Willy Kyrklund.

En gång försökte jag i egenskap av kulturredaktör beställa en längre text av Willy Kyrklund. Det hade gått mer än tio år sedan hans sista bok, Om godheten och han var den störste levande svenskspråkiga författaren för mig.

Efter några dagar kom ett svar. Ett maskinskrivet A4 där det stod:
”Tack för din förfrågan, men jag är mycket trött och ledsen”.

I dag bör alla vara ledsna, för i dag är Willy Kyrklund död.

När jag nu bläddrar igenom hans produktion på jakt efter något bra och sammanfattande eftermäle, upptäcker jag två saker. Den ena är att Kyrklund fortfarande är den störste svenskspåkiga författaren. I alla fall kan jag inte komma på någon som skulle vara större, på det hela taget.

Det andra är att hela hans produktion – alla romaner, berättelser, pjäser, dikter och anföranden – är ett enda stort eftermäle. På var och varannan sida hittar man möjliga citat som är på samma gång lekfulla och tunga av visdom.

I Mästaren Ma till exempel, faller mina ögon omedelbart på en sida där det står:

Inom sig och utom sig söker människan fästen för sitt liv. Den som har ett fäste utom sig är välbärgad. Den som har ett fäste inom sig är rik. När alla fästen har svikit, kan man börja diskutera om människans villkor.

Han var vis, eller i alla fall melankolisk och lekfull som den måste vara som är vis. Han var spränglärd och använde sig av humanistiska och naturvetenskapliga kunskaper med en häppnadväckande lätthet och elegans som få andra kan efterlikna.

Och han skrev andlöst vackert, med en konkretion som just den finlandssvenska dialekten tycks locka fram ur språket.
Hans anspråk var enorma: att söka förklara människan, Gud, ondskan och godheten, alltet. Och jag tror att han till stora delar lyckades med det.

Willy Kyrklund kunde tala med en tvestjärt om existensen. När man frågade honom vad han egentligen sysslade med som författare, svarade han ibland att han tillverkar tankemodeller.

Man kan få känslan att han var obekväm med tanken på att han hade läsare. Att det innerst inne inte var för oss han skrev, men för sig själv, för att han måste och för att livet är ett schackparti som har gått snett. 

Jag ger upp försöken att hitta ett bra och sammanfattande citat bland alla dessa eftermälen och kristallklara insikter. Tar bara det sista, från den sista bokens sista sida:

 

När gryningen utträder ur sitt gryningskap.
När främlingen utträder ur sitt främlingskap.
När brödrosten utträder ur sitt brödrostskap.
När stenen utträder ur sin stenighet.
När sparven utträder ur sin sparvighet.
När Kyrklund utträder ur sin kyrklundhet.
Denna längtan.
När natten utträder ur sin nattlighet.
När intet utträder ur sin intighet.
Denna ängslan.

 

   

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Läste din text först nu flera månader efter Kyrklunds död. Instämmer i allt, gläder mig åt att du tycker så, hör hans röst läsa de rader som avslutar din text.

Gunilla, 10:04, 21 augusti 2009. Anmäl

Kanske, kanske hjälper Kyrklund oss att lura ödet lite grann. Adjö.

Olof, 00:46, 29 juni 2009. Anmäl

Jag har inte för vana att lipa framför skärmen, men nu blev jag ledsen. Kyrklund gav styrka och kraft - även om det inte var vad han var ute efter.

John-John, 23:37, 27 juni 2009. Anmäl

Ett hjärta förvandlades till ? - på något vis passande.

Jenny Maria, 17:14, 27 juni 2009. Anmäl

Jag vet att alla måste dö. Ändå känns det tomt nu. <br/>Tack för din text. ?

Jenny Maria, 17:11, 27 juni 2009. Anmäl

Litteraturen i brevlådeformat

Det är ganska beklämmande:
När underhållningsmedierna av idag vill föda formatet med någon kufisk författare, så hittar de bara Björn Ranelid (som officiellt gör sitt bästa att dölja att han är en intelligent och bra författare) eller Jonas Gardell (som gör motsatsen) att personifiera en professionell persona som egentligen aldrig har varit särskilt talrik. 

