En ursäkt till Ofelia Nieves

Hej Ofelia

Sedan 01:02 i lördags följer du mig på Twitter.
Jag underrättades om detta via mail och jag beklagar att jag inte öppnat det förrän nu.

Om det kan vara till någon tröst så gäller det också Johnnie Fowler, Vernell Richards och en mängd andra som tidigare har beslutat följa mig.

Jag är rädd att du inte kommer att få ut något av denna kontakt. Du förstår, jag registrerade mig på Twitter när det började bli viktigt och jag ville mest kolla hur interfacet såg ut och så. Vad jag registrerade mig som minns jag inte, men det var antagligen någon kombination av jonas och thente.

Väl inne hakade jag på ett par populära twittrare – David Lynch och någon jag inte minns – men det gav mig inte så mycket och jag har inte återvänt sedan dess.

Själv twittrade jag inte. Jag tycker ju att ingenting som kan skrivas med färre än tiotusen nedslag är värt att skrivas alls. 
Ja, det skulle vara ”Varning för hunden” och sånt.

Så jag är ledsen om jag kommer att göra dig besviken, Ofelia. Jag noterade i mailet att du själv har tweetat en gång, har en som följer dig och att du själv följer 21 personer.
Johnnie Fowler har ingen som följer honom, har tweetat en gång och följer 47 personer.
Vernell Richards har inte heller några följare. Han har tweetat en gång och följer 500 pers.
En upptagen man, Vernell.

Jag tänker att du, Johnnie, Vernell och alla andra som velat följa mig kanske har gjort det i en anda av sympati. Som en uppmuntran. ”Kom igen nu”, kanske ni har tänkt: ”Det är inte så svårt att komma igång. Se på oss. Vi har tweetat och överlevt. Om vi följer varandra så kanske vi kan ta steget att fortsätta”.

Å andra sidan.
Om jag hade drivit ett företag som Twitter, så hade jag slumpgenererat en mängd namn och sänt dem till inaktiva twittrare. Kanske hade jag genererat fram namn som ditt, Johnnies och Vernells.
Det hade i så fall liknat en den nya tidens Det bästa – det vill säga den svenska utgåvan av Reader’s Digest – som slog klorna i mig någon gång i barndomen och inte släppte taget förrän femton år senare, då jag försvunnit i ett gytter av studentkorridorer och skumma hyreslösningar.

Alla de där personliga breven jag fick, där mitt namn började och slutade med tumsbreda tomrum eftersom det är ganska kort.
Jag undrade alltid hur det gick för dem med ovanligt långa namn. Sprängde de det utrymme som mallen lämnade? Eller makulerades de ur registren?

Minnet av en stalkad uppväxt tränger sig alltså på, Ofelia.
Men kanske är du inte ens kvar.
I mailet står det: OfeliaNieves may not appear in your follower list. OfeliaNieves may have decided to stop following you, or the account may have been suspended for a Terms of Service violation.

Sanningen att säga så tvivlar jag på att jag skulle hitta dig, Johnnie, Vernell eller någon av de andra för mig främmande amerikaner som är nyfikna på vad jag har att säga.

Men jag får tacka för intresset.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Själv tycker jag att twitter är alldeles alldeles underbart! Det krävs en speciell talang för att vara en bra twittrare. Ebertchicago är duktig, underfundig. Alla passar inte för twitter, vissa behöver längre utläggningar för att få till det. Har blivit riktigt besviken på en del svenska medieprofiler som twittrar, Isobel Hadley-Kamptz till exempel funkar inte alls i twitterform tycker jag. Kanske bra att du håller dig till bloggandet.

JL, 15:11, 5 juni 2010. Anmäl

J - jag fattade det. Tänkte bara hjälpa till?

Laura, 08:44, 5 juni 2010. Anmäl

Sofia: Det beror på att du är den enda som förstår mig. <br/>Laura: Jag vet. Det var inte meningen att man skulle tro att jag inte vet. <br/>Pettsson: Stämmer. Det var liksom ett metaskämt. <br/>H T: Point. Och tack. <br/>T L: Åja. 600 tecken är de väl allt på. <br/>Social: Utan tvekan! Mitt i krysset! <br/>Flygare & Inte: Ironi biter inte på mig.

j. (Webbsida), 03:12, 5 juni 2010. Anmäl

Hihi, lite humor att jag snubblar in i denna eminenta text via twitter...

InteDinPenna.se (Webbsida), 22:35, 1 juni 2010. Anmäl

I papperstidningen står det idag att du har lagt ned ditt motstånd mot twitter, men när jag läser detta får jag motsatt uppfattning.

Sofía Hernández, 17:15, 1 juni 2010. Anmäl

"Jag tycker ju att ingenting som kan skrivas med färre än tiotusen nedslag är värt att skrivas alls." <br/>Utan att lägga något värde i det vill jag påpeka att detta blogginlägget består av 2865 tecken (inkl. blanksteg) : )

Pettsson, 07:48, 1 juni 2010. Anmäl

Jonas, det kallas för spam, inte meningen att man ska bry sig om det.

Laura, 04:00, 1 juni 2010. Anmäl

De sannolikt twittrande västerländska människosköldarnas rapporter från Ship to Gaza har jag ej har läst, men jag kan tänka mig att de gör någon form av nytta i hjärnorna hos följarna (organiska sådana). Tillståndet i Levanten är bedrövligt, men USA orkar väl ändå inte invadera några fler länder i fredens namn. Dessutom har de tillräckligt med olja på hemmaplan numera. <br/>Gillade för övrigt ditt alster "Papperslös i Gemeinschaftet". Den texten väckte tankar jag inte tänkt förut. <br/>Leve k-fältet!

Herr Tendell (Webbsida), 00:39, 1 juni 2010. Anmäl

"ingenting som kan skrivas med färre än tiotusen nedslag är värt att skrivas alls." <br/>Lite av vitsen med bloggformatet försvinner alltså rätt ut. <br/>Och jo, vi är nog många som tycker att DNs kommentarsformat med bara 500 tecken och korta, långsamma bläddersidor inte uppmuntrar vare sig vettig kommentar eller ens läsning.

Torbjörn Larsson, OM, 12:40, 31 maj 2010. Anmäl

Förfånad blir man av tilltal som inte är uppkomna av yrkesmässiga impulser: "Kronofogden meddelar att ert hus på Madeira förfallit till utmätning...", eller hugger in på ens åsikter om aktuella utnämningar på ett sätt som kräver svar på tal, eller på annat vis kräver en personlig vaksamhet. Detta svaga "hej" från en horisont av förstrött sysslolösa kommer från en annan kultur , månne den amerikanska. Blir vi inte lite menlösa genom att haka på så..?Inte är vi privat så likstyrda. Ännu

Social?, 11:53, 31 maj 2010. Anmäl

Traktat om den polyfoniska poetiken nu åter tillgänglig.

Den svenska översättningen av Michail Bachtins Dostojevkijs poetik är nog en av de böcker jag har läst flest gånger utan att själv äga den; därmed parasiterande på diverse allmänna- akademiska- och privatbibliotek genom åren.

