En självbibliografi (5)

Bestulen och rasande rafsade jag alltså till sist fram mina flugprickiga försäkringsbrev.

Utan förhoppningar ringde jag det bolag (Folksam – I’m such a moron!) jag skadesfri hade hållit under armarna i så många år.
Jag hade aldrig tidigare haft med slika institutioner att göra, men folk jag känner som har haft det konstaterade att de är ens förtrolige husläkare Jekyll uteslutande när det är dags att betala premien, men att det är Mr Hyde man får att göra med om man någonsin stöter på för att få valuta för det man betalat. 

Försäkringsbolag är en lose-win-situation.  

Jag hade nog föredragit en rättfram sydeuropeisk maffia: betala för beskydd och vi garanterar att inget händer, och om något ändå skulle hända så är det nån till oss icke ansluten frilansare på gång och då knäcker vi vartenda ben i hans kropp och återbördar dina ägodelar till dig. 

Med försäkringsbolag är det snarare: betala för beskydd och vi garanterar att vi är för klena och okunniga att kunna göra ett skit om något händer, men att vi har mängder av klausuler som fråntar oss allt ansvar. 

Århundradets brott, med andra ord.
Och – enligt framstående forskare inom pseudovetenskapen nationalekonomi – en förutsättning för den moderna marknadsliberalismen och tillväxttanken.  

Jag kontaktade mitt försäkringsbolag strax efter den ohyggliga bokstöld jag erfarit och berättat om tidigare. 

-Visst, oookej…
Hånskrattade skadereglerare Sven Hyde på Folksams suckeravdelning:
-Vi kan naturligtvis ersätta dig för de stulna möblerna till ett belopp som uppgår till en tredjedel av självrisken.

-Ahh…du menar..

-Precis. You are my bitch! Men officiellt: du betalar oss tretusen spänn varpå vi reglerar din förlust med tusen kronor exklusive administrationsavgift. Du bör dock vara införstådd med att en eventuell utkvittning enligt ovan innebär att dina bonusår anses vara förverkade och den årliga premien stiger med åttahundra procent. Det står i ditt försäkringsbrev, fast på försäkringska. 

Det lät ju som ett klipp i sammanhanget – jag har hört om försäkringsbolag som kräver tolv jungfrur och tre svarta getter födda i jungfruns tecken som självrisk –  men jag var mer intresserad av de stulna böckerna. 

-Vi betalar 35 kronor hyllmetern. 

-Nu måste jag ha hört f

-35 kronor hyllmetern, bitch. Såvida vi inte på förhand är underrättade om vilka enskilda titlar som förverkats, och därmed beretts möjlighet att uppskatta desammas reella värde på marknaden, kan vi inte ersätta böcker med en summa utöver det rent fysiska värdet. Pappersvärdet alltså. 

Det där kunde jag faktiskt förstå. Det är en gigantisk skillnad mellan att få två decimeter pocketböcker av Camilla Läckberg, Paolo Coelho och Clas Ohlson stulna, och att bli av med de lika breda Bröderna von Wrights Svenska fåglar i tre band eller en av författarna signerad utgåva av Gamla Testamentet

I can dig it. 

Och jag kan äntligen komma till slutet av den här långa prologen. 

Vad jag i det kommande avser att göra under denna rubrik, är att redovisa samtliga titlar i mitt bibliotek och i processen uppskatta deras värde. Det är en förebyggande grej, att köra ner i försäkringsbolagets hals och kväva dess protester, om det värsta skulle hända igen.

I skrivande stund börjar hyllorna med Acker, Kathy och slutar med Östergren, Klas.
Däremellan vilar hundratals författares böcker och i förebyggande syfte tänker jag redovisa och rådbråka dem alla.  

De hyllor som kommer att komma ifråga är fem till antalet, omfattar cirka 36 meter och rymmer en huvuddel av den skönlitteratur jag kommit att besitta efter drygt ett halvt liv.

Ytterligare 20 meter böcker finns på vinden. En ansenlig mängd (25 meter kanske) av i synnerhet de senaste tio årens svenska skönlitterära produktion – framför allt lyriken – finns på redaktionen, där den i bästa fall är bättre bevakad.

Men en rejäl del av även de senare svenska författarskapen finns hemma hos. Antingen för att jag tycker om dem, för att jag avskyr dem, för att jag behöver dem eller för att jag ännu inte har bildat mig en uppfattning om dem.  
Facklitteratur, serier, spel, tidskrifter, folianter, uppslagsverk, digitala otympligheter, de flesta böcker på originalspråk samt essäer och essäsamlingar står i andra hyllor och kommer än så länge icke att beröras.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Eftertankens kranka blekhet

En av många anledningar till att jag avskyr att debatera är att alla publika debatter numera är så vämjeligt falska.
Alltihop är bara olika sorters iscensatta shower där kontrahenternas främsta uppgifter tycks vara att spela med i mediecirkusen och klappa om varandra efteråt, när publiken har gått hem.