Men författare var roligare förr i tiden.
Senaste numret av tidskriften Parnass (2/2009) påminner om kritikern John Landquist (1881-1974) och hans redogörelse av ett besök hos den August Strindberg vars samlade verk i nationalupplaga han senare skulle komma att vara redaktör för. 

Landquist får ett mycket positivt intryck av författaren.
Allt, från fysik och rörelser till retorik och åtbörder, skvallrade om en intellektuell världsman:

Besöket skulle dock ej sluta utan att jag också fick ett mera deciderat intryck av att det också fanns något sjukt hos denne charmerande man. Jag hade lämnat honom och tagit de första stegen nedför trappan. Då hör jag slammer av någon metall bakom mig. Jag vänder mig om och ser genom Strindbergs brevlåda, vars klaff han öppnat, hans blåa ögon forskande riktade på mig. Det gjorde ett starkt obehagligt intryck. Det var avgjort sjukt, att som Strindberg, böja sig ned i djupt sittande ställning för att spionera på den besökande. 

När jag går igenom de författare jag träffat och de jag hört en massa om – så kan jag ändå inte tänka mig någon samtida kollega till Strindberg som skulle kunna göra något liknande.
Det beror nog bara delvis på att brevlådorna numera sitter vid entrén på det att brevbärarna icke skola ådra sig yrkesskador.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Är det inte ovanligt låg nivå på kommentarerna här? Oj, nu blev det ännu lägre.

Hm, 06:25, 9 juli 2009. Anmäl

så vilka kufiska författare av idag rekommenderar du istället? i mina ögon är ranelid just nu den ende svenske rockstjärnan, en person som är känd över generationer och som alla verkar ha en (ofta stark) åsikt om.

indy (Webbsida), 10:12, 23 juni 2009. Anmäl

och för att författarna icke skola ådra sig yrkesskador heller - för idag är vi ju allihopa August.

tittut, 09:49, 21 juni 2009. Anmäl

Så här i efterhand kan man även se det komiska i det hela, även om knappast Landquist kunde känna det då. Ett slammer, och sedan ett par ögon som stirrar ur en smal springa i en dörr.

Ninna (Webbsida), 10:36, 17 juni 2009. Anmäl

Midsommarveckans panikbelysning och andra rysare

Jag kan bara förmoda att vi är fler än bara jag som upprörs av denna årstids på dessa breddgrader bisarra förnekande av nattens mörker.
Det känns lämpligt att anmoda juni månads obligatoriska läsning: Den irländska pseudonymen Flann O’Briens roman Den tredje polisen

Romanen igenom hänvisar berättaren till sin stora idol, filosofen och vetenskapsmannen de Selby, och romanen fylls av fotnoter som explikerar de Selbys teser och hans uttolkares teser om de Selbys teser och respektive uttolkares förakt för och kamp mot övriga uttolkares tolkningar. 

Men till saken: Genom romanens nyktra fotnoter får vi kännedom om en av många revolutionerande teorier de Selby uppenbarligen ägnade sitt liv åt att befästa.
Jag tycker att just denna är den mest övertygande: 

[De Selby] framkastar idén att natten, långt ifrån att orsakas av den allmänt vedertagna teorin om de planetära rörelserna, berodde på ansamlingar av ‘svart luft’ som frambragts av vissa vulkaniska aktiviteter, vilka han inte behandlar i detalj.

Ungefär hundra sidor senare i romanen återkommer fotnoterna till ämnet, och preciserar ifrågavarande teori som så: 

Inte ens med undantag av den godtrogne Kraus (se hans De Selbys Leben), har alla kommentatorer behandlat de Selbys forskningar rörande natten och sömnen med ansenlig reservation. Detta är knappast att undra på eftersom han hävdade (a) att mörker helt enkelt var en ansamling av ‘svart luft’, dvs en färgning av atmosfären som berodde på vissa vulkaniska eruptioner alltför fina att ses med blotta ögat och också på vissa ‘beklagliga’ industriella aktiviteter som innefattade koltjärebiprodukter och vegetabiliska färgämnen ; och (b) att sömnen helt enkelt var en rad på varandra följande svimningsanfall, framkallade av halvkvävning beroende på (a). 