Översättningen kom ut 1991 och sedan dess har jag på olika sätt misslyckats med att få tag på ett eget exemplar. På en bokmässa för flera år sedan köpte jag faktiskt ett ex, men det lånade jag tämligen omgående ut till den diffuse bekant/kollega/vän vars namn är Legion och som aldrig lämnar tillbaka de böcker jag lånar henom.

Ett tag gick ryktet att det stod några kartonger fulla av Bachtin på ett tjänsterum på littvet i Göteborg, men allting kändes lite skumt. Lämna 200 spänn i ett kuvert utanför dörren-skumt.

Nu har den i alla fall kommit i reviderad svensk utgåva. Översättarna är som tidigare Lars Fyhr och Johan Öberg och revisionen bygger på en rysk, textkritisk utgåva från 2002. Tillkommit har en kort, fragmentarisk text om Dostojevskij samt en högintressant intervju med Bachtin som gjordes 1971.

Michail Bachtin är en av de sällsynta litteraturforskarna som ständigt isolerar nya områden, skapar nya begrepp och förändrar synen på litteraturen, och på hela kulturhistorien för den delen.
Han är en av 1900-talets stora akademiska aha-upplevelser.

Det var han som – utifrån en läsning av Rabelais – gjorde ”det karnevaliska” eller Karnevalskulturen till allmänt begrepp: ett samlingsnamn för de konstverk och den kultur som vänder upp och ned på hierarkierna, om så bara för ett par dagar.
Den boken finns också översatt och heter Rabelais och skrattets historia.

I Dostojevskijs poetik presenterar Bachtin begreppet polyfoni.
Jag har skrivit om det ganska nyligen, i pappers-DN, men jag minns inte riktigt varför eller på vilket sätt. Förmodligen klagade jag på den svenska samtida litteraturen.
Ja, nu minns jag. Det handlade om att alltför många – 90 procent kanske – svenska romaner låter ett suveränt JAG föra taktpinnen och så att säga monopolisera problemformuleringsprivilegiet.

Bachtin får formulera vad motsatsen – den polyfona romanen – går ut på:

Dostojevskij skapar liksom Goethes Prometeus inga stumma slavar ([till skillnad från] Zeus) utan fria människor, förmögna att stå jämsides med sin skapare, utan att vara överens med honom och till och med att revoltera mot honom.
Mångfalden av självständiga och icke sammansmälta röster och medvetanden, den äkta polyfonin av fullvärdiga röster, utgör i själva verket det grundläggande särdraget i Dostojevskijs romaner. Det är inte en mängd karaktärer och öden i en enda objektiv värld som i ljuset av en enda författares medvetande rullas upp i hans verk, utan här kombineras (men sammansmälter inte) just en mångfald av medvetanden på lika villkor och vart och ett med sin egen värld i en viss händelses enhet.

Motsatsen är då förstås den monologiska romanen. Så vitt jag ser det så skulle den polyfoniska romanens raka motsats vara Le roman à thèse – tesromanen, vars syfte är att manipulera läsaren till författarens ståndpunkt i en viss fråga.

Alltnog.

Nu finns Dostojevkijs poetik till salu igen.
Köp den, läs den, och ställ därefter krav på edra romaner.
Men låna inte ut den. 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

Polyfona heter det ;)

Facebookanvändare, 13:26, 5 juni 2010. Anmäl

Lyk: Förvisso. Jag kan hålla med om att de postkoloniala aspekterna på däckbyten hittills - säger hittills - varit en aning lugubra, men bleve jag tillfrågad skulle jag försvara genusanalyserna av de samma. <br/>För övrigt så särskriver vi inte härinne.

j. (Webbsida), 03:17, 5 juni 2010. Anmäl

Man upphör aldrig att förvånas över den nit som nedlägges på att permutera mångfalds begreppet, och skälen är lika beklagliga som egoistiskt kortsynta. Korts sagt en samhörighets kod till den icke tänkande men väl medlöpande akademiska medelklassen. <br/>Får numer kräk reflexer så snart någon inkorporerar mångfald I allt från sockerkaksrecept till tips för att byta däck på bilen. <br/>Förnuft är högre än vetande.

Lykurgosson, 09:23, 4 juni 2010. Anmäl

Joar - det lâter som en fantastiskt olycklig (slarvig) översättning! Sitter och letar i min franska upplaga efter vad som kan ha blivit en sâ "friterat luftig mening", men finner inte ens vad det skulle kunna vara! Vad bra mao att det kommit ut nyöversättning - Bakhtine är allt annat än luft.

Fransyskan H (Webbsida), 21:56, 2 juni 2010. Anmäl

Leo - vem kan läsa Onda Andar och inte känna sympati för upproret mot den enfaldiga parodiska borgerlighet D. skildrar? Ungdomarna (Stavrogin, Sjatov) vänder sig mot den inskränkta lantliga idyllen och försöker ta till sig städerna och Europas moderna idéer. Där skildrar D. i mycket sin egen ungdom och det är därför det är levande! Deras idealism blir dock utnyttjad av den ormlike celledaren, vilket väl får ses som ett bevis på D. psykologiska insikter även vg framtida skeenden.

rebkin, 23:22, 25 maj 2010. Anmäl

...kriminella handlingar begås av oss när vi tror oss kunna utesluta upptäckt och kan rättfärdiga det inför oss själva. Samvetet skulle kunna vara en bro mellan rättfärdighet i religiös mening och kall rationalitet - men är den det i vår verklighet eller ens trovärdigt skildrat i B&S? Dostojevskijs lösning är imo istället medkänslan som ett värn mot rationaliteten. Brott kan även belästa människor begå, men med en brinnande medkänsla blir det svårare - oavsett hur mycket man läst.

rebkin, 23:10, 25 maj 2010. Anmäl

Rebkin, nej långt ifrån traktat. Men vem kan känna sig hågad att begå en kriminell handling efter att ha läst Brott och straff, eller hysa sympati för anarkister efter att ha läst Onda andar? Men visst, teserna kan ses som en bisak, Dostojevskij är fantastisk på att gjuta liv i karaktärer.

Leo, 21:52, 25 maj 2010. Anmäl

(forts 17.46) Ingen kan läsa Dostojevskijs texter med öppet sinne och uppleva det som en traktat. Tvärtom så väcker böckerna fler frågor än de besvarar. Den finns idag en tillrättalagd bild av Dostojevskij där man utgår från författarens förment politiska hållning.Men vem var han egentligen? Som ung var han radikal vilket ledde till ökända konsekvenser. Som gammal var han konservativ med unkna offentliga utfall. Vilken roll var spelad? Den som gav negativa påföljder eller den som gav honom pris?

rebkin, 18:00, 25 maj 2010. Anmäl

Leo - nej, Dostojevskij skrev inte tesdrivna texter; däremot har många som skrivit om hans texter drivit sina teser. Och tyvärr står nu deras teser som sanningar i litteraturhistoriska uppslagsverk. <br/>Gå till böckerna istället och läs! Där har du febriga känslostyrda berättare som konfronteras med en rikedom av motsägelsefulla och irrationella gestaltar. Ikoner bryts sönder och speglar spricker - allting har flera sidor.

rebkin, 17:46, 25 maj 2010. Anmäl

Men visst skrev Dostojevskij tesdrivna böcker? Även om de inte är påträngande. Jag tänker t.ex. på Brott och straff (brott lönar sig inte), Idioten (ingen vågar lita på altruism), Onda andar (anti-anarkism). Iofs väldigt långt från tröttsamma pamfletter typ Candide eller Främlingen.

