En självbibliografi (6): Acker, Kathy

Kathy Acker

Algeria (Aloes Books, 1984)
Blod och tarmar i plugget (övers: Nina Lekander, Awe/Gebers, 1986)
Blood and Guts in High School ( Grove Press/Evergreen, 1984)
Don Quijote (Don Quixote, övers: Nina Lekander, Awe/Gebers, 1987)
Lysande utsikter (Great Expectations, övers: Nina Lekander, Awe/Gebers, 1986)
Portrait of an Eye: The Childlike Life of the Black Tarantula by the Black Tarantula; I Dreamt I Was a Nymphomaniac; The Adult Life of Toulouse-Lautrec by Henri Toulouse-Lautrec (Pantheon Books, 1992)
Pussy, King of the Pirates (Grove Press, 1996)

1986 såg alla svenska författare ut som vikarierande förskolelärare. Det gör de förresten fortfarande, men det spelar inte längre någon större roll för mig.
1986 gjorde det det. Spelade roll.
Nyss utsläppt från tonårens konformistiska koncentrationsläger var det sista jag ville lägga lästid på böcker av författare som skrev och såg ut som fackligt förtroendevalda, alternativt flärdfulla ginhaggor från Dallas.

Inte konstigt då att jag grep tag i den svenska översättningen av Kathy Ackers debutroman Blod och tarmar i plugget som vore det första körkortet.
Ett mycket lyckat omslag, måste jag säga. En av Robert Mapplethorpes ikoniska bilder av Acker i wrap-around solglasögon och LES-chick punkfetischparafernalia, massakrerad i ett bad av collageklipp och författarnamnet bildat av slarvigt klippta bokstäver ur hårdpornografiska bilder. (Bernt Danielsson gjorde den layouten)

Och när jag började bläddra föll jag som en sten. Precis som det var meningen.
En kaotisk, desperat, kvidande, rasande gallerfri litteraturblasfemi som käftigt varvade prosa, dramatik, schematiska skisser, trams och bilder med fullständig kontroll och målmedvetenhet.

Jag var i New York när Kathy Acker dog. Jag läste om det i notiser där. Det var nära helgerna 1997 och snöblandat regn föll över julskyltningen och granarna. En uteliggare utan klocka och kalender skrålade Auld Lang Syne utanför St. Peter’s.
När jag kom hem till Sverige hade ingen uppmärksammat det, så jag skrev följande runa till Göteborgs-Posten. Jag var jetlaggad och förkyld: impulsen att redigera den är stor, men sanningen är större:

