecken som en hyllning till patafysikens grundares – Alfred Jarry – mest kända egna verk, nämligen skådespelet Pere Ubu

Alla vet ju att Kung Ubu har en ku klux klan-liknande dräkt prydd med en spiral på magen.
Soar, som är en påläst fan, noterar också att Kung Ubus personlighet – en fet, grov, tyrannisk, girig snobb som kräver omedelbar behovstillfredsställelse – väldigt mycket liknar dagens internetanvändares.
Ja just du där. 

Därefter flippar Soar ut en aning, när han finner konspiratoriska paralleller mellan Twitter – som från början kallades twttr – och den första repliken i Jarrys pjäs, som ledde till en omedelbar skandal vid uruppförandet i Paris 1896: ”Merdre!”.
Som på engelska brukar översättas till ”Shittr!” 
Och på svenska till ”Rövelen!” 

Sista ordet är inte sagt, men personligen tycker jag att Twitters eventuella etymologi känns helt logisk.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Det var faktiskt väldigt roligt. Till och med roligare än du brukar vara!

Erik, 14:40, 1 juni 2009. Anmäl

Vad skulle farbror Ockham säga om det, egentligen?

Johan (Webbsida), 23:51, 31 maj 2009. Anmäl

Det var då, det är här nu

Det faktum att journalistiken alltid är ett aktuellt ämne hos journalister har inte så mycket att göra med att jag ibland läser bra journalister, eftersom jag gör det på fritiden och eftersom jag inte är journalist.

Jag skulle ärligt talat inte känna igen en ingress om den så satte på mig och fixade frukost morgonen efter.

Hunter S Thompson, som dog härom året, var bra. Problemet är att han var så mas macho att det mest blir fånigt att hänvisa till honom. Han är på sätt och vis för kuschade och snöpta svenska tidningsskribenter vad Zlatan är för svenskirakiska tonårsligister: någon man drömmer sig att vara under tiden man hastigt sjunker bortom all räddning att bli ens en tiondel.

Förebilder kallas det visst. 

Okej, så jag läser brevsamlingen The Proud Highway, som famnar åren 1955-1967. Tråkig för det mesta, men man ser hur HST hela tiden löper vid sidan av samhällsutvecklingen – påtänd och full som ett rötägg, men hela tiden på benen.

Och så kan hans samlade fakta då och då, med vänster hand, sammanfattas i profetior som vi alla vet har slagit in. 
Så här skriver Hunter S Thompson i ett brev i februari 1965, när Ronald Reagan bara var en up-and-coming republikan: 

Ronald Reagan is the prototype of the new mythological American, a grinning whore who will someday probably be president. 

En månad senare skrev HTS ett brev till president Lyndon B Johnson, i vilket han drog tillbaka en tidigare ansökan om att få bli guvernör för Samoaöarna: 

I refer specifically to your hysterical Vietnam policy, which has put the United States in a position very much resembling Nazi Germany’s in the Spanish Civil War. I am neither a pacifist nor an advocate of non-violence, but my sensibilities are grossly offended by a small group of old men whose mania for blood and bombing will inevitably cause thousands of young men to be killed for no good reason. 

Att jag drar upp det här beror på att jag sörjer bristen på den sorts journalister som på olika sätt skaffade sig så mycket information att de kunde uppnå den auktoritativa pondus som tillät dem att faktiskt säga sanningar, oavsett vilka som lyssnade.
Så är det inte i dag.
Nuförtiden hugger man på frågan för dagen, glömmer historien och gör ett arsle av sig, stolt leende.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

hade johannes nilsson varit journalist hade man kunnat förvänta sig något. jag vill tro att han ligger bakom såväl "minimalismen" som "sanningen måste fram".

Martin, 12:38, 3 juni 2009. Anmäl

...youn... (sic)?

indy (Webbsida), 08:36, 1 juni 2009. Anmäl

... marknadskraften

jack, 12:37, 31 maj 2009. Anmäl

då är då, nu är nu, artiklar utvärderas utifrån antal träffar, är det inte aktuellt är det inte intressant, leve

jack, 06:20, 31 maj 2009. Anmäl

En litteraturhistoria (1)

