Brazil

Presshaverifundamentalister kan möjligen uppröras av detta, men jag misstänker att den som oftast censureras av dn.se är jag.
Förgäves har jag försökt förstå logiken hos de översynare på vilka kontrollen av kommentarer och slikt är outsourcad, men jag fattar inte.

Det enda jag vet är att mina tio senaste kommentarer till kommentarerna på den här bloggen, och mina fem senaste till mina egna artiklar och krönikor på allmänna dn.se – har censurerats.
Jag begriper inte. Jag har för länge sedan slutat använda ord som ”förståndshandikappat”, ”fnaskpopulistiskt” och ”inavlat” om somliga av mina läsares argument, men ändå blir jag alltid blockad.

Det är förstås ganska frustrerande. Man skriver en lite experimentell krönika – som den som var införd i måndags – som är tänkt att tilltala alla läsare som besitter en analytisk kapacitet minst överstigande en ekoxes, vilket jag trodde var sådär hundra procent, men får en mängd Wraaaghhh..Mig Förbryllad i Huvud.. Mig Döda!!! som svar.

Och man skriv…

Och jag skriver ett vänligt och förklarande svar i kommentarsfältet som alla andra, men det kommer inte att passera silen det heller.

Vad jag försökte gestalta med den där krönikan jag talar om, var hur den digitala toppen av mediepyramiden alltmer börjar lösgöra sig från sin bas, det vill säga läsarna/tittarna/lyssnarna och ägna allt mer tid åt att bekräfta sig hos varandra. 
Jag tyckte att det bästa sättet att beskriva det på var att satirisera hela grejen.

Jag borde ha fattat vartåt det kunde luta när Ansvarig Redaktionsmedlem nummer två ringer och undrar om jag är osams med Johan Croneman. För ”det är en del som undrat”.

Det är strax därefter som jag ringer retreaten Tiga är Guld AB och frågar om det finns några lediga platser.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Inställt fredagsmys

Svenska Akademien fortsätter slita brödet ur munnen på språkpurister och grälmakare.  Den fega redaktionen bakom SAOL har som bekant länge haft som strategi att godkänna samtliga stavningar av ord om bara folk stavar dem så.
Om en handfull skribenter börjar stava fisk som induktionsmotor, så kommer det senare införas som fullgott alternativ i nästa utgåva av den bekanta ordlistan. 

Så fruktansvärt fegt. Det är som om Svea Hovrätt hade accepterat lagbrott om bara tillräckligt många begick dem.

I dag erfor jag att en av mina käpphästar – fördetting – numera får svavas föredetting eftersom många namnkunniga kulturskribenter såsom – Nils Schwartz, Jonas Hassen-Khemiri, Andres Lokko, Per Svensson och Magdalena Ribbing – stavar det så.

Jag undrar förresten varför jag kom att tänka på just det ordet.
Skälvinsikt förmodligen.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Candy Colored Clown

Mina ambitioner med den här bloggen torde ju vara ganska klara vid det här laget: att antingen bli universums största, eller minimera antalet läsare till nära nog noll. 

Efter att ha läst en kort intervju med Neil Gaiman inser jag att det nog är enklare att satsa på det senare.

Han säger: 

Folk frågar mig ibland hur jag lyckas få en och en halv miljon läsare av min blogg. Och jag säger att jo, du måste starta bloggen 2001 och försöka att inte missa en dag under de första åtta åren.    

Förmodligen helt sant.
Vilket diskar mig på samtliga distanser. 
Och jag litar på Neil Gaiman.
Han den intelligentaste och mest bildade person jag någonsin blivit full tillsammans med.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En självbibliografi (4)

Att anlita en transportfirma för att flytta objekten X från position A till position B, är möjligen praktiskt. Om man har med flyglar och oräkneliga kartonger böcker att göra till exempel.

Men när man räknar på det hela bör man inte glömma de dolda kostnader som en sådan outsourcing innebär. Nämligen att de muskulösa diverseanställda som hyrs in av bud- och transportfirmorna har ett entreprenörskap lite vid sidan om, som innebär att de säljer information om en.
Eller behåller informationen, investerar den enligt alla företagsekonomiska grundkurser och förmerar kapitalet för den informella repositionsfirma de driver i vargtimmen.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört berättelsen om märkliga stöldraider cirka två veckor efter flytten av vänner och bekanta som anlitat firmor.
Senaste gången jag nästan bevittnade det var för kanske tre år sedan, fast i Stockholm. Det var en vän och granne som hade köpt en fabulös tv eftersom han jobbade med att sälja sändningsrättigheter och sånt.
Tv:n kom med budtjänst.

