Molmar i mull

I sitt proto-antropologiska storverk Den gyllene grenen (1890) finner James G Frazer anledning att diskutera det svenska firandet av valborgsmässoafton.

Första maj är en stor folkfest i mellersta och södra delarna av Sverige. På kvällen före denna högtid tändas väldiga bål, till vilka man skulle tända eld genom att slå två flintstycken mot varandra, på alla kullar och bergstoppar. Varje stor by har sin egen eld, kring vilken ungdomen dansar i ring. De gamla lägga märke till, huruvida lågorna flyga åt norr eller söder. I förra fallet kommer våren att bliva kall och sen, i senare fallet blir den mild och varm.
(Ernst Kleins övers) 

Självklart finns här också andra traditionella inslag: bortskrämmandet av de onda makter och asociala varelser som har rusningstrafik under valborgsmäss.

Nuförtiden går den dansande ungdomen i skolan på valborgsmässoafton. Och de gamla, som borde betrakta vindriktningen, jobbar.

Jag vet att jag har rätt när jag hävdar att valborgsmässoafton borde vara ledig och att den är betydligt viktigare än den mysteriösa nationaldagen eller någon av de komiskt anakronistiska kristna högtiderna.
Med Valborg talar vi traditioner på riktigt – inga köpeshögtider härledda från Bibeln och Disney eller beroende av den där franska stekarfamiljen som en gång köpte den svenska tronen mot att de hostade upp till statsskulden.

Billigt, i bägge bemärkelser.

I dag på valborgsmässoafton tänker i alla fall jag tända på för att skrämma bort onda makter. Och då syftar jag på mig själv. 

Ett mer sentida antropologiskt storverk som knappast har förlorat i aktualitet är bulgaren Elias Canettis Massa och makt (1960). Han ägnade trettio år åt att skriva det. Finns det någon människa man borde väcka åter till livet så är det Canetti, på det att han må tillfoga en del 2 som tar upp de massor och den makt som format sig efter 1960 och efter 1994, då han avled i Zürich.

Canetti artbestämmer bland annat olika sorters massor och analyserar hur de fungerar och varför. En mindre variant av massan är flocken:  

[…] mycket som är arkaiskt i våra moderna kulturers liv kommer till uttryck i flockar. Längtan efter ett enkelt eller naturligt liv, efter befrielse från tvånget och alla bindningarna i vår tid, har just denna innebörd: Det är en önskan om ett liv i isolerade flockar. Engelska rävjakter, havsseglatser i små båtar med små besättningar, bönecirklar i ett kloster, expeditioner till okända länder, ja, till och med drömmen om att leva tillsammans med några få andra i en paradisisk natur, där allt så att säga förökar sig självt utan ansträngningar från människornas sida – alla dessa arkaiska situationer har en föreställning gemensam om ett ringa antal människor som är väl förtrogna med varandra och delaktiga i ett klart och orubbligt förehavande, som är tydligt bestämt eller avgränsat.
(Paul Frischs översättning)

Efter denna definition övergår Canetti – oroande nog – till att diskutera lynchjustis. 

Tidigare i studien har han analyserat massans benägenhet att förstöra.

Den enskilda människan själv har känslan av att hon överskrider sin persons gränser inom massan. Hon känner lättnad, eftersom alla de avstånd har upphävts som tvingade henne att falla tillbaka på sig själv och sluta sig inom sig själv. Genom att få avståndets börda avlyft från sig känner hon sig fri, och hennes frihet ligger i att överskrida dessa gränser. Det som har hänt henne skall också vederfaras andra, hon väntar detsamma av dem. Ett stengodskärl retar henne därför att det ingenting annat är än en gräns. Ett hus retar henne med sina låsta dörrar. Riter och ceremonier och allt som innebär avstånd hotar henne och ter sig outhärdligt för henne.  

Det är just partier som dessa som jag hade önskat att Canetti fått möjligheten att utveckla. Bland annat mot bakgrund av företeelser som just bloggar och andra så kallat sociala communities.

Ett av de mer intressanta svenska exemplen att i så fall diskutera är Flashback.

Visst, du vet vad jag menar. När kvällstidningarna skriver om någon känd kändis som snortat koks, så går du in på Flashback för att kolla vem det är. Eller om du vill veta var man säkrast kan hitta magic mushrooms i Småland. Eller om du vill ha det bekräftat att svenska medier styrs från Jerusalem.