Sommaren 1998 flyttade jag ett par kvarter bort, från en luxuös och alldeles för dyr våning med utsikt över Järntorget i Göteborg, till en betydligt mindre fordrande lägenhet i Hagas utkanter. Den våning jag lämnade var verkligen något alldeles särskilt. Fastigheten var det stora kommunala bolagets flaggskepp och när jag flyttade in fick jag en nyckelring med fasaden präglad i fuskbrons samt en rikt illustrerad bok om husets historia och renovering.
Renoveringen kände jag till sedan innan. Hörnvåningen på tre rum och kök hade tidigare varit del av en paradvåning som blivit avstyckad. Hälften av min göteborgska bekantskapskrets tycktes någon gång ha bott i huset under halvillegala kollektivformer, medan den andra hälften åtminstone en gång hade åtminstone hade festat i lokalerna. Det var den vanliga historien med rivningskontrakt, som har försett en god del av min generation med tak över huvudet.
Men så blev lyxrenoveringen ett faktum och en bok och ett flaggskepp för bostadsbolaget Poseidon. Jag kan inte säga att jag kände mig som en klassförrädare när jag flyttade in i den omorgsfullt restaurerade sekelskiftesvåningen, för det fanns inget annat att få tag på för någon utomsocknes som bara plötsligt dyker upp en dag och behöver bo. Alla som bor i så kallade attraktiva områden – det vill säga i större städer, vid kusten samt i universitetsstäder – vet att tak över huvudet är en veritabel karriär som man inleder med två tomma händer och därefter sköter med hjälp av kontakter, slump och mycket fritid. Jag var alltså tvungen att tjuvkoppla hela processen, vilket innebar att jag mer eller mindre hamnade i samma uselt renommerade grupp som dem vars rika föräldrar betalar. I mitt fall var det snarare frågan om att två tredjedelar av lönen gick till hyran, men å andra sidan ingick en stege i våningen så att man kunde nå de fem meterna upp till taket för att byta glödlampa.
Det var en mycket kluven upplevelse att bo i den där våningen. Å ena sidan låg den tre våningar ovanför den krog som i alla fall på den tiden hette Gillestugan, och som en gång varit ett tillhåll för Stig Dagerman, även om man aldrig riktigt vet om en sådan uppgift innebär att Dagerman faktiskt brukade hänga där, eller att han en gång lånade toaletten i huset intill.Nu när jag tänker efter är jag till och med osäker på om det verkligen var Stig Dagerman krogen anförde som kulturell referens, eller om det kanske var någon annan. Men vem skulle det ha varit? Nils Ferlin? Nej, jag är ganska säker på att det var Dagerman.
Hursomhelst så var det som att dö en smula när Gunnar Danielsson och hans band för trettionde kvällen i rad spelade ”Som sommaren” till extranummer på den scen som låg femton meter under min säng. Under en mycket lång period hade jag den låten i huvudet under alla vakna timmar och fastän jag gillar Gunnar Danielssons släpiga frasering och väldigt göteborgska reträttframhet och sätt att behandla existentiella ting som en allvarsam lek, så blev det helt enkelt lite för mycket.
Den andra delen av kluvnaden manifesterade sig som tydligast på 1:a maj, när arbetarrörelsen samlades på Järntorget nedanför mina fönster och vecklade ut banderoller. Där stod jag och kikade ner på massorna som en ung gulaschbaron med cigarr och konjakskupa. Några bligade alltid uppåt som man gör när fönster tittar på en, och jag såg att jag var Fienden. Jag var den andra klassen i parollen ”klass mot klass”. Jag var uteliggaren som hade fått en avlagd frack i gåva av någon änkenåd och fick spö av de polare som såg mig som en satans sprätthök. Men det var minst av allt jag som åt ananas och järpe. Pengarna gick till hyran och jag hade en deadline senare på kvällen.
Någonstans mitt emellan sunkproletären som var jag, och snobben i lyxfönstret, som också var jag, inträdde mina mystiska grannar och gjorde en stjärnklar natt till rena fiktionen…

Nästa kapitel: (2)

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Herregud, jag vill ha ditt jobb. Får jag ditt jobb?

Greger, 18:37, 3 juni 2009. Anmäl

wow, vacker historia.

Nej, 16:12, 28 maj 2009. Anmäl

När skall du skriva om Fernando Pessoa? Vi läsare efterlyser en reflektion med ett mellanstadieklingade namn såsom "Mitt första sommarlov med Orons bok" eller "När farmor läste Den anarkistiske bankiren."

Lars Gautier Bruhn, 12:34, 28 maj 2009. Anmäl

Dan Andersson var det som hängde på Gillestugan. <br/>Har vid mina senaste besök i hemstaden sett att den anrika krogen numer ingår i den där rikstäckande kedjan av fejkbrittiska pubar med namn efter ett ämbete inom kyrkan.

Lars E, 10:42, 28 maj 2009. Anmäl

Det var Wanja i alla fall

Det är väl klart att man inte skilja på alla de där gråljusbruna människorna med glasögon och avdragsgillt medlemskort i de arbetspolitiska maktbolagen. 
För min egen del är jag så avkopplad från deras färglösa små försök att roffa åt sig några extra småsmulor, att om Iprenmannen hade kommit fram och presenterat sig som LO-bas så hade jag utan vidare köpt det. 

Det är ju i alla fall bara underhållning.
Och det var en klassisk bild Expressens fotograf tog. Helt rätt; bytet med yrvaken skräck i blicken och hår och kläder lätt fladdriga som om en storm i samma sekund svept in över bilparkeringen.

Bara underhållning. Media. Demokratisk hetsjakt på vem som än har en räv bakom örat.

Och det har vi ju alla, på något sätt. Kvinnan som inte var Wanja flydde från pressen med orden ”Ni får inga svar”.

Hehe…

Vi har att göra antingen med en filosof eller med en människa som har något att dölja och tre veckors medieträning att bevisa det med.

Så på dem bara. Ny serie: DEN SVENSKA RÖTAN där ett reportageteam dyker ner på slumpvist valda medborgare och visar att alla har något för sig som alla andra kan bli indignerade över. 

Och Wanja?
Jag tror inte den arma pärmbäraren ens var medveten om att det inte var hon som flydde blixtarna.
Bilden av henne har för länge sedan lämnat marken och lyft som en rosa heliumballong högt över taken och antennerna.Förmodligen står hon tillsammans med oss andra med bakåtböjd nacke och pekar upp i skyn.
Där! säger hon:
Där är hon! Ser ni … precis bredvid molnet som ser ut som svamp…

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Men du har så rätt, Anna!

Alex, 15:52, 27 maj 2009. Anmäl

Jag skulle vilja läsa den nya serien "Det svenska hoppet", utan att behöva läsa om fotboll eller schlager. Alternativt "Den svenska gryningen", utan att behöva se några fanbärande blonda gossar. Förslag: "Så trevlig är din granne egentligen!", "Din kollega kan vara riktigt godhjärtad!", "Illamående kan vara dold glädje!"... Ok, hippie, jag vet.