Två veckor senare stals den mystiskt från hans lägenhet – pinsamt nog medan jag och uppåt 50 andra grannar satt tjugo meter därifrån och åt kräftor vid långbord.

Det var nog de stärkande kräftorna som gjorde att jag – vid den snara upptäckten av den fräcka stölden – organiserade en lynchmobb att leta upp förövarna och skipa en lika vederbörlig som omedelbar justis.

När jag emellertid, berusad av närapå heligt rättvisepatos, upptäckte en budfirmebil ett par kvarter därifrån, med öppna bakdörrar och tre casual-looking krigsveteraner från restjugoslavien visslandes falskt in i augustihimlen – upptäckte jag att jag var ensam.
Så mycket för lynchmobbar.
Jag betraktade bistert det basebollträ jag borde ha hållit i ena handen, blängde surt på sergeanterna som visslande studerade Karlavagnen, och genomförde en taktisk reträtt.

Jag kunde trösta mig med att det inte var min tv och att den var försäkrad. 

Men det var mina böcker.

Järntorget hade alla böcker fått plats i våningen och något källar- eller vindsförråd hade jag inte kommit när.
Men i den tarvligare lägenheten var det hårdare bandage och en hel del böcker måste placeras i källarförrådet.

Ni anar vartåt det lutar.

Mycket riktigt. Två veckor senare hade någon länsat källarförrådet.
Där hade stått ett fullständigt medeltida matsalsmöblemang – eller, enligt det inkompetenta försäkringsbolaget, ett osäljbart köksbord och ett dussin stolar från 1940-talet – och en mängd annat lösöre som inte fick plats däruppe. Jag minns särskilt en förgylld väggklocka som lät som en mycket gammal människa som hostar strax innan den slog, mycket hemtrevligt en gång i kvarten. Till denna dag är jag övertygad om att en själ död i spanskan flugit in den gyllene pjäsen och bosatt sig där. 

Det är enklare att räkna upp vad som återstod av det plundrade källarförrådet.

Två vita bokhyllor lystrande till namnet Ivar.

Två klädhängare.

En mycket ful, grön lodenrock.

Ett massakrerat exemplar av ”Årets Ehrenmark” – dock inget av de tre som på NK i Stockholm signerats av den förbryllade men tålmodige författaren med ”Till min gode vän Tente”. (I mitten av 1970-talet hade jag en period då jag betraktade mitt förnamn som en orättvis bestraffning. Även h:et i mitt efternamn ansåg jag av numera bortträngd anledning vara pinsamt).

Ett likaså söndertrampat exemplar av en pocketutgåva av samlade strippar av serien ”B.C”.

Några lösa blad från en tysk lärobok i anatomi. 

Det var allt. Möblerna, klockan, porslinet, glasen, kläderna, flickvännerna, julgransbelysningen, pusslen och brilloboxarna – vem bryr sig?
Men böckerna.

Vad är det för ned i roten ondskefulla skitmänniskor som själ någons böcker?

Alla deckare försvann, inklusive samtliga Sjöwall-Wahlöö, två dussin Stieg Trenter i förstautgåvor, ett trettiotal delar i Ed McBains 87:e-saga, Chandler, Hammett, Sayers med mycket mera.

Alla sönderlästa barnböcker, från Milne och Lindgren till Hans Hellberg och Jan Guillou stal de jävlarna. Tove Janssons mumintrollböcker stod naturligtvis uppe i lägenheten, så de har jag kvar.

Men all science fiction.
Å gud. Säkert fem hyllmeter med under 20 år surt förvärvade klassiker, inklusive gåtfulla kioskutgåvor signerade svenska pseudonymer som ingen längre vill kännas vid, svenska och amerikanska fanzine, digra antologier och mängder av övrigt.

Och så alla dubbelexemplar som jag räddat på reor för att lura papperskvarnarna. Tre exemplar av Patafysisk antologi, tio ex av Nietzsches Hammaren talar i Caveforsutgåvan. Sånt där som man tycker sig rädda åt evigheten och skänker till värdiga mottagare. 