Leo, 15:55, 23 maj 2010. Anmäl

”Sail away on ships of wonder”

Ömt omstoppad av sömnlösheten vid fyratiden i måndags morse låg jag och grubblade på Ronnie James Dio och hans i och för sig inte särskilt avgörande inverkan på mitt liv.

Men ändå. Han fanns där, och finns fortfarande, som kick.

I de späda år då man fortfarande har förmågan att samtidigt lyssna koncentrerat på musik och koncentrerat läsa böcker, kommer musiken och litteraturen att skapa sällsamma band. På så vis kommer jag alltid att förknippa Thin Lizzy’s Live and Dangerous med John Steinbecks pikareskromaner.
När jag hör introt till ”Dancing in the Moonlight” befinner jag mig i ett slag på Cannery Row i Monterey.
Det bara blir så.
Och när jag omvänt läser det där magiska kapitlet om den gamle kinsesen i Cannery Row, börjar en del av hjärnan ofelbart nynna på ”Emerald”.

Så medan fågelhannarna desperat lockade på honorna, som väl satt och fnittrade på parkbänkarna, grubblade jag på vilka böcker jag läste medan jag intensivt lyssnade på Rainbow’s On Stage, där alltså Dio sjunger. Jag hade det på tungan, men känslan ville aldrig riktigt veckla ut sig.

Hörlurarna på och den drygt femton minuter långa, sagolikt vackra liveversionen av ”Catch the Rainbow”.

Det är en sån där låt där allting bara funkar. Man kan lyssna på den fem gånger i rad – var och en gång med uppmärksamheten på ett av de fem instrumenten. Varje gång kommer det att låta som om just det instrumentet – gitarr, bas, trummor, klaviatur och röst – är det mest framträdande.

Men det är så klart Dios röst och Ritchie Blackmores gitarr som möts i förgrunden. Ingen kan drilla så mjukt, diskret och vackert på en elgitarr som Blackmore – helt på tvärs mot hans buttra och buffliga brittiska apparition. Han är en lyriker och ingen, inte ens regnet, har så små händer när han antyder toner snarare än att spela dem.
Och det lyriska bryts av crescendon, bygger upp mot dem och tar överhand igen när stormen rasat ut.

På samma sätt gör Ronnie James Dio. Hans brännkalla röst smyger sig in efter introt, lockar och nynnar, sjunger banala fraser som blir betydelsefulla genom sättet han sjunger dem. Han tar i, backar igen, blir mer pockande och bygger upp mot crescendona tillsammans med, och på kors mot, Blackmores gitarr.

Och i slutet är bara gitarren kvar, drillande allt tystare som de sista dropparna urkramat lågtryck. Så faller de allra sista. Och jag har aldrig hört en mångtusenhövdad hårdrockspublik vara så andaktsfullt tyst några sekunder innan applådåskorna dundrar fram.

Jag har aldrig hört Ronnie James Dio i någon annan av de grupper han sjungit i.
Jag såg Rainbow i Köpenhamn i början av 80-talet, men då hade Dio lämnat gruppen och heavy metal svepte över västvärlden och drog med sig både Rainbow och Thin Lizzy och andra grupper som en gång spelade rock men lämnade det för skinnpudelkenneln.
Ritchie Blackmore slog rutinmässigt, mekaniskt sönder sin strata och svingade resterna i så vida bågar att den fastnade i ljusrampen och slet ner delar av den.
Fulla metaldanskar brölade och letade bråk för att de var så hårda och alltihop var mycket sorgligt.

Min kollega Nisse Hansson har så fantastiskt rätt i det han skiver i dödsrunan i dagens tidning, att ”vanliga, vardagliga ämnen tenderade att låta klumpiga i hans mun – av typen ‘Long Live rock ‘n’ roll’ – medan han utan minsta problem kunde ta sig an de eviga striderna mellan godhetens och ondskans krafter och få det att låta som självklarheter.”

Det är först när jag läser det som jag minns vad jag läste medan On Stage snurrade om och om igen. Det var sen science fiction och tidig fantasy. Just då i synnerhet de många novellantologier som Sam J Lundwall gav ut under titeln Det hände imorgon.

Ursula K LeGuin dyker nu tydligt upp igen, när Ronnie James Dio smeker fram: ”Sail away on ships of wonder…”

 

    

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Kuckelimuckmedicin för oinvigda? Chéri, jag gillar din plastik. Men i dag spretar du nåt förfärligt. Ge katten i att testa intressenterna! De vill inte associera! Och du vet ju att följare inte hör en dissonans när de ser en. Att nästa inlägg är välpolyfonerat förmildrar inte saken ? ty vem skall befatta sig med de oegentligheter du smusslat in i det? (Och låt bli att spela vansinnig, det är inte ditt gebit).

Nå! fromage à la montagne, 14:53, 23 maj 2010. Anmäl

Mycket fint att lyfta fram just denna fantastiska låt och inspelning.

DL, 19:58, 19 maj 2010. Anmäl

Fint skrivet. Jag gillar hur du inte gör hårdrocken til legen värld utan någon som förhöjer den värld vi alla lever i.

CrimsonAnna (Webbsida), 15:53, 18 maj 2010. Anmäl

Hej Jonas! Bara så du vet, 90-talet är över!

The Last in Line, 14:37, 18 maj 2010. Anmäl

"Pretto"? Ja, nu minns jag. Det var det fjortisar sa för fem år sedan om allt som inte var Öhh ba..

j., 13:58, 18 maj 2010. Anmäl

kan det bli mer pretto

Facebookanvändare, 13:32, 18 maj 2010. Anmäl

om det ändå vore möjligt: långt, långt bort.

ann p, 11:45, 18 maj 2010. Anmäl

Per Hagman – Critic’s Extended Remix feat. Selma

Per Hagman
Vänner för livet
Albert Bonniers förlag

(ursprungligen publicerad fredagen den 14:e maj)

