En självbibliografi (1)

(Det här är en gammal tråd, tappad och bortglömd men härmed upplockad och revitaliserad.) 


Sommaren 1998 flyttade jag ett par kvarter, från en luxuös och alldeles för dyr våning med utsikt över Järntorget i Göteborg, till en betydligt mindre fordrande lägenhet i Hagas utkanter.  

Den våning jag lämnade var något alldeles särskilt. Fastigheten var tydligen det stora kommunala bolaget Poseidons flaggskepp och när jag flyttade in fick jag en nyckelring i något som ville likna brons, med fasaden präglad därpå, samt en rikt illustrerad bok om husets historia och varsamma renovering. 

Renoveringen kände jag till sedan innan. Hörnvåningen på tre rum och kök hade liksom de övriga lägenheterna tidigare varit del av en mycket större paradvåning. Hälften av min göteborgska bekantskapskrets tycks någon gång ha bott i huset under halvillegala kollektivformer, medan den andra hälften åtminstone en gång med mer eller mindre minnesfähiga resultat har festat i lokalerna.
Det var förstås den vanliga historien med rivningskontrakt, som har försett en god del av min generation med några års tremeterstak över huvudet.

Men så kom den oundvikliga lyxrenoveringen, boken om den och nyckelringen. Jag kan inte säga att jag kände mig som en klassförrädare när jag flyttade in i den omsorgsfullt restaurerade sekelskiftesvåningen, för det fanns inget annat att få tag på för någon utomsocknes som bara plötsligt dyker upp en dag och behöver bo.
Alla som har den tvivelaktiga förmånen att födas eller drivas in i de regioner som kallas attraktiva – det vill säga större tätorter och universitetsstäder – vet att tak över huvudet är en karriär som man inleder med två tomma händer och därefter sköter med hjälp av kontakter, slump och väldigt mycket fritid.

Som inflyttad in spe saknade jag allt detta och var alltså tvungen att tjuvkoppla hela processen, vilket innebar att jag utan några som helst belägg hamnade i den uselt renommerade grupp som kallas välbeställd eftersom dess pappor är det.
I mitt fall var det snarare frågan om att två tredjedelar av lönen gick till hyran, men å andra sidan ingick en stege i våningen så att man kunde nå de tre metrarna upp till taket för att byta glödlampa.

Det var en kluven upplevelse att bo i den där våningen. Å ena sidan låg den tre våningar ovanför den krog som i alla fall på den tiden hette Gillestugan, och som en gång varit ett tillhåll för Stig Dagerman, även om man aldrig riktigt vet om en sådan uppgift innebär att Dagerman faktiskt brukade hänga där, eller att han en gång lånade toaletten i huset intill.(När jag tänker efter är jag till och med osäker på om det verkligen var Stig Dagerman krogen anförde som kulturellt alibi, eller om det kanske var någon annan. Men vem skulle det ha varit? Ulf Dageby? Nej, jag är ganska säker på att det var Dagerman.)

Hursomhelst så var det att dö en smula när Gunnar Danielsson och hans band för trettionde kvällen i rad spelade ”Som sommaren” som extranummer på den scen som låg tio meter under min säng. Under en mycket lång period hade jag den låten i huvudet under alla vakna timmar och fastän jag gillar Gunnar Danielssons käftigt släpiga frasering och väldigt göteborgska reträttframhet och sätt att behandla existentiella ting som blodig lek, så blev det helt enkelt lite för mycket.
Ironisk pop skiljer sig alltid från allvarlig dito i det att man tröttnar på den förra men sällan på den senare.

Den andra delen av den kluvenhet jag så väl minns manifesterade sig som tydligast på Första maj, när arbetarrörelsen samlades på Järntorget nedanför mina lyxrenoverade fönster och vecklade ut banderoller. Där stod jag och skådade ner på massorna som en ung gulaschbaron med imaginär cigarr och fiktiv konjakskupa.
Det var alltid några i det blivande tåget som bligade uppåt, som man gör när fönster tittar på en, och jag begrep att jag var Fienden. Jag var den andra klassen i parollen ”klass mot klass”. Jag var uteliggaren som hade fått en avlagd frack i gåva av någon ömhjärtad änkenåd och omgående fick spö av de forna polare som såg mig som en satans sprätthök.
Men jag åt knappast ananas och järpe till middag. De pengarna gick åt till hyran och jag hade alltid en deadline senare på kvällen.

Det var någonstans mitt emellan sunkproletären som var jag och snobben i karmfönstret som också var jag, som mina mystiska grannar gav sig till känna och gjorde en stjärnklar natt till rena fiktionen.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Det var ju Dan Andersson, ju.

Karin Bojs, 10:25, 31 oktober 2010. Anmäl

Ja det här inlägget minns jag, ser fram emot fortsättningen. Kul med (1) som klon-markering. Men att tagga som "Min kamp" känns bara läskigt.