Anna, 22:12, 26 maj 2009. Anmäl

Driven av dåligt samvete att inte säga något alls

Ingenting får tiden att gå så fort som att ha en blogg att uppdatera. Man tänker att: jag skriver nåt imorgon, och plötsligt har det gått två veckor och man är reducerad till fd bloggare, vilket väl är den sorgligaste titel man kan tänka sig. Det här är ingen komtillbaka. Nog har jag funderat på att göra mig tillgänglig för aftonpressen och tala öppenhjärtigt om min utbrändhet, skriva en bok om någon släkting, få en pratshow i skräp-tv och småfnissa hela vägen till banken, om den finns kvar. Men det blir inget. För oss riktiga kultureliter är dylikt att jämföra med att ställa Albert Einstein (känd forskarsnubbe, typ) inför att hoppa hage. Och Einstein bah: öhh… I alla fall hade jag tänkt skärpa mig och vara en god medieborgare och uppdatera varje dag, oavsett och i synnerhet om jag inte har ett skit att säga, vilket jag i princip aldrig har haft, varför någon skillnad inte kommer att märkas, men i alla fall. Jag är fortfarande plågad av det faktum att detta är en officiell Bokblogg, eftersom det innebär att man avkrävs bokläsning medelst redovisning och sånt tar tid. Att läsa böcker alltså. Hade varit bättre att bara scanna nyheterna från TT och uttala sig om huruvida man tycker hipp eller happ och på det viset bli en medial maktfaktor, så länge nyhetens behag nu varar. Eller fortsätta med dagens outfit – fast det visade sig ju att jag inte fick en enda liten mutkalsong för det initiativet – bara en bok, som i och för sig var fin och som jag ska skriva om i nästa uppdatering bara för att jävlas med er alla modeföretagare som inte har skickat något. Sen är det en annan sak att vi anställda bloggare – till skillnad från the rogues – inte får ta emot mutor som är värda mer än 60 spänn eftersom det anses vara korrumperande, så skicka i diskret paket. 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Baby, du ska få den finaste mutkalong du någonsin kunnat önska dig. OB får hjälpa mig designa, okey? Lägg inte posten direkt i runda arkivet inom en vecka. <br/>;-*

Wanja L-W, 21:12, 29 maj 2009. Anmäl

Så sant, så sant. Att det tar tid att läsa böcker. För att inte tala om att sedan formulera ett TYCKANDE! Varav följer att jag inte skriver så mycket på min blogg om de böcker jag läser. Den tycks fyllas av inlägg ändå...

Ninna (Webbsida), 17:06, 26 maj 2009. Anmäl

Kanske en "Jag, för 20 år sedan" läse-dagbok. Så kan du låtsas minnas eller faktiskt minnas. Och vi kan gissa vad som är efterhandskonstruerat.

Olle, 13:21, 26 maj 2009. Anmäl

Hahaha. Så rätt. Böcker är ett mycket ineffektivt och tidskrävande medium. Eller så har vi bara blivit långsamma läsare.

Simon, 09:45, 26 maj 2009. Anmäl

Har du idétorka? Jag gillade ditt inlägg från förra sommaren, där du beskrev hur du flanerade i stan under midsommar och utnämnde en afrikansk man med viagra-penna och mobilmusik till den "postmoderna versionen av midsommarfirandet". Mer sådana stadsvandringar!

Nej, 23:44, 25 maj 2009. Anmäl

Svensk litteratur allt vidrigare

Den vidriga litteraturen har fått ett uppsving på senare tid. Och då syftar jag inte på usla deckare, relationskomedier eller ens ledarskapslitteratur – utan på Den vidriga litteraturen. Den som bland mycket annat demonstrerar att texten är överlägsen alla grafiska uttryck när det kommer an på att skildra företeelser som mycket väl kunde ha funnits, eller värre: finns.

 

I går fick jag ett paket innehållande en svensk översättning av Poppy Z Brites roman Exquisite Corpse. Den kvalar utan tvekan in på vidrigaste-listan då den kärleksfullt beskriver hurusom två seriemördare och tortyrexperter träffas i New Orleans och beslutar sig för att inleda ett partnerskap.

 

Märkligt nog hade jag precis läst en annan Brite-text när jag öppnade paketet: hennes bästa, novellen ”Calcutta, Lord of Nerves” som ingår i samlingen Wormwood (också känd som Swamp Foetus). Det är en novell som avger en pikant doft av lepra och ruttet kött.

 

Och att jag läste om den berodde på Nikanor Teratologens nya roman, som också utspelar sig i Indien och som också avger en pikant doft.

Brite och Teratologen delar alltså samma svenska förlag – H:ström – som tidigare givit ut debutanten Amanda Hellbergs utmärkta och genuint vidriga roman Styggelsen.

 

Men titeln som Vidrigaste svenska förlag är omstridd.
Vertigo har under senare år sett till att översätta både Gabrielle Wittkop (romanerna Nekrofilen (Le Nécrophile) och Barnhandlerskan (La Marchande d’enfants)) och Dennis Cooper (romanerna Närmare (Closer) och Kluven (Frisk)).

Och så kommer Teratologen ut även på Vertigo.

 

Någon kanske skulle vilja tillfoga Octave Mirbeau och Georges Bataille till de vidriga, men de hör ju inte riktigt hemma där.

 

Striden är hård, men de tre förlag som toppar den svenska vidrigastelistan är alltså hittills  Vertigo, H:ström och Timbro.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Jädrans! Måtte det då inte vara en relationskomedi som jag skriver.

