Den biennala förnedringen

Det må vara fjantigt och prosaiskt, men jag blir blixtförälskad sådär en gång vartannat år, när jag ser en eller annan tjej som sitter försjunken i en riktigt avancerad bok. 

Som senast för någon vecka sedan.
Det var på en busshållplats och hon var högst 20 och såg vanlig ut fast mycket vackrare – kvinnotypen för vilken omvärldens uppskattning är så given att självsäkerheten gränsar till arrogans. 

Egentligen borde hon ha suttit som alla andra Amen guuud-himlare av hennes sort och pillat på mobilen, men hon satt alltså med en bok. 

Folkskolläraren i mig ville ge henne en komplimang.
Lite uppskattning.
Men dels får jag alltid tunghäfta i såna här fall, dels läste hon en engelsk utgåva av en roman av Jean Genet

Alltså.
Det finns en oskriven lag, som är oskriven just för att den är så självklar att den inte behöver sättas på pränt:

En karl får inte inleda en diskussion om Jean Genet med en 20 år yngre kvinna.

Alla som något känner till Genets författarskap inser hur vansinnigt ett sådant tilltag skulle te sig, hur välvillig förövaren än är. 

Jag bröt mot lagen.

Strax före min hållplats mumlade jag något i stil med ”Genet, det var som fan” och hon tittade hastigt, skrämt upp ur läsningen och tillstod att så var fallet.  

Innan jag hastigt snubblade ut genom dörrarna såg jag min spegelbild i bussfönstret. En tunnhårig snuskhummer i 70-årsåldern, blank i pannan och med fläckig trenchcoat, gula fingrar och ett vällustigt leende.  

Jean Genet skriver: 

Visst är jag allt detta, tänkte jag, men jag är åtminstone medveten om att vara det och det medvetandet bryter udden av skammen och fyller mig med en känsla som få känner till: högmodet. Ni som föraktar mig är just gjorda av en rad liknande olyckor, men det kommer ni aldrig att bli medvetna om och därför skall ni inte heller lära känna högmodet, det vill säga medvetandet om en kraft som ger en förmågan att hålla stånd mot nöden – inte ens egen nöd utan den som hela mänskligheten är sammansatt av. 

Tjuvens dagbok
, (Journal du voleur) övers: Bengt Söderbergh och Marc Ribes