Om man är mer intresserad än de flesta av nyskriven svensk skönlitteratur, så har man säkert någon slags mental karta över de olika författarskapen. Där förekommer allt ifrån de stora och mest gynnade nationerna, som Kerstin Ekman och P O Enqvist, till småländerna som man knappt visste fanns. Där finns de döda imperierna – Strindbergs romarrike, Selmas Sumer och Bellmans Babylonien – och de helt nybildade stater som uppstått ur revolutionernas blod och aska.
[Lägger härmed till Selma Lagerlöf i uppräkningen ovan. Jag är för kvotering så länge den kan förankras estetiskt.]
För att inte tala om alla bananrepubliker, och de giriga skatteparadisen som har avkastning och anonymitet att komma med men inte så mycket annat.
Hur man än försöker så kan man aldrig placera Per Hagman på den svensklitterära kartan.
Han drar sig undan alla kartografiska klassificeringar och har så gjort ända sedan debuten 1991 med den postproletära romanen Cigarett.
Bara detta faktum är ett mycket gott omdöme.
[Postproletär? Vad menas med det nu då? Jag syftar på det faktum att Per Hagman i och med Cigarett var en av de första att beskriva det arbetande trasproletariat som etablerats i 1980-talets glamouröst axelvaddade demontering av bland annat de fackliga trygghetsystemen och socialismens vi-känsla. Han gav röst åt de moderna diversearbetarna – exemplifierade med hotell- och restaurangnäringen – som gled, och fortfarande glider, omkring i ett tillstånd mellan frihet och ängslan.
Det fanns i och för sig fler som beskrev detta tillstånd, tidigare. Den mest genomgående huvudpersonen i 1980-talets unga prosa var en student som drog sig fram på enstaka kurser och studielån, brevbärare, kassabiträden, nattportierer, påhuggare i vården, ackordstuvare och andra som stod långt bortom kollektivavtal och medbestämmandelagar.
De fick förstås en massa skit av rättrådiga kritiker och författare för det, denna Cassandra-generation som såg till verkligheten snarare än utopin och nostalgihistorien.
I den klassiska, svenska proletärromanen finns det bestämda allmänpolitiska mål som löper samman med de personligt existentiella. I den postproletära romanen har det politiska spåret lagts ned, som så många tågstationer under den här tiden, och det enda som tycks återstå är den individuella frigörelsen. Där de klassiska proletärförfattarna hade en gemensam, utopisk rörelse, har författare som Hagman vuxit upp i ett samhälle där det segrande arbetarepartiet haft makten i fyrtio år och fortfarande paraderar mot makten på första maj. Vad en 18-årig diskplockare på en krog har gemensamt med den beskänkta och besuttna fackklubb som sitter ute i baren och klagar på att drinkarna är för svaga, får var och en lista ut.
Det måste finnas något annat, inbillar jag mig att denne diskplockade muttrar, och detta andra finns definitivt inte i Sverige.]
Hagman är så vitt jag vet också den enda svenska författare som snart tjugo år efter debuten fortfarande brukar omnämnas som ”unglitterär”, eller i alla fall tänkas som sådan.
Även detta är ett gott omdöme.
[Unglitterär är för övrigt ett corny gammalt uttryck, men vad skall man säga? Det finns inga definitiva gränser mellan yngre författare som Sara Stridsberg och äldre som Lars Gustafsson. Medelålders författare tror jag ingen skulle vilja kallas, även om jag nog skulle vilja placera många av rikets mest säljande bokproducenter där, tillsammans med till exempel Marianne Fredriksson och Claes Olsson i Yngsjön. Om det hade funnits absoluta gränser så hade det varit väldigt svårt att placera en Bruno K Öijer eller Inger Edelfeldt.]

När jag omläser
[En av många instanser där svenska språket ställer till problem. Jag skriver alltid ”när jag läser om” och inser att det kan tolkas som att jag inte orkar läsa böckerna själv, utan går igenom recensioner och artiklar om böckerna. Helst hade jag velat skriva ”när jag rekapitulerar” men hade jag försökt så hade DN:s läsarombudsmillis släpat ner mig i Rålis och pluggat mig i nacken.]
några av Per Hagmans tidigare böcker, och så hans senaste roman Vänner för livet – som kommer ut i dag – famlar jag trots allt efter någon lika klatschig som välfunnen rubrik att fånga honom i.
Litterär integritet.
Det är vad jag kommer fram till. Per Hagman har en litterär integritet som få andra svenska författare. När jag läser hans böcker får jag alltid känslan av att komma oinbjuden på en fest, predikan eller analyssituation och man försöker bli ett med tapeten för att ingen skall märka att man är där och köra ut en.

Vänner för livet är ingen särskilt insmickrande roman; den fjäskar absolut inte iväg med effekter och cliffhangers. Ändå sugs man snabbt in i den, följer dramat och kan rentav bli lättad av de partier som känns aningen pratiga och personliga, eftersom man kan vila en aning under tiden.
[För ja, han kan bli snackig emellanåt. Som hade han suttit och spanat ut över barens blippande körsbärsmaskiner och fyllt ett anteckningsblock med bon mots, tankar och scener som han bestämt sig för att ta med i texten men senare inte har kunnat bestämma sig för att ta bort igen. En blygsam esprit d’escalier jag drabbades av för många år sedan hade med Hagman att göra. Det var någon sorts paneldebatt arrangerad av tidskriften 00-tal och jag tror att den handlade om den svenska novellen och des dåtida boom. Hagman satt i publiken, noterade jag. Märkligt för övrigt. Jag trodde inte han var typen som bevistade sånt. I alla fall så var det någon som konstaterade att man ofta ser hur kritiker skriver att den eller den novellisten borde skriva en roman, men aldrig tvärtom. Det var först efteråt som jag mindes att jag i en recension av Per Hagmans första novellsamling Skugglegender (2000) visst uppmanade honom att skriva fler noveller och kanske lite färre romaner. Han är väldigt bra i det lite trängre format där han tvingas snacka lite mindre.]

Det handlar om två typiska Hagman-gestalter. Två skepp som mötas i natten. Eller, mer korrekt, som mötas på en mycket fransk, eftermiddagsdåsig kvartersbar i Nice.
Sophie har flytt från minnet av sin döde rika fader och sin klassresande moder, från England till kontinenten och från garanterad trygghet till mer osäkra förhållanden.
Erik är en Per Hagman, i så måtto att han har lämnat ett alltför trångt och tragiskt Sverige till förmån för en dag-för-dag-osäker men existentiellt mer tillfredsställande tillvaro på Rivieran.
Sophie och Erik.
De möts alltså, ungefär i romanens mitt. Hagman ger dem en tid tillsammans men redan från början anar vi att något måste brista. ”Love will tear us apart”, som en gammal schlager så riktigt konstaterar.
[Det här är lustigt, men jag har nog aldrig läst en Hagman-bok utan att associera till musik snarare än litteratur. Det är en hopplös sits, eftersom jag på förhand vet att referenserna skulle vara obegripliga för alltför många. Ändå har det frestat mig att skriva om Per Hagmans författarskap utan att använda en enda litterär referens – bara musikaliska. Använde jag till exempel någonsin formuleringen i en recension, eller var det bara en jag hade i huvudet medan jag läste och skrev? ”Hagman
har vuxit ur ’Adolescent Sex’ och satt sig vid ett fönsterbord på ’Café Europa’.” I alla fall så ligger de popmusikaliska referenserna närmare till hands än de litterära när det gäller Hagman. Utan att ens dra på munnen vill jag hävda att Hagman har betydligt mer gemensamt med Johan Kinde än med någon annan författare av sin egen generation. Och han har mer gemensamt med författare från tidigare generationer. Per Rådström, Beppe Wolgers, Lars Görling, Birgitta Stenberg och den unge Slas. Ja rentav Gösta Oswald.
”Love Will Tear us Apart” är ju Joy Divisions stora hit och jag ville på något sätt ändå smussla in en sådan referens i recensionen. Dessutom – när jag nu åter tittar på den raden – ser jag att jag omedvetet har erinrat om en annan låt med samma grupp: ”något måste brista”, skriver jag på en möjligen egendomlig svenska, men det beror nog på att reptilhjärnan nynnade på ”Something Must Break”.
Annars har jag alltid Tuxedomoon i skallen när jag läser Hagman. Kanske för att den löst sammansatta gruppen betraktar Europa utifrån, med amerikanska ögon, precis som Hagman betraktar Europa utifrån, med svenska ögon. Men bägge är de så pass fascinerade, trånande och romantiska att de omskapar detta Europa till något som är mer lockande och gåtfullt än det egentligen har täckning för.]