Den 30 november avled Kathy Acker på en klinik för alternativ medicin i Tijuana, Mexiko. Hennes cancer hade vid det laget angripit hela kroppen, men in i det sista undvek hon att lyssna på den västerländska medicinens rekommendationer. De västerländska sanningarna är inga objektiva sanningar, påpekade hon många gånger, de är trossystem.
Och Kathy Acker hade för länge sedan slutat tro.
Pussy, King of the Pirates blev hennes sista bok. Det rör sig om en öververklig bildningsroman, en drömlik kvinnoskildring löst baserad på Stevensons klassiska pojkbok Skattkammarön. Att omskriva den klassiska litteraturen var ett av Ackers kännemärken: förutom ett otal spridda referenser har hon mest genomfört utnyttjat Hawthornes Den eldröda bokstaven, Cervantes Don Quijote och Dickens Lysande utsikter, varav de två senare romanerna (det vill säga Ackers varianter) utgavs i svensk översättning 1986 respektive 1987.
Detta med att parafrasera den västerländska litteraturskatten var ett led i Kathy Ackers övergripande estetiska och filosofiska program. Genom att blotta de förutsättningar och övertygelser som döljer sig mellan raderna, kan man också avslöja det system och den värld som ligger till grund för uttrycken. På samma sätt vränger hon ofta de psykoanalytiska och sociologiska modeller som i modern tid etablerats som svar på frågorna om människan och samhället. Den som vill associera till poststrukturalistisk teori är fri att göra så. Kathy Acker diskuterade gärna själv sina egna och andras litterära bevekelsegrunder, som avhoppad forskare i litteraturvetenskap, essäist och lärare i olika estetiska ämnen.
För Acker, liksom för så många andra moralistiska satiriker, framstår språket som det absolut viktigaste maktinstrumentet. Hennes romaner blir därför till provkartor över olika strategier som strävar efter att välta vedertagna regler för berättande över ända, samtidigt som hon bibehåller ett rimligt mått av koncentration – bland annat just genom att parafrasera redan kända verk.
Som läsare måste man vara beredd på att när som helst byta perspektiv, berättare och tema – ibland i mitten av meningar. Fragment, drömmar, teckningar och kartor, fakta och citat vältras i en centrifug.
När jag läser den sista romanen, Pussy, King of the Pirates, slås jag av hur smutsigt, tröttkört och nedgånget hennes landskap är, vare sig det gäller Afrika, Europa eller Amerika. Jag förstår nu att det beror på hennes märkliga förmåga att få själva språket att framstå som nött och brukat, som en tummad sedel kvar i fickan från ett land man aldrig mer kommer att besöka.
Odlare av outsiderromantiken har fastnat för hennes trashlook och för den oförblommerade sexualitet som alltsedan genombrottet Blod och tarmar i plugget (på svenska 1985) hamnat i förgrunden. Feministiska uttolkare har gärna läst in ett kvinnligt språks attack mot ett dominerande manligt. Men i Pussy, King of the Pirates mynnar önskedrömmen om ett matriarkalt och anarkistiskt samhälle i ett kvinnligt piratkollektiv ut i lika mycket grymhet och ondska som någonsin i den gamla världen. Acker tycks i stället kalla på något helt annat, bortom hävdvunna skyttegravar.
Vi kommer aldrig att få reda på vad detta andra egentligen var.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Lite grand från ovan

Folket bakom den sedeskildrande tidskriften Galago brukar till redaktionen sända recensionsexemplar av aktuella nummer. Icke så med nummer 101.
Hmmmm…
Så det var på omvägar jag fick höra att tidskriftens gästredaktörer – den feministiska malmöserietecknarsammanslutningen Dotterbolaget (r) – hade funnit det för gott att förlöjliga mig i ett av inslagen.

Moi!!

Det rör sig om ett förvisso mycket begåvat skrivet parodi-hemmahosreportage vars syfte är att fåna sönder patriarkatets massmediala ”opinionsbildare” och Den stora urmodern skall veta att jag stegrar mig inför den titeln.
(Opinionsbildare, ffs! Det regredierar jag till bara om någon av cheferna spänner ögonen i mig och väser att det finns ett hål att fylla på kritiksidan och att det väl vore lämpligt att någon kommenterade X-debatten om Y-förslaget.)
(Helt uppriktigt, mellan dig och mig, så ger jag fulla fan i vad någon annan tycker om någonting. Jag utgår ändå alltid ifrån att den mest korkade hållningen vinner i slutändan, så varför tjafsa? Men jag har ett jobb att sköta och liksom sophämtarna i kräftskivornas augusti får jag räkna med att det stinker lite extra ibland ur tunnorna.)

Men uppriktigt sagt så tycker jag att bolaget har fångat mig på pricken, som den sliskiga Leisure Suit Larry-wannabe jag ju är. Den lynchfeministiska Galagoanalysen gör det uppenbart att den enda anledningen till att jag läser och skriver om böcker är att jag vill impa på brudar.
Ni tvivlar?
Jaja visst… Det är möjligt att det finns mer lukrativa metoder, intressen och livsstilar om det är brudimpning man strävar efter. Att framlägga synpunkter på Gombrowicz i någon singelbar brukar snarare leda till trestegsraketen tomblick-pepparspray-dörrvakt.
-Och ta den här jävla chokladkartongen med dig hem! ropar de och slänger boken efter en.