Tv är förstås värst. De bittra fiender vi ser i programmet har suttit och snaskat vetelängd tillsammans före sändningen, och fått instruktioner av producenten om vilka åsikter de skall understryka och vad de skall bråka om.
Och så går vi ut och tar en stöl efteråt.

I pressen är det inte lika regisserat, men så fort någon stridsfråga vilkensomhelst dyker upp så kan man ge sig fan på att en mängd karriärister av olika format svärmar till som spyflugor och vill stoppa in sina femcentare i debattmaskinen. 

Kommunpolitiker som vill komma in i riksdagen är mer än påfrestande.
De förväxlar gärna kommersiella medier med den egna kommun där de är rojaliteter, och blir ytterligt förnärmade när de blir refuserade.
Bakom kommunpolitikerna svansar den kommunala partisvansen, som i och för sig brukar komma med inlägg som inte är så smärtsamt präglade av protokollprosa som deras idolers.

Och så finns haveristerna.
Det är de där som inte kan ta ett nej tack, utan fortsätter att sända sitt genmäle till adressater allt högre i hierarkien enligt gången redaktionssekreteraren, redaktionschefen, chefredaktören, styrelseordföraren, ägaren, statsministern, kungen, FN:s generalsekreterare, Gud och därefter vet jag inte men säkert än högre instanser, enligt övertygelsen att det inte är något fel på artikeln utan på dem som tackar nej till att publicera den. 

Men jag föredrar ändå haveristerna framför karriäristerna.

Henrik Berggren, som för ett antal år sedan var kulturchef på DN och därmed min chef, brukade bli ytterligt irriterad på mina drastiska överdrifter i samtliga frågor jag polemiserade mot.
-Nu får du ändå lugna dig lite, fräste han och såg hotfull ut.

Jag höll med honom. 

Och jag började fundera på varför jag alltid måste svara på en liten och elegant gliring med att dra fram bazookan och göra mitt bästa för att retoriskt fullständigt förinta motparten och samtliga hans släktingar, vänner, bekanta och bekantas ingifta onklar.

Jag kan bara försvara mig med att det möjligen rör sig om en atavistisk del djupt inom mig som ännu inte anpassat sig efter samtidens debattshowande.
Det är den där lilla men dominerande resten som vägrar att utbyta ryggskrubbningar, utan som istället tar i från tårna för att understryka den åsiktliga fiendskapen och förebygga kommersiell konsensus.

Det är den där lilla sargade resten som fortfarande tror att det finns frågor som är viktiga.

Ja, herregud: jag inser väl också att jag skriver till mig själv här, och att ingen annan begriper något.
Men det kan knappast vara mitt problem att du har läst ända hit.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ett snopet slut för det svenska deckarundret?

Strax efter lunchtid i tisdags avslutades den allra sista svenska deckaren.

Författare är debutanten Lennart Naleborn, annars verksam som biträdande lagerchef på Mattexpressen i Värnamo, och hans debut kommer att få titeln Farlig spänning: en Bosse Niklasson-deckare.

I och med detta har alltså samtliga svenska deckare som är möjliga att skriva oåterkalleligen skrivits.

Naleborns debut skiljer sig från exempelvis Britt-Marie Johanssons rosade och till arton språk översatta succé från 2006 – Farlig spänning: en Bosse Niklasson-deckare – på en punkt. Det gäller meningen: ”Niklasson! Insatsstyrkan har hittat ett öra i Svandammen, ska jag skicka en bil?”.

Naleborn skriver istället: ”Niklasson! Insatsstyrkan har hittat ett öra i Svandammen, ska jag sända en bil?”.

En annan internationell framgång var som bekant Göte Gutefjords Farlig spänning: en Bosse Niklasson-deckare, där meningen istället lyder: ”Niklasson! Rikskrim har hittat ett öra i Svandammen, ska jag sända en bil?”.
Inger Karnewiks tredje bok, Farlig spänning: En Bosse Niklasson-deckare blev däremot en flopp och översattes endast till de nordiska språken.
Meningen överst på sidan 75 lyder där: ”Niklasson! Insatsstyrkan har hittat en underläpp i Svandammen, ska jag skicka en bil?”.
 
Det kan tyckas se mörkt ut för den svenska deckaren, med samtliga böcker skrivna och publicerade.
Ett av de flerfaldiga svenska deckarundren – Håkan Jonsson – pekar dock på att tiden och utvecklingen fortlöpande gör det möjligt att producera fler titlar.