I princip all min värdefulla genrelitteratur stals alltså en natt ur ett källarförråd i Haga i Göteborg.

Jag ägnade fem år åt att i tur och ordning konvertera till varenda religion som postulerar ett eller annat sorts helvete, bara för att innerligt kunna boka tjuvarna en garanterad plats.
I synnerhet den restjugoslaviske partitions- och tortyrguden Zrôsjwtjabán har tålmodigt fått stå ut med mina böner.
Men det var inte förrän jag kontaktade mitt försäkringsbolag som jag erfor vad riktig smärta innebär.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Till den vördnadsvärde Domaren

Det vidriga informationsflödet brukar ju dränka all viktig information, och nu i dag upptäcker jag att jag missat ett Gunnar Ekelöf-evenemang som avhölls på Kulturhuset i september.

Att höra folk tala om Ekelöf intresserar mig inte, men man visade en film också. Den skulle jag ha stått ut med nästan vadsomhelst för att få se igen, och jag har säkert tjatat om den på den här bloggen också.

Det är Staffan Lamms 25-minutersfilm i vilken en fantastisk Jan Blomberg läser Ekelöfs ”Emigranten”.

Jag kan inte se någon som helst poäng med den här internetgrejen och tänker vidhålla att det bara är en övergående fluga, till dess att någon ser till att ladda upp den filmen.
25 minuter!
Hur svårt kan det vara?
SVT Play!?
Staffan!?

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Jag skulle vilja se ekelöfdokumentärerna från 90-talet i repris, bland annat när han läser stående på bryggan i Mölna. Hur kommer man över den???

Ulf Malmqvist (Webbsida), 16:18, 25 november 2010. Anmäl

Vad snuskgubbar och snusktanter gör med hans dikter är det ingenting vi kan lasta Ekelöf själv för.

Blubb, 13:39, 24 november 2010. Anmäl

Snuskgubbe. Inte undra på att du kallar alla feminister för "genuskarriärister".

Julia, 22:18, 22 november 2010. Anmäl

Julia: Okej, jag hoppades vi hade ett incitament till banbrytande diskussion om Ekelöf, litteraturen och Det onda. Men det var genderrelaterat som vanligt. Merde. Personligen citerar jag alltid Kristeva och Butler för 18-åringar. Works miracles.

j. (Webbsida), 22:45, 19 november 2010. Anmäl

Jag uttryckte mig oklart, mitt problem med Ekelöf är att han var ekonomiskt oberoende och från överklassen, samt att snuskgubbar gärna använder hans poesi för att visa sig "känsliga" i närvaro av 27-åriga kvinnor. Men skriva kunde han - och jag gillar hans översättningar av Apollinaire. Ibland är det svårt att separera poeten från den tilltänkta publiken.

Julia (bör uttalas på spanska), 19:36, 19 november 2010. Anmäl

Julia. Ekelöf ond? Det beror förstås på vad du menar med ond. Menar du Disney- kvällstidnings- och bibelskoleond så har du fel. Menar du Ond, så var Ekelöf - liksom alla riktigt betydande författare - ond.<br/>Viktor. Tack. Vi får väl kalla oss Legion.

j. (Webbsida), 20:47, 17 november 2010. Anmäl

Vi behöver fler vördnadsvärda skribenter som dig, som aldrig är tendentiös eller insmickrande. Jag står dig bi i kampen mot fördumningen!

Viktor, direkt från pissrännan, 02:57, 17 november 2010. Anmäl

Jag är ledsen, men jag tycker att Ekelöf är ond. Dock var han en av de första som översatte Apollinaire till svenska - och det är ju alltid något!

Julia (bör uttalas på spanska), 13:29, 16 november 2010. Anmäl

Redan på ryttmästarns tid

Så jag studsar till när jag läser ett citat i Stina Otterbergs avhandling Klädd i sitt språk. Kritikern Olof Lagercrantz (Ellerströms), som hon disputerar på i dag i Göteborg.

Lagercrantz är nere. Det är 1967 och han har rest runt i raskravallernas USA och anat apokalypsen i naturförstöringen, kapprustningen och – ja allt. Ingen tycks begripa och inga förnufvtiga samtals verkar vara möjliga.