Det hela låter mycket trovärdigt och dessutom översatt av Magnus Hedlund för Ellerströms förlag 1989. 
Det är en av mina lika många som förvirrade övertygelser att Den tredje polisen torde rimma väl med de intressen som närs av er som följer denna blogg.
Så Gud hjälpe mig.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Arghh...ni är ju hopplösa. Naturligtvis finns Kraus' De Selbys Leben på tyska.

J., 00:03, 30 juni 2009. Anmäl

FINNS DEN PÅ TYSKA?

Kreuzberg erster mai, 19:58, 23 juni 2009. Anmäl

Annars finns den på tyska...

desill, 17:53, 22 juni 2009. Anmäl

Ja, ja, du har skrivit att den finns på tyska. Tyvärr är det bara en bråkdel av den svenska befolkningen som till fullo behärskar språket.

Autonomen, 20:04, 18 juni 2009. Anmäl

Annars finns den på tyska...

desill, 14:10, 18 juni 2009. Anmäl

Annars finns den på tyska...

desill, 22:53, 17 juni 2009. Anmäl

kem, berlin alexanderplatz finns på svenska. Kom i nyöversättning 1980 på eklunds förlag eller nå't. <br/>jt, det är skönt att veta att det finns filosofer som inte böjer sig för de töntiga rationella tankarna.

roslin, 15:34, 15 juni 2009. Anmäl

Rättelse: det ska inte stå "på i", bara "i".

Kreuzberg erster mai, 00:06, 14 juni 2009. Anmäl

Din blogg är bäst. Nu när Peter Englund har slutat blogga är det bara den här och några till som är läsvärda. Förresten: Varför finns inte Berlin Alexanderplatz på i svensk översättning?

Kreuzberg erster mai, 23:05, 13 juni 2009. Anmäl

Ett EU-val och en integritetsfråga

Efter att under veckan ha läst, lyssnat till och sett på den svenska medierapporteringen, inser jag att det av hela befolkningen bara är jag som inte har fått svara på minst en av frågorna Tänker du rösta i EU-valet? och Har du röstat i EU-valet? 
Det var ganska nedslående att känna sig som den enda kvarvarande lilla, vanliga människan utan röst. Och så kom jag ihåg att jag ju har en blogg hos en tidning.
Nu kan jag svara ja på bägge frågorna. 

Valets ahhh! Var Piratpartiet.

Frånsett det faktum att partiets Christian Engström lät som en glatt överraskad bondfångare när han höll ett rörande tacktal inför sina fans:

jag tycker det är så himla fantastiskt att det funkar. Det eh…he..trodde jag aldrig…

…så var jag överlag kluven till partiets enda plattform. 

Alltså, jag betraktar den fria fildelningen som det enda riktigt effektiva sättet att få slippa Beyonce, Alcazar, The Killers, P Diddy, Black Eyed Peas och Kelly Clarkson.  

Å andra sidan får jag utslag när jag hör ordet integritet.

Det är ju ett begrepp som brukade gnällas fram av moderater som fasade vid tanken på att Riksskatteverkets rullor skulle samköras med Försäkringskassans och Free Bank of High Treasoners på Cayman Islands. Ett hot mot integriteten var ett hot mot den ekonomiska brottsligheten liksom, och därmed ett hot mot den genomsnittlige moderaten. 

Men nuförtiden har ju den keynesianska nedsippringseffekten mycket riktigt tagit ett grepp om integriteten.

Kan man säga.

Eftersom den svenska polisen och det svenska rättsystemet numera uteslutande förlitar sig på att brottslingen, i direkt anslutning till brottet, står och vinkar in i en bevakningskamera och skyltar med sitt leg och en tydlig bostadsadress nedskriven på en whiteboard.
Händer inte det så hittar de honom aldrig. 
Så det där med integritet känns lite nja. 