-Jag kan tänka mig att exempelvis nybyggen gör det möjligt att förlägga upphittandet av öron till nya, fräscha ställen. För att inte tala om eventuella omorganisationer av det svenska polisväsendet. Jag är inte främmande för att någon gång i framtiden polisen kommer att skapa till exempel en Omega-grupp, som då litterärt kan användas till att hitta både det ena och det andra i Svandammen.

Håkan Jonsson – som senast gjorde internationell succé med Farlig spänning – En Hasse Niklasson-deckare, kan avslöja att han redan nu funderar på en ny bok i serien, att släppas när väl den tekniska utvecklingen hunnit ifatt. Han ger ett smakprov:
”-Niklasson! Insatsstyrkan har hittat ett öra i Svandammen, ska jag teleportera en bil?”.

För närvarande tävlar Albert Bonniers förlag, Piratförlaget, Norstedts och franska Gallimard om rättigheterna till Lennart Naleborns debut. Naleborn har signalerat att han kan tänka sig sälja till det förlag som kan garantera att skådespelaren Mikael Persbrandt åtar sig rollen som Bosse Niklasson i en kommande filmatisering. Persbrandt – som är uppbokad till år 4418 med huvudroller i svenska deckarfilmatiseringar – har sagt att han tvivlar på att han kan klämma in fler uppdrag, men att han är öppen för förhandlingar.

Under tiden satsar de förlagen på att publicera svenska deckarklassiker från 2009 i 3D-format och arbetar för fullt med de tekniska lösningarna. Det kommer att bli 11 000 titlar.

Det kanske inte är så mörkt ändå.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Spridda skurar

Sverigedemokraterna har en poäng i sitt kulturpolitiska utspel. Dessvärre krävs det minst 40 poäng för att bli godkänd. 

Tumultet kring Wikileaks avslöjanden demonstrerar framför allt att de gamla mediestrukturerna håller ställningarna. Om inte Wikileaks hade erbjudit förhandspublicering och fri hantering av sitt material till de mest tongivande västtidningarna – The New York Times, The Guardian, Frankfurter Allgemeine – så hade genomslaget blivit ack så mycket mindre.
Informationen på Internet gör ju alltid sitt bästa för att desavuera sig och när det verkligen händer något så måste trovärdigheten garanteras av traditionella medier.
Framtiden måste man förtjäna. 

Med tanke på rapporterna om någon i en vit skåpbil som åker omkring i Stockholms förorter och försöker locka in skolungar, så tänker jag: hmmm….vit skåpbil? Har jag inte hört den förut?
Finns det överhuvudtaget någon vit skåpbil som inte förr eller senare – eller tidigare – varit inblandad i något brott?
Mitt förslag är att man lagstiftar mot innehav, på samma sätt som man gör mot narkotika och vapen. Alla som innehar en vit jävla skåpbil får sex år.
På det viset slår vi hårt mot kriminaliteten. 

Heder, förresten, åt den amerikanska underrättelsetjänstens karaktäristik av Sveriges nuvarande utrikesminister. Mycket insiktsfullt, även om de kunde ha plockat upp infon från vilken svensk gata som helst.
Fast det kanske de har gjort.
Personligen är jag förtjust i Carl Bildt. Han är en livs levande legering av Ubu Roi, Storpotäten och Basil Fawlty. Jag är övertygad om att hans äcklade blick över skuldran på hembygden kommer att bevingas och leva vidare långt efter hans fysiska frånfälle:  

-Jaha, dags att gå kanske? Klockan är sex på morgonen och vi stängde för en timme sedan..
-I Svääje, ja.   

-Nä hörrö jag är ledsen men det här är liksom Manges Minutkök och korvlådor brukar inte ha nåra fines de claire.
-I Svääje, ja. 

-Men…hallå! Akta den där ledningen den är för fan strömförande!
-I Svääje, jZzzzzzzzZZzzzzzzzzzzz…………

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ytterligare en metatablett i ångpressen

Några skadeglada läsare uppmärksammar mig på att Nina Lekander – skribent på tidningen Expressen – än en gång har försökt begripa något. 

Lekander plöjer fram längs den allra mest nedtjafsade fåra som någon oreflekterad kulturskribent någonsin kan bekväma sig om att välja: offret mot Makten. 
Jag spelar Maktens roll, förstås. 
De läsare jag inte vill ha är Offer.

Hade man haft roligare idéer på Expressen så hade man illustrerat Lekanders RASANDE UTFALL med en sån där bild på offret och hans mamma, stående förorättade med korsade armar framför DN-skrapan:

OLIVER, 13, STOPPAS FRÅN ATT HATA!
MAMMAN: jag är både ARG och LEDSEN!
EXPRESSENS Nina Lekander: ”Ack ja”.  