Men en gång per blåmåne dyker det kanske upp någon av valfritt kön som stämmer och som inte är sådär patologiskt besatt av knulla som man är i Malmö.

I alla fall så stämmer Galagos karikatyr alldeles utmärkt, så när som på en sak:

”En doft av Gucci Homme stiger emot oss när vi träder in”. [Träder in hos mig då, alltså.]

 Gucci Homme??

 Vad i helvete är det för fjollig sörja? En ”produkt” man köper per liter på 7-11? En smaksatt vätska för pubbegangstas i Botkyrka och Svenne Svinnefjordh på Svennes Träpanel i Emmaboda. Ska det vara moi det?
Är det de referenserna ni har på fucking Möllevången?

För eventuellt kommande parodier – och för alla fans därute love y’all suckers, see ya on tour – kan jag uppge att jag använder Vetiver från Oliver Creed och inget annat.
Gucci Homme… pffff…

Till slut så tycker jag att det var synd att Dotterbolaget bara uppmärksammade manliga opinionsbildare i Galagonumret.
Det finns ju faktiskt många härliga tjejer som är opinionsbildare i Sverige och som borde uppmärksammas lite mer!!
”Ni måste höja era röster för att höras, tjejer!!” Som den amerikanske, härliga artisten Bob Dylan så riktigt påpekar i en sång. Det stämmer verkligen till eftertanke, tycker jag.
Och den svenska författaren och filosofen Leif G W Persson har skrivit något jätteviktigt:  ”Man föds inte till kvinna – man blir det”.

Ja, det var bara några tankar från mig till er. Ingen anledning att tacka: det här bjuder jag på.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] Jonas Thente har läst senaste Galago med Siskas och min text om stora, manliga skribenter. Dock måste vän av ordning komma med en [...]

Dementi och kuriosa | VERKLIGHETENS SMOLK (Webbsida), 20:06, 30 januari 2011. Anmäl

Trailer

Scenen: en tyst, rosa himmel i gryningen. Man kan ana Turning torso i nederkant. Tona in: ljudet av annalkande bombplan. Speakerrrösten: Malmöfeministerna var ute efter honom… Flygplansljudet blir öronbedövande. …r det betalatillbaka-tid. Klipp till: jag ligger fastspänd på en perstorpsplatta medan en laserstråle sakta vandrar upp mot patriarkatet. Klipp till jublande Malmöfeminister, febrilt tecknande. Klipp till kort reklam: We say Irigaray, you say buy!! Converse Kristeva, now only 2499 krona at Åhléns! Klipp till scen utanför sunkiga nattklubben Etage i Malmö. Jonas: ”Mitt namn är Thente, Jonas Thente. Jag står på gästlistan.” Humanoid: ”A kamma daj, deen privaut fest”. Dramatisk musik. Banderoll: Missa inte nästa blogginlägg.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Följ den streckade linjen

[Man informerar mig om att ett nytt bloggverktyg har börjat användas, medan jag i god tro har använt det gamla. Får försöka igen då.]

Och så hoppade lilla visaren till 2011, just som jag hade lärt mig att skriva 20010. Åter på redaktionen har alla lösenord upphört att gälla.

Rutinerna. Att slänga skräpposten och svara på inkomna reaktioner från alltför lediga läsare med åsikter att ventilera. Jag funderar på att byta kontorsagent till nästa ledighet. Den jag har är för fryntlig – ”Jag är inte på kontoret just nu, men jag kommer att svara så snart jag är tillbaka” – och bör ersättas med en mer avfärdande agent som begriper att man inte bör lova en massa saker åt höger och vänster. 

Det kommer att bli ett spännande år för mig. I’m a libra. Bokrean, Nordiska rådets pris, sommarserierna, kritikdebatten om att alla kritiker är entartete utom den aktuella skribenten själv och hennes närmaste vänner på den egna tidningen, Bokmässan, Nobelpriset, Augustpriset och jultipsen. Och så blir det 2012. 

Nytt för i år är att jag skall skriva fler blogginlägg härinne, och färre essäer.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0