Själv har jag följt Flashback sedan det var en fanzine som hette Dead or Alive på 80-talet. Sen blev det ett magazine och därefter en sajt.

Även journalister går in på Flashback när de undrar vem den där kändisen egentligen är.
För på Flashback finns det alltid någon som vet.
Det kan vara grannen.
Taxichaffisen.
Flickvännens kusins ex.
Vårdbiträdet.
Bartendern.

Och alla vill de göra succé. Alla vill ha den där credden som det innebär att droppa Namnet.

Elias Canetti igen: 

Men det som driver en att krama sönder något är i ännu högre grad förakt än fara eller raseri. Något mycket litet som knappt räknas, en insekt, kramar man sönder, eftersom man annars inte skulle veta vad som händer med det. Människohanden förmår inte bilda en tillräckligt liten hålighet för det. Men bortsett från att man vill göra sig av med en plågoande och även vill vara säker på att man verkligen har blivit kvitt den, förråder detta beteende mot en fluga eller en loppa  vårt förakt för det totalt värnlösa, som lever i en helt annan skala än vi vad gäller storlek och makt, för sådant som vi inte har någonting gemensamt med, som vi aldrig kan förvandla oss till, som vi inte är rädda för om det då inte plötsligt uppträder i massor. Att förstöra dessa oändligt små varelser är de enda våldsdåd som går ostraffade även i vårt inre. Deras blod kommer aldrig över vårt huvud, det påminner inte om vårt. Vi ser inte in i deras bristande ögon.

För ett par år sedan stötte jag på en ganska nedgången rockstjärna nere på parkeringsplatsen. Hon hade ett liggunderlag under armen och jag tror att hon kanske försökte ta sig in i en av bilarna i jakt på en sovplats.
Lustigt nog hade jag samma kväll illegalt laddat ner ett par av hennes hits och jag insisterade på att betala för dem, kontant rätt i handen.

Hon tog emot pengarna med en underfundig min.

Sen satt vi hemma hos mig och snackade tills jag blev trött. Hon var blixtrande smart och snabb i konversationen utan att ens ge detta faktum en tanke.

Jag har förresten bloggat om det här förut. 

I alla fall så sade jag att hon kunde sova över om hon ville. Sno ingenting bara, sade jag, som en Farsa-på-stan turning tough samaritan, och däckade på soffan.
På morgonen var hon borta och hade lämnat liggunderlaget och en del andra prylar.
Några dagar senare hittade jag de 60 spänn jag hade gett henne som ersättning för att jag laddat ned hennes låtar, nerknölade i min datorväska.

Någon månad senare slog det mig att jag borde lämna tillbaka hennes prylar.

Efter att ha hört mig för med en handfull kollegor som inte visste var man kunde få tag på henne, gick jag självklart in på Flashback.
Där fanns en lång lång tråd av lustiga anekdoter.
En av de senaste handlade om hur skribenten hade stött på henne tiggande utanför Mc
Donalds vid Slussen.

Han tyckte det var fruktansvärt komiskt att han hade fått henne att sjunga en av sina största hits a capella för en tiokrona, och dessutom dansa.
Det var så tydligt att skribenten var van att få beröm för den sortens inlägg.
Hela internet förvandlades plötsligt till en skolgård på mellanstadiet och för min egen del växte driften att ta död på den där skribenten, under förutsättning att det tog minst en månad.
En förmildrande omständighet var att inlägget därefter var mycket indignerat och talade om människosyn och sådant mindre publikfriande.

En annan rockstjärna, Roger Waters, som i mycket ledde Pink Floyd, gestaltade sin egen biografi, sina egna och möjligen hela sin generations trauman samt idolskapets baksidor i och med eposet The Wall.
Jag vet mycket väl att miljoner ryggmärgar pumpar antikroppar mot Pink Floyd i allmänhet och The Wall i synnerhet, men frånsett frågan om huruvida det är rock’n’roll eller icke så är det ett alltigenom fascinerande requiem. 

Hursomhelst så har Waters i diverse intervjuer isolerat det ögonblick då The Wall koncipierades.
Det var en konsert i ett pärlband av många andra konserter på en turné och Waters retade ihjäl sig på ett fan som stod nära scenen och ideligen vrålade låtönskningar – gärna under de mer finstämda partierna.
Till slut fick Waters nog, och spottade på grabben.

