Fredag den 25:e

De skjuter raketer på andra sidan rullgardinen. Fyrverkerier: det ljudligaste uttrycket för potlatchprincipen vi har i det västerländska ekonomiska systemet.
Jag undrar när Georges Bataille får sitt erkännande som utopisk ekonom. 

I övrigt finns det få saker som är tristare än andras drömmar.
Och det slår mig nu – när jag står i begrepp att redogöra för min mest återkommande – att det knappast utkommer en enda roman som inte innehåller fullständigt meningslösa, eller för den delen alltför meningsfulla, skildringar av huvudpersonens drömmar.
Man vill rikta en vädjan till alla författare: snälla, inte mer drömmar. Hitta något annat sätt att berätta.

Det enda som är mer irriterande än drömmar är den särskilt svenska romankonventionen att foga in kursiverade stycken som utgör berättarjagets inre monolog. Jag tror att det kommer från filmen: the narrator som både är med och inte med i handlingen. Billigt. Fast i sanningens namn har trenden mer eller mindre passerat.

Min varje natt återkommande dröm är generande simpel.

På ett eller annat sätt går det ut på att jag har väldigt bråttom och måste packa. Alltid samma sak. Mina prylar ligger utspridda i tågkupén, på hotellrummet, vid hållplatsen eller var än jag befinner mig. Det är alltid sent, strax före avgång, och ibland är det medpassagerare som skall med men som har försvunnit och som jag måste hitta. Ofta är resväskorna för små för allt jag måste ha med mig.

Jag har drömt tiotusen varianter.

För några nätter sedan dök en riktigt listig version upp.

Det var ett hotellrum, och jag letade förtvivlat efter allt som skulle packas. Under soffbordet hittade jag låneböcker och en mängd vhs-kassetter. Låneböckerna hade Maciej Zaremba lånat åt mig, för att övertyga om en eller annan tes, och jag hade glömt lämna tillbaka dem.

Kassetterna var samtliga märkta med slarvigt textade etiketter där det stod ”recension”.

Han tyckte att han hade varnat dem för att det skulle bli tråkigt. Simpelt, hade han sagt. Men han kände ändå hur det dåliga samvetet högg till som en begynnande hjärtattack.

Det lustiga här var min kollega Maciejs uppdykande. Jag tror att han stod för seriositeten mot mitt eget slarvande. Det var liksom det mest pinsamma i den här drömvarianten. Att jag skulle få förklara varför hans lånekort blivit spärrat.

Men nog av detta. Nu har jag några recensioner och en krönika att skriva.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jag tycker också att drömskildringar är helt meningslösa och blir förbannad när de dyker upp. Likafullt är det en drömskildring i mitt eget romanprojekt. Som är oerhört väsentlig för romanen. Hur gick det till?

Helena T, 23:43, 3 mars 2011. Anmäl

Torsdag den 24:e

I dag har jag svårt att släppa den obehagligt störande, livligt om-buzzade och paradoxalt vackra trailern till spelet Dead Island.
Spelen börjar dra ifrån filmen rejält när det gäller trailers. Har gjort det åtminstone sedan Fallout 3.

Jag borde städa mitt skrivbord, men jag är rädd att hitta något viktigt. Som det nu är så lägger sig det senaste över det näst senaste, som ligger över det tidigare akuta som täcker en oöverskådlig mängd böcker och bråte som breder ut sig som en storstadstipp och måsarna väsnas och en kåkstad börjar växa upp i fjärran där mina dåliga samveten har slagit sig ner.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Tisdag den 23:e

Ljuset sticker i ögonen.
Det finns snart bara en enda ficka i konsumtionssamhället där man kan vara unik, och det är när man har något hardwareproblem med datorn. Google hänvisar till symptom som liknar, men ändå inte är desamma som de ens egen dator dras med. Därmed hittar man heller ingen lösning, så man får stå där med sin unicitet i kön till försäljaren av grafikkort.

Två tidskrifter från Norge på bordet. Agoras 400-sidiga temanummer om Borges och Samtiden, i vilken Thomas Hylland Eriksen och Anders Högmoen har besökt Norges Rinkeby, som heter Groruddalen.

Fantastisk ingress till det reportaget: ”Groruddalen är det motsatte av Norge: urbant, komplekst, industrielt och moderne [sic]”.
Norge är en alltid lika förbryllande paradox. Postindustriellt och coolt i vissa avseenden och två decennier efter i andra. Lite som Japan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Måndag den 21:e

Gravitationen gör sig påmind allt oftare. Jag orkar knappt sitta, än mindre stå eller gå omkring och leka engagemang i det ena eller det andra. Utopin för dagen är att få vara en mycket gammal person i en lågmäld dokumentärfilm. Han bor i ett litet hus i ett litet samhälle. Där går han upp på morgonen och brygger en kopp kaffe. Det tar två timmar, och så tittar han ut genom fönstret, noterar en talgoxe. Och man hör filmaren mumla en fråga och jag svarar ”Nä” med skrovlig gammelmansröst fastän jag inte har hört frågan, och tittar ut genom fönstret igen. Talgoxen är kvar.

Jag läser i London Review of Books, en artikel av Anne Enright om Angela Carter. Hon summerar mot slutet:

”The most important thing I have to say about Angela Carter is that she was kind to me. She read my work. She said: ‘Well this is all fine'”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En annons säger mer än tusen demonstrationer

Det var i torsdagens tidning jag såg annonsen.
Än en gång saknade jag en adekvat svensk översättning av engelskans dread. Ett ord som kombinerar fasa med äckel, existentiell smärta, vanmakt och mardrömslik handlingsförlamning fastän man vet att man måste ut, bort.

