En revision

Det är lika sällsynt som trösterikt med nerviga läsare.
Som Isabella Salomonsson, som hört ugglorna på hundbegravningen när det gäller min recension av Hanna Nordenhöks första roman – efter två diktsamlingar – Promenaderna i Dalby Hage.

Salomonsson har väldigt rätt. Recensionen var för kort för att säga det som behövde sägas och resultatet blev ett alltför snöpt resonemang som av naturnödvändighets skull tvingades slå fast ett omdöme som inte var spikat.
Inte av mig i alla fall.

Eftersom jag var så kass på att dölja alla tveksamheter och implikationer jag erfor och fortfarande erfar som varande viktiga för den nut. sv litt i stort, så kommer här en utökad och mer korrekt version av den tryckta recensionen.

Hoppas alla är ok med det.

Hanna Nordenhök
Promenaderna i Dalby Hage
Norstedts

Först.

Till en början,

dukar jag nästan under av denna korta roman.

Jag, som efter Burroughs, Proust, Acker, Cortázar, Musil, Dick, Perec, Noon och Sinclair trodde mig vara fullständigt utrustad att hantera kronotopiska krumsprång och kuperingar. Jag! …bläddrar hela tiden tillbaka i boken, försöker få fatt på vad som hände varför och när då och vem det är som apostroferas.

Alla dessa knutar på berättartråden känns så utstuderat poetiska. De känns som formulär 1:A om man inte riktigt litar på hållbarheten i sin egen intrig, eller för den delen på ens egen pondus som författare. Man kan tycka – eller rättare sagt: jag misstänker, till att börja med – att dessa antydningar och ellipser är något som Hanna Nordenhök odlar i brist på en egen stil.

Prosapoetiska stapelvaror

muttrar jag.

Och:

copy cat bullshit med gurkmajonäs på grillköket i Staffanstorp.

Och vid det laget hoppas jag verkligen att Nordenhök så småningom skall visa sig ha något alldeles enastående förunderligt att berätta – något som kan ge mening åt all denna ofärdigt tretydiga sörja till manierism.

 Promenaderna i Dalby Hage visar sig efter diverse berättartekniska hinder handla om hur en ung kvinna utifrån brev, vykort, anteckningar och fotografier pusslar samman sin släkthistoria.
Man kan räkna till två centra i den här berättelsen: berättarjagets mormor är det ena. Berättarjagets mamma är det andra.

[Ett rättsklammeristiskt utbrott här bara, i vilket jag för en jävla gångs skull vill begråta mitt eget elände som recensent när kortare referat av mer komplicerade berättarstrukturella kompositioner kommer på tal. I det här Nordenhökska fallet handlar det till exempel om tre kvinnor, och det känns som om minst en tredjedel av texten går åt till att klargöra vilken av de tre kvinnorna det gäller när det gäller: berättarjaget, hennes mor, eller hennes – dvs berättarjagets – mