Tillvaratagna effekter: Josefin Hinders

Josefin Hinders
Fula Edith – En dag blev vi stora
Emotion

Någon sorts kosmos måste huka bakom varje bra dikt och låta sig anas bara mellan kanske var tredje rad. Känslan av något större, vidare än bara det som klart och tydligt manifesteras i språk och erfarenhet. En storhet större än Gudsriket som vi bara kan se i getögat. Det är den hisnande känslan av själ kanske. Det andliga i konsten, som Kandinsky for efter men var för rysk att riktigt kunna hitta. Eller Eliots objektiva korrelat, som han var för tjänstemannaaktig att utforska vidare. Eller Jungs kollektivt omedvetna, som han flummade till något alldeles förfärligt, med flummeriets alla lika nödvändiga som brunfärgade konsekvenser.

En dag blev vi stora kan beskrivas som en prosapoetisk självbiografi – i alla fall är styckena uppställda i någorlunda kronologisk ordning. De är 130 till antalet, var och en med rubrik så man kan väl kalla dem dikter om man är intresserad av att fastslå sådant.

En flicka föds och är barn i den norrländska skogen där hon skälls för tattarunge. Dessa tidiga barndomsår följs av allt att döma av andra mer osociga boenden: kollektiv, cirkusvagn och som inneboende hos en del vanligt aparta människor.
Så här långt associerar jag till Monika Fagerholms med rätta hyllade romanvärld som mejslades fram med Underbara kvinnor vid vatten och utforskades vidare i Diva och Den amerikanska flickan. Det är något med krocken mellan det naiva, det bitterljuva och det vuxet cyniska genomskådandet som gör detta så hemsökande.

Fula Edith har hon börjat kalla sig, och det blir också – så vitt jag begriper – författarens alter ego på så vis att det kanske är de tu som inbegrips i titelns En dag blev vi stora.
I alla fall så flyttar Edith och hennes ensamstående mamma till Stockholm och Edith stakar ut sin karriär med sprayburkar och tuschpennor på jungfruliga ytor. Ett och annat bryt ingår i karriären, samt robbande av peddon, stroboskopsurfande och allmänt omstörtande verksamhet.
En lyckligslutighet anas också, i form av tecknartalang och konsthögskola.

Hinders bildspråk är enklast tänkbara. ”Genom livet stöter man på saker som gör ont människor som slår på en tills det börjar att regna in” inleder hon en dikt som handlar om Fula Ediths pappa. Att han aldrig hämtade henne, och att hon bara träffade honom några minuter och då var det av en slump och han var full.
En annan dikt börjar: ”Det behövs alltid en Konsumkasse för att dra ner intrycket” och där är vi kanske i närheten av de objektiva korrelaten. I alla fall anar vi klarsyn och en viss illusionslöshet – vilket kanske är samma sak.
Förmodligen så.

Samtidigt är det ju ett rollspel det är frågan om, på flera plan. Jag är övertygad om att Hinders väl vet hur hon skall få fram den skärande sårbarhet som gärna projiceras på barn och ungdomar och som en handfull yrkeskårer (socialsekreterarna, ungdomsförfattarna och dokumentärfilmarna till exempel) har utbildats att försöka locka fram och anamma.
Utan att ta ifrån Hinders några av de jävla smärtor hon har rätt till, vill jag framhålla hennes samling som en uppvisning av strategier för överlevnad som trängt in även i hennes texter. Hon visar tydligt att varje poet någonstans, djupt inne, försöker gömma undan en schlagerförfattare.

Någon har slagit sönder ruta på kiosk. Öppnar väska lastar i allt godis jag kommer åt sträcker mig på tå, vill till chipspåsar längst in. Skär sönder lillfingertopp på väg ut. I lägenheten lägger jag ut godis på golv sätter en bit tejp på fingret kryper ner under ett täcke vi hittade i en olåst bil. Täcket rosa låg i svart sopsäck det har små och stora blodfläckar på. Vi orkade aldrig tvätta det. Jag somnar.

Den heter ”Svart sopsäck” och visst manifesteras snittet mellan Stefan Jarl och Gullan Bornemark ganska väl här. Ett genomgående grepp är det där att beskriva skeenden som vore de regianvisningar till någon annans liv. Fula Ediths kanske – hon som bara nästan är diktjag för någon som bara eventuellt använder henne som alter ego.
Så har vi hela uppsättningen bifigurer. Mona Lisa Overdrive, Tefatssystrarna, Ormskinnsindianen, Röd, Target-flickan, Santa Junky Doktorn på Östermalm och Turknäsan. Med flera. Man anar Jeff Noon, William Gibson, Banksy, Los Bros Hernandez och Kathy Acker nickande någonstans i kulissen, och det är beröm.

Så bygger Josefin Hinders fram en surrealistisk hyperrealism som är så absolut nuatt den får i princip samtliga andra samtidsskildrare att skämmas lite.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

ryttarinnan har bestigit sin penna. ett äventyr utan like. bugar bockar tackar väntar mer

pilunge, 00:01, 3 juli 2010. Anmäl

http://fulaedith.blogspot.com/

m, 19:22, 25 juni 2010. Anmäl

Tillvaratagna effekter: Frippe Nilsson.

Frippe Nilsson
Mannen i Paradiset
Frixkultur

Den receptionsestetiska deldisciplinen inom det litteraturvetenskapliga studiet har mycket som talar för sig. Men i jämförelse med många av de andra fasetterna i studiet av litterära verk kan just denna uppfattas som särskilt provokativ, eftersom den per definition drar in den svärjande och sprattlande läsaren i tolkningen av den litterära texten.
Förförståelsen utgör inte oväntat en tröskel mot det receptionsestetiska och är överhuvud en grund för hela den hermeneutiska verksamhet som bedrivs i det vetenskapliga flygledartornet.