Ninna (Webbsida), 17:09, 26 maj 2009. Anmäl

DM: Bara försvinn. Jag vill inte härbärgera några porrförläggare här.

J., 20:30, 25 maj 2009. Anmäl

Tönt!!! Skriv något trevligt men osentimentalt om Pessoa nu. Annars tappar du en läsare (vilket, om något, måste vara en tragedi...).

Din Mamma, 20:41, 20 maj 2009. Anmäl

Vertigo har ju släppt "De 120 dagarna i Sodom", men den blir inte riktigt obehaglig förrän Pier Paolo Pasolini får sätta tänderna i den. <br/>Nåväl, pillerknaprarna i Timbro är läskigast.

Nej, 09:50, 17 maj 2009. Anmäl

Timbro helt klart förstås. h;ström har knappast en linjedragning för det. Och Vertigo borde ju för sin del kunna vara jävligt opprörda som med fallet Mara Lee, om de hamnar dela på sin krona för "vidrig litteratur" skapad i Sverige. Kansé Vertigo inte heller är så enveten mera på det, vem vet, tysta om att Teratologen finns på h;ström. Men Timbo, de har sin linje.

Stefan (Webbsida), 12:10, 14 maj 2009. Anmäl

Timbro, ja. Jag bröt näsbenet på den arbetskamrat som tipsade mig om Ayn Rand's 'Atlas shrugged' genom att träffa vederbörandes näsa med verket. Det rörde sig naturligtvis om en halvmiss, då han/hon fortfarande är vid liv, men skadan som tillfogades gav tillräckliga spår på utanverket för att boken skall uppfylla dina vidrighetskriterier.

M, 12:04, 14 maj 2009. Anmäl

Näe, Pala är ypperlig, men just där missar han det så viktiga utanverket. Det är därför BEE:s "American Psycho" inte heller platsar.

J., 11:07, 14 maj 2009. Anmäl

Du som förmodligen läst "guts" ur Chuck Palahniuks Haunted. Hur gross är den, mistah J?

Martin, 12:46, 13 maj 2009. Anmäl

”We’re not in it for the money”

Min mångförslagne kollega George Cederskog sände nyss ett gammalt inslag som jag inte kan förmena er.
Eller är det för internt?
Jag vet inte.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Nu har du lagt in en lank igen. Tro inte att jag ens ar nyfiken.

Hanna, 21:45, 13 maj 2009. Anmäl

Nej: Det är sånt här som somliga njutningsfyllt suger och kallar Marknadskrafter. Om tio år får vi våra nyheter från Marabou: "Alladin möjlig faktor bakom japansk tillväxt".

J., 02:52, 13 maj 2009. Anmäl

Glömde en grej. Det är intressant att se hur journalistisk upptäckarglädje och vilja att dela med sig av information slutligen blev något som hotar den seriösa journalistikens existens.

Nej, 10:14, 12 maj 2009. Anmäl

Wow!

Katarina, 08:57, 12 maj 2009. Anmäl

Gratisnyheter since 1981!

Nej, 17:46, 11 maj 2009. Anmäl

Dålig dag

Jag hade precis skrivit en längre redogörelse för något som har tumlat omkring i mina huvudsaker, när jag slogs av det faktum att jag helt enkelt kan länka till det.
Så föll den uppdateringen: slog ihjäl sig mot samtidens cementplan och lämnades att ruttna bland liken efter slitna metaforer.. 

Det är en sorts förbannelse det här, kastad av den nya tekniken mot det gamla hantverket.
Man kan inte längre med gott samvete återberätta saker, och därmed använda referatet som retoriskt och stilistiskt grepp för att göra texten mer lödig. Roligare, helt enkelt. 

Visst: i antikmedia måste man fortfarande återberätta eftersom man inte kan länka (och ni anar inte hur många som fortfarande blir förbannade om man hänvisar till nätet). Eftersom folk blir mer och mer korkade för varje år, så måste den gode tidningsskribenten ägna en allt större del åt att informera om saker som för bara tio år sedan anses vara mer eller mindre givna. 

Man får inte längre skriva en mening som:  

I och med denna furiositet påminner författaren om den Strindberg som han säkert också känner sig befryndad med. 

I papperstidningen skulle denna mening obönhörligen se ut så här: 

Eftersom författaren verkar vara så rasande arg när han skriver, så kommer man att tänka på den svenske författaren August Strindberg (1849-1912) – vars mest kända verk är romanen ”Röda rummet” men som också skrev många andra olika slags böcker böcker och pjäser samt är en av de mest kända svenska författarna internationellt. Både under sin livstid och nuförtiden brukar Strindberg betraktas som både offer för och kreativt välsignad av sin stora känslosamhet. Det gäller särskilt då han var bitter eller kände sig förföljd. Man kan nog tänka sig att den här författaren gärna vill vara lite av en modern Strindberg.  

Med tanke på att tidningarnas textlängder bara minskar, så inser var och en att någon vidare plats för diskussion och vettig analys knappast återstår. 

Å andra sidan är det ofta tvärtom när det blir på nätet.
Eftersom källmaterialet länkas, så återstår bara analysen och guds död så tjatigt det blir. Åsikt efter åsikt och ingen finess.
Precis vad en nation som har korkat ner sig fullständigt behöver: åsikter. 

Möjligen drabbas trogna läsare av en lätt déjà vue här.
Jag tror att jag har resonerat om ngt dyligt tidigare, but that was in another country, and besides the wrench is dead. 