Dessutom noterar jag att Piratpartiets väljare till icke ringa del hade röstat på Sverigedemokraterna om inte Piratpartiet hade funnits.
Stort hmmm där….
Om en person väljer mellan att gå ut och ta en öl tillsammans med en hundskit eller med dig – och väljer dig: hade du sett det som en seger då?

Jag röstade på något annat.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

@J:l åt mig svara så här med färjekarlns ord: <br/>"part false part true, like anything"

indy (Webbsida), 07:37, 17 juni 2009. Anmäl

Indy, my man.. <br/>Okej om du är passionerad och så, men man måste tänka efter flera gånger innan man jämför något med Roxy Musics "For Your Pleasure". <br/>Du nöjde dig med att tänka en gång, eller hur?

J., 00:31, 13 juni 2009. Anmäl

Edward> för den goda sakens skull så kan det sägas att du tycks vara en anständig människa i alla fall. det finns de som regresserar i sin musiksmak med åldern också. själv försvarar jag ibland keanes första album, men aldrig när jag är redlös, enbart när jag är nykter.

Martin, 10:05, 12 juni 2009. Anmäl

Martin> Jag befarar du har rätt. Jag får lyssna på The Killers i ett rum med neddragna persienner där jag redan tvingas lyssna på Broder Daniel och Conor Oberst. Bör kanske tala om att jag är över fyrtio för att mina hemliga orgier skall framstå i sin verkliga tvivelaktiga dager. Officiellt lyssnar jag bara på Dylan och Bach som jag verkligen också uppskattar.

Edward S, 07:58, 12 juni 2009. Anmäl

@J: du har fel om killers. första plattan var tokio hotel. andra plattan var början på något mycket större. tyvärr något mycket större än vad de kunde hålla till tredje plattan. men andra plattan, den är fortfarande tillsammans med roxy musics for your pleasure, suedes dog man star och libertines libertines en av de bästa uppföljarplattorna. och kings of leons också.

indy (Webbsida), 17:56, 11 juni 2009. Anmäl

Dina inlägg är rätt så svåra att kommentera.. Trevliga att läsa men svåra att tillägga saker till. Jag tror det är en komplimang :)

L, 14:03, 11 juni 2009. Anmäl

Jag vill säga detta: <br/>The Killers. <br/>The..."Killers"!!? <br/>Unga mäns motsvarighet till Tokio Hotel. Det bara är så.

J., 01:01, 11 juni 2009. Anmäl

Ja, det kan väl knappast sägas bättre. Instämmer helt och fullt.

Nils Pettersson (Webbsida), 19:15, 10 juni 2009. Anmäl

Skönt att se att det finns någon med vettet i behåll. Klockren iakttagelse vad gäller Engström.

erik, 16:32, 10 juni 2009. Anmäl

*pekar mot Wolodarski's ledare och fnissar* <br/>Förlåter dig ändå så länge du fokuserar på litteraturen, älsklingen.

Slyndrrich, 18:54, 9 juni 2009. Anmäl

En litteraturhistoria (2)

Det berodde på att jag brukade sitta uppe långt inpå natten och arbeta. Fortfarande gör jag så och det är en en i mångas ögon vidrig vana förutan vilken jag hade missat många intressanta episoder som bara händer om natten.
Grannarna vid Järntorget var en sådan episod.
Jag har för mig att det var sent på vintern eller mycket tidigt på våren. Kallt och stjärnklart.
Och de bråkade. Jag hörde det tydligt, men utan att kunna urskilja orden, eftersom jag satt i mitt kök, som jag antar gränsade till deras sovrum.
Jag hade naturligtvis stött på dem förut, hälsat även om jag kanske varit mer hjärtlig än någon av dem någonsin hade varit vid sådana tillfällen. Jag fick alltid känslan att ingen av dem riktigt kunde komma underfund med hur det kom sig att jag var deras granne. Hur hade jag hamnat där, och var inte jag just en sådan som man klättrar i karriären för att slippa hälsa god morgon åt?  
Han såg ut ungefär som en sextioårig vd på Volvo eller motsvarande storföretag och hon var minst 30 år yngre och såg ut som om hon kände en läkare som utan tvekan försåg henne med en avsevärd mängd tabletter, vilka hon flitigt använde.
De hade alltid varit mycket tystlåtna – så som den lite smartare minoritet av klassresenärerna är, som inser att det är bättre att vara tyst och låta fint folk misstänka man kanske är en uppkomling än att vädra sina synpunkter om teaterrepertoaren och litteraturen och undanröja allt tvivel om den saken. De bodde i mittvåningen, som jag gissar var fastighetens dyraste och största, trots att jag inte är säker.
Den här natten försiggick emellertid en diskussion som hastigt gick från infekterad till hetsig, utan att jag kunde höra några detaljer. Bara tonfall, så som man gör när man är liten och ens föräldrar bråkar och man försöker vara så tyst som möjligt för att höra om det är en själv de bråkar om men man blir aldrig riktigt klar över det så man utgår ifrån att det är det nog och man somnar och är helt hopplös hela nästa dag.
Plötsligt smällde det i dörrar därute i det annars tysta, generösa och sobert bemålade trapphuset. Hastiga rörelser i trappan, en ytterdörr som knakade och slog igen två gånger. En upprörd kvinnoröst och porten mot torget.

Det är då man släcker alla lampor och sonderar terrängen utanför, vilket alltså var Järntorget. Först såg jag ingen. Det måste ha varit en vardag, inser jag nu, och förmodligen rentav en måndag eller snarare natten-till-tisdag. Övriga dagar och nätter var det full rörelse på torget, och Burger Kingen snett under våningen brukade locka till sig festfolk som vädrade sin grova berusning på trottoaren utanför. Men ingen annan uppträdde under de fyrtiofem minuter jag stod där i fönstret och glodde som en annan yrvaken tornuggla.
Möjligen var det också ett lätt snöfall den natten. Tjocka, tunga och ljudlösa flingor löstes upp mot asfalten.
Där fanns bara två personer.
Hon hade sprungit ut i nattlinnet. Han hade kommit efter i pyjamas. Bägge var barfota.
Till att börja med var jag en av genderteori uppfylld könsmaktsordningens motriddare, som bara väntade på minsta tecken på patriarkalt övergrepp för att ingripa.
Men det blev inte så. Istället kom jag att känna mig som enda publik till en snudd på outhärdligt sorglig pjäs om något jag inte alls hade att göra med. Jag hade redan bevittnat första akten. Nu var det tyst, och den omisskänneligt göteborgska dimblötan från havet famnade Järntorgets stumma kuliss.
Och så kom hon springande från höger, längs spårvagnsspåren, med honom tio meter efter. Och hon stannade plötsligt och han stannade och hon lutade överkroppen framåt, gestikulerade med armarna och skrek åt honom jag vet inte vad med lungornas fulla blås. Och han var bara tyst och andfådd efter springturen och såg ut att vänta på att hon skulle komma till punkt. När hon gjort det vände hon om och började springa igen och han efter, hela tiden tio meter efter. Jag hörde aldrig vad hon skrek.
Detta upprepade sig, från höger till vänster och tillbaka igen, som en commedia dell’arte som hängt upp sig. Hon skrek och han var tyst, andfådd och avvaktande. Jag minns att jag tänkte: han kommer att få en hjärtattack av detta ovana springande. Han dör i dimman och snöfallet på Järntorget och hon störtar fram och hör hans sista ord, som hon aldrig kommer att berätta för någon, och så lever hon i sextio år till i sin våning tillsammans med sina mediciner bakom fördragna gardiner som håller Järntorget borta.
Där och då skrinlade jag planerna på att ringa någon som kunde ingripa, för det såg mest ut som om hans motiv var att övervaka henne, så att hon inte gjorde något dumt. Skydda henne från hennes egen vrede över vad det nu än var han hade sagt eller gjort. Det var alldeles för sent och alldeles för sorgligt för mig att ens fnissa åt synen av en förment vd klädd i pyjamas, snö och dimma som klumpigt kutar fram och tillbaka efter sin troféhustru över Järntorget i gryningen.
I alla fall så flyttade jag från min våning strax därefter och det var i samband med det som ett av mitt livs större tragedier inträffade…

Tidigare kapitel: (1)

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Jag blir glad av medkänslan i texten, fast historian är sorglig.