Förförståelse.

Kan vara verksam inför: tjock bok med lättklädd kvinna på omslaget, författarnamn och titel i snirklig guldskrift och en baksidestext som lovar en rafflande skildring av karriär, rikedom, erotik och dramatik. Lovord från tidskrifterna Burda och Elle.

Eller inför: tunn bok med minimalistisk grafik på omslagets tjocka papper; gåtfull titel och möjligen ett föga insmickrande referat. Faktiska citat av faktiska kritiker om tidigare titlar.

Eller: böcker med vapendetaljer, tapperhetsmedaljer och möjligen blod på omslaget. Lovord från tidskrifterna Soldier of Fortune och King.

Detta är några av de give-aways som ansluter sig till läsarens förförståelse, vilket naturligtvis också tidigare erfarenheter av författaren, genren, serien och/eller förlaget gör.
För min egen del blinkar varningslamporna rött inför en författare som kallar sig Frippe Nilsson.
Och inte bara blinkar. Ur en högtalare skräller en mekanisk röst som uppmanar mig att omedelbart evakuera området.

Vänligen notera att detta är min egen förförståelse, och den kan vara orättvis och den kan vara apart.
Det kan vara så att författaren till romanen Mannen i Paradiset faktiskt är döpt till Frippe, men jag garanterar att jag initialt hade förhållit mig skeptisk till författare som publicerade sig som Pelle Enqvist, Kalle Bellman eller Kärran Ekman.
Jag är inte du och bror, Noppe eller Sigge Sittfläsk, med någon innan han eller hon har gjort sig förtjänt av det.

Frippe Nilsson har tre tidigare böcker bakom sig. Jag har inte läst någon av dem, vilket jag egentligen borde ha gjort för att bedöma denna den senaste. Men nu är det så att den här bokbloggen är min egen och under rubriken Tillvaratagna effekter städar jag skrivbordet och ger en ärlig chans.

Mannen i Paradiset, alltså.
Paradiset är ett etablerat bostadsområde som motvilligt blivit fashionabelt.
Mannen heter Carl.
Han är 35 och liknar så väldigt många andra svenska män i svenska romaner.
Han har sin lägenhet på 24 kvadrat med balkong i vilken han fördriver fritiden med att inte göra en fluga förnär och vara sömnlös på nätterna.
Carl har haft en flickvän under några år, men hon lämnade honom.
Fast inte utan att först sätta stopp för hans karriär som gitarrist.
Det brukar vara en del sådana här chercher la femme i medelålders manliga kulturyttringar.

Carl har ett jobb.
Och redan när Nilsson antyder detta första gången tänker jag… gissar jag… men hehe … det kan väl ändå inte…. Jo!
Carl förestår en liten skivbutik med tonvikt på second hand.

Och den går inte bra.
”Ungdomarna” laddar ju ner all musik på internet nuförtin.
Men standardrekvisitan finns där i butiken: en skitig kaffekokare.

Okej, jag är nog alltför raljant.
Låt mig förklara varför.
När man har som vana att läsa en hel del svenska romaner – och då menar jag inte bara de som brukar recenseras, utan också de som sällan eller aldrig recenseras – så stöter man obevekligen på genomgående temata och bilder som läggs på hög och småningom spränger genom schablon- och klichévallen och bara fortsätter att växa till dess att man börjar frukta den dag då allt kommer att rasa ner över en och man börjar titta på tv eller tar livet av sig – vilket kan gå på ett ut.

Det sorgliga är att det säkerligen finns en mängd författare som inte känner till att de är långtifrån unika. Kanske är det så att de gör som de flesta andra: läser etablerade författare vars positioner i den litterära hackordningen är välmurade.
Och så tänker de att ingen av alla dessa författare skriver ju om ensamstående män i yngre medelåldern med bristande hygien som tappat greppet om sig och, allt mer olyckliga, bara flyter med dagarna som kommer och beklagar dagarna som gått.
Vi får väl kalla dem Legion.

Frippe Nilssons problem, i den senaste romanen, är att han alltför väl gestaltar den vardagens tristess som är hans huvudperson Carls.
Hade jag varit en vän av psykologisk realism och trovärdighet i romaner så hade jag uppskattat Carls mentala ålder till cirka sju.
När han i inledningskapitlen ligger sömnlös, börjar han fundera på vem som gjort hans klockradio. Och vilka som gjort bordet den står på: trädfällningen, snickeriet, målarfärgen etc etc:

Han blev matt av vetskapen att så många människor hade varit med och skapat hans lilla klockradio, den oskyldiga lilla klockradion blev plötsligt intressant. Hela världen rymdes i den. Hela världen fanns i hans lilla lägenhet på 24 kvadrat. Nu blev han obekväm med att vara naken, det fanns ju indirekt en massa personer hemma hos honom.

Sådär har vi ju alla tänkt när vi inte kunnat sova. Och handen på hjärtat: hur ofta tycker vi inte att det är pinsamt att gå nakna i rum där så många främlingar varit delaktiga i skapandet av möblemanget?

En liten antydan hade räckt, Nilsson. En subtil liten antydan som hade skänkt läsaren utrymme och givit henne syre att dra den trots allt intressanta idén in i det mer generella.
Jag tänker på kopplingen mellan var och ens privata sfär och den globala struktur som gjort den möjlig – på hur vi alla när det kommer till kritan är sammanbundna av den globala ekonomin och huruvida det är en bra eller dålig sak.
Något sånt.
Bara inte alla dessa övertydliga omständligheter.