Hrmm…
Det jag från början så troskyldigt ville relatera har – som jag antar att ni märker – att göra med dåliga dagar.
Och med Tom Waits, som i en introduktion till låten ”Cold, Cold Ground” levererade ett stycke brutal prosalyrik på temat. 
Det var den jag refererade.
Men det behövde jag ju inte.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Walter Benjamin - som jag betraktar som en auktoritet - såg en akademisk forskning som uteslutande redovisade citat - som i samklang med läsaren ledde fram till en syntes. Bara för att ni stegrar er har jag börjat fundera på om det inte det vore en bra väg.

J., 02:45, 13 maj 2009. Anmäl

Aldrig att jag trycker på några länkar i en artikel. Möjligtvis om de redovisas som referenser och jag är omåttligt intresserad. På sin höjd.

Johan, 15:31, 12 maj 2009. Anmäl

Det finns ocksa sakert ett flertal lasare som liksom mig sjalva inte bryr sig om att folja lankar. Tank pa oss och forklara atminstone vad det ar du vill prata om - du har ju plats sa det racker till och blir over...

Hanna, 10:02, 10 maj 2009. Anmäl

Thente är den hyperboliska litteraturkritikens mest kända namn.

Ack Värmeland (du sköna)), 01:23, 10 maj 2009. Anmäl

Här är lite mer Waits för dåliga dagar: <br/>http://www.youtube.com/watch?v=DhM-Dm2PHHo

Jacob, 00:24, 10 maj 2009. Anmäl

Invigningstal del 2: Adolf gör rent hus

Här följer alltså del två av Adolf Hitlers tal om konsten.
Man kan läsa den utan att ha läst den första delen – se förra uppdateringen – och faktum är att kanslern kommer igång ordentligt härnedan. Rena insändarskribenten/bloggaren. 
Vad många av dessa senare dock har missat är att det anses höra till god ton att ange upphovsman om man citerar.
Men nu vet ni vem som sa det först.

………………….. 

[Jag besparar er en längre utläggning om den tyska rasens utveckling, mål och krav på en konst som är lika ren och sann som rasen i sig.] 

Konst kan aldrig vara ett mode. Lika lite som vårt folks blod och karaktär kommer att förändras; på ett motsvarande sätt måste konsten kasta av sig sin dödlighet och ersätta den med värdiga bilder som uttrycker vårt folks levnadslopp och dess ständigt skapande kraft.
Kubism, dadaism, futurism, impressionism etc, har ingenting att göra med vårt tyska folk. Ty dessa koncept är varken gamla eller moderna, utan bara förkroppsligade stammanden av män som Gud har förvägrat nåden av äkta konstnärlig talang och i stället givit dem förmågan att babbla och bedra.

Jag vill därför tillkännage, just i denna stund, att jag har fattat det slutgiltiga, oåterkalleliga beslutet att göra rent hus – precis som jag har gjort på den politiska förvirringens område – och från och med nu befria det tyska konstlivet från dess frasmakeri. 

”Konstverk” som inte kan begripas utifrån sig själva, utan behöver bombastiska bruksanvisningar som berättigar deras existens så att de slutligen kan nå de skrämda själar som tålmodigt orkar acceptera dylikt korkat eller oförskämt nonsens – denna sorts konstverk kommer från och med nu inte längre besvära det tyska folket. 
Alla dessa klatschiga fraser: ’inre erfarenhet’, starkt medvetande’, ’kraftfull vilja’, ’känslor som förebådar framtiden’, ’heroisk attityd’, ’meningsfull empati’, ’uttryck för tidens ordning’, ’äkta primitivism’, och så vidare – alla dessa dumma, bedrägliga ursäkter; detta kliché-babbel, kommer inte längre att accepteras som ursäkter eller ens rekommendationer för värdelösa och i grunden oskickliga produkter.

Huruvida någon har stark vilja och inre erfarenhet eller ej, måste han bevisa i och med sina verk och inte med rappakalja.

Och hursomhelst är vi alla mycket mer intresserade av kvalitet, snarare än av någon så kallad vilja. 
Bland de bilder som ställs ut här, har jag noterat en hel del målningar som får en dra slutsatsen att somliga mänskliga varelser med ögat ser saker annorlunda än hur de egentligen ser ut.
Det vill säga: det finns verkligen män som ser vår nations nuvarande befolkning som uteslutande bestående av ruttna kretiner, och som ser blå ängar, grön himmel, svavelgula moln och så vidare – eller i alla fall, som de säger, upplever dem på det viset.

Jag vill inte här gå in på frågan om huruvida dessa personer verkligen ser eller upplever saker och ting så. Men, i det tyska folkets namn, jag vill förbjuda dessa olyckliga, som helt uppenbart lider av ögonsjukdomar, att ihärdigt kränga dessa missuppfattningar av den värld vi lever i, eller ens beskriva dem som ’Konst’. 
Nej, här finns bara två möjligheter.
Antingen ser verkligen dessa så kallade ’konstnärer’ saker på detta sätt och tror alltså på det de avbildar. I så fall bör vi undersöka deras ögondeformering för att utröna om det är fråga om olycksfall eller ärftlig sjukdom. I det förra fallet kan vi bara tycka synd om dessa olyckliga. Är det emellertid fråga om en ärftlig defekt så borde de bli föremål för stort intresse från inrikesministern, som skulle få ta ställning till om inte arvsanlag som leder till en så fruktansvärd deformitet på något sätt kan stävjas.

Om å andra sidan dessa personer inte själva tror att det de avbildar har något med verkligheten att göra, utan av andra skäl försöker trakassera nationen med denna humbug, så faller sådana försök under strafflagen.