Leo, 08:38, 31 oktober 2010. Anmäl

För tydlighetens o KUNSKAPENS skull;den utomordentlige Gunnar Danielsson är INTE från Jötteborg.Han är från fina SKÅNE.

Salinger, 06:53, 31 oktober 2010. Anmäl

Jöttebörg är sååå patetiskt.jag som BORÅSARE har alltid fått utstå spott o spe från alla dessa GOA GÖBBAR med sina komplex.Samma spott o spe får alla som inte är från det goa Jötteborg utstå inte minst då 08-or.Jötteborg med sin spelade arbetarklasskultur o "rättframhet" är bara något för patetiska figurer som Birro,Glenn Hysén,Krasse Lonér,den hopplösa barnungen Hellström,Ingvar Oldsberg,Blovitt-barnen o Thente. <br/>Jag är stolt över huvudstaden o rakryggade Borås medan Thente leker poet i Haga...

Salinger, 06:49, 31 oktober 2010. Anmäl

salinger: hehe, ja, lägg ner Götlaborg, hela stan är uppenbarligen bara något DN kultur har uppfunnit en sysslolös fredageftermiddag för att racka ner på alla som älskar vår vackra huvudstaaad.

notorious, 12:37, 30 oktober 2010. Anmäl

Man! (läses på engelska, naturligtvis, och med indikerad emfas på uppåttjack) Jag säger bara: när kommer en knippe noveller i lämpligt pocketformat? Vem bryr sig om du har något att säga.

Johan, 11:44, 30 oktober 2010. Anmäl

Åh denna fjantiga jötteborgs-dyrkan...Jötteborg är världens största småstad med så mycket komplex att staden inte kan röra sig någonstans.Komplexen gentemot vår vackra huvudstad är såå barnsliga att man undrar hur det står till med självkänslan i det goa jötteborg.För självklart har man ingen självkänsla i komplex-staden utan bara en rädsla o ett hat mot allt o alla som tar sig uttryck i den goa humorn.För som alla vet;rädda pojkar skämtar alltid. <br/>Lägg ner Jötteborg! Nationalteatern finns inte.

salinger, 06:44, 30 oktober 2010. Anmäl

Till alla bloggare out there keeping it real…

 

 

 

(Bilden heter Duty Calls och kommer från xkcd.com)

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Jag håller med.

Isak, 14:25, 5 november 2010. Anmäl

Du Jonas, jag tror att vi är väldigt många som skulle vilja se dig kommentera det här med Wiman och Rocky. Vore ju t.o.m. på sin plats. <br/>vänligen <br/>D

David, 15:23, 4 november 2010. Anmäl

Enligt premissen "det finns en xkcd för varje tillfälle i livet" kanske den här kan passa bra: http://xkcd.com/451/

Tengfred, 22:55, 24 oktober 2010. Anmäl

Läser ofta den här bloggen och har länge undrat (och fnissat) över de två kategorierna Metablogg och Min kamp, som dessutom, tills alldeles nyligen, varit helt tomma. Har tänkt att det beror på att de flesta inlägg skulle kunna falla under dessa kategorier vilket gjort dem överflödiga som annat än kuriosa. Vill alltså bara säga (vilket kanske redan gått att läsa mellan raderna, men sånt är ju ibland svårt på det här inter-nätet) att jag tycker att det är väldigt roligt. Kämpa på.

E, 14:36, 24 oktober 2010. Anmäl

@Salinger: Nä, nu var du dum mot Thente. <br/>Det är söndag och du skall icke kasta stenar du heller. <br/>Undrar om min kommentar skall räknas som en liten sten mot dig, eller om det anses som en hjälpande handling i ren kärlek till Jonas Thente, medmänniska och broder?

Gloria, 13:55, 24 oktober 2010. Anmäl

Detta är en bild av denne Thentes liv. <br/>Thente håller ju själv hela dagen på o håller koll på nätet <br/>o kommnetarerar allt o är såå duktig. <br/>"Den som är utan skuld kastar första stenen".

Salinger, 05:48, 24 oktober 2010. Anmäl

Vem är Jekyll och vem är Hyde?

Nu senast och härnedan skrev jag ju om hur trevligt det är att som ung karriärpolitiker torgföra Margaret Thatcher som politisk förebild.

Den mängd kommentarer som helt otippat följde bara förstärkte den diagnos jag satt på mig själv: medial schizofreni. 

Det hemska med ett arbete som ofta innebär att man portionerar ut korthuggna åsikter hit och dit, är att ingen enskild läsare uppfattar huruvida – och i så fall i vilken utsträckning – man står på en gemensam estetisk/ideologisk/existentiell plattform med sig själv. Eller inte. 