Detta är ett så väldigt vanligt problem hos många oetablerade författare och pinsamt många etablerade för den delen.
När man läser en roman vill man i allmänhet inte ha den förtjuste författaren flåsande över axeln.
Och vad man framför allt inte vill är att börja misstänka att berättelsen uppkommit blott och bart för dess författares skull.
För att det är kul för honom eller henne att se vart det tar vägen.
Som det förströdda klottret när man talar länge i telefon.

Frippe Nilsson vet inte när han skall sluta. Betrakta dessa rader, som utspelar sig då den sömnlösa Carl beslutat sig för att ta en promenad:

Snart såg han en kvinna med en hund komma gående på andra sidan gatan, hon gick i motsatt riktning. Det var en stor hund och en liten kvinna. Lite väl sent att gå på promenad med hunden, tänkte han. Men hunden kanske hade blivit kissnödig och på sitt vid meddelat det till hundägaren, som då vaknat och gått en sväng med sin hund.

Okej, så redan vid det laget har jag närapå fått spatt av de djupsinta grubblerierna kring hur det kommer sig att någon är ute med hunden. Men det fortsätter:

Det kunde också vara tvärtom, att hunden sovit, men att hundägaren inte kunde sova och liksom Carl bestämt sig för att gå en promenad. För att inte verka knäpp hade hundägaren väckt sin hund och dragit ut den yrvakna hunden på en promenad. När de kom hem igen sk
ulle kanske hundägaren somna bra, men det var inte säkert att hunden skulle somna, det var alltid svårt att somna om när man hade blivit väckt. Så var det för människor, men säkert också för hundar. Hunden skulle säkert ligga i sin korg och vrida och vända på sig och tänka på allt mellan himmel och jord.

Vid det här laget är man helt övertygad om att Mannen i Paradiset egentligen handlar om hur en helt reell, sömnlös Frippe Nilsson krokar tag i vargtimmen, låter tankarna gå och skriver, skriver, skriver utan en tanke på någon läsare.

Kontentan av hundresonemanget blir för övrigt att djur är klokare än människor för människor förstör Jorden.
En drabbande insikt.

Carl är huvudperson, men Nilsson ser till att reservera somliga kapitel åt människor med olika anknytning till Carl som slutligen kommer att kugga fast till ett sammanhang.
Det är inget revolutionerande grepp precis, men Nilsson genomför det utan anmärkningar.

Med tanke på att romanen av allt att döma handlar om något så allmängiltigt och samtidigt akut som dikotomin enskildhet eller gemenskap – eller individ och kollektiv om man så vill – så är det emellertid märkligt att Frippe Nilsson missar så många möjligheter att göra något mer av det än bara grafomani.
För det finns element i Mannen i Paradiset som helt klart skvallrar om viss begåvning.
Jag tänker på de inledande nattliga konversationerna mellan Carl och mannen på balkongen ovanför.
Först tänkte jag att Nilsson skulle göra allt mycket mer intressant genom att inte gå vidare in på den där mannen. Lämna det öppet kanske, huruvida han är Carls hjärnspöke, en balkongguru eller en vapendragare i eländet.
Men trots allt så porträtterar Nilsson balkongmannen på ett övertygande sätt.

Jag fastnar också för en passant-anekdoten som beskriver varför Carls mamma läser Hemmets Journal.
När hennes egen mamma dog återstod elva månader av den avlidnes prenumeration: ”hon hade tänkt att hon minst skulle leva elva månader till”.
När prenumerationen ändå löpte ut kunde Carls mamma inte förmå sig att avsluta den. Det hade inte känts rätt mot hennes mor. Så hon har prenumererat på Hemmets Journal sedan dess.
Sedär ett guldkorn till bild som Frippe Nilsson faktiskt inte drygat ut med kvicksand.
Det gjorde väl inte ont?

Nilsson älskar säkert att skriva, och han kommer utan tvekan att fortsätta med det.
Längs den vägen vill jag gärna råda honom att lita på sina läsares gestaltningsförmåga och påminna honom om att en aldrig så god historia kan pratas ihjäl intill likgiltighet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Jonas Thente, du förgyller min vardag och mitt mediokra lilla liv. Stort tack.

Anna E, 19:12, 22 juni 2010. Anmäl

Det enda som varit roligare vore om Karlstad-Frippe hade finlandssvensk härkomst.

Mymlans dotter, 09:20, 22 juni 2010. Anmäl

Är det här en recension eller bara allmänt raljerande? <br/>Varför dyker inte den här artikeln upp när man söker på DN (på Frippe)? Fick gå via google. <br/>Varför är inte bokbloggen listad bå DN:s bloggsida?

NN, 19:42, 20 juni 2010. Anmäl

Din nya blogg är så kommersiell.

Rafael Correa, 14:40, 18 juni 2010. Anmäl

Jag har läst boken och tycker mycket om den, påminner lite om Erlend Loes Naiv.Super.

MS, 14:06, 18 juni 2010. Anmäl

Vad kan man säga? Jag skrattar nöjt åt det inledande överdrivna raderna som sedan vrids sakta men säkert, likt när man drar upp en gammal klocka till att istället beskriva något mer bagatellartat. På ett mycket målande sätt!

Acke, 10:48, 18 juni 2010. Anmäl

Din guide till bröllopsfesten

Allting som är stort är tråkigt.
Det är vad jag har kommit fram till efter att ingående ha analyserat mig.