Kanske skall man inte säga så mycket mer om intrigen annat än att Hagman i denna roman tycks ha grubblat mer än han brukar på berättelsens disposition. Det kan vara en märklig association, men jag tänker på det där ljudet som en gammal bokrygg gör när man har kommit till precis hälften och läser på ett glupande hänsynslöst vis. När ryggen knäcks så att det knastrar och skär igenom ens egen ryggrad.
Så känns det att komma till mitten av Vänner för livet.
Så låt oss inte orda så mycket mer om själva intrigen, annat än att konstatera att den är rafflande på ett stillsamt vis.
[Här går det åt helvete. Jag har ju redan sagt – i förra styckets inledning – att vi hädanefter skall hålla tyst om intrigen, och så går jag igång igen, med en nästan identisk formulering. Gudskelov ringde Cilla Naumann, som egentligen är benådad romanförfattare men ibland jobbar som redigerare på DN Kultur och stenhårt tar parti för litteraturen och kritiken när den senare havererar, vid torsdag lunch och påpekade att något möjligen gått fel här. Utan tvekan hade det gått fel. Vi ändrade texten i tidningen, eller rättare: Cilla ändrade den, för jag hade varit uppe två dygn i streck och tjafsat med romanen och var inte tillförlitlig.]

Istället kan vi fundera på vad det är som gör Per Hagman så särskild.
Alla som har läst honom kan känna igen de polariteter han så lyckosamt låter bilda grund för sina berättelser. Sentimentalt/krasst, distanserat/innerligt, klass/rörelse och jordkällare/luftslott.
[Hur många polariter finns det inte att välja mellan här? Och är de jag har valt verkligen de korrekta? Poängen är att detta skall vara ett ekonomiskt och pedagogiskt sätt att beskriva Per Hagmans tematik för dem som inte läst honom tidigare, men man riskerar samtidigt att göra bort sig inför läsare som känner honom väl. Den mest idiotiska sammansättningen här är i alla fall klass/rörelse. Arghh… Men jag var väldigt trött och stressad och ville understryka klassresans – även den omvändas – betydelse i Hagmans böcker och hur det i grunden är en skillnad mellan att resa tredje-, turist- eller businessclass. Dessutom hittar jag nu i mina anteckningar polariteten schlager/requiem och stönar över att jag inte mindes och använde den]
Den viktigaste motsatsen är svenskt/kontinentalt, där det typiskt svenska alltid kommer till korta som en pinsamhet, men likaså omfattar någon sorts gravitation.
[Det här är ganska typiskt. Jag inser att det inte finns så mycket utrymme kvar, så jag börjar sammanfatta med hjälp av begrepp som ”gravitation” för att korta det som återstår att säga. Lyckligtvis har jag sparat det äss i rockfickan som jag länge funderade på om jag inte skulle ha med redan i början av texten för att locka alla raggare och illitterata västgötar att läsa kultursidan. Jag menar, de har ju bara väntat på en chans att få göra det. Men så tänkte jag ett steg längre och kom fram till att det har de inte alls gjort.]

Den sista person man någonsin skulle förknippa med den svale kosmopoliten Per Hagman är den sedan åtta år avlidne raggarhjälten, riddaren av extremt dålig smak Errol Norstedt alias Eddie Meduza. Denna vulgo-ikon är alltså så långt man kan komma från det man uppfattar som Hagmans credo och sinnebilden för all den svenska bonnighet hans gestalter strävar att fly ifrån.
I Vänner för livet är Eddie Meduza Eriks farbror. Visst, det är symboliskt. Eddie och hans brölande publik som en bild av det som kallas Folkhemmet och som Erik flyr ifrån. Men den trots allt ömsinta skildringen av en typisk Meduza-konsert borde – sammantaget med många andra scener och replikskiften i den här romanen – få även de mest krävande litteraturideologer att se Hagman som den akut politiska författare han alltid har varit.
[Ja. Var och en kan ju se paniken i de sista raderna. ”många andra scener och replikskiften”. Här sammanfattar jag naturligtvis alla mina mångordiga anteckningar om Per Hagmans excellenta förmåga att förvandla filmrepliker och deras ackompanjerande konstpauser till romanprosa. Istället för att avsluta med något om detta, så drabbas jag av panik för att jag inte tillräckligt tydligt har understrukit att Hagman faktiskt bör betraktas som en författare som sonderar klassfrågor och analyserar ideologi. Drönarbombare fanns inte på Ivar Lo:s tid. Inte hedgefonder, ”Idol” eller polska bärplockare heller. De finns nu, både konkret och metaforiskt. Per Hagman vet det. Och det var bara något jag kände att jag ville påpeka om en författare som mest brukar förknippas med glamour och rökhesa nätter långt bort i en dröm om det riktiga Livet.
Som vanligt finns det ohyggligt många temata och analyser man kan breda ut sig om och kring när det gäller ett författarskap som man har följt sedan start. Om det blir någon nästa gång så kanske jag vinklar det hela mer åt detta med Hagmans sätt att liksom breda ut en hinna mellan å ena sidan läsaren och romangestalterna, och å andra sidan mellan romangestalterna och den värld de rör sig i. Inför läsningen av just den här romanen hade jag grublat på det, och det var nog därför jag hittade så många glasrutor, speglar och isbeläggningar i
Vänner för livet.
Och, ja, det finns så mycket mer man skulle kunna göra men man måste i allmänhet välja en enda aspekt. Man får vänja sig vid att det är som att peka på en regnbåge och bara beskriva det gröna stråket.
Det tråkigaste är när man har skrivit så pass många gånger om ett och samma författarskap att man tror sig kunna gå några steg längre. Men till skillnad från författare, som har sina inbundna och eviga böcker att gå vidare från, så kan en kritiker aldrig räkna med att hans eller hennes tidigare recensioner är välbekanta för ens en procent av läsarna. Varje gång är en ny gång, och man får tugga samma teser, tjata samma tjafs som man har gjort så många gånger tidigare. Förr eller senare tar författare slut. Eller snarare: kritikern tar slut och får välja mellan att skriva en egen bok om författaren eller vägra skriva om fler av författarens böcker.
Jag får här på slutet erkänna att jag inte alls ville recensera ”Vänner för livet”. Man vill helt enkelt inte
bli den där hopplösa släktingen som kommer varje julafton, tappar plomber i knäcken och drar historier som alla har hört tusen gånger förut.
Men okej, jag satte mig vid julbordet den här gången också. Om jag inte gjorde rättvisa åt Per Hagmans roman så är felet mitt, inte hans.]

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Ah, bokrescension med kommentatorspår, man tackar!

Leo, 15:18, 23 maj 2010. Anmäl

j.: Pragmatism har ju alltid varit ett ledord inom feminismen. En forn stormakt på L för Lagerlöf som ska vara analog med r(!)omarriket för Strindberg låter dessutom onekligen svår att hitta!