Och så skriver han en text om detta. Sartre menade ju som bekant att Helvetet är de andra, men Lagercrantz är mer specifik när han beskriver Helvetets mest raffinerade plåga: att ständigt bli missförstådd.

Enfaldsplågan i helvetet manifesterar sig framför allt i samtal och andra konfrontationer straffade emellan. Ingen av internerna kan öppna munnen utan att genast någon av hans grannar missförstår honom. Varje replik snedvrids, misstolkas, ger upphov till en svarsreplik på lägre nivå. Den arme, som började tala i hopp att så finna en smula lindring för sina kval, finner sig i samma stund nedsölad. Vad som startade som ett utbyte av tankar förvandlas sekundsnabbt till ett tarvligt kroggräl. Medan, som alla vet, de saliga i paradiset genast förstår varandra och gärna förgyller varandras repliker och fattar även lätta anspelningar, förhåller det sig i helvetet på motsatt sätt.

Lustigt, eller hur? Lagercrantz goes Nostradamus.

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En självbibliografi (3)

Det var en ganska smärtfri flytt, från Järntorget till en mer deprimerande lägenhet bara två kvarter bort i Hagas västra ram.
Gatan som lite på skuggsidan löper mellan Järntorget och den, i alla fall på den tiden, krogtäta Linnégatan heter idylliskt nog Landsvägsgatan. Men den är långt ifrån något av det som namnet antyder av stillhet, långsamhet och en mjölkskjuts var fjortonde dag.

Landsvägsgatan är livligt trafikerad av svirande fotgängare, i synnerhet mellan midnatt och klockan fyra på morgonen. Jag vet inte hur många pargräl jag hörde under mina cirka tre år i kvarteret, men det var minst trettio. Trottoaren utanför mitt sovrumsfönster var av allt att döma en exemplarisk plats för par att skrika åt varandra på.
En gång slog en tjej en flaska i skallen på sin kille varpå hon hastigt avlägsnade sig från brottsplatsen.
Jag hörde honom muttra därnere på trottoaren.
-Kul, konstaterade han bittert för sig själv med blodet rinnande ner över ögonen.
– Jävligt kul vettu…

En annan gång iakttog jag fascinerad en mer seriös, professionell alkis som stod lutad mot husfasaden mittemot helt enkelt för att han var för berusad för att kunna ta sig därifrån. Det tog honom en halvtimme att förflytta sig en decimeter så jag bedömde att han, om han varit hemmahörig i närmsta portuppgång, hade kommit hem och varit utom fara tre månader senare.
Sannolikheten för att han inte bodde i närmsta uppgång, utan typ i Majorna, fick mig att faktiskt ringa polisen och be om en patrullbil som kunde hjälpa hem den arma själen. Vilket de gjorde, efter att ha bytt hjärtliga vänskapligheter med varandra, som gamla nästkusiner. 

Det var alltså dit jag flyttade, till kanten av stadsdelen Haga. Paret som bodde där före mig träffade jag när jag tittade på lägenheten.

Han var en göteborgsk protostekare som konstant snackande guidade mig runt i rummen och försökte sälja mig en mängd möbler, husgeråd och armaturer, föreskickande att det var frågan om ”designermöbler”.
Han tillhörde yrkesgruppen köposälj men var alldeles för inoljad i billig eau d’begbil för att någonsin kunna kroka fast någon annan än sin egen sort.
Jag köpte ingenting, förutom ett par persienner som han kallade designerpersienner eftersom de var måttade för att passa balkongdörrarna.

Väggarna hade de svampat. Jag tror att det var inne i Göteborg på 90-talet, och kanske på andra ställen också. Hallen var rödsvampad, vardagsrummet gulsvampat, sovrummet blåsvampat och köket grönsvampat.
Det såg ut som om de hade haft kul när de gjorde det där. Man kunde föreställa sig dem stående i overaller med dignande svampkorgar i händerna, fläckiga betraktande resultatet och pussande varandra.

Hon var nog det suraste jag sett. Det var som om hon hade fått en kropp som var en storlek för liten och stramade överallt, särskilt runt munnen.
En buddhist hade gissat att hon varit citron i sin tidigare inkarnation. En dålig citron med ingen vidare karma.
När jag väl flyttat in hittade jag – eftersom deras flyttstädning lämnade en del övrigt att önska – en packe polaroidbilder på övre hyllan i en av garderoberna. Gissningsvis var det designerbilder.
De flesta porträtterade henne på någon solsemester och hon exponerade stolt sina designerbröst.