Jag säger inte att jag har rätt, men inte heller att jag har fel. Det bara är så att företeelser som tråkar ut mig har det gemensamt att de är stora. 

Stieg Larssons böcker, Lady Gaga, Phuket, Twitter, VM i fotboll och det kungliga bröllopet. För att nämna några aktuella exempel. 

Positiv självanalys: mitt kompromisslösa förordande av pluralism framför en enhetskultur.
Negativ självanalys: min paniska skräck för massor och allt vad de brinner för, från häxprocesserna till det tyska valet 1932 och Kanal 5:s programidéer. 

En sak jag har grunnat på i och med det kungliga bröllop alla för tillfället måste prata om, är den svenska monarkins ventilfunktion. 
Vi vet ju att detta med monarkin är ett dilemma för den svenska socialdemokratin och vi förstår mycket väl varför. 

Friare vänsterdebattörer – ta Göran Greider till exempel – har ännu inte riktigt fått ihop det där, utan fortfar att omtala monarkin som den styggelse i den moderna demokratin den ju faktiskt är. 

Ah… men vad de mer gråfärgade pragmatikerna på vänsterkanten har insett är att det framför allt är deras väljare som värst kacklar om den heliga familjen. 

Visst, vi har den komiska inhemska näringslivseliten och den tragiska, svenska varianten av adel (personligen vägrar jag acceptera någon adelsfamilj med kortare släktträd än Thurn und Taxis) som med smaklösa köpenamn fjäskar omkring för hovet av gudvedvad för anledning… …

Men det är framförallt Folket som älskar den kungliga familjen och i förlängningen monarkin. 

Min teori är att vi har att göra med samma sorts ventilfunktion som tidigare även Disney, Abba och Barbie har stått till tjänst som för svenska radikaler. Ända sedan Engels och Bakunin har ju Massan varit ett problem i det att den inte har förmått begripa sitt eget bästa. 

Inga ideologer med självbevarelsedrift har velat klandra Massan.

Istället har man – såsom också senare, i övrigt skärpta tänkare som Adorno och Althusser – slagit knutar på sig för att isolera de där djävulska kapitalistiska mekanismer som så intrikat  lurar Massan till usla politiska övertygelser och dålig smak. 
Det är mycket praktiskt. Men ganska sorgligt också, eftersom det är frågan om så tydliga projiceringar. 

Så när de säger: störta monarkin!!
Så vill de säga: det är ju själva fan att ni ska vara så satans djävla dumma i huvudet att ni inte fattar vad ni står och viftar med vimplar för. Gack sta till en ABF-kurs!! 

Det senare är att betrakta som mindre bra valtaktik.
Det förra också. 

Det är precis som det var med julaftonen som institution den gången några tappra demonstrerade mot konsumtionshysterin eller nåt utanför NK.
Det var NK och kapitalismen man hötte nävarna mot. Folket hade man klokt nog sedan länge givit upp om. 

Min åsikt om den svenska monarkin är redan kungjord.
Jean Baptiste Bernadotte köpte en gång kungakronan för priset av vår statsskuld och ett juste nätverk.
Gör om det.
Sälj kronan till Bill Gates, Ingvar Kamprad eller någon och sälj den dyrt

Så klarar vi välfärden. 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Engels? Jag menade förstås Eagles.

j. (Webbsida), 22:29, 9 september 2010. Anmäl

Jag läste: Eagles och Bakunin. Och jag förstod inte, så jag läste igen. Eagles och Bakunin. Och förstod fortfarande inte. Men så läste jag en tredje gång. Engels och Bakunin. Då blev det lite mer begripligt.

Ella, 23:19, 7 september 2010. Anmäl

Sofia> 11 respektive 13,5 miljoner röster lär vara lite fler än vad din favoritdeltagare i Idol drar in valfri fredagskväll, så jo, de röstberättigade kan nog räknas till massorna. För övrigt var det masspykologin i sig som skulle exemplifieras ovan, inte händelsernas utgång.

Efraim, 14:20, 21 juni 2010. Anmäl

”I individer är vansinne sällsynt men i grupper, partier, nationer och epoker är det regel” sa Nietzsche och han har rätt.

Facebookanvändare, 10:39, 18 juni 2010. Anmäl

Caligula sade en gång: "Om ändå romerska folket hade endast en hals!" I vilket fall som helst: Analysen att det är socialdemokraternas kärntrupper som hvilja spektaklet köpte jag till en början, men vid närmare eftertanke är det ju blott 30 % av röstboskapen som numera bekänner sig till rörelsen. Vilka är då alla de andra som blir våta i trosorna av k-huset? Jo, kvinnorna i gemen! Ty drömmen om flärden är deras enda livslina när deras män rapar sig till sömns framför sportspegeln i tubsockar.

Håkan Tendell (Webbsida), 21:45, 15 juni 2010. Anmäl

Nu var det dock tämligen få som röstade på Hitler i valet 1932.

Sofia, 02:55, 15 juni 2010. Anmäl

Komiskt. Massorna brinner ju för så mycket: mat och matlagningsprogram på TV, TV-spel, mobiltelefoner, godis. alkohol ...du måste tycka att det mesta är tråkigt.

uschja, 16:51, 14 juni 2010. Anmäl

OL: Det handlar inte om att fira något, utan om ett ett tillkännagivande av sin ängsliga förhoppning om att inte vara utlämnad till sin egen rädsla inför världen..

Finch-Hatton, 12:09, 14 juni 2010. Anmäl

Du är så jävla indie jonas!