Men jag antar att det är informationserans förutsättningar.
Alla har tillgång till allting, men har inte tid mer än trettio sekunder att sätta sig in i saken.
Så de preliminära övertygelser – och övertygelser bör nog vara just preliminära – som för femtio år sedan fortfarande kunde revideras, kan i dag bara bekräftas, efter korta landstigningar på främmande kontinenter av digital text. 

Jag tittade tillbaka en smula, på kommentarerna till en del blogginlägg jag skrivit.
Faktum är att jag gick två år tillbaka för att försöka komma underfund med om jag är en politiskt korrekt kommunistkramare eller en mörkblå nychauvinistisk marknadsliberal

Jag är fortfarande osäker. 

Å ena sidan: 

bloggaren är gubbsjuk och överpretantiös
(Anna, 9/10 2008) 

Visst har du poänger, men det känns som om du sätter dig på en väldigt hög piedestal
(Robert, 29/8 2009) 

Du borde inte göra reklam för Oswald Spengler!
(Kicki, 25/3 2009) 

Du är inte mot rasism då förstår jag. Jaja, det var ju precis vad man kunde förvänta sig.
(Henrik, 4/1 2009) 

Borgerlig propaganda hela vägen
(Olle, 20/8 2010) 

DN är en borgarblaska […] Thentes försök att förlöjliga sanningssägarna är givetvis en del av en långsiktig bonnierstrategi
(Julia, 6/9 2010) 

Mansgris!
(Frida, 7/9 2010) 

Gubbslem. Det här måste vara det mest snuskgubbiga jag läst på DN
(Allison, 7/9 2010) 

Vad menar du? Har du något problem med Gudrun [Schyman]? Spotta ur ditt fjuniga poetskägg! Eller är det bara manliga härskartekniker du använder dig av nu igen? Skämmes!
(Siv, 14/9 2010) 

Antar att detta var ytterligare ett spadtag i den allt större grop som är kultur och annan icke-direktörsberikande verksamhets framtida grav.
(Fjodor 24/9 2010) 


Å andra sidan:  

Du Thente, DDR ringe, de vill ha tillbaks sina åsikter.
( Modern 4/6 2009) 

Sorglig okunskap från kommunistkramaren Thente. Jag blir lätt illamående när jag inser hur insöade dessa kulturjournalister är i sin egen vänstervridna världsbild
(Epok, 21/10 2010) 

Vad har du för akademiskt bakgrund, Jonas Thente. Du verkar i det närmaste ha skummat dig genom Llosas verk, och ha en minst sagt ljum relation till litteraturen. Du kanske skulle fundera karriärsbyte. Sophämtare tjänar bra, och rent ockulärt verkar du passa
(Carl, 11/10 2010) 


Gammelmedia gör föga för att klargöra bilden:
 

Man kan se det som att kultursidesvänstern [varav jag uttalat anses vara ett särskilt otäckt exempel] målat in sig i ett hörn med den järnhårda romantisering av arbetarklassen de bedrivit, samtidigt som de själva emulerat alla översittardrag som tidigare mest fanns i den gamla exkluderande högborgerligheten.
(Per Gudmundson, Svenska Dagbladet 12/210 2007) 

DN Kultur har i Jonas Thente fått sin egen Johan Staël von Holstein.
(Carl Johan De Geer, Aftonbladet 19/4 2010) 


Läget är alltså osäkert för tillfället.

Åsa LinderborgAftonbladet hävdade för något halvår sedan att jag tillhörde DN:s kulturhögerfalang.
Men när jag förgäves försökte hitta den krönikan, hittade jag istället något annat hon skrivit.
En tweet, nämligen: 

Åsa Linderborg: Jonas Thente tycker ingenting. Det är tryggast så. 

Jag vet inte i vilket sammanhang det där skrevs, men det känns lugnande.
Jag är inte höger och inte vänster, utan soffliggare.
Bara så ni vet i fortsättningen.  

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (17)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 17

Men vafalls Thente! Läser du kommentarerna till dina egna texter? But why!?

Ninel, 13:37, 22 november 2010. Anmäl

Skriver Åsa Linderborg att man inget tycker, då visar det på att man förmodligen avgett mer genomtänkta och pragmatiska åsikter i kontroversiella ämnen än den nivå hon befinner sig på, strax under ett stalinistiskt ADHD-trancefetto, vildrusig på en mustig cocktail av speed, LSD och hederlig dumhet.

Martin, 12:44, 18 november 2010. Anmäl

Att leva är att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor

Gogh, 18:40, 1 november 2010. Anmäl

Tack för en bra och välskriven blogg Jonas. Dina politiska åsikterna känns för mig mindre betydelsefulla. <br/>Men. Varför placera "borgerlig propaganda", på "samma sida" som "mansgris", "rasism" och "gubbslem"? Vilken menar du är kopplingen, och är inte den kategoriseringen långt mer betydelsefull i frågan än resten av texten?