Lekander skriver bland annat såhär: 

Och inte är det hatkommentarerna som stör mest, utan dumhuvudena, de ”evolutionistiska misstag som helt enkelt inte begriper vad de läser”, typ Thentes ”metaforer, ironier, analogier, pastischer, hyperboler och referenser”. Ack ja.

För er som är mindre insatta i kulturjargongen så är det avslutande ”Ack ja” en totaldiss.
När man väl svalt den patriarkala klappa-på-huvudet-tonen bör man notera den korthuggna frasens retoriska budskap: att den som fäller omdömet för längesedan har passerat det barnsliga stadium där hon förväntade sig något annat av sina läsare än en språklig förmåga mer nyanserad än en koltrasts.
Epic win, där.

Det krävs en ekokammare till hjärna, en neobertkarlsonsk övertygelse, eller ett vikariat på en kulturredaktion där ett akut behov av att fylla det hål i sidan som uppstod när Matt-Charlie drog tillbaka sin annons vid 17-tiden nödvändiggjorde en hafsigt skriven och illa genomtänkt kommentar bara för att hålla pladdret på 10:an och showen igång, för att stjälpa in slik text även i Expressen. 

. . .

. . .

Och där bryter vi sändningen.
Där bryter vi just den sortens inlägg som Nina Lekander tycker att var och en borde kunna klara av och ha rätt att kommentera. 

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att den här gratistjänsten till blogg är och kommer att förbli elitistisk, i den bemärkelse att jag kommer fortsätta skriva den utifrån förutsättningen att dess läsare är mina jämlikar i alla avseenden.
Vilket innebär att läsare som anser sig vara på en högre eller lägre intressenivå inte kommer att särbehandlas.

Jag personifierar vare sig DN, Det offentliga samtalet eller Publicistikens traditioner.

Jag är Jonas, det här är min blogg och om de gäster jag är intresserad av börjar låtsasgäspa vid åttatiden och säga att det är dags att tänka på refrängen medan de menande sneglar mot vardagsrummet där en högröstad blandning av nybakade studenter, mc-gäng, Sverigedemokrater, konspirationsteoretiker, humanister och nollsummestekare har slagit sig ner – då blir det tysta leken, och förlorarna får dra vidare.

Uppenbarligen var det en stor grej, det här med att vägra kommentarer. Man har ringt från svenska, norska och finska medier för att intervjua mig om det oerhörda. 

Men grejen med att stänga av kommentarerna har inte alls så mycket med påhopp på mig personligen att göra.
Som alla någorlunda reflekterande människor fattar.

Gud ska veta att jag tål påhopp, faktiskt även Lekanders.

Men – och detta är allvarligare och mer principiellt och jag ska försöka förklara det så att alla förstår: 
Det jag ovan har skrivit om Nina Lekander, har jag skrivit inom en särskild kontext, nämligen denna bloggs (kontext betyder ungefär sammanhang, men lite mer, ungefär som miljö är lite mer än landskap).

Det är ett blogginlägg som till dels förlitar sig på just de språkliga grepp som Lekander tycker är så tramsiga att nämna. 
Hade jag slutat däruppe, ovanför prickarna, och lämnat kommentaren öppen så hade Lekander sannerligen fått fan av en hel del läsare.
Hon hade blivit trakasserad och förlöjligad. Länkar till Flashbacks skvallerforum hade dykt upp, skitsnack och spridda åsikter.

Sånt har hänt tidigare. Missriktade lojaliteter, bristande känsla för satir, missuppfattningar på lågstadienivå…

Lekander tror sig nog ha klarat det. Det tror jag också.  Men jag har ingen lust att göra mig ansvarig för den sortens diskussioner av tredje part – vare sig det gäller Nina Lekander eller någon annan jag skriver om härinne. 

Om jag skriver att Lekander skulle behöva grubbla lite längre på somliga saker, så står det för mig. Ingen annan.
Om däremot diverse anonyma kommentatorer skriver att Lekander borde göra en massa andra saker också, så vill jag inte ha på mitt samvete att jag startade något som vissa automatiskt uppfattade som en lynchmobb mot enskilda personer, religioner, etniska grupper, ideologier, medier, orter eller litterära smaker – även om det senare är aningen frestande. 

Jag tror inte jag kan vara klarare. 

Och fortfarande går det väldigt bra att kommentera till jonas.thente@dn.se eller Jonas Thente, Kulturredaktionen, 105 15 Stockholm.

Då får man dessutom obegränsat med utrymme och längre tid på sig att tänka efter.

En win-win. 

Inga frågor på det.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0