Klas, 10:29, 14 juni 2010. Anmäl

Det enda jag vill ha svar på är detta: *vad* är det man firar när man viftar vimpel? <br/>Det har jag inte läst nånstans. Det är den där STORA HEMLIGHETEN som alla andra fått berättad för sig den dagen jag inte var i skolan....

OL, 09:17, 14 juni 2010. Anmäl

”I don’t need a cure, I need a final solution”

Övertrött, ni vet.

När man inte kan sova för att ögonen svider för att man är trött och behöver sova.
I mitt fall beror det på att jag kämpade hela natten med att täcka alla flanker och förutse alla onödiga bräscher som av illvilliga motståndare kunde slås i en artikel jag skrev.

Vid somliga tider på dygnet blir varje läsare en fiende, för att inte säga en tribunal.

Övertröttheten är bara en av många defekter den mänskliga organismen kan uppvisa, vilket bör ses som en anklagelse mot Gud för inkompetens eller mot evolutionen för saktmodighet – vilket man än föredrar.

Laurie Anderson har hävdat att en av människans mest besvärande defekter är att man inte kan blunda med öronen. 

Jag orkade inte läsa eller tänka mer, så jag hängde lite i nätet (infamiteten avsiktlig).
Senast skrev jag ju om tv och litteratur och ådrog mig nya fiender och nya vänner.
Jag har svårt att bestämma mig för vilket som är värst.

I alla fall så har det antytts att jag är diskuterad. På nätet. Först tänkte jag att det nog gällde min recension av Siegfried Lenz senaste kortroman (ironi) men efter tillnyktring begrep jag att det var för att jag hade skrivit om en tv-serie.

Jag tycktes uppenbarligen ha tagit ställning för ett medium mot ett annat och det kunde jag för mitt liv inte minnas att jag hade gjort.
Nu googlade jag mig själv för att utröna var jag egentligen står i den så trovärdiga allmännätens ögon, och fann mig insnärjd i konkretistisk poesi.

Jag följde inte länkarna, för det var roligare att inte göra det.

 

P8-import slask: Blogg – DN.se
Om jonas thente hade haft någon som helst känsla
för konsekvens
hade han inte gömt sig bakom pseudonymen ”thone jestan”
Rikets sal. Till Jonas Thente:
”Ännu är det inte fint att snacka
saker som ruttnar.”
Images for ”jonas thente” – Report images
[2 extremt förskönande teckningar av mig av min idol Stina Wirsén, ett foto på Vilhelm Moberg, kliande sig på näsan, en bild på Max von Sydow och Liv Ullmann under inspelningen av Utvandrarna, omslaget till Carl Henrik Svenstedts roman Sprängskiss, en bylinebild på mina kolleger Nicholas Wennö och Helena Lindblad, samt – slutligen – åtta fotografier på nån tjej som gör gymnastik i en park]

Boxen är den nya romanen… Ubervu social conversation –
”Det är tydligen en tanke
som bland annat
Jonas Thente
skrivit om.”
”Visst är det som Jonas Thente säger”
”… and Jonas Thente writes a mini-encyklopedia
of digital weapons
in computer games”
”Tycker han (Jonas Thente)
att den åttafiliga motorvägen
och de stängda”
Jonas Thente. Encyklopedi om digitala vapen
Jonas Thente, litteraturkritiker på DN,
skriver roligt om
Senast var det Jonas Thente
som i DN
framförde denna tvivelaktiga
idén
Läste Jonas Thente i DN
som i någon slags krönika
slår in dörrar som är så gistna
och ledbrutna
att de faller i bitar
bara man tittar på dem.
Vill ni ha en analys av bokens narratologiska strategier
eller något mer lärt
får jag remittera er
till Jonas Thente.
Han kan sådant där
TV-serieboxen är 00-talets roman,
menar Jonas Thente
i en artikel för DN.
paradoxala sammanhang:
såväl Expressens litteraturkritiker
Jesper Högström
Som Dagens Nyheters vanligen
lysande
Jonas Thente
har ängsligt tagit spjärn
Beslutningen har pisket opp
en bekymret stemning i svenske medier:
Journalist i den svenske avisa
Dagens Nyheter, Jonas Thente,
kaller – passende nok

Så långt kommen konstaterar jag att jag blivit trött, att jag verkar ha skrivit att tv är bättre än romaner och att jag av allt detta att döma tycks vara en dryg och hopplös jävel som fan inte fattar nånting. 

Född fri, missförstådd till döds – för att travestera en gammal raggardekal.

Eller i alla fall till sömns.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

"Om jonas thente hade haft någon som helst känsla för konsekvens hade han inte gömt sig bakom pseudonymen ”thone jestan”" <br/>Haha! Det var jag som skrev den. Royalty tack! Den genererade typ 10-15 tryck på länken till min hemsida back in the day. <br/>Tacka gudarna för Newsmill-logiken!

Indy (Webbsida), 13:42, 14 juni 2010. Anmäl

Ur det vita bruset kan man alltså söka fram poesi. Om sig själv! Om man skriver något som folk vill missförstå och ha åsikter om. Fantastiskt!

Jenny B (Webbsida), 15:37, 12 juni 2010. Anmäl

Psykedelisk poesi! <br/>Strålande!

