Alla behåller sin plats i kön, fatta!

Jag har förstås information från den insida av boxen jag dessvärre alltmer tvingas tänka inifrån, om att det litterära manifest som jag tidigare har hänvisat till inte kommer att stå oemotsagt.

Det är utmärkt.
Av tidigare anförda skäl, nämligen att jag är gaaaaaanska trött på att svenska litteraturdiskussioner alltid måste handla om vem som döljer sig bakom pseudonymen X eller hur författaren Y vågar skriva att journalisten Z offrar spädbarn i källaren.

Jag antar att jag i detta liknar en mycket mycket gammal människa på ett ålderdomshem långt borta, som rycker till när en personal tappar kaffebrickan i golvet och utropar:
-Huh?? Nu jävlar hände det nåt!

Innan han återgår till slummern och drömmarna om konkretismen, typ.

Upplivad som jag blev skrev jag upptakten till en banbrytande deckare som jag tänkte skriva färdigt när jag har fått sparken och behöver en mängd euro. Jag tror jag ska kalla mig John Threnter.

 

Stockholm har inga problem med den miljöpåverkan som förr kallades smog men sedan ett dussin år diskret avfärdas som inversion. Däremot kan den svenska huvudstaden demonstrera en imponerande uppsättning andra klimatrelaterade olägenheter. Som de nålaktiga fragment av nederbörd en skoningslöst nordostlig vind slungade mot ofrivilliga flanörer på stadens gator den 12:e februari.
Människan, naturen, döden och möjligen slumpen är nu en gång förbundna, och hade det inte varit för den hårda vinden så skulle Gustaf Erikssons vanliga promenadväg mot kontoret på Riddarholmen ha löpt så som den gjort de senaste tjugotvå åren.
Men denna morgon kunde han inte kontrollera sitt armbandsur mot tornuret i Riddarholmskyrkan, eftersom han var tvungen att använda bägge händerna för att sluta vinterrockens kragar tätt mot vinden.
Vid en särskilt omild attack från nordost tappade han taget om rocken och vände sig mot Strömmen för att i lä samla kraft och åter få grepp om den vardagliga rutinen. Det var inte så långt kvar till den tunga ekporten och skyddet därbakom.
Han skulle precis vända sig om för att fortsätta sin vandring då han uppfattade en oegentlighet i strömmen.
Oegentlighet.
Det var det ord han senare skulle komma att använda då han, först för polisen och mycket kort därefter pressen, beskrev denna sekund av upphävd verklighet.
När han var tolv hade han under lovet, på sin fars uttryckliga och odiskutabla önskan, arbetat några veckor hos en bonde i närheten av den hyrda sommarstugan. En mulen gryning strax efter midsommar hade han genomlidit en traditionell grisslakt med allt vad det innebar av naket våld och framvällande blod och inälvor.
Det var därför Gustaf Eriksson, då han skyggande från stormen råkade fästa blicken på det som sakta flöt förbi därnere i strömmen, för några sekunder var övertygad om att det var en nyss slaktad gris.