Maja, 11:02, 23 maj 2010. Anmäl

Maja: Ha! Jag visste att någon skulle lägga märke till det. Men det finns mängder av Carl Michael, August och Lagerlöf så jag var pragmatisk här. Dessutom hittade jag ingen forn stormakt på L.

j., 05:04, 23 maj 2010. Anmäl

Är det i könskvoteringssammanhanget inte lite ironiskt att Strindberg och Bellman omnämns med sina efternamn medan Lagerlöf inte gör det?

Maja, 21:13, 22 maj 2010. Anmäl

"Något måste brista", det är ju Lustans Lakejer.

Lina, 09:17, 19 maj 2010. Anmäl

Det här var våldsamt intressant att läsa på många plan. Tack för både inblicken och utblickarna.

Magnusen, 17:52, 18 maj 2010. Anmäl

Herr Thente skriver så bra att det gör nästan ont att läsa honom, ska bli intressant att läsa nya Hagman.

Den tredje polisen, 17:21, 18 maj 2010. Anmäl

Jag vill veta intrigen! Spoilers är en kvalitetsmarkör!

August L S, 16:39, 18 maj 2010. Anmäl

Jag tycker Tente är aningen fjäskande inför den alltid så "hippe" Hagman. Det finns tillräckligt att vara elak mot hos Hagman för att Tente i normala fall , om det rört sig om en nobody, inte skulle undgått sig njutningen att skriva det rent ut. Som Hagmans det lite pinsamt gymnasiala i Hagmans mer "poetiska" och återkommande tankefragment. Men Hagman vill Tente hålla sig väl med. Då blir Tente försiktig. Det känns väl lite pinsamt egentligen.

Rol, 00:29, 18 maj 2010. Anmäl

Tack, Thente, för fantastisk läsning. Hade papperstidningen sett ut såhär så hade det helt klart varit värt att börja betala för den igen.

C., 11:22, 17 maj 2010. Anmäl

Kaffemått

Jaja visst, det här skall bli en helt vanlig så kallad Bokblogg så småningom, förhoppningsvis utan förvirrande element och svårbegripliga grepp.
Certifierad.
Jag måste bara få ut demonerna först, ok? 

När jag jobbade i äldrevården – minst en månad av det borde vara obligatoriskt för alla medborgare – fanns det förstås gamlingar som var väldigt aktiva.
Mest med att driva ut gamla demoner. 

Somliga förde skugglika konversationer som de borde ha fört för femtio år sedan men aldrig vågade.
Andra ägnade tiden åt att uttala alla de fula ord som de ägnat ett liv åt att inte uttala.
Några högg reptilsnabbt med näven för att försöka få ett fast grepp i grenen på den personal som stod närmast till.
Då var det dext 100 eller whipe som gällde.

Men den övervägande delen av kunderna (heter det väl numera, eller är det klienterna, vårdtagarna?) befann sig i olika vegetativa tillstånd.
Blicken fäst mot ögonlocken eller väggen, ofta förlorad i årstidernas gång utanför fönstret, snön som avlöste de höstlöv som avlöst sommarregnen.

Det finns ingen riktig diagnos på de flesta av dessa tysta åldringar som bara sitter där, eller ligger eller placeras framför eftermiddags-tv i allrummet.
Det kan vara så enkelt som att de är färdiga med livet.
De har de stora kickarna bakom sig, sitter med eftertexterna och är inte tillräckligt engagerade för att gripa fjärrkontrollen och klicka fram bonusmaterialet. 

Det är svårt att föreställa sig medan man är mitt uppe i livet, men min teori om levandet är att det går ut på att intressera sig, och därefter att tappa intresset, grej för grej. 

Det är tid allt hänger på.

Hur innerligt du än dyrkar din favoritartist där du står och studsar framför scenen så kommer ändå det där ögonblicket – femte extranumret, tionde, trettionde – när du tittar på klockan och tänker att det var nog fan den bästa konsert du varit på.
Och du lämnar lokalen precis när introackorden till din favoritlåt slås an, utan att se dig om.
För att du har fått så jävla nog.
Och du är trött.
Och du vill bara hem och sova. 

Detta då, som inledning på en ytterligare del av min litania över mig själv, er och allt annat djävulskap. 

I drygt femton år har jag jobbat på olika tidningars kulturredaktioner. Jag har skrivit för pengar i tjugo. 
Om man har varit med så pass länge och är vid sunda vätskor, så är man innerligt trött på alla dessa eviga återkomster.  

Jag har läst samtliga klagobrev, talat med samma kulturelit om samma livsviktiga frågor som i grund och botten har med dess födkrok eller amorteringar att göra; som redaktionssekreterare har jag redigerat artiklar författade på ett språk förvillande likt svenska, skrivna av notabla elitpersoner som brukar få priser för enastående stilistisk förmåga, exemplifierad med just de texter jag har översatt till läslig svenska.
Jag har sett sett precis samma kulturdebatter återkomma som om ingenting har hänt sedan förra gången de var på tapeten och med samma argument. Jag har lånat Sisyfos mina handskar… 

Fortfarande har jag svårt att bejaka Spelets regler.

Exempel: för kanske tio år sedan skrev jag en artikel om hur det som brukade kallas finkultur snarare har förvandlats till en subkultur bland alla andra. Jag var ganska stolt över den texten, trots att ingen annan nämnde den.
Fem år senare publicerade en chick tidskrift en artikel på det temat och plötsligt blev det ett satans liv.
Vid ett redaktionsmöte anmodades jag kommentera utspelet och jag svarade nåt i stil med JAMEN HALLÅÅÅÅ!?? 

Vad jag inte ens så sent om hösten hade fattat, var att man inte får vara alltför tidig med sina prylar.
För ingen minns.
Man måste reagera och kommentera just i samma ögonblick som grejen har upphört att vara en nyhet.
Det värsta man kan göra är att skriva något i stil med: ”som jag konstaterade redan för fem år sedan…” för då blir man minst lika tragisk som en Jan Myrdal, som skrev ALLTING redan 1958.

Å andra sidan får man alltid höra att DN är sist med det senaste.
Och tittar man i läggen ser man att DN visst var först, men alldeles för först för att någon skulle lägga märke till det. 

Man lär sig.
Man lär sig att det är bättre att fuska.

Två svenska poeter nämner ordet ”strut” i sina respektive diktsamlingar, och det blir förstås GLASSTRENDEN I DEN SVENSKA POESIN!!!
Det där med att läsa även de övriga 98 poeterna som inte anspelar på glass är det ingen som längre har tid med.
Så varför skulle bara jag lägga livet på att faktiskt läsa och ta reda på hur allting ligger till i själva verket?
Hur jävla sexig och medialt gångbar är sanningen och vad får jag för det? 

Å, jag vet vad jag får.
Om fem år handlar en tidskrift om att det inte alls är så att den svenska poesin för fem år sedan handlade så mycket om glass.
Och på ett redaktionsmöte kommer jag att anmodas skriva en kommentar om detta sensationella ickeglass-scoop. 

Men vid det laget har jag sparat ihop till en bra uzi.
Read all about it!
Then! 

Nu kommer återknytningen till mina numera döda gamlingar på avdelning 2 på Mariahemmet.
När jag sänker garden känner jag som jag tror att de kände sig. Låt världen hålla på bara – jag har sett den. Om och om igen.