Men det var bara två kvarter att flytta.

Jag och en bunt ölmutade vänner flyttade det mesta mellan Våningen och Lägenheten. De tyngre möblerna fick en flyttfirma ta hand om.

Detta skulle naturligtvis visa sig vara ett ödesdigert misstag.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Av krona eller klave väljer jag det förra

Monarkin är en sak.
Kungen är faktiskt en annan.

Efter sistlidna veckas utdragna, plågsamt tveeggade mediala lustmord på en ofrivilligt rojaliserad människa vill jag härmed ta Carls parti. 

Riktiga jägare brukar driva med kungen och hans älgjagande drevkarlar från Östermalm. Hovmarskalken anländer dagen före, sägs det, med ett par sextontaggare i släpkärran. Omständligt drogade tjudras dessa byten med kedjor av specialstål och när jaktlaget lämpats av tre meter därifrån är det bara att heroiskt fälla den svenska skogens konung. 

Det låter som ett rimligt scenario.

Jag har inte mycket att säga om det.
Mer än att det – om det liknar sanningen – inte avviker alls från den sortens manipulation som tidnings- och framför allt televisionsarbetare genomför varje dag i folkligt uppskattade shower utan att det blir nåt särskilt liv om det. 

Jag jobbar som jourhavande redaktör den här helgen.

I morgon (söndag) publicerar vi Jens Liljestrands recension av den där boken om Kungen som det har snackats så mycket om. 
Jag tänker inte föregripa recensionen.

Men jag vill föregripa bilden som illustrerar den. 
Från början var det den slentrianmässiga, jordfärgade bilden av kungen på motsatta sidan en medieuppbåd – en av de bilder som hämtats ur den tv-sända friluftspresskonferensen. Vända-blad-talet. 

Men eftersom jag hade medial makt i helgen så bytte jag ut den bilden mot en annan: en som domineras av hans ögon.
Förvirrade, generade, ovana vid uppmärksamheten faktiskt.
Det är en bild – jag tror att Joakim Roos har tagit den – som förstärker min känsla av att den som gottar sig åt monarkens skandalisering är ett fä. 

Det är ju ingen monark vi ser. Det hade vi egentligen aldrig sett om inte självmedvetna pissmedier alltid hade velat fånga in guldet, glittret och det ceremoniella, som för att fåfängt förädla sig själva och förgylla det träck de står för. 

Eller kanske det är en värdig svensk monark vi ser.


En utmärkt företrädare och för första gången en kung som faktiskt liknar de svenskar han representerar.

För är han inte alla dessa Lennart, Margareta, Viola, Bengt, Gunilla och Sten-Olof som har segat sig fram i ett liv som alltid tyckts vara förutbestämt, som droppens vinddrivna resa på en fönsterruta.
Och som plötsligt ställs inför en försvunnen kaffekassa, en smärre flexibilitet i fackklubbens röstförfarande, en flirt med ett helt annat liv för 30 år sedan…
Och som nu står blinkande mot fotoblixtarna och stammar. 

För min egen del såg jag i dag mig själv i kungens ögon. Jag var till exempel tolv år och hade ertappats med snatteri på Konsum.
Möjligen kan det anses vara diskvalificerande för en kung att kunna jämföras med sina undersåtar, men vi skriver 2010.

Vilken sorts värdig representant hade vi annars drömt om? En lustmördare och bokbrännare som Gustav Vasa? En gallsprängd legionär som Karl XII? En superkulturelitist som Gustaf III? En tenniskung?

Vår nuvarande kung är en värdig och representativ företrädare för oss svenskar. Vi är inte mer undersåtar till kungen än till exempelvis Ikea, Sibylla eller Leif Loket Olsson.
 Kungen är ingen monark. Han är, och har alltid varit Kunga-Calle – att jämställa med Idol-Berra, Robinson-Linda och  Bonde-Majken.

I motsats till de senare har han dock varit det i mer än trettio jävla år. 

Om man som jag har jobbat på en handfull tidningar och snackat med äldre journalister på småtimmarna, så inser man att det finns ännu mycket mer att säga än den nu aktuella boken vågar, om framförallt den dåvarande prinsens livsstil.  