F, 21:10, 25 oktober 2010. Anmäl

<3

Forsyhtia, 18:12, 25 oktober 2010. Anmäl

Oj, det var en alltför negativ kommentar. Även om jag skulle vilja att bloggen hade ett lite annat innehåll tycker jag att du är hur bra som helst och dina krönikor i tidningen är alltid tänkvärda, tack för det!

Nina, 17:03, 25 oktober 2010. Anmäl

Om man är åttiotalist och inser att man har vissa luckor när det gäller litteratur och började läsa den här bloggen för att fylla ut dessa men nu är grymt besviken för att den handlar om nedstämdhet/livsleda/samhällets förfall/hur evil marknaden är etc. och inte om vilka böcker som är bra, vilken blogg ska man läsa då? Ärligt talat kunde du ju faktiskt marknadsföra de författare som du tycker får för lite uppmärksamhet istället för att anklaga förlagen för profithunger med jämna mellanrum.

Nina, 16:58, 25 oktober 2010. Anmäl

Det är väl det här som gör folk argast av allt: inte att du har *fel* åsikter, eller att du tycker annorlunda än dem, utan att du envisas med att vara okategoriserbar, och därmed inte tryggt kan sorteras bort under "oönskade åsikter" och ignoreras, <br/>Men så länge du fortsätter som du gjort, dvs. stå på den goda litteraturens, läsningens och det irriterande förnuftets sida så kommer nog allt att ordna sig. Åtminstone vill jag tro det.

Bjubb, 09:57, 25 oktober 2010. Anmäl

Bara lite glad att du fick behålla jobbet efter att ha svurit i kyrkan.

Mikael, 17:41, 23 oktober 2010. Anmäl

Åh. Vanligen brukar jag avhålla mig från artikelkommentarer, då jag upplever ett visst obehag inför att sälla mig till ovan citerade - säkert i andra avseenden fullt respektabla - existenser och deras vurm för spontana idiotier. Kanhända smittar det. Däremot skulle det vara trevligt att, tja, få ge uttryck för sin uppskatting av denna blogg i allmänhet och de givande litteraturtankarna i synnerhet. Så - tack så mycket. <br/> För övrigt ger jag fulla fan i dina politiska åsikter.

HM, 12:37, 23 oktober 2010. Anmäl

A Ghost of Horrors past

Jag läser om det centerpartistiska stjärnskottet Annie Johansson i DN.
27 år gammal, förutspådd kometkarriär och näthjälte i och med FRA-debatten.

Politiska föredömen: Margaret Thatcher och Karin Söder.
”De var två kvinnor som var oerhört ovanliga med sina ledaregenskaper i den mansdominerade”.

Säger Johansson. 

Karin Söder, okej: inget skumt där.
Men Margaret Thatcher?

Jag sätter på The The:s Infected – den platta som kanske mer än någon annan fångar stämningarna i det thatcheristiska England. Kalla kårar fryser ryggraden. ”Out of the blue and into the fire”.

Eller som en av hjältarna i Warren Ellis serie Planetary sammanfattar saken:

it was difficult for us Americans to understand what it was really like here in the darkest parts of the eighties. We had a doddery old president who talked about the end of the world a little too often and was being run by the wrong people.
But they had a prime minister who was genuinely mad.

[—]

She wanted concentration camps for AIDS victims, wanted to eradicate homosexuality even as an abstract concept, made poor people choose between eating and keeping their vote, ran the most shameless vote-grabbing artificial war scam in fifty years…

England was a scary place, no wonder it produced a scary culture.

Till detta kan man lägga saker som hennes smeksamma attityd till apartheid, hennes initiativ att skicka kravallpolis mot dansande folksamlingar samt hennes omfamnande av slaktaren Pinochet.

Snyggt politiskt föredöme, det där.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (52)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 52

Som ett komplement till The The-låten du nämner, skulle du också kunna spela Morrisseys låt Margaret on the guillotine: http://www.lyricsfreak.com/m/morrissey/margaret+on+the+guillotine_20096129.html

Ola, 23:33, 1 december 2010. Anmäl

Thatcher monterade också ned det sociala skyddsnätet till den grad att många pensionärer svalt eller frös ihjäl. Och kvaddade tågtrafiken fullkomligt genom att sälja ut rälsen - med den givna följden att inget underhåll skedde och massor med människor dog i tågolyckor. Förvånar mig inte alls att hon hyllar massmördare. Men det är klart uppseendeväckande är att en svensk politiker har så blodbesudlade förebilder.

Ckarion, 18:30, 1 november 2010. Anmäl

Den 30 januari 1933 utsågs Adolf Hitler av Tysklands dåvarande president Paul von Hindenburg till rikskansler, tysk statsminister. Trots att detta är en mycket viktig historisk händelse, som har påverkat mänskligheten under flera generationer, och trots att en omfattande beskrivning av Hitler, nazistpartiet och Nazitysklands massmordspolitik ägt rum under senare år, forts..