Mirjam, 10:05, 8 juni 2009. Anmäl

Att äldre herre jagar trophy wife faller sig helt naturligt, men det är ju ett mysterium varför Järntorget i övrigt var folktomt i en trekvart. Där vistas ju alltid en massa löst folk (t ex jag ibland). Nu blev jag förresten våldsamt sugen på att släntra dit och trycka i mig en big king xxl meal med bacon och plusmeny. Och jag som trodde att jag var immun mot produktplacering i memoarer ...

Håkan Tendell (Webbsida), 14:11, 7 juni 2009. Anmäl

Sorgligt.. Hoppas denna sorgliga pjäs till slut blev refuserad, självsanerad, att hon bröt sig loss, fick hamna i en må bra-historia. <br/>Spännande skrivet i alla fall, kanske rumphugget slut, är det så en historia på något sätt lever vidare inuti?

Lottchen, 18:14, 6 juni 2009. Anmäl

Låt oss bli orealistiska

För er som till äventyrs undrar, så har jag amputerat ett inlägg från igår. Trippelsarkasmen funkade inte och inlägget det anspelade på är borttaget.

Vad som däremot fungerar är den här artikeln. Inte den första jag har läst på temat Vad är riktiga romaner? Men förmodligen det kortaste och mest pedagogiska.

Det handlar om konceptuell fiktion kontra realism och grundtanken är att realismen inte är en realism och att den borgerligt realistiska romanen uppfattas som Romanen på falska och förvirrade grunder, medan den egentliga Romanen är något annat och uppenbarligen alltför besvärligt för många att ta till sig.

Tänkvärt. I synnerhet för oss under Polcirkeln.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Inlägget fanns kvar i min google-reader nyss. Tycker ViLäser-bloggaren var mkt omdömeslös.

Mathimlen (Webbsida), 09:59, 5 juni 2009. Anmäl

Trist. Jag var annars rätt peppad på att komma till receptionen vid tolv idag och backa dig i beefen. Tji fick jag och mina våldstendenser.

Anna, 20:17, 4 juni 2009. Anmäl

"minsta vi läsare kan begära"?? Begära??? <br/>Hosta vänligen upp lite cash så kan du komma och begära.

J., 14:06, 4 juni 2009. Anmäl

Ursäkta, men WTF: när folk börjar blogga om att ha ihjäl varandra, så är väl det minsta vi läsare kan begära att man låter inläggen finnas kvar? <br/>Eller ska vi helt enkelt skita i er från början?

Erik Rudvall, 11:40, 4 juni 2009. Anmäl

Förlaget Asgamen flaxar till igen

Den regnruskiga tisdagen kom med usla nyheter för alla er som trott att bokläsande gör oss till bättre, godare människor. 

Vad å andra sidan mig anbelangar blev jag inte alls förvånad av beskedet att det megalomana Albert Bonniers förlag har snutit Roberto Bolaño från det lilla förlaget Tranan

Det var Tranan som introducerade Bolaño i Sverige, strax innan hans namn viskades fram över hela världen, inte bara den spanskspråkiga, av bedårade läsare.
Det är Tranan som har givit ut två av hans böcker i utmärkt svensk översättning – först De vilda detektiverna (2007) och sedan Om natten i Chile (i vintras).
Flera titlar stod för porten och äntligen hade lyhörda Tranan hittat en rejäl succéförfattare att underlätta finansieringen av den övriga utgivningen. 

Tranan har funnits sedan 1992 och är specialiserat på översatta titlar från de delar av världen vi sällan eller aldrig möter i litterär form, det vill säga snart sagt samtliga utom USA och England.
Sedan 2006 ger Tranan också ut barnböcker från hela resten av världen, under namnet Trasten. 