Bromma har fått en ny galleria!

Dread.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Servi Loa!

I likhet med många andra obalanserade typer har jag en vodoufetisch. Inte i form av en docka eller så, ju, utan som en gammal fascination som kompliceras för varje år.

Först var det ju Baron Samedi och hela den där serietidningsestetiken. Sedan kom ormarna, Marie Laveau, Buddy Bolden, Dr John, Bourbon Street och hela den populärkulturella mytologi som sköljde in över det karga näs som var mitt unga… [cut]

Tredje steget var de socialantropologiska studierna och respekten för den här blodiga revolutionsreligionen som på ett märkligt sätt anpassade sig till vilka förhållanden och samhällen den än stötte på.

Hur denna totala subversivitet byggde upp egna hierarkier i lönndom, och postulerade de officiella maktförhållandena såsom artificiella.

Riktig religion är inte tro, den är politik. När den slutar vara politik blir den en livsstilslada ute i ett gyttjigt industriområde mellan Bauhaus, Ikea och Toys’r’Us (gratisbuss 23 avgår dagligen från centralstationen varje hel- och halvtimme).

Bara själva fascinationen många upplysta västerlänningar har och har haft inför vodou är ett bevis på hur kraftfull den är som mytologi. Det finns alltid – i böckerna, filmerna, spelen, populärvetenskapen, tv-dokumentärerna – en mörk ficka i vodoun som inte går att förstå om man inte har haft en farmorsmor som minns ännu äldre släktingar som minns Afrika.
Cést le Congo.

Oro.

Känns inte det som ett ord som skulle kunna ha uppfunnits av vodouprästinnor?

Oro – rastlöshetens, tidens och spårvagnshållplatsernas gud.

Nick Stones thriller Mr Clarinet utkom nyligen i svensk översättning av David Nessle. Den är okej, om man uppskattar att varenda kliché från Graham Greene till James Bond skall med. Den stora tillgången är att Stone härrör från Haiti, och kan stället.

Och så öppnade Etnografiskas stora vodouutställning i veckan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Humanisterna skriver sura

Man borde väl ha den största respekt för Humanisterna.

Humanisterna. Den där lobbygruppen vars främsta fiender är de etablerade religionerna och mest kända företrädare är Abba-Björn och den tidigare IT-strategen Christer Sturmark.

De brukar skriva debattartiklar om att religion är dumt och så. De började med kristendomen, men på senare tid är det mest islamismen de varnar för, eftersom de kristna terroristerna har hållit sig ganska lugna på senare tid, i Sverige.

Humanisterna är emot vidskepelse och pseudovetenskap också. De har instiftat ett pris som heter Kristallkulan och som utlovar 100 000 kronor till ”den som kan demonstrera någon paranormal eller övernaturlig förmåga som saknar vetenskaplig förklaring. Förutsättningen är att fenomenet kan demonstreras under tillfredsställande kontrollerade testformer.”

Här hånler jag en aning.

Hundra tusen spänn?

Hade det funnits någon verklig övertygelse här, så hade priset varit på ett par miljarder. Eller i alla fall Abba-Björns samlade förmögenhet.

Nu är det mer som att jaajoo kanske ändå att någon kan lyfta Pentagon med tanken under vetenskapliga former och vi har ju amorteringar vi också, så…

Men framför allt börjar Humanisterna bli alltmer barnsliga.

I nystartade tidskriften Sans (som är frana för ”utan”) klankade man på islamister och berättade hur farliga och dumma de är.

Och visst. Klart de är det.

Men så får jag ett nyhetsbrev i vilken Humanisterna ojar sig å det väldigaste för att de har fått svar på sin dumskalleförklaring, av åsiktsmotståndare som tycker att det är Humanisterna som är dumma.

Gråt och tandagnisslan.

För gud så orättvist det är när någon slår tillbaka. Humanisterna säger att de har jämförts med Sverigedemokraterna bara för att de har sagt att islamister är dumma.
Vad det inte verkar fatta är att det är det här springandet till mamma med martyrskapet i högsta hugg som får jämförelsen att ligga nära till hands.

Jesus, Muhammed och de andra religionsstiftarna var i alla fall aldrig så ocoola att de sprang hem och bölade när hade fått på flabben.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kulturutövare startar bokförlag

Snart finns det ett förlag per person. Vilket är bra, förutsatt att det ges ut bra böcker.

Senast på mitt bord ligger tre böcker från förlaget Orosdi-Back (fråga inte) som är ganska nystartat och satsar friskt med 13 titlar under första halvåret.

Riktigt vackra är de också. En extended edition av Cyril Hellmans intervjubok med Stefan Jarl, en samling märkligheter av den lika envetne som produktiva Eric Ericson, samt en sedvanligt snillrik bild- och skissbok av och med Joakim Pirinen, och med en handfull höga förord av Agneta Klingspor.

Hemsidans korta presentationer av böckerna är minimalistiska pärlor:

Svarta bubbblor
Av Lars Arrhenius

Prisad svensk konstnär undrar vad folk grubblar på i sovrummet precis innan det sista ”Håll Kjeften!” ljuder genom natten
.

Nina Hemmingsson
Text Sara Teleman

Hus, staket, bilar, eldar och ett gäng tanter formade av ett barns estetiska världsuppfattning.

I pressutskicket uppges förlaget drivas av ”ett halvt dussin kulturutövare”.

Låter skumt, men låt gå för den här gången.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0