Vem som helst kan väl förstå honom, men för Roger Waters innebar detta starskottet för den grundliga självrannsakan som skulle komma att bli The Wall.
Man kan associera till monstren i B-skräckfilmerna som utropar: ”What have I become!??”

Man kan också dra sig till minnes Elias Canettis resonemang om hur lätt det är att ostraffat krossa varelser vi betraktar som lägre än oss själva.

Allt detta handlar ovanstående självklart om bloggosfären, och om mig och denna blogg i synnerhet.
Det är alldeles för lätt att bli sektledare på nätet. Sållningsprocessen går av sig själv och vad man än gör eller säger så kommer åtminstone 90 procent av den edsvurna menigheten att säga amen. 

Men jag återkommer till detta.

Måste ut och påverka nu.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Mja, nu måste jag ju säga emot... (det blir lite för tydligt när du skriver ut det =) Roger Waters spotteri förblev inte ostraffat i hans inre, alltså betraktade han inte fan(skap)et som lägre stående, om vi tar Canettis för sann. Extrapolera om du vill. Själv föraktar jag folk mer än myggor...

JJ, 14:21, 10 maj 2010. Anmäl

Låter lovande, karman har varit lite sunkig emellanåt i den här bloggen.

Nina, 12:38, 2 maj 2010. Anmäl

Slits mellan tvånget att kommentera att det här var det klokaste du skrivit på länge och motviljan mot att gå på en sådan lätt fint. <br/>Men nog är det lite muntert att den mest reflekterande och tankeväckande kulturtexten på länge publiceras i en blogg och inte på kultursidan.

gitto (Webbsida), 11:44, 1 maj 2010. Anmäl

Det är så bra, du måste skriva nåt längre skönlitterärt. Kom igen!

blabarspaj.se (Webbsida), 02:44, 1 maj 2010. Anmäl

Kvittrar i dur.

Christian, 20:54, 30 april 2010. Anmäl

FFS!

Taktiken att alienera såväl elit som vanligt folk har ju gått som på räls.

Min strävan att från den här bloggen stöta bort alla som inte antingen är identiska kopior av mig själv eller groupies, tycktes vara på god väg att lyckas.

Men så blev jag av skadeglada kollegor uppmärksammad på att Svensk tidskrift gillat vad jag skrev om Slussen och kultureliten.

 

Jag kände mig som man gör om sommaren, när man tror att allting är fixat för en lugn stund med Bakunins samlade skrifter i hängmattan. Myggspiral, saftfälla för getingarna, ölfällor för mördarsniglarna, luftvärn mot nyckelpigorna och Voivod mot grannarna.

 

Och så kommer där självklart en oförutsedd fiskmås från Helvetet som vill etablera revir kring kaffekoppen.

 

Alltså och således vill jag klargöra mina visioner för ett framtida Slussen:

 

Jag tänker mig att Reclaim the Street ska få planera trafikkarusellen hur de vill under villkor att de leder söderleden mot en enorm bilskrot utanför alla kommungränser.

Det skall finnas bokbord med uppbygglig litteratur och Che-badges till försäljning.

All övrig kommersiell verksamhet inom en radie av 500 meter från Slussens ytterområde skall bannlysas och samtliga bostadsrätter exproprieras av Staten för att göras om till kulturhus och vänsterkollektiv.

Gamla stan blir en indieklubb.

 

Nu kan jag väl inte ha missat någon?

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Thente-groupies är alltså.. vi som kommenterar här?

Alex, 00:12, 4 maj 2010. Anmäl

China Miéville hade definitivt stött den visionen för Slussen.

Lukas, 09:47, 29 april 2010. Anmäl

Rekommenderar China Miéville eller Charles Stross som avkoppling.

Slyndrrich, 10:02, 27 april 2010. Anmäl

Snacka inte bara, DO IT!!

Daniel, 19:06, 26 april 2010. Anmäl

"Thentes dissidens", haha, eller som det brukar heta: lol!

F., 14:17, 26 april 2010. Anmäl

Thönte.... ja, den var kul redan på mellanstadiet.

j., 21:35, 25 april 2010. Anmäl

...det är nog bara Svensk Tidskrift som använder uttrycket "Vafalls!" nuförtiden. Och det har de snott av överste Gyllenskalp.

stefan sand, 13:27, 25 april 2010. Anmäl

Okej, back on track nu. B-ö-c-k-e-r, Böcker! (melodi: Nu tar vi dom). <br/> När får t ex Natur och Kultur tummen ur och översätter Albert Sánchez Piñol "Pandora i Kongo" efter kulturgärningen med "Kall hud"?