Alla mindre förlag behöver någon mer eller mindre storstjärna som drar in pengar. De flesta satsar på att lansera en eller annan potentiell ny deckarstjärna som retar kräkrefkexerna på mer känsliga läsare.
Tranan satsade på Roberto Bolaño för att han var bra.
För att de skulle givit ut honom även om han inte sålde så värst. 

Men det har han gjort.
Och förlaget Tranan har förmodligen sett fram emot något mindre plågsamma ekonomiska förhållanden. 

Och då kommer förlaget Asgamen med sedelbunten. 

Jag var rätt övertygad om att det skulle hända, redan när jag läste och recenserade Bolaños sista, ofullbordade roman 2666 i engelsk översättning.
Men på Tranan var man inte så orolig. Det tillhör inte god sed att stjäla andras surt odlade levebröd sådär.
Menade man.

Visst….

Inte ens i den kriminella gängvärlden gör man så. Man klämmer de små affärsidkarna på några procent för beskydd.
Säkert hade Bonniers kunnat komma överens med Tranan om att det fattiga förlaget betalade en summa till det flottfeta förlaget för att få behålla Bolaño. 
Men förmodligen vill man på Asgamen se till att också förnedra idealisterna rejält.
Man vill se dem gråta.
Och kalla det för bara bissniss

Om Tranan hade slarvat med översättningar, distribution, ekonomi och annat, så hade där ju funnits laga skäl att rädda den svenska utgivningen.  
Men det har Tranan inte gjort.
De har skött Bolaño föredömligt i vackra volymer och sett till att ge ut en pocketutgåva av De vilda detektiverna när intresset ökat.
Ingen kan säga att ett megakorporativt förlag kan ”göra mer för att tillgängliggöra ett angeläget författarskap” eller vad det nu är för mediatränat skitsnack såna där rövarbaroner brukar kväka ur sig.

Nej, detta är sannerligen bara bissniss – eller vad man nu kallar det när en snorrik gubbdjävel spöar ett förskolebarn och snor hennes glasspengar. 

Avslutningsvis vill jag understryka att jag inte alls vill uppmana någon att ställa sig och pissa på ytterdörrarna till Albert Bonniers förlag (Sveavägen 56) eftersom det är illegalt.
Men jag hade förstått om någon ändå gjorde det.

Ulf Erikssons profetiska essä om Bolaño och 2666 i DN
Min betydligt mindre begåvade recension av 2666 i DN 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (37)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 37

Dessutom är det riktigt osmakligt att dödsboet väljer att byta förlag för att maximera vinsten, när inget tyder på att författaren hade velat det - vilket alla som inte är obildbara tonåringar inser omedelbart.

Ckarion, 16:38, 19 juli 2009. Anmäl

Å ena sidan är det väl bra att man kan vara anonym, annars skulle väl några här nedan inte lämna någon kommentar alls. Å andra sidan skulle jag v ä l d i g t gärna vilja veta vilka de människor ä r , som VILL försvara Bonniers i den här saken... För självklart har Thente rätt, hela vägen, både i ton - tack! - och i sak, och både i själva blogginlägget, och i sin vidare kommentar här nedan.

karma-hittar-dig, 01:07, 21 juni 2009. Anmäl

Ok. Signaturerna Martin och Förläggare har varsin bra bok att inkassera som pris för uppvisande av en experimentell etik som får till och med en så djupt deprimerad människa som jag att finna tröst vid tanken på att ni i alla fall är två. Skicka mig era adresser så skickar jag nåt tillbaka.

J., 00:23, 17 juni 2009. Anmäl

Två helt olika etiker verkar krocka med varandra: den ena säger att du får göra allt för att maximera vinsten och fördelarna (karriären) för dig själv. I storbusinessens värld är man hjälte om man på vägen trampar på några lik. Den andra etiken säger att jag inte får beröva någon annan dennes levebröd. Det innebär inte att jag inte skulle få bedriva vinstgivande verksamhet, bara att jag inte medvetet får sätta andras levebröd på spel. Det resonemang som ger vinst i karriären skulle nog förläggaren inte våga framföra för sin mormor eller farmor, ty då skulle han nog få skämmas rejält. Bonniers bästsäljande författare Grisham skildrar detta på nytt i nästa bok på svenska. Konservatismen har inte bara nackdelar. För trettio år sedan hade inte Bonniers förläggare resonerat som i dag.