Hur det än är så instiftades och byggdes detta Hus inte för verk av denna sorts inkompetenta eller konstskojare. 
Betydligt mer relevant är det faktum att det arbete som under fyra och ett halvt år har utförts på denna plats, den maximala insats som här har krävts av tusentals arbetare, inte har avsetts att tjäna som exponeringsyta för män som varit lata nog att smutsa ner en duk genom att spilla färg på den i hoppet om att, genom att fräckt propagera för deras produkter som genialiska snilleblixtar, de inte kan misslyckas med att skapa de intryck och kvalifikationer som ger dem tillträde.

Icke, säger jag.  

Fliten hos dem som har uppfört detta Hus måste motsvaras av fliten hos dem som vill bli representerade i detta Hus.
I övrigt är jag inte det minsta intresserad av om konstvärldens pratmakare vill kacka med varandra om de ägg de lagt, och ge varandra sina expertråd.

För konstnären skapar inte för andra konstnärer: precis som alla andra skapar han för folket.
Och vi kommer i fortsättningen se till att folket åter får uppgiften att bedöma sin egen konst.

Jag vill inte ge någon falska förhoppningar.
Nationalsocialismen ser det som främsta uppgift att befria det tyska riket och därmed det tyska folket och dess vardag, från alla de influenser som hotar att undergräva dess existens. Och även om denna rening inte kan ske på en enda dag, så vill jag inte lämna skuggan av ett tvivel om att förr eller senare slår likvidationens timme för de företeelser som har bidragit till detta undergrävande.

Denna invigning inleder början till slutet på den tyska tramskonsten och dess förstörelse av den tyska kulturen.
Från och med nu kommer vi att föra ett skoningslöst krig för att rensa ut de sista ruttna elementen i vår kultur. Skulle det emellertid bland dessa element finnas någon som fortfarande tror sig vara värd upphöjelse, så har han haft gott om tid under dessa fyra år att bevisa det. I alla fall för oss har dessa fyra år varit tillräckliga för att nå en slutgiltig dom.
Från och med nu – jag försäkrar er – kommer alla dessa kotterier av pladdrare, dilettanter och konstskojare som lever på att stödja varandra att elimineras och bannlysas. Vad oss anbelangar kan dessa förhistoriska stenåldersaktiga kulturgamar och konststammare lika gott återvända till sina förfäders grottor och beundra dem med sitt primitiva, internationella klotter.

Men Den tyska konstens Hus i München har rests av det tyska folket för dess egen tyska konst. 

[Talet avslutas med konstaterandet att många äldre konstnärer nu har vågat sig fram efter att – ehuru hårt mobbade – ha målat riktig tysk konst i smyg, samt att Tysklands unga konstnärer nu kan se ”vilken väg de bör välja”.]

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

TV4 och TV3 har ju tagit in en man med exakt de här åsikterna. En man som ska sitta och utröna huruvida unga människor har talang eller inte. Han heter Bert Karlsson och stod 1991 på en ölback på landets torg och företrädde ett missnöjesparti missnöjesparti som förespråkande en restriktivare invandringspolitik. Men vi glömmer fort. Nu sitter han i tv-sofforna igen och nu är det ny lågkonjunktur på gång.

Fletch (Webbsida), 20:56, 5 maj 2009. Anmäl

Nej, A, du är inte den enda som blir ledsen. Hitlers text är så obehaglig att läsa att den är omöjlig att ironisera över. <br/>Tyskarna kunde alltså höra dessa ord redan 1937 och valde ändå att ge Hitler sitt förtroende. Skulle det alltså vara omöjligt att kollektivt förstå konsekvenserna av denna propaganda innan den fasansfulla erfarenheten av förintelsen var gjord? Jag har svårt att acceptera ett sådant resonemang. Skulden vilar tung på i första hand varje tysk som la sin röst på denne man. Vilken skuld som vilar på dem som tittade bort och undvek att motarbeta Hitler är en svårare men inte oviktig fråga.

Musse, 19:53, 5 maj 2009. Anmäl

Precis så här tycker ju jag om Konstfack; om Dramatiska institutet, ja om konst över huvud taget. Tack Jonas!

J., 16:38, 5 maj 2009. Anmäl

Ja där hittade du minsann en talande jämförelse. Sensations-flörtande och extrem för visso, men ändå inte helt fel. Jag skulle skratta om det inte var så tragiskt.

Emil, 13:48, 5 maj 2009. Anmäl

Jaha.. Sannolikt kommer historien att upprepa sig igen. 1937 bekraftade fyra ar i Nazist Tyskland och en arg & galen Hitler hade redan borjat planera andra varldskriget. Den 'lustiga' sammankopplingen ar att manga Europeiska lander idag 2009, ar i precis samma slags bristnings punkt som Tyskland var i 1933. Manga Europeer ar helt enkelt forbannade och ursinniga over att; Svensk, Irlandsk, Belgisk, Fransk, Engelsk eller Italiensk, Hollandsk eller Polsk konst, har nu borjat slangts bort for att gora rum till all ny 'invandrar-konst' vare sig den ar Arabisk, Afrikansk eller Kurdisk. Saledes ar det inte "Politiskt Korrekt" att vara stolt over sitt lands konst-historia i Europa idag. Vi maste 'anpassa oss' till invandrare, EU och oppna granser istallet for oss sjalva, och vi maste 'stodja folk fran andra kulturer och DERAS konst' mer an varan EGEN konst & kultur - Jag ar helt overtygad om att inom de narmsta aren kommer en "ny" Hitler att framsta som en fralsare for manga Europeer igen.