John-John, 13:15, 25 april 2010. Anmäl

Tiga är guld

I P1 häromdagen diskuterade man kommentarerna.
Nätläsares kommentarer alltså, och närmare bestämt de kommentarer som postas efter artiklar och opinionstexter på etablerade mediers webbsidor.

De är ju en tillgång och ett problem, kommentarerna, vilket nästan alla som har följt till exempel den här bloggen har kunnat erfara.

Tillgången består i att världen är full av experter som förhoppningsvis kan lite mer än den ytbredare bildade artikelförfattaren, och kan tillfoga ytterligare värdefull information och perspektiv.

Problemet består i att världen är lika full av arslen.

Nå.
Radiodiskussionen handlade om hur man som hallstämplat medium – med Ansvarig Utgivare och allt – hanterar alla dessa arslen för vilka nätet har inneburit en ny vår och ibland rentav berömmelse.

Lösningen för nästan alla dagstidningar finns i Varberg, i form av ett företag som säljer censur.
Det låter bryskt, men vad detta företag sysslar med är att läsa igenom uppdragsgivarnas kommentarsfält och ta bort så många arslekommentarer de hittar.
Ni vet, det vanliga: personangrepp, namns nämnande, extremare avvikelser från ämnet i syfte att peka ut enskilda befolkningsgrupper och annat sådant.

Två skilda röster från tidningen Expressen uttalade sig om detta. En var reporter, en var chefredaktör och bägge var oense.

Reportern tyckte att tidningen själv skulle sanera bland kommentarerna. Om man ens skulle göra det. Så vitt jag begrep hade han helst velat låta alla kommentarer stå kvar, eftersom han ”ville veta vad läsarna tyckte”.

Chefredaktören tyckte det var bra med någon utomstående som gjorde jobbet.

Jag måste nog hålla med chefredaktören i det här fallet. Öppna ett forum för arslena och de tar över fullständigt, eftersom de i allmänhet avtjänar straff för något hat- eller kvinnofridsbrott och sitter med fotboja framför datorn och har all tid i världen att kommentera whatever.

Askmoln? Ja, där ser man fanimig hur det går när man släpper massinvandringen fri.

Jag säger bara Newsmill, som har utvecklats till just en sexårsverksamhet för arslen.

Och dessutom: vad är det för jävla reporter som som ser ”vad läsarna tycker” som ett rättesnöre?
Är det sånt man lär sig på journalisthögskolorna? Lyssna noga på vad arslena har att säga och sträck ut tungan så långt du kan?

Groteskt.

Men så har jag bittra personliga erfarenheter av den där varbergska censurbyrån.
Jag vet ju inte vad de tar bort, bara vad de lämnar kvar – och redan där har jag allvarliga betänkligheter mot processen.

Jag har nämligen vid flera tillfällen upptäckt att man i Varberg har suddat ut mina egna kommentarer till andras kommentarer i min egen blogg.

!!!

Uppenbarligen måste jag inleda förhandlingar och kanske komma överens om någon dold tag som visar att det faktiskt är jag själv som har kommenterat.
Och inte något arsle vem som helst.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (50)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 50

Heeeej Thönte! Tiga är guld var det ja...

Jim, 18:15, 12 juli 2010. Anmäl

just den här beklagligt vanliga formen av argumentation mår jag illa av och kan nog förklara stora delar av den svenska ohälsan. det är detta extremt arroganta fientliga tilltal som skapar psykisk obalans hos den tilltalade och den baserar sig på ren illvilja till skillnad mot logisk och argument. den har alla delar av en mobbares retorik, är till för att skada och kan ej försvaras mot. sådan är den svenska debatten.

m, 18:32, 27 juni 2010. Anmäl

Det var värst vad folk tog åt sig. Antar att det beror på att de vet att de brukar skriva saker som de aldrig hade vågat säga om de inte var anonyma. <br/>Sedan det här med att få reda på vad läsarna tycker; då ska man inte läsa kommentarer, snarare tvärt om. Det borde t.o.m. journalister på Expressen veta... <br/>Skönt att ha dig tillbaka Thente. Och fortsätt hålla plebejerna på mattan.