L Lagerback, 11:17, 12 juni 2010. Anmäl

Åh, jag vet hur det känns och jag lider med dig! Man sitter ensam vaken mitt i natten, känner melankolin svepa in en som en tjock och lite unken filt. Har man en blogg är faktiskt den enda lösningen att skriva ett litet blogginlägg om hur deppig man känner sig, för då brukar den stora internetkärleken rulla in någongång på morgonkvisten. Och då vaknar man pigg och nyter och har tappat all samhörighet med allt det där fåniga man skrev under övertrötthetens rus. Men min internetkärlek får du ändå!

gitto (Webbsida), 18:53, 11 juni 2010. Anmäl

Nej, du tog inte ställning för ett medium mot ett annat. Jag såg det som att dessa mediums olika potential och förmåga till utveckling, dess förmåga att fascinera och upprätthålla ett intresse med en karaktär som utvecklas likt livet kan göra avkrokar var en tanke om vår kultur. Vad sker och varför. Ungefär. Jag tycker ändå att det finns poänger hos M Persson som ser att samma sak kan ske i ett annat medium som inte behöver komma i 5 boxar.. Det handlar väl om personen bakom uppkomsten. Sov ut!

Alma Flygare, 09:07, 11 juni 2010. Anmäl

Baby, storkramen!

Nina, 08:10, 11 juni 2010. Anmäl

Jag VET. Men för en gångs skull är jag inte övertrött. Känns bra. <br/>(jaja, jag ska vara arttig och läsa resten också - sen nån gång) <br/>Hej.

Laura, 01:38, 11 juni 2010. Anmäl

Manual för handhavandet av en poänglös litteraturdebatt

Å Gud, jag är en utgångspunkt vorden, och dessutom en som kulturskribenter förfasar sig över.

För kanske två veckor sedan anmodades jag av redaktionen att skriva om tv-serien Mad Men, eftersom man vid det laget trodde att den samlade tredjesäsongen skulle släppas inom kort. 

Jag hade knappt hört talas om serien.

Senaste två gångerna jag uppsåtligt bänkade mig framför en tv var i början av 1990-talet, när mördaren i Twin Peaks skulle avslöjas, och inför en välgörenhetsgala flera år senare där Pink Floyd återförenades, främst för att jag ville se om de skulle börja slåss. 

I övrigt har jag lämnat tv-formatet till de lägre stående primaterna, och då syftar jag på tonåringar och mindre förståndsbemedlade s k vuxna.

Däremot har jag sett en del boxade serier i ett svep. De första tre säsongerna av The Wire, de första av Babylon 5, Sopranos”och True Blood. Japanska Cowboy Bebop och Ghost in a Shell. Svenska klassiker som Hedebyborna och Lära för livet och internationella dito som Heimat och Brideshead Revisited.

I alla fall så anammade jag uppdraget och maratonbetraktade Mad Men.

Och så skrev jag en artikel som ville säga att detta format har mognat så pass att det numera fungera ungefär så som de årligen utkomna sedeskildringarna av Olle Hedberg gjorde för en borgerligt bildad publik från 1930- till 1970-talet.

Det vill säga att – för att tala med en litteraturvetenskapligt initierad publik – att karaktärerna i en serie som Mad Men har utvecklats från att vara platta till att bli runda gestalter.

Dikotomin flat character mot round character kommer från E M Forsters bok Aspects of the Novel (1927).

Forster vill skilja mellan fiktiva figurer som är tvådimensionella och sådana som ideligen utvecklas och är svåra att få grepp om. Min tanke var att ett verk som Mad Men etablerar runda karaktärer i ett medium som av naturen har väldigt svårt att rymma något annat än flata dito.

Jag tyckte det var fascinerande att följa en figur som huvudpersonen Don Draper i Mad Men. Premissen är att han är hövligheten och den manliga reko-aktigheten personifierad.
Till en början.

Så småningom bygger emellertid manusförfattarna känslan av att Draper snarare gestaltar det i dag så mångomsjungna strukturella könsförtrycket, medan hans medarbetare på reklamfirman – de som slentrianmässigt daskar sekreteraren i baken – framstår som mer ytligt överkomliga.

För mig var de två första säsongerna av Mad Men en mycket övertygande skildring av hur det västerländska samhället förändrades – och varför det måste förändras – under 1960-talet.
Framför allt ger serien en långt mer övertygande bild av feminismens raison d’âitre än någon teoriberusad postfeminist lyckas ge i dag.  

Jaha.

Och så har Expressens kulturredaktion använt kyrkstöten på Malte Persson – ungefär som min redaktion gjorde på mig – och Malte tolkar mig yrvaket som att jag föredrar tv framför romaner.

Visst.

Självklart.

Det var precis det jag menade: att Mad Men är bättre än Moby Dick.

Exakt.

Allting bara måste vara svart eller vitt för så ser ju mediedramaturgin ut och deal with it.
Alla som någon gång har läst något jag skrivit fattar ju utmärkt hur illa jag vill litteraturen.
Jag har väntat i 40 år på precis detta ögonblick att få skjuta romanen i sank och befria mänskligheten från detta gissel.

Jaja, och så slutar Malte Persson naturligtvis med att, imiterande en 90-årig refusand, hänvisa till att DN var bättre på Tingstens tid.

Det var den säkert.

I alla fall enklare. 

Ulf Eriksson i SvD hakar på, så berusad av förakt att han inte ens klarar av att nämna mitt namn.
Han råder Malte Persson att:

”hoppa över de där korkade artiklarna om att tv-serier kan ersätta romaner som oroar dig så. Tanken att vissa saker ”funkar bättre” i en tv-serie än i en litterär text ”funkar” bara i papperskorgen, det vill säga att den förvandlar den kultursida där den trycks till en sorts väldigt dyr papperskorg.” 

Snyggt, eller hur?