Peter, 12:48, 5 maj 2009. Anmäl

Führern har en del viktiga poänger. Precis som Johan Lundberg, kulturministern och andra borgerliga debattörer menar han att konsten har ett evigt värde. Det Führern kallar "tramskonst" är tyvärr alltför vanligt i vårt samhälle. Jag anser att konsten har eviga Kristna värden och att meningen med avbildning är att nyta samman människan med den obrutna och konstanta kristna traditionen. På så sätt har Hitler rätt, och hans kultursyn är 1000 gånger bättre än den dekadenta vänsterns.

KD_Mormoni, 12:31, 5 maj 2009. Anmäl

Enl Adolf är i så fall enda sättet att skapa konst att fotografera? (Inget fel med det i sig) Det viktigaste med konsten är att den (inte) är korrekt avbildande. Utan som tex Kubismen består av en vackrare utsvävning, dröm "flummeri" egna perspektiv storlekar och former samt orealistiska färger. Flera infallsvinklar på samma yta. Viljan är visst viktigare än "kvalitet" (enl Adolf kvalitet). Klotter nämns också. Och än idag hör jag kritiker, likt Adolf förfasa sig över graffitin och streetart. "För konstnären skapar inte för andra konstnärer" nämner Adolf. Denna kritik finns idag i synnerhet om graffitin. Självklart skall konstnären skapa för andra konstnärer. Lika enkelt som en golfare gärna diskuterar golf med en annan golf intresserad. Äkta Primitivism nämns som något fasansfullt negativt. Länge sedan jag hörde ett så coolt och passande uttryck för konst. Adolf var säkert en duktig konstnär själv. Men hans ide`er om konst är enl mig otroligt provocerande och obehagliga.Molle Konstnär

Molle (Webbsida), 12:17, 5 maj 2009. Anmäl

Johan Lundberg om den meningslösa dekadensen på konsthögskolorna: <br/>Axess chefredaktör: Konstfackseleverna borde återgå till att lära sig rita <br/>http://newsmill.se/artikel/2009/01/29/axess-chefre daktor-konstfackseleverna-borde-aterga-till-att-lara-sig-rita

Erik, 11:32, 5 maj 2009. Anmäl

Är det bara jag som blir lite ledsen av att läsa detta? Är världen endast en fortsatt ekonomisk kris och en Adolf ifrån upprepning av historien? Eller förresten, vi kanske redan har några Adolfar utspridda..

A, 10:26, 5 maj 2009. Anmäl

Invigningstal till Den Tyska Konsten, München 1937.

Följande text är (första hälften av) en översättning av det tal som Adolf Hitler höll vid invigningen av Haus der Deutschen Kunst – som numera heter Haus der Kunst.

Invigningsutställningen uppvisade olika realistiska, neoklassicistiska och heroiska verk som godkänts av det nationalsocialistiska styret. 

 

Samma år, 1937, invigdes den numera mer välkända kontrastutställningen Entartete Kunst, som häcklades och bespottades av partiet och den partibundna pressen. Här ställde man ut avskräckande verk av mentalsjuka patienter och erkända modernister om vartannat – varav de senare hade bannlysts av partifunktionärer.

Till de degenererade hörde Pablo Picasso, James Ensor, Marc Chagall, Paul Klee, Vincent van Gogh, Piet Mondrian, Vassily Kandinsky, Max Ernst med flera med flera.

Vilka som ingick i utställningen Grosse deutsche Kunstausstellung vet jag fan inte.

Utställningen Entartete Kunst lockade över två och en halv miljon besökare – tre och en halv gånger fler än utställningen på Haus der Deutschen Kunst.

 

 ……………………….

När den högtidliga ceremonin ägde rum för fyra år sedan, då vi lade grundstenen till denna byggnad, var vi alla medvetna om att det inte bara var frågan om att grunda en byggnad, utan också att lägga grunden för en ny och sann tysk konst. Vad som stod på spel var våra möjligheter att initiera en vändpunkt i den tyska kulturproduktionens utveckling. 

Tysklands sammanbrott och övergripande urartning hade – som vi alla vet – varit inte bara ekonomiskt och politiskt, utan kanske framför allt kulturellt.
Denna senare process kan inte förklaras enbart utifrån krigsnederlaget. Liknande katastrofer har ofta drabbat folk och nationer, men har också i förlängningen kommit att utgöra ett incitament till rening och inre resning. 

Den ström av slem och uppkastningar som året 1918 kräktes upp över våra liv var emellertid inte ett resultat av det förlorade kriget. Den fick bara hjälp av nederlagets katastrof att komma upp till ytan. I och med nederlaget kom en redan allvarligt sjukdomshärjad kropp att uppleva den inre förruttnelsens fulla kraft. Efter kollapsen av de sociala, ekonomiska och kulturella mönstren, som fortsatte att fungera bara på ytan, triumferade den vämjelighet som så länge dolt sig under dem, och det blev märkbart på alla plan i våra vardagliga liv. 

Helt uppenbart märktes det ekonomiska förfallet tydligast, eftersom just dessa förhållanden påverkar massorna mest kännbart. I motsats till den ekonomiska tillbakagången förnekades den politiska kollapsen rätt ut, eller förblev åtminstone obekant för de flesta tyskar, medan det kulturella sammanbrottet vare sig uppmärksammades eller begreps av majoriteten av vårt folk.

Låt mig göra detta klart:
1. Kretsen av dem som medvetet engagerar sig i kulturella spörsmål är av naturnödvändighet en bråkdel jämfört med dem som måste engagera sig i ekonomiska frågor.
2. På detta kulturella fält, mer än på något annat, har judarna tagit kontroll över de institutioner och kommunikationsformer som sammantagna skapar och därmed slutligen styr det allmänna medvetandet.