Men inte mycket mer – snarare mycket mindre – än om de Poppe, Aje, Fluffe, Snippe, Kacke och Snoppe som omgav honom och förmodligen mycket snabbt fattade att han inte var en av dem, för jag tror inte att han är det.
Men som ändå försökte göra honom till det, för att det fanns cred att tjäna.

Jag håller med om alla invändningar som framförts mot monarkin.
Det är bara det att jag tror att Carl också gör det.

Men han är född in i en konstitutionell inkarnation som kommer med dåliga rådgivare och dåligt samvete. 
De i mina ögon verkliga äcklen är de där pr-konsulterna som självklart enrollerats av de medier som skapat dem, att uttala sig om hur kungen ”skötte sig” när han häromdagen trängdes upp mot tallarna i en skogsbacke och avkrävdes statements. 

Jag vet inte hur det är med er, men personligen är jag övertygad om att just dessa pr-konsulter alltid är de första att stoppa tusenlappar i hyrda östeuropeiska urringningar. 

Om det finns ett helvete så kommer dess stadsbud att prioritera dessa frivilliga pr-konsulter och deras uppdragsgivare långt före den Carl som vår konstitution har fråntagit rätten att tacka nej.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En självbibliografi (2)

Jag brukade nämligen sitta uppe långt inpå småtimmarna och arbeta. 
Så gör jag fortfarande, och det är en i mångas ögon uppenbarligen suspekt och rentav vidrig vana förutan vilken jag hade gått miste om många av de besynnerliga episoder som bara berättas om natten.

Mina närmsta grannar vid Järntorget utgjorde en sådan episod. 

Det var sent på vintern, eller mycket tidigt om våren. Kallt och stjärnklart.
Och de bråkade.
Jag hörde det tydligt, men utan att kunna urskilja orden, eftersom jag satt i mitt kök som jag antar gränsade till deras sovrum.
Självklart hade jag stött på dem förut, i trappan. Hälsat även om jag kanske varit mer hjärtlig än någon av dem någonsin hade varit vid sådana tillfällen. Man är på väg ut och står och låser dörren när grannen öppnar sin dörr och sträcker sig efter tidningen. Eller man står och svär medan man letar igenom tiotusen fickor efter nycklarna när bakom ryggen grannarnas dörr öppnas och man får en snabb skymt av en soppåse innan dörren hastigt men diskret stängs igen. 

Jag fick alltid känslan av att ingen av dem riktigt kunde komma underfund med hur det kom sig att jag var deras granne. Hur hade jag hamnat där, och representerade jag inte precis den sortens människor som man klättrar i karriären för att slippa hälsa godmorgon åt?   

Han såg ut ungefär som en sextioårig vd på Volvo eller motsvarande storföretag. Faktum är att jag minns honom som helt och hållet porträttlik den nuvarande vd:n för Volvo vars namn jag för tillfället missminner mig. Å andra sidan behöver det inte ligga något i det. Jag har aldrig riktigt kunnat identifiera den sortens människor som individer, med unika särdrag – lika lite som jag skulle kunna peka ut en enda fotbollshuligan bland tusen likadana.   

Hon var minst 20 år yngre. Hon såg ut och uppträdde som om hennes närmsta vän var någon läkare som utan att fråga försåg henne med en avsevärd mängd recept, som hon flitigt använde.
De var annars alltid mycket tystlåtna. Sådär som den lite smartare minoriteten av klassresenärerna är –  de som anar att det är bättre att vara tyst och låta fint folk misstänka att man kanske är en uppkomling, än att vädra sina synpunkter om teaterrepertoaren och litteraturen och undanröja allt tvivel.
De bodde i mittvåningen. Jag gissar att det var fastighetens dyraste och största, även om jag inte är helt säker eftersom jag aldrig sett den.

Den kalla natt jag talar om försiggick emellertid en diskussion som hastigt gick från infekterad till hetsig. Jag kunde ju inte höra några detaljer, bara tonfall.
Det var som när man är liten och ens föräldrar bråkar och man försöker vara så tyst som möjligt för att höra om det är en själv de bråkar om, men man blir aldrig riktigt klar över det så man utgår ifrån att det nog är så i alla fall, och man somnar och är uppriven och fjär hela nästa dag.