Hade jag inte respekterat Ulf Eriksson så pass – i alla fall som författare och kritiker – så hade jag nog svarat på det där. Men jag antar att han trivs bra med sin femetta och att han tycker att han verkligen har försvarat någonting.

Oklart vad.

Själv vidhåller jag att romanens själva idé är att vara en oren konstart, och jag uppskattar om även andra konstarter försöker sig på att vara det.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

Vad tyckte du om "Heimat"?

rogózjina, 17:17, 25 oktober 2010. Anmäl

Jag läser Olof Lagercrantz Ett år på 60-talet. Gör man det går det upp att DN verkligen var bättre på Tingstens tid.

f, 20:39, 30 juli 2010. Anmäl

Perfekt tidpunkt för en meningslös kulturdebatt! Annars känner man sig lätt lite grann som i limbo vid den här tiden på året, när man upptäcker att man är den enda i ens omgivning som verkligen skiter fullständigt i fotbolls-VM. Tyskland eller Brasilien, vem bryr sig? <br/>Thente eller Malte däremot, det är en helt annan sak och precis vad vi i overklighetens folk behöver just nu!

Per, 15:14, 16 juni 2010. Anmäl

"Allting bara måste vara svart eller vitt för så ser ju mediedramaturgin ut och deal with it." <br/>Vill inte ta frustrationen ifrån dig - men det är väl ändå vi läsare som lider mest av detta? Detta är vad vi förväntas betala för: förenklingar, lågbudgetdebatter, allting tillrättalagt på den nivå där redaktörerna där tänker sig att vi korkade amöbor kravlar omkring. <br/>Varför finns det inget riktigt uppror bland kulturskribenter mot att det blivit så här? En knuten framtass?

Qv, 15:43, 12 juni 2010. Anmäl

Nu kom Croneman igång också i dagens DN (för er som läser på papper), skapar du intresse kring aktuella ämnen eller gör ditt intresse dom aktuella?

Jack (Webbsida), 22:55, 10 juni 2010. Anmäl

Oroa dig inte över Malte! Jag kan inte tänka mig att du på riktigt blivit missförstådd. <br/>Jag skrattar till, blir varm i hjärtat och drömsk i blicken. Som vanligt när jag läser din dina texter.

Jenny, 15:48, 10 juni 2010. Anmäl

Äsch. Malte Perssons artikel visade bara vad han är bäst på: att tala om sig själv på eller mellan raderna. Han skriver nästan alla sina artiklar med en fickspegel diskret i ena handen. Då föredrar jag din självironi, Jonas. För övrigt tillfogade Croneman ungefär allt i saken som man behöver höra. ./Jens

Jens, 09:50, 10 juni 2010. Anmäl

Ja, den gode Ulf Eriksson. Man ska vara glad att han hinner skriva över huvud taget. Och tänka. Jag trodde att han nu för tiden mest hängde på gymmet.

Anna, 21:55, 9 juni 2010. Anmäl

Nog så svårt är det att jämföra och nyktert gradera konstyttringar inom en och samma konstform för att man ej skall hoppas att med lyckat resultat som följd ställa konstformer mot varandra: "Var boken bättre än filmen?" "Säger en bild mer än tusen ord?" und so weiter. Du vågar dig dock på detta (eller missförstår jag? Detta öde!) och på köpet får du krig, inte för att du gjort något ont, utan för att många litteratörer vill starta en ny Strindbergsfejd om vad som helst. De vilja icke freden.

Herr Tendell (Webbsida), 21:37, 9 juni 2010. Anmäl

Jag började kolla på Mad Men efter att ha läst din blogg och är nu en bit in på tredje säsongen. Som bokmänniska kan jag tycka att det är skönt att det finns andra konstarter än litteraturen, speciellt vid 22-tiden när man läst böcker hela dagen och kanske inte är så sugen att sätta sig med "lyxläsningen" de två sista timmarna innan sängdags. För mig är Mad Men som en bra deckare, det vill säga en deckare där man inte blir irriterad över dåligt språk, platta karaktärer eller billiga knep.

Sneriko, 16:16, 9 juni 2010. Anmäl

Offer för en cynisk musikindustri

Jag sitter sömnlös en lördagmorgon och grubblar över vad som kommer först: Bluesrocken eller alkisen. 

Mitt fönster är öppet mot den koltrassliga festnatten och för ett tag sedan passerade en sån där typisk gammalkis, mellan 45 och 60, som lätt kan igenkännas på den mustasch- och jeansbaserade 70-talslooken och det högljudda, rossliga tonläge som kommer sig av ett oändligt antal timmars pokulerande med kumpaner som håller ett lika högljutt och rossligt tonläge. 

Han hade en kumpan med sig, och en cd-spelare.

-Fyfan va tungt det är!!
Hojtade han och syftade på musiken, som han ideligen höjde för att understryka utsagans sanning. 

Musiken var förstås någon odefinierad bensinmacksrock. Ett evigt, gnälligt gitarrsolo mot en boogiebluestolvig bakgrund av bas och trummor.
Det lät som precis vilket lokalt pub-band från Ludvika som helst; lika pregnant och intresseväckande som en Calzone med lättöl. 

Och jag undrar varför just denna särskilda genre omhuldas så av professionella drinkare. Blir man alkis av att lyssna på Sky High, Ted Nugent, Jeff Beck och sånt? Eller börjar man lyssna på dem för att man blivit alkis? 

Det finns förvisso en annan genre omhuldad av alkisar och det är folkrörelserock. Lena Ackebo har satt fingret på detta med sin nya seriebok Fucking Sofo, som jag läste häromdagen [1]
Där förekommer en extremt störande figur som efterhand framstår i ett förmildrande sken.