A, 11:05, 23 oktober 2010. Anmäl

är Hitlers maktövertagande fortfarande ett gömt kapitel som ... den borgerliga historiken inte vill ta upp. Förklaringen är att det var storkapitalet och den politiska högern som en gång gav Hitler statsmakten i Tyskland, samma politiska krafter som idag styr världen. Samma som gav Thatcher makten.

A, 11:04, 23 oktober 2010. Anmäl

Tids nog inser Thente och hans anhang faktum: Att Thatcher valdes tre gånger i demokratiska val av det brittiska folket, därefter vann Tories ytterligare ett val. Det var först när Labour ändrade politik till att följa Thatchers idéer som de hade en chans att vinna. Sedan kan Thente och Arbetaren drömma hur mycket arbetarromantik de vill, folket är inte med dem. <br/>Slaktaren Pinochet hjälpte Thatcher i kriget mot slaktaren Galtieri, din fiendes fiende är din vän...

Sixten J Ernberg, 21:25, 22 oktober 2010. Anmäl

Du glömde en fjärde grupp i det föregående inlägget: de hängivna antikommunisterna. De blir alltmer lättretliga nu när de inser att segern tydligen inte var bärgad, utan att de tvärtom kommer att få mycket att stå i framöver.

Sten, 14:54, 22 oktober 2010. Anmäl

Hansinlux: Alla i vänstern försvarar inte Castro men alla från högern verkar försvara Pinochet, Suharto och Thatcher. Den demokratiska vänstern försvarar inga diktaturer medan till exempel FP stödjer kuppmakarna i Honduras med flera. högern stödjer Colombia där 100-tals fackligt aktiva mördas av regeringstrogen milis varje år. Högern stödjer sin affärspartner Kina som förbjuder fackföreningar och mördar massor av människor varje år. Sluta försvara mördarna! Sluta se monster som MT som förebilder

Arbetaren, 11:32, 22 oktober 2010. Anmäl

Hansinlux: Om Pinochet varit kvar vid makten än idag kanske den jämförelsen varit relevant, men nu är det ju så att det är just vänsterregeringar som fört Chile till vart de är idag. Den höger regering som sitter nu är den första sedan Pinochets. Under Pinochet var landet en mardröm där 1000-tals människor försvann spårlöst. Den fascistiska regim som Pinochet lede är inte grunden till Chiles relativa välstånd idag. Men ni i högern kan säkert försvara Hitler med att "Tyskland går ju bra idag.."

A, 11:26, 22 oktober 2010. Anmäl

Eftersom Pinochet tas upp här av flera föreslår jag stilla - jämför livet och utvecklingen i Chile med livet och utvecklingen på Kuba. Som sagt, tröttsamt med dessa vänstermänniskor som lever med en helt förvrängd världsuppfattning.

Hansinlux, 11:18, 22 oktober 2010. Anmäl

Och att komma och snacka om "stormakt" och "disciplin"? Vad menar du? Att om man leder en "stormakt" så får man göra ur man vill? Så då försvarar du Kinas ledning? Sovjet? USA´s bombningar av Vietnam? Iran? Det finns massor av ledare som tyckt att en viss disciplin behövs och alla har varit mördare och galningar. T.ex. Mao, Nixon, Stalin, Suharto, Franko, Hitler, Musolini med flera.. Fint sälskap du har

Arbetaren, 09:55, 22 oktober 2010. Anmäl

Bibelbävan

Gud hjälpe mig, men jag recenserade Hans Furuhagens bok Bibeln och arkeologin i lördagstidningen.
Nu vågar jag inte läsa min mail. 

Alla kritiker vet att man bör passa sig för att skriva om slikt. Man riktigt tigger om att locka fram sektmedlemmar och gammaltestamentliga rättshaverister ur bönehusen. 
 

De enda övriga som kan mäta sig med jesusfolket är genusfolket, men jag tror jag lyckades hålla mig utanför i alla fall deras domäner den här gången.  
Tre av tre hade blivit för mycket.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Stengård: Kön är väl ändå en social konstruktion, förstår inte hur du kan påstå att det står 27 före?

Olof, 00:11, 20 oktober 2010. Anmäl

Jag uppskattade recensionen. Nu ska jag läsa boken och bilda mig en egen uppfattning. Tyvärr är nästan all bibelforskning tendentiös. Angående hatmailen känns det lämpligt att citera Sam Harris (se forts).

Fredrik Bendz, 18:06, 18 oktober 2010. Anmäl

Misströsta icke! Din recension fick mig att införskaffa boken!