Plötsligt smällde det i dörrar därute i det tysta och varsamt restaurerade trapphuset. Det var hastiga rörelser i trappan, en ytterdörr som knakade och slog igen två gånger. En upprörd kvinnoröst i falsett och porten mot torget som dundrade.
Det är vid sådana tillfällen som man sparar dokumentet eller viker ett hastigt hundöra i romanen. Man släcker alla lampor och sonderar noggrant terrängen utanför, vilken alltså var Järntorget.

Till en början såg jag inte en enda människa.
Det slår mig nu att detta måste ha varit en vardag, och förmodligen en måndag eller snarare natten-till-tisdag. Övriga dagar och nätter var det full trafik på torget, och Burger King snett under min våning brukade locka till sig efterfestare som högljutt manifesterade sin berusning på trottoaren nedanför.

Men där fanns inga biroller under de fyrtiofem minuter jag stod i fönstret och vakade som en katolsk kyrkskulptur. Möjligen var det också ett lätt snöfall den natten. Jag tror att jag minns det, eller är det den inre dramatikern som fyller i?
Just nu är det betydelselöst. Vi säger att tjocka, tunga och ljudlösa snöflingor löstes upp mot asfalten. 

Där fanns bara två personer.
Hon hade sprungit ut i nattlinnet. Han hade kommit efter i pyjamas. Bägge var barfota.

Till en början var jag könsmaktsordningens motriddare med pekfingret vilande på 112 vid minsta tecken på patriarkalt övergrepp.
Men det blev inte så. Istället kom jag att bli den ensliga publiken till en snudd på outhärdligt sorglig pjäs om något jag inte alls hade att göra med.
Jag hade redan bevittnat första akten. Nu var det tyst. Synfältet var tomt och den typiskt göteborgska dimblötan från havet famnade Järntorgets stumma kuliss i en enda rå pust.  

Då kom hon springande från höger scenkant, längs spårvagnsspåren, med honom tio meter efter. Så stannade hon tvärt och han stannade lika tvärt, och hon vände sig om och lutade överkroppen framåt som en sylvass havsörn, gestikulerade med armarna och skrek något åt honom, jag vet inte vad. Och han var tyst och andfådd efter löpningen och såg nästan tacksam ut för att få vänta på att hon skulle komma till punkt.
När hon gjort det vände hon om och började springa igen och han efter, hela tiden tio meter efter. Jag hörde aldrig vad det var hon skrek, men skrek gjorde hon hela tiden.

Det upprepade sig, från höger till vänster och tillbaka igen, som en commedia dell’arte som hängt upp sig i brist på regi. Hon vrålade ilsket medan han var tyst, andfådd och avvaktande, kanske också en smula rädd. Ja, säkert ganska rädd för att någon som jag skulle bryta fram ur anonymiteten.

Jag minns att jag tänkte någonting i stil med: han är gammal och kommer att få en hjärtattack. Han kommer att dö av allt detta springande i filtdimmiga minusgrader. Han dör i tjockan och snöfallet på Järntorget och hon störtar fram och hör hans sista ord som i en svartvit, raspig Hollywoodfilm och kommer aldrig att berätta för någon vad han sade, och så lever hon i sextio år till i sin våning med recepten som enda sällskap bakom fördragna gardiner som stänger Järntorget ute.

Där och då skrinlade jag planerna på att ringa någon som kunde ingripa, för det såg mest ut som om han ville skydda henne, så att hon inte gjorde något dumt. Vara där, vara nära men inte intill, och skydda henne från den rättmätiga vrede hon av allt att döma kände inför vad det nu än var han hade sagt eller gjort, eller inte sagt och gjort, eller sina egna livsval.  

Det var alldeles för tidigt på morgonen och alldeles för sorgligt för att ens dra på munnen inför synen av en vd klädd i pyjamas, snö och dimma klumpigt kutande fram och tillbaka efter sin troféhustru på Järntorget i gryningen.
Det finns tillfällen när de teoretiska överbyggnaderna bara rasar samman under tyngden av det mänskligt universella, och förmår man inte famna det så tror jag inte heller att man har rätt att kalla sig människa.

I alla fall så flyttade jag därifrån strax efteråt och det var i samband med det som ett av mitt livs tragedier inträffade.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Men nu måste vi odla vår trädgård

Härmed tvingas jag tillkännage jag att interaktivitet i form av läsarkommentarer inte längre är välkommen eller ens möjlig i samband med denna blogg. 