Det är söderkisen Jörgen – han som fötts på Södermalm och alltid har bott där och som med klarsyn betraktar horderna av nyinflyttade 14-plussare som jobbar med kreeeeativa yrken (typ bloggkonsult eller ”inom media”) och gör om hyreskåkarna till pittoreska bostadsrätter så att ursprungsbefolkningen sätts på pottan.

Ungefär så. 

Jörgen skrålar gärna folkrörelserock – som ju faktiskt också är bluestolvabaserad – med härliga bitar som ”Bängen trålar”, ”Livet e en fest” och ”Hanna från Arlöv” på repertoaren. 
Lägg därtill Pugh, Peps, tidiga Ulf Lundell (”Bente”), Hoola Bandoola och en eller annan Fred Åkerström – allt detta levererat med cirka 80 procent nynnanden som får ersätta de textpartier som glömts. 

Varför? 

Jag tänker på Neil Young och hans klassiska platta Harvest (1972). Det påstås att det sugande, kontemplativa gunget i musiken där beror på att Young vid tillfället gick på starka smärtstillande tabletter mot en trafikinducerad ryggskada. 

Kanske råder ett liknande, fast omvänt, förhållande mellan bluesrock och vanemässigt ölande.  Detta – tillsammans med många andra mer uppenbara skäl – talar för att bluesrocken bör förbjudas. Eller i alla fall varningstämplas.

Noter:
[1] Läsare mindre bekanta med stockholmiana bör veta att ”Sofo” är en förkortning av ”South of Folkungagatan”. Det är fucking sant!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

Mr Thente, det låter som att du föraktar de där trasiga männen med sin lite sentimentala musiksmak. Om det fanns fler som älskade låtar som "Hanna från Arlöv" än David Guetta så kanske vi skulle ha en finare värld att leva i. Och jag syftar inte på det kommunistiska budskapet utan det mänskliga tilltalet. Om vi alla i mannen med flaskan kunde se en människa med potential att göra bra saker för andra, skulle då bara blicken i våra ögon inte kunna skänka lite självkänsla och styrka till honom?

Cicero, 15:41, 13 juni 2010. Anmäl

Hej. Men du publicerade det här alldeles nyss, väl?

Laura, 03:37, 9 juni 2010. Anmäl

Det lustiga är att dessa alkisar känns mer älskvärda än alla jobbiga Bob Dylan-fans.

Slyndrrich, 00:37, 8 juni 2010. Anmäl

När jag bodde i Sthlm -96 skådade mitt antropologiska öga att infödingarna var uppdelade i två stammar: de som festade på Stureplan och de som festade på Söder. Stammarna betraktade varandra med ömsesidigt förakt och beträdde ogärna varandras jaktmarker. Vad gäller förresten för Gamla Stan? Är det ett ingenmansland? Och vad skiljer SoFo och NoFo åt, eller är det bara ett kallt namn utan mening? <br/>o.s.a. till kunskapstörstande som ej kan bedriva ytterligare fältstudier på plats. <br/>All musik är tung.

Herr Tendell (Webbsida), 21:26, 7 juni 2010. Anmäl

Hahaha! Fy fan vad roligt! Jag gillar en del av den musik du nämner, trots att jag inte är alkis, men nog finns det ett korn av sanning där. Angående Sofo: Jag bodde på Söder några år på 80-talet, då hette det bara Söder, varför räcker inte det undrar jag ärligt nyfiket?

maria, 08:07, 6 juni 2010. Anmäl

"Musiken var förstås någon odefinierad bensinmacksrock. Ett evigt, gnälligt gitarrsolo mot en boogiebluestolvig bakgrund av bas och trummor. <br/>Det lät som precis vilket lokalt pub-band från Ludvika som helst; lika pregnant och intresseväckande som en Calzone med lättöl." <br/>På landet omhuldas boogiebluesen. Den är som Dan Andersson-aftnar. Det är "äkta" för början till slut. Men ytterst handlar det om människor som söker gemenskap. Och det får väl ses som en försonande faktor.

jazzdiggare, 21:53, 5 juni 2010. Anmäl

Andningstekniken som man får lära sig på ashtanga yoga klasser är det bästa mot mina sömnproblem. Jag blir konstig av piller och om man ändå inte somnar så känner man sig iallafall mer utvilad. Observera att det inte är samma sak som idiottipset man får på vårdcentralen att andas i fyrkant. Men du verkar ju fungera utmärkt utan sömn så det här kanske är överflödig info.

Katarina, 18:34, 5 juni 2010. Anmäl

Bara Bob Dylan tål att lyssnas på.

Mathias, 13:17, 5 juni 2010. Anmäl

Lagom mycket gitarr. lagom mycket musikhistoria. Lagom balans mellan alkohol som smärtstillande och receptbelagda droger. Lagom mycket sömn och borgerlig marginalkultur. Lagom svårt men tillräckligt för att utesluta men inte för svårt så att det blir kufigt eller bespottat nördigt. <br/>Inge lackskor eller stråhattar och sjung för helvete inte för högt när ni tror att argumentens styrka står i direkt proportion till räckvidden. Håll käften och låt tänkaren sova :)

Facebookanvändare, 13:09, 5 juni 2010. Anmäl

Sådana här gånger blir till och med jag glad och finner hopp för mänsklighetens fortsatta möda att tänka i banor inte fastnitade längs tyckar-rälsen. Inte ens Sofo.

Poppy, 11:06, 5 juni 2010. Anmäl