Andreas Creutz (Webbsida), 18:01, 18 oktober 2010. Anmäl

Vadan denna hukande hållning inför genusfolket? Liksom i tidigare stunder inför kulturtanter (som ju ofta är medlemmar i genusklubben). Vad har vi gjort dig för ont? Att vi skall jämställas med sektmedlemmar och gammaltestamentliga rättshaverister? <br/>Liera dig med oss och vi skall pussa och krama dig och aldrig, aldrig skriva dumma kommentarer! <br/>PS Jag har beställt Bibeln och arkeologin på biblioteket. Redan 27 före i kön - det är ditt fel DS

Stengård, 18:00, 18 oktober 2010. Anmäl

Det var en BRA text, den återupplivade mitt intresse för sanningshalten (?) i Bibeln. <br/>Och tyvärr kanske det kommer lite skit på mailen, men försök strunta i dem!

Emma (Webbsida), 17:14, 18 oktober 2010. Anmäl

Ditt avslutande stycke i recensionen blev mycket uppskattat bland de jag pratade med på en berättarfestival häromdan. Den var lysande.

Jonas L, 15:21, 18 oktober 2010. Anmäl

Nu ska jag gå och kika om Furuhagens alster kanske till och med dykt upp i bibelbältet Örebros bokhandlar. Tack för BRA recension!

Lollo, 12:39, 18 oktober 2010. Anmäl

Den bittra eftersmaken

Ja, det gick ju inget vidare.

Tanken var – antar jag – att jag skulle rapportera inifrån redaktionen om paniken, stimmet, dårhuset som allting förvandlas till när det är Nobeldags och man har tio minuter på sig att hitta rätt skribenter till allting och tre timmar på sig innan tryckeriet ringer och säger att nu jävlar får ni skynda på om ni inte vill plugga sidorna med annonser för cocosbollar.

Bakom de professionella kulisserna stod jag, med darrande ben, förlorad i feber och helt och hållet hemma. Och när jag släpade mig upp för att skriva något intelligent så hade bloggteknikaliteterna och för övrigt hela dn.se havererat för mig.
Så där satt jag, som antiklimax personifierad.

Mario Vargas Llosa. Jag läste honom en del på 1980-talet, eftersom Mats Gellerfeldt skrek sig hes av hyllningar. Men han fastnade aldrig riktigt, Llosa.
Han kan skriva romaner och han har åsikter – men jag fick alltid känslan av att han skriver som ett barn gräver gropar i sandlådan efter skymningen, på rent trots eftersom mamma står och är rasande i fönstret.

Jag kravlade mig upp på vinden för att leta efter Llosa-böcker men hittade inga, trots att jag var övertygad om att de skulle finnas där, i alla fall Samtal i katedralen som jag vet att jag har läst.

Men borta.

Överhuvudtaget är jag dåligt orienterad vad gäller den peruanska litteraturen. Jag hittar César Vallejo i hyllorna, och Carlos Castaneda – som jag förmodar tillhör den skönlitterära sfären – men inte något mer.

På det stora hela så är jag rädd att jag inte kan uppbåda någon större entusiasm inför Mario Vargas Llosa.

Jag har säkert helt fel, men det här priset känns som en guldklocka för lång och trogen tjänst i nit och redighet.
Å andra sidan brukar det kännas så.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Äh, jag kan ändå inte sova: <br/>Jag är doktorand i litteraturvetenskap efter sådär 80 poäng i ämnet. Vidare: konstvetenskap, teoretisk filosofi, socialantropologi, filmvetenskap och en del annat jag har glömt. Sammanlagt 9 år i alla fall. Jag är rädd att jag prioriterade bort Vargas Llosa till förmån för ett par tusen andra författare.

j. (Webbsida), 02:04, 18 oktober 2010. Anmäl

Re Julia:jepp, ser så ut. Men Thente själv har också tystnat. Skriv, farbror, skriv.

En käring, 16:55, 14 oktober 2010. Anmäl

Tack, där slapp vi carl s för all framtid.

Julia, 11:36, 12 oktober 2010. Anmäl

Men Carl S: om du nu skall kritisera andra så är det en fördel att ha torrt på fötterna , så att säga. Det heter akademisk bakgrund, inte "akademiskt", karriärbyte, inte "karriärsbyte" samt okulär, ej "ockulär". Okulär går inte heller att använda på det sätt du gör. <br/>Misstänker att du läser fel slags litteratur- Llosa kanske. Eller Denis Rudberg.

En käring, 12:18, 11 oktober 2010. Anmäl

Vad har du för akademiskt bakgrund, Jonas Thente. Du verkar i det närmaste ha skummat dig genom Llosas verk, och ha en minst sagt ljum relation till litteraturen. Du kanske skulle fundera karriärsbyte. Sophämtare tjänar bra, och rent ockulärt verkar du passa.

Carl S, 12:00, 11 oktober 2010. Anmäl

Åh nej, inte den där!

Un-Real (Webbsida), 11:00, 8 oktober 2010. Anmäl

"... jag fick alltid känslan av att han skriver som ett barn gräver gropar i sandlådan efter skymningen, på rent trots eftersom mamma står och är rasande i fönstret." <br/>Låter utmärkt.