Johan, 13:29, 10 maj 2010. Anmäl

Haha Newsmill dödar själen, eller åtminstone tron på mänskligheten. Kul att du bloggar igen.

Alex, 00:01, 4 maj 2010. Anmäl

Intressant att Dagens nyheter kallar dom som ar kritiska till massinvandringen och till nedskarningarna inom aldrevard och skola for arslen. Likasa de som ar oroliga for det okande valdet benams arslen. Mycket underlig attityd fran DN gentemot sina lasare maste jag saga. Vad jag tycker om journalister far jag inte skriva har for da censureras min kommentar (det gor den kanske anda).

Charles B, 08:50, 3 maj 2010. Anmäl

Problemet är att chefredaktörer och journalister inte ägnar sig år journalistik utan propaganda. I stället för att granska makten har ni blivit dess medlöpare som ägnar sig åt politiska agendor och för medborgarna bakom ljuset. <br/>En riktig tidning skulle naturligtvis arbeta för att informera sina läsare om verkligheten och tacksamt respektera alla kommentarer så länge de inte strider mot lagen om yttrandefrihet. Det är bra att ta bort spam, dubletter och lagvidriga kommentarer. Thats it.

Johnny, 23:10, 2 maj 2010. Anmäl

Man kan ju fortfarande vara respektfull även om man är oense i sakfrågor. Det kan ju vara jobbigt och svida ordentligt att folk kan vara så oförskämda att de har en annan uppfattning om hur världen runtomkring gestaltar sig och hur det ska åtgärdas. Om de dessutom har fräckheten att ta fram fakta och statistik som stöder deras tes då vet i sjutton om inte jag också skulle vilja censurera andra ;-). Att en journalist de facto brydde sig om läsarnas åsikter visar att alla ni inte blivit elitister.

Skönt med sjävinsikt i slutet ;-), 21:28, 2 maj 2010. Anmäl

Om jag lovar att tycka precis som du kommer ni i ert hippa gäng att acceptera mig då. Jag vill ju så gärna vara en av er lika fräck, tolerant och kosmopolitisk. Snälla snälla snälla snälla.

Sune, 20:32, 2 maj 2010. Anmäl

Det är bara att konstatera att två blogglänkar har satts till denna artikel, båda är bortcensurerade! <br/>När man läser DN:s regelverk för artikelkommentarer står där inget om att de har börjat med industriell kommentarscensur, se <br/>http://www.interaktivsakerhet.se/Default.aspx?tag= mediaCompanies

Ralph Haglund (Webbsida), 14:49, 2 maj 2010. Anmäl

Vilken elitistisk smörja. <br/>Det är bara att inse att gammalmedia med sin åsiktsdiktatur och censur har förlorad tolkningsföreträdet och det för alltid. <br/>DN, SVD och era likar kan inte sätta dagordningen mera, inte styra vad som är "hot or not" i politiken och ni går sotedöden tillmötes. <br/>Sen kan ni sitta där med er "interaktiv ssäkerhet" i er lilla klubb för inbördes beundran, saknad av ingen.

peerpede, 08:10, 2 maj 2010. Anmäl

Inte alla slussar är öppna

För närvarande sitter jag på restaurang Kultureliten vid Slussen och stirrar ner i menyn.

Oplockad gås i sitt eget spad.
Biff.
Varm fisk.

Ananas och järpe.

Slikt.

Länge funderade jag på hur jag på bästa sätt skulle göra mig extremt impopulär, eftersom jag är övertygad om att man som kritiker så måste förfara åtminstone en gång om året för att göra sig av med eventuella illusioner och lojaliteter.

Så jag skrev en sk drapa om hur less och skeptisk jag blir varje gång den sk Kultureliten drar till sk storms för någonting. Denna gång stormades det kring ombyggnaden av Slussen. I Stockholm alltså.

Men jag har stött på fenomenet många gånger tidigare, i en uppsjö av svenska städer.

Leta upp nån lokal poet, bokhandlare, biblioteksbesökare eller violoncell och sträck fram en protestlista så skriver de på.
Mot nedläggningen av den och den tidskriften.
Mot rivandet av den eller den gistna foxtrotlokalen, rest 1972.
Mot ansningen av den där häcken längs Fjärsens väg som är så fin.Mot en teaternedläggning som innebär att vi inte längre har en teaterscen per person i Sverige.