Garden som jag sänker är det som man i Skåne kallade hittepå.
Man leker att alla dessa kulturskribenter, debattörer och debattdeltagare faktiskt brinner, och att man själv gör det också. Man skriver något man tycker är tydligt och klart, missförstås och blir så jävla förbannad.

Tills man sansar ner och påminner sig om allt är ett sällskapsspel.

Poängen är inte att lyssna – nu menar jag verkligen lyssna – på andra skribenter, utan att hitta krokar som man kan hänga sitt eget skribentskap på. 

Det är showbusiness i ordets bokstavliga bemärkelse. 

For I have known them all already, known them all –
Have known the evenings, mornings, afternoons,
I have measured out my life with coffee spoons 

Så förlåt mig om jag då och då spårar ur och hamnar i banvallen.
Förlåt mig om jag äcklas ibland, av mig själv och alla andra som bevakar sina små revir i kulturdebatten på andras bekostnad.
Och förlåt mig om jag ibland tröttnar på att leka, tröttnar på att låtsas att just det eller det kulturfenomenet är den senaste frälsaren i debattkrubban eftersom jag har sett det så många gånger förut och jag vet var de tidigare generationernas frälsare blev av.
Och framför allt ber jag om ursäkt för att jag misstror ungdomen. Jag har svaga minnen av min egen, och att minnena är svaga beror bara delvis på bortträngning. 

Jag återkommer med en Bokblogg, skulle jag tro. 

Det engelska citatet är ur T S Eliots dikt ”The Love Song of J. Alfred Prufrock”

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (39)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 39

Jag kan inte sätta fingret på vem stilen påminner om, men det är typen som skapar blandvändare. Jävlar vad du bör ge ut något i romanform Thente.

Martin, 10:42, 19 maj 2010. Anmäl

Demoner? Låter som frontallobsdemens eller afasi. Jag tycker vårdtagare och brukare är ganska ok, tror att det ska markera självbestämmande gentemot personalen. Att man faktiskt arbetar i deras hem. Min erfarenhet av att arbeta i vården är att ganska många ur personalen har en tendens att glömma bort det. Förr sa man ofta patient och det är så mycket institution över det ordet, då kan man ju aldrig glömma att man är på sin sista utpost.

Nina, 11:02, 12 maj 2010. Anmäl

Oh my God he´s back!

Agneta, 20:31, 11 maj 2010. Anmäl

Jag är glad att se dig tillbaka, vårens mest uppfriskande text.

Facebookanvändare, 18:57, 11 maj 2010. Anmäl

Herlitz! Värsta tipset - kicka ALLA på DN Kultur utom Jonas Thente, som å andra sidan kan få ett par hundra lax i månaden för att bokblogga. En win-win situation.

Daniel, 16:49, 11 maj 2010. Anmäl

"Det finns hos de gamla <br/>ett slags distraktion från livet. <br/>Den yttrar sig i en stilla frånvaro <br/>när de unga pratar. Delvis <br/>beror den på att de hör sämre, <br/>har svårt att följa med. Men <br/>delvis också på en annan värdering <br/>av samtal som det är värt att delta i <br/>helhjärtat." <br/>Ragnar Thoursie, Sånger från äldreomsorgen, 2009

Stengård, 12:47, 11 maj 2010. Anmäl

Låt demonerna få härja!

David, 09:12, 11 maj 2010. Anmäl

Så du har genomskådat det mediala hyckleriet som du själv lever på och i allra högsta grad bidrar till. Grattis. Jag hoppas du vågar ta steget och också såga av grenen du sitter på, falla ner, landa på marken och faktiskt börja använda din talang till att skapa något värt att spara, eller om du tänker fortsätta sitta där på grenen och titta ner och kvittra från ovan.

Arne Idh, 08:20, 11 maj 2010. Anmäl

Hey dude, welcome back!

Nisse, 07:43, 11 maj 2010. Anmäl

Jag har lånat mina handskar till Sisofos, det är bra. <br/>Man kan ha passionen för det man gör, eller man kan bli duktig på att spela spelet som det spelas. Man kan göra båda. <br/>Har man ägnat sitt liv åt näringslivet både i Sverige och Afrika, Mellanöstern som jag så ser man samma sak: De som spelar spelet och de som verkligen vill något. O)ch de som gör bådadera. <br/>Man blir trött på det, men man gör det. För vad kan man annars göra. Så till sist tror jag också jag komemr att vända blicken mot väggen

Thorleif, 07:28, 11 maj 2010. Anmäl

Papperslös i Gemeinschaftet

Jag pratade med en äldre och betydligt visare kollega på redaktionen för ett par månader sedan. Det handlade om den här bloggen, och varför skrivsättet och tilltalet är så annorlunda jämfört med de texter jag skriver för papperstidningen.
Han undrade om det inte gick att skriva på samma sätt i papperet, som jag gör här inne.
Jag hävdade bestämt att det inte skulle fungera.
Han framhöll en avvikande åsikt och jag försökte förklara varför det skulle vara omöjligt, men jag hittade inte riktigt argumenten.

Egentligen är det ganska självklart. En blogg skapar en flock – se förra inlägget – där mål och mening är gemensamma.

Man skulle också, med Ferdinand Tönnies, kunna kalla bloggen för ett Gemeinschaft, i skarp kontrast till pappers-DN:s Gesellschaft. På gott och ont, skulle jag vilja understryka, eftersom bägge dessa –schaft har fördelar och nackdelar.
Pappers-DN riktar sig till prenumeranter och andra läsare i spannet 9 till 108 år, med en utbildningsnivå från knappt ingen till tredubbla professorskap. Att adressera denna amorfa massa kräver klarhet och balanserad pedagogik.
Det är därför DN av somliga brukar anses vara dryg eller mallig eller snorkigt överlägsen.
 
En gammal journalistregel lyder: ”Överskatta aldrig dina läsares bildning, men underskatta heller aldrig deras intelligens”.
Det finns nog en poäng i den schlagern, även om jag nog tror att det behövs ett tredje, kompletterande led som handlar om läsarnas nyfikenhet.

Jag brukar alldeles för ofta utgå från mig själv, men när jag hängde i kaféhörnorna som tonåring – tankandes kaffepåfyllningar och gratis dagstidningar – räknade jag aldrig med att få varje nytt och/eller främmande begrepp omedelbart förklarat för mig.

Det var snarare själva poängen, att efter att ha stött på begreppet intertextualitet för tjugonde gången i det tjugonde sammanhanget, plötsligt komma till fullständig klarhet om vad det innebar.
I den förståelseprocessen hade jag också kunnat lägga in mina egna tankar, värderingar och erfarenheter. Jag behövde inte lita till en enskild skribent eller faktaruta, utan kunde lägga ihop två och två utifrån många skilda uppfattningar.
Så när jag väl kommit till klarhet om intertextualiteten, glömde jag den aldrig.
Hade den kort förklarats i en faktaruta hade jag glömt efter fem minuter.