Flera har konstaterat att bloggkommentarer är det mest övertygande argumentet mot demokratin sedan Platons, och jag håller med.  

Vad som mest har förvånat mig är hur somliga kommentatorer hänger kvar år efter år bara för att hata. Och inte ens hata på ett intressant och kreativt sätt, utan i bästa fall irrelevant, poänglöst, obegåvat, högstadiemässigt och tonårsmasturbatoriskt. 

Ändå är det inte de uttalade hatarna som förpestar mest, ty de har ändå en sorts målinriktning.
Det är snarare yxskaften som tar kål på mig. Pubertala monster eller bara rätt och slätt evolutionistiska misstag som helt enkelt inte begriper vad de läser.  

LUS 12, för att tala skolpedagogik. 

De är precis lika stora tillgångar som de högljutt aggressiva fyllon som slår sig ner vid ens bord och får mord i blicken när man inte visar tillbörligt intresse för deras outhärdligt tjatiga Bukowski-, Cornelis- eller Hemingwaydyrkan. 
Saken är den att man i det fysiska kan byta bord, gå därifrån, hitta ett nytt ställe.
Men på min blogg är jag fast med de förbannade ältarna, som ser det som någon sorts mänsklig rättighet att få korka ner alla möjliga sammanhang och ogenerat vädra de komplex som bara är alltför tydliga för alla utom de själva. 

Det är en uppgift för BUP, tålmodiga doktorander i psykiatri samt så småningom kriminalvården att fånga in de figurer som fixerat sig vid att hänga på andras bloggar som svampinfektioner – men personligen känner jag mig mycket, mycket, mycket långt ifrån den sortens välvilja eftersom de förhårdnader vi talar om oftast är myndiga. 

Ja, faktiskt. 

Det finns alltför mycket alltför åtalbart att säga om de högljuddare delarna av den svenska bloggsvansen och den slutliga lösning man ofta känner sig manad att initiera.
Men jag har en Ansvarig utgivare att ta hänsyn till så jag nöjer mig med antydningar. 

Man får emellertid tillerkänna de kliande parasiterna det, att de lyckas stänga forum efter forum med sin blotta närvaro.
Det som gör dumheten till en så suverän bunker är ju dess själva dumhet. Ingenting rår på den som ingenting begriper – och om han får digitaldemokratiska möjligheter att försämra världen så gör han naturligtvis det, i övertygelsen att han bidrar med något. 

Men inte här.
Inte nu längre. 

Ordspråket säger ju: argumentera aldrig med en idiot, ty han kommer bara att dra ner dig till sin egen nivå och vinna på sin större erfarenhet.
Det är detta jag är så medveten om, men ofta glömmer. Det är den där lilla journalistiskt/pedagogiska resten som trots alla år är kvar i mig. Jag glömmer bort vad det är för krafter jag har att göra med och går och tänker på hur jag skall bära mig åt för att förklara diverse metaforer, ironier, analogier, pastischer, hyperboler och referenser.
Det kräver alltför mycket energi vars avfall har orimliga halveringstider.  

jag kan låta bli att kryssa den ruta som säger ”tillåt kommentarer” och det tänker jag alltså göra hädanefter. 
Tack till er som har rättat mig, fyllt på med värdefull information, argumenterat med eller mot på ett relevant plan eller bara tyckt att bloggen var värd er tid. 
Jag lämnar framgent öppet för kommentarer ett par gånger i månaden.  Det går också bra att maila på jonas.thente@dn.se eller skicka gammelpost till DN, Kulturredaktionen, 105 15 Stockholm. 

Ingen vill äcklas av det man gör. Men äckel är vad jag alltmer har börjat känna det senaste året, och det har kommit att kleta av sig på hela detta bloggande överhuvudtaget.
Det har allt mer känts som att det är de eller jag.

Som Norrmalmssnuten som tar på sig handskar och munskydd före nattskiftet, snackar om ”buset” och slår först.

Det är fan inte kul. 

Så arkivera detta inlägg under Överlevnadsstrategi. 

Det var ett intressant experiment, det där med dialog.
Men idioterna vann.
Experimentet misslyckades.
Nu stänger vi.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0