De skriver alltid på, de välvilliga. Och varje gång de ger fan i att begrunda andra fakta än hjärtats – såsom ekonomiska aspekter, tekniska, demokratiska, förnuftsrelaterade etc – så devalverar de sitt eget värde.
Det blir som när Allen Ginsberg och hans polare slog sig ned utanför Pentagon och tog i för att lyfta byggnaden med tankekraft.
Far out, man, men epokgörande fånigt.

I alla fall har jag den här veckan lyckats göra mig fullständigt omöjlig i de Stockholms kulturella kretsar som räknas, av sig själva.
Egentligen borde jag ligga darrande insvept i någon gul bårfilt och bita naglarna av mig vid tanken på alla dörrar jag har vräkt igen och möjligheter jag har försakat.
Den 40-talistiska kultureliten sitter ju på varenda post och funkar ungefär som överklassen – ifrågasätt älgjakten och du är rökt. 

Jaja, men det kan jag ta. Jag har min karriär som näringslivstopp att falla tillbaka på.
Svårare att svälja är den förkorkning man erfar varje gång man skriver om någon aktuell fråga som berör folk.
Om jag skall sammanfatta reaktionerna så är jag en nyliberal korsning mellan Hjalmar Mehr och Adolf Hitler som hatar äldre människor och trivsamma stadsmiljöer. 

Fast jag inser ju att felet är mitt eget. Jag förde ett alltför komplicerat resonemang som inbegrep hela två moment, och sådant går naturligtvis åt helvete.

Journalistiskt har jag dessvärre ingenting lärt från kollegorna Bamse och Kamratposten.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Nämen, tillbaka ser jag.

Gloria, 21:18, 6 maj 2010. Anmäl

Man, I thought you left us. Danke schön för att så inte är fallet. Denna blogg (inklusive kommentarer) bör hamna i gammelpränt så snart som möjligt.

Einar, 03:00, 4 maj 2010. Anmäl

Komplicerat resonemang? Nej, gällande såna har du faktiskt mycket att lära från Kamratposten. Att demonisera och kollektivsera är du dock bra på. <br/>Grattis.

Steve, 13:49, 26 april 2010. Anmäl

Tack för att du är tillbaks f.ö.

Martin (Webbsida), 12:58, 23 april 2010. Anmäl

...och det går hand i hand med vänsterns syn på att feminism och HBT-frågor går före alla de faktiska klassfrågor ankdammen i Stockholm aldrig behöver konfronteras med. Enda anledningen till att det ö.h.t debatteras är <br/>för att vänstern har skänkt mandaten på alla ekonomi- och samhällsfrågor till högern. Kvar sitter man och kväkar om <br/>kvoteringar i styrelserummen, medan det inte <br/>finns pengar till vård, skola och omsorg. Och <br/>kvar står jag, och kan, likt jänkarna, rösta korkat eller ondskefullt.

Martin (Webbsida), 12:53, 23 april 2010. Anmäl

Det finns en rolig snutt på youtube där amerikanska komikerna Penn & Teller får folk att stå i kö för att skriva under en protestlista mot den kemiska och miljöfarliga substansen diväteoxid eller som den kemiska beteckningen lyder H2O.

f, 17:49, 22 april 2010. Anmäl

var nu snäll o fortsätt blogga, du är ett ljus i schottenius-mörkret.

komaläge, 10:36, 22 april 2010. Anmäl

Tyvärr är det så att genuint och djupgående samhällsengagemang från de "intellektuella" är ytterst ovanligt idag. I brist på visioner blir det hela reducerat till rena symbolfrågor, tillfälliga "kampanjer" för att "rädda något", typ julmust istället för coca-cola på julafton, för att ta ett exempel från denna blogg. Det är oroande att folk ser denna insikt som "nyliberalism". Jag skulle gärna se att kultureliten går till genuin kamp för ett mer mänskligt sthlm, men då slår latheten in.

Sofía Hernández, 09:57, 22 april 2010. Anmäl

Välkommen tillbaka i bloggosfären. Du har varit saknad

Tiburtius, 10:20, 21 april 2010. Anmäl

Nu väntar vi bara på din kommentar till folkomröstning-om-förbifart-Stockholm-eländet, Jonas!

gnik, 09:35, 21 april 2010. Anmäl