Förläggare, 07:51, 13 juni 2009. Anmäl

Skönt att du vågar dissa gamarna! <br/>http://www.unnidrougge.com/2009/06/01/mer-eller-ba ttre/

Unni Drougge (Webbsida), 19:56, 12 juni 2009. Anmäl

Vän av ordning resonerar som en obildbar tonåring. <br/>Det handlar i förlängningen inte enbart om vilket förlag Bolaño "borde" hamnat på utifrån ekonomiska incitament (kan det finnas några andra i det här fallet?), utan vilka konsekvenser det får för mångfalden på marknaden, vilket i sin tur kan komma att färga av sig inte bara på folks läsvanor och litterära bildning, men även framtida författarskap. Mellan två onda ting, en reglerad (i vissa hårdkapitalisters ögon "överreglerad") marknad eller en klar merpart av utbudet bestående av minsta gemensamma nämnare som trycks ner i halsen på folk, väljer jag det förstnämnda, ty [...här genomgår inlägget en metamorfos till en harang angående kapitalismens luftslott, peak oil, fraktionella banksystem osv osv.] <br/>Får jag önska så önskar jag ett ex av Maldorors samlade verk, tack.

Martin, 16:39, 12 juni 2009. Anmäl

Skall nedanstående träskmark bli slutord i denna tråd? Verkligen? <br/>Mmm...precis. <br/>Jag har också Bonniers i ryggen, så jag kan också sätta mig på vem jag vill. <br/>Så jag uppmanar alla intelligenta läsare av denna blogg att dissa föregående inlägg, vilket inte blir svårt. Inlägget måste innehålla satsen "obildbar tonåring". Den som dissar bäst vinner en bra bok. <br/>Pengar är makt.

J., 01:18, 11 juni 2009. Anmäl

Vem behöver en Bolaño bäst? En fråga som helt missar målet. Författare fördelas inte ut efter var de bäst behövs utan författare går dit de trivs bäst, får bäst betalt eller till det enda förlag som ger ut dem. Jag upplever det som om Thente tar ställning för förlag och kulturarbetare (förlagsarbetare) inte författare (och i förlängningen böcker). Det är förvisso inget fel i det men man kan knappast skylla Tranans miss på Bonniers, det är m.e.m. föryckt. Om ett mindre förlag som t.ex. Tranan vill ha en lyckad utgivning så får de kontraktera sin författare ordntligt. Det här luktar unket...och angående portningen, lycka till!

vän av ordning, 17:47, 9 juni 2009. Anmäl

Det här är en bokblogg. <br/>Den tar ställning för böcker. <br/>Tranan översätter och publicerar en mängd böcker av författare vi aldrig hade hört talas om försåvitt Tranan inte fanns. <br/>Bonniers ger mest ut översättningar av angloamerikanska bästsäljare som - tror jag - de allra flesta svenska bokläsare kan läsa på originalspråk. <br/>Vilket av dessa förlag behöver en Bolaño bäst? <br/>Vilket alternativ gagnar bäst svenska bokläsare och svensk litteratur överlag? <br/>Ni som svarar fel på de frågorna är portade från denna blogg.

J., 23:22, 8 juni 2009. Anmäl

den senaste kommentaren visar ju bara att det inte räcker nånstans att moralisera över sådant... bokmarknaden är för monopoliserad genom sambanden mellan olika led och detta är en sak som konkurrensverk och lagstiftning kan komma åt. DEn senaste kommetaren visar ju verkligen att vi måste vara "med" tiden och göra något radikalt åt det faktum att marknaden gått över styr genom det koncentrerade ägadet... tvång att splittra upp ägandet alltså. Kapitalismen är det bästa system som finns, men den fungerar bara om den regleras,,, annars blir glufsglufs för stort och girigt

lars g, 20:28, 8 juni 2009. Anmäl