Facebookanvändare, 09:31, 8 oktober 2010. Anmäl

En gammal polare

Mario Vargas Llosa.
Se där ja, en gammal listlöpare från fordomdags.
Sånt där brukar kännas lite snopet.
Som med Günter Grass 1999. Författare som det spekulerats så länge i att det har blivit tjatigt att nämna dem. Och så ett år är de inte med i spekulationerna längre.
Och när de så plötsligt dyker upp på prispallen så känns det som att: åh… aha… var det bara du.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Är du säker på att du stavade rätt? Text-TV kallade honom Mario Losa Vargas så jag vet inte vem jag ska tro på som icke-litterär.

Karin, 18:12, 7 oktober 2010. Anmäl

Priset och politiken

Det mest populära att diskutera sedan litteraturpriset väl har eklaterats, är dess politiska halt. 

Eller nja, först och främst diskuterar man huruvida det var en man eller kvinna i år, och så räknar man på fingrarna.
Därefter kommer nationaliteten, varpå man räknar på fingrarna igen.  
Men sedan kommer politiken.

Det är räddningsplankan för alla de journalister som bevakar litteraturpriset fast de inte kan något om litteratur. I denna rapportering framstår Akademien som någon sorts blyg, politisk lobbygrupp, som vill säga något by proxy.

Harold Pinter blev en kritik mot USA:s utrikespolitik och Elfriede Jelinek mot Österrikes inrikespolitik. 

I boken Samtal med Pound (Ellerströms) förklarar Donald Hall sina ruelser inför att intervjua den poet som han närapå hatar för dennes göranden och låtanden under andra världskriget. 

Låt mig säga, att jag aldrig tyckt det vara svårt att hålla isär dikt och diktare. Det är kanske nedrigt att jag inte tycker det är svårt men jag tycker i alla fall så och dessutom anser jag att skillnaden är viktig. Om en diktare är stor så är dikten diktaren när han eller hon är som störst och mannen eller kvinnan kommer aldrig i sin vardag att komma i närheten av snillrikheten eller känsligheten hos dikten som i koncentration (eller manisk upprymdhet) skapats i ensamhet. Diktarna vet att deras dikter är viktigare än de själva – medan de skriver dem. Stora poeter ljuger kanske ofta – för den man åtrår, om man håller på att förföra; för publiken, om man vill nå dess gunst; eller för rövslickarna – men när de skriver sina dikter kan de inte ljuga. 

Övers: Stewe Claeson

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Ååååååh nej, säg inte att Nobelpriset numera utdelas efter saker som kön eller hudfärg istället för kompetens och förmåga??? <br/>. <br/>Var är världen på väg? Gamle Nobel måste vrida sig så mycket i sin grav att han kan användas som fläkt. <br/>.

Hubert, 09:34, 7 oktober 2010. Anmäl

Nobel oblige

På måndagskvällen utnämndes jag via ett högtidligt sms till officiell Nobelpris i litteratur-bloggare för DN Kultur. 

Det är ett tufft jobb. Allting som medför exponering utanför den här bloggens sfär av införståddhet, är ju en trasa. Löst folk kommer in, lockade av länkar i papperstidningen eller på dn.se, och så fattar de inte och så blir det Det är upprörande att Dagens Nyheter blablabla

Nobelpriset i litteratur är inte heller riktigt mitt gebit. Jag har svårt för Nobelförfattare överlag eftersom de helt enkelt är såna typiska Nobelförfattare: lite småpräktiga eller på sin höjd klädsamt salongskontroversiella. De saknar i allmänhet passion och den där mörka lyskraften som närmar sig geni men aldrig riktigt blir det.

De är den akademiskt skolade, kälklitterära borgerlighetens motsvarighet till Manhattandeckarna och sjuksköterskeromanerna. 

Därmed inte sagt att jag hör till dem som vill ge priset posthumt till Astrid Lindgren under de närmsta 30 åren för att det är den enda författare jag har läst och förstått. 
Tvärtom.
Jag tycker att Nobelpristagarna i allmänhet är för breda och lättsmälta. Coffee table-romaner.  

Men visst, jag skall göra som varje år och försöka intressera mig så gott det går.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Det är upprörande att Dagens Nyheter blablabla

Facebookanvändare, 23:30, 7 oktober 2010. Anmäl

Elfriede Jelinek skriver breda och lättsmälta böcker? <br/>Försöker du inte bara verka intelligent och originell genom att vråldissa böcker med hög prestige ? <br/>I så fall funkar det inget vidare.

Chrys, 09:54, 7 oktober 2010. Anmäl

Stäng av bloggen o alla bokmässor du fjantar runt på o försök skriv något vettigt utan att ge ut det! <br/>Det du,Thente! <br/>Tills dess kan du öva dig genom att läsa Hemingway 1437 gånger.han gick aldrig på Bokmässor.

Salinger, 06:49, 7 oktober 2010. Anmäl

Namn, du kan vara lugn. Han vill bara göra sig märkvärdig.

JP, 22:23, 6 oktober 2010. Anmäl

Men vad säger du! Herta Muller är min hjälte! <br/>Le Clezio dock...gawd.

Stina, 21:34, 6 oktober 2010. Anmäl

Elfriede Jelinek, på vilket sätt är hon en "duktig" mysförfattare? <br/>Alltså du kanske har rätt, jag vill bara få det förklarat för mig..

Namn, 16:08, 6 oktober 2010. Anmäl

Gäller det förra årets pristagare också?

denny, 14:15, 6 oktober 2010. Anmäl

just det ja, där satte du tummen i pekfingret! akademiskt förmätna, intellektuellt korrekta - men det irrationella? motståndskraftiga? omstörtande?

Un-Real (Webbsida), 09:31, 6 oktober 2010. Anmäl

Irländsk osedlighet

För att fortsätta följa James Joyce (se förrförra inlägget): Erik Andersson och jag diskuterade alltså Ulysses och i synnerhet den episod i första delens (”Proteus-delen”) tredje avsnitt, där Stephen Dedalus vandrar längs Sandymouth Strand.

Mot slutet demonstrerar Joyce för första gången i romanen sin famösa stream of consciousness-teknik, under vilken passage Stephen bland annat ställer sig att kissa bakom en klippa. 

Kissa? 

Det var så jag lärde mig i Lund en gång, och det är så bland annat Wikipedia beskriver skeendet i sin sammanfattning.

Den mångförslagne Andersson anade dock att Stephen i själva verket gör något snuskigare – på samma sätt som Leopold Bloom gör något snuskigt senare under dagen på samma strand. Följande är vad Andersson mailade mig sedan han tänkt på saken, och innebär alltså också ett prov på nyöversättningen:  

Först skriver han ju litet grand på en bit papper som han river av från den där insändaren. Sedan börjar tankarna kretsa kring damer:

Hon litar på mig, varsam hand, långa ögonfransar. Men vart i hela friden ska jag föra henne bakom förlåten? Till det obönhörliga synligas obönhörliga modalitet. Hon, hon, hon. Vilken hon? Jungfrun i Hodges Figgis fönster i måndags som kom in och tittade efter en av alfabetsböckerna du tänkte skriva. Intensivt såg du på henne. Handleden genom parasollens flätade ljuskrona. Hon bor i Leeson Park med sin bitterhet och ditt och datt, en bildad dam. Det kan du inbilla någon annan, Stevie: en nattfjäril. Slår vad om att hon bär ett sådant där förbaskat snörliv med strumpeband och gula strumpor, stoppade med tjockt ylle. Tala om äppelknyten, piuttosto. Som du har förstånd till.
Rör vid mig. Mild blick. Milt milt milt handlag. Jag är ensam här. O, rör vid mig snart, nu. Vad är det för ett ord som alla kan? Jag sitter stilla här i fred. Och är sorgsen. Rör, rör vid mig.

Jag börjar ana oråd här när han påminner sig om att han är ensam. Sedan kör han ner pappret och pennan i en ficka, och det fortsätter:

I långa snaror från Cock Lake flödade vattnet ymnigt och täckte grönguldiga sandlaguner, stigande, flödande. Min askkäpp kommer att flyta iväg. Jag får vänta. Nej, de fortsätter, passerar, gnider sig mot låga klippor, virvlar, passerar. Bäst att skynda på med det här. Lyssna: vågröstens fyra ord: siisoo, hrss, rsseeis, ooos. Häftig vattuandning bland havsormar, stegrande hästar, klippor. Stänker i stenskål: plums, plask, dask: sprittande i språng. Uttömd tystnar rösten. Flyter porlande, brett flödande, flytande skumfly, fallande blomblad.

”Bäst att skynda på med det här”. Med vadå? Ja, nu blev jag osäker igen. Är det vågorna som stänker i stenskålen? Men stegrande hästar! 

Så långt Joyce/Andersson.
Jag köper det helt och fullt.
Framför allt med tanke på att partiet som Andersson utelämnar mellan ”Rör, rör vid mig” och ”I långa snaror” gör fullständigt klart att Stephen lägger sig ner raklång på de vassa klipporna och jag skulle vilja se den man som obesvärad lägger sig raklång i tredelad kostym och kissar.

Låt oss alltså vara helt klara med att Stephen – som det heter på västgötska – ronkar. 
Det var för övrigt motsvarande, mer explicita, parti i ”Nausikaa-delen” med Leopold som gjorde att Ulysses förbjöds i USA på grund av dess obscenitet.

Allmänheten varnas.

  

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Är då detta en Upptäckt som inte Fritz Senn och alla andra redan täckt upp?

schleiermacher, 12:57, 6 oktober 2010. Anmäl