Det är nog det som ligger bakom en annan ofta uttalad (av läsarna), men numera förkastad (av tidningsutgivarna), schlager: ”Morgontidningen var mitt universitet”.
Min vän och kollega Nina Björk brukar säga så om DN, och jag håller med henne. ”DN var mitt universitet”.
Och vi känner ju till den traditionella skillnaden mellan grundskola och universitet.
Grundskola: läraren förmedlar nödvändiga kunskaper och eleven antecknar.
Universitet: läraren initierar en diskussion och handleder studenten i dess egen personliga bildningsgång.

(Jaja, det var förr och numera har nödvändigheten av fördumning på samtliga lärosäten blivit en politisk kärnfråga, men i alla fall)

Jag tappar bort mig…

Så jag grubblade på det där med att låta min bloggare skriva en text i papperstidningen.
Kunde det vara så att min äldre och visare kollega hade rätt?
Var det möjligt?

Det var det inte.
Jag skrev en text som började med Rädda Slussen-rörelsen och fortsatte och slutade i ett förkastande av lokala Kultureliter.
Hade jag publicerat samma text på den här bloggen, så hade det bara varit business as usual. Vaneläsarna hade fattat grejen, noterat greppen, fyllt i med erfarenheter från tidigare inlägg i saken och framför allt läst hela texten.

Men nu var det i papperstidningen och knappt något av detta ovanstående gick fram. Som vanligt hängde folk upp sig på just de aspekter som låg dem själva närmast hjärtat. Jag var nyliberal, nordkorean, stalinist, åldersrasist, gubbdjävel, plutokrat, mutad, stockholmare, lantis, antiintellektuell, finkulturell, proggare och framför allt inte DN-mässig, eller – i en del fall – så jävla typiskt DN-dryg.

”Är det här nya DN? Jag känner verkligen inte igen mig!”

”Det är så typiskt DN och har så varit sedan början på 70-talet!”

För att komma till saken, så är det där med DN ett problem för den här bloggen och för mig personligen.
Själv ser jag den här bloggen som mest min, där jag kan lita på att ni fattar sånt som inte går fram till en stor del av pappersläsarna.
Ni som läser den här bloggen naturligen mer homogena – vilket beror på de naturliga sållningsprocesser jag var inne på i det förra inlägget.
Dessutom är den här bloggen gratis och ingen kan rasa om att få pengarna tillbaka om jag uttrycker en åsikt han eller hon inte till hundra procent håller med om – även om somliga tycks tro det. 

Men samtidigt är jag DN.
Även här inne.
Det känns inte riktigt så för mig, men det känns så för många av er.
Härinne skriver jag mer från hjärtat.
Det är lite som Gordon Brown i bilen.
Ni vet: den senaste brittiska politikskandalen när Brown hade snackat officiellt med en bigott tant och senare, i bilen, berättade vad han verkligen tyckte om tanten utan att tänka på att han fortfarande hade mikrofonflugan på sig.

För många som läser den här bloggen är jag främst en representant för DN.
Och alla vet ju att DN är en Myndighet instiftad av Någon eller Något Betydelsefullt i Demokratins begynnelse och dess representanter på denna jord bör vara otadligt neutrala i sina åsikter och leva ett sunt liv med mycket grönsaker.

Saker och ting blir mycket svåra.
I synnerhet som de största belackarna av DN (”Jag ska dansa på er grav när ni äntligen går under, jävla dryga, malliga fispappersmedier”) samtidigt är de som mest högljutt jämrar sig när jag avviker från det typiska DN-idiomet (”Detta kunde man verkligen inte vänta sig av Skandinaviens största morgontidning”)

Det är det där med att fångas i ett sammanhang man inte riktigt hade tänkt sig.
Jag erkänner att jag hyser en skräck för att räknas ihop med andra individer och spontanbedömas enligt andras hastiga kriterier.
Det är en skräck som närmar sig fobi, och jag erkänner också att jag kan gå till överdrifter när jag försöker sparka mig fri.

Men var och en vill bli bedömd utifrån sina egna förtjänster och tillkortakommanden.
Kanske inte var och en, men jag i alla fall.

Författaren Maja Lundgren publicerade en uppmärksammad roman för några år sedan, Myggor och tigrar, som handlade dels om den napolitanska Camorran och dels om den stockholmska kulturvärlden.
Det var en alldeles utmärkt roman. De rader där jag själv figurerade förbryllade mig en aning, men jag antog att författaren spelade dum för att det passade bättre in i romanen.

Ändå kunde jag inte lämna det där.
Såhär lyder passagen:

Klas Östergrens Gangsters storartat hyllad. Men Jonas Thente är en jävla pungråtta. Han försökte få Östergrens roman att framstå som en ”praktskandal”. Uttryck för något slags noja inför att vara etablerad tror jag, en vilja att alltid vara rebell. 

Det där med skandalen var ju – som jag jättejättetydligt förklarade i recensionen en uteslutande estetisk skandal. Det vill säga att Östergren i Gangsters gör något som man bara inte får g

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (24)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 24

Hrm, jag läser både papperstidningen och din blogg....

L, 21:05, 10 maj 2010. Anmäl

Men nog pratar du med Susanne Möller?!? Eller kanske skulle jag skriva "pratade"?

J - inte Jonas själv dock..., 15:07, 10 maj 2010. Anmäl

Jag är bara glad att du skriver :)

Marianne, 13:22, 10 maj 2010. Anmäl

hm..rubriken fick mig att tänka på de riktiga papperslösa..de där skuggorna som inte syns om man inte är en sån själv..något snopet att se ordet papperslös vidags och förtunnas och fladdra iväg över ett kontorslandskap som är uppfylld av sin egen betydelse och väldigt synlig. Lurad? tja, men det är kul att oväntat hamna nån annanstans..

mormor, 12:20, 10 maj 2010. Anmäl

Ska Katarina sluta? <br/>Hälsa från mig om hon inte redan lämnat huset.

Sus, 10:32, 10 maj 2010. Anmäl

Jonas Thente, du är min idol. Ta inte bloggpaus igen! Vi behöver dig i fördumningens mörker.

Lilith, 22:42, 9 maj 2010. Anmäl

Jonas, jag älskar dig och har gjort det sen Smålands Nation i Lund. :-)

Poverty Stinks, 04:50, 9 maj 2010. Anmäl

Justine: <br/>Jag tror att "ytligheten" är ordet du sökte men inte riktigt fann. Beklagar. <br/>Och trots jag inte någonstans antytt några etymologiska ambitioner vad gäller uttrycket "Dagstidningen var mitt universitet", så har jag för mig att Mark Twain sade något dylikt om San Francisco Chronicle. Om och när jag faktiskt vill fastslå något, så lovar jag att extra tydligt underrätta dig om det.

j., 00:30, 7 maj 2010. Anmäl

Som någon kommenterade: bloggen klär dig. Jag vill inte smöra allt för mycket, men - tack för att du finns!

Agnes, 23:13, 6 maj 2010. Anmäl

Oj, vilka tillmälen du får! Jag uppfattade det som att alla blev arga för att du angrep något som är lite heligt, deras engagemang. I Sverige är människor, verklighetens folk, så likgiltiga inför allt att när de väl uttalar sig emot något så är det i sig någon slags bragd som är berömvärd. Tack för en blogg med förnuft och humor.

Nina, 17:47, 6 maj 2010. Anmäl