Judarna var verkligen klipska, särskilt när de drog nytta av sin position i pressen med hjälp av den så kallade konstkritiken och lyckades med att inte bara förvirra de naturliga uppfattningarna om naturen och konstens mål och mening, utan framför allt med att underminera och förstöra känslan av gemenskap i dessa frågor. 

Konsten, å ena sidan, definierades som rätt och slätt en internationell, samfälld upplevelse, varmed man helt och hållet tog död på alla uppfattningar om konsten som ett integrerat uttryck för en etnisk grupp. Å andra sidan framhävdes konstens förhållande till historien, vilket innebar att det inte längre fanns någon folkkonst eller ens rasbetingad konst, utan bara en allmän konsthistoria.  

Enligt denna teori var alltså den grekiska konsten inte skapad av grekerna, utan av en specifik period som skapade den som ett uttryck för sig självt. Det samma gällde, naturligtvis, för den romerska konsten, som av samma anledning bara råkade sammanfalla med det romerska imperiets uppgång. På samma sätt har de mer sentida av konstepokerna inte alls skapats av araberna, tyskarna, italienarna, fransmännen etc, utan är blott och bart uttryck som har betingats av historien. Därför existerar det idag ingen tysk eller fransk eller japansk eller kinesisk konst, utan helt enkelt bara en ”modern konst”. Följaktligen är konsten i sig inte bara fullständigt isolerad från dess etniska ursprung, utan är också uttryck för en bestämd årgång som idag benämns som ”modern” och därför, naturligtvis, kommer att vara omodern imorgon eftersom den då är föråldrad. 

Enligt en sådan teori kommer faktiskt konsten och konstutövandet att kunna ihopklumpas med hantverket som kommer från våra moderna skrädderier och konfektionsindustrier och på samma sätt anamma maximen: varje år ett nytt mode. Ena dagen impressionism, sedan futurism, kubism, och kanske till och med dadaism etc.  

En ytterligare konsekvens är att man kommer att behöva uppfinna tusentals slående etiketter även för de mest sinnessjuka och fåniga monstrositeter, vilket man också har gjort. Om det inte på sätt och vis hade känts så tragiskt, så hade det varit väldigt roligt att räkna upp alla de slogans och klichéer som den så kallade ”konsteliten” på senare tid har använt för att beskriva och förklara sina usla produkter. 

Fram till dess att nationalsocialismen kom till makten fanns det i Tyskland en så kallad ”modern konst” – vilket självklart, som begreppet deklarerar, innebar att det varje år fanns en ny variant. Men det nationalsocialistiska Tyskland vill ha tillbaka en ”tysk konst”, och denna konst bör och skall ha ett evigt värde, så som alla folks genuint kreativa värden har. Skulle denna konst emellertid åter komma att sakna eviga värden för vårt folk, så kommer det utan tvekan innebära att det saknar värde för oss idag.

Så när grundstenen lades för denna byggnad var avsikten att resa ett tempel. Inte för en så kallad modern konst, utan för en äkta och tidlös tysk konst – eller tydligare sagt: ett hem för det tyska folkets konst, och inte för någon slags internationell konst anno 1937, 1940, 1950 eller 1960. För konsten gror inte ur tiden, utan ur folken. Därför är det av högsta vikt för konstnären att resa monument till sitt folk, och inte till sin epok. För tiderna är ombytliga, åren kommer och går. Allting som enkom skapats under och bygger på en särskild epok kommer att gå under med den.
Och det är inte bara det som har skapats före oss som kommer att bli offer för denna förgänglighet, utan också det som skapas idag eller kommer att skapas i framtiden. 

Men vi nationalsocialister känner bara till en förgänglighet, och det är folkets förgänglighet. Vi känner väl till dess orsaker. Så länge ett folk existerar utgör det emellertid grundpelaren vilken allt flyktigt fladdrar förbi. Det är varat och den bestående fortvaron. Och det är precis av denna anledning som konsten – som uttryck för detta varas essens – är ett monument vigt åt evigheten: ett vara och ett bestående i sig självt.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Glömde en grej: Det största dragplåstret på Grosse Deutsche Kunstausstellung var skulptören Arno Breker, som uteslutande skulpterade nakna, muskulösa och blonda män i klassisk grekisk-olympisk stil. Hans verk har talande namn som "Beredskap" och "Ära".

Olle, 13:38, 3 maj 2009. Anmäl

Nazisternas idé om Entartete Kunst-utställningen gick snabbt i baklås. Partipamparna ville att människor skulle se konsten som ett avskräckande exempel, medan de miljontals besökarna gick dit eftersom det var deras enda chans att se stor konst i officiella sammanhang. <br/>För övrigt ger snacket om den "eviga" konsten associationer till vissa borgerliga kulturdebattörer och politiker.

Olle, 13:30, 3 maj 2009. Anmäl

Såg dig i Mare Kandre dokumentären ikväll. Du fick mig att gråta. Eller det var kanske Kandres avtryck på dig som fick mig att fälla tårar. Fan Fan Fan.

Daniel M, 03:37, 3 maj 2009. Anmäl

OK, tack. Något som jag dock undrar i samband med detta är varför dn inte har har en mer seriös och ifrågasättande arkitekturkritik? Det är ju trots allt en angelägen fråga för många. Eller har alla kulturjournalister gett upp hoppet när det gäller arkitekturen?

Ellie, 00:13, 3 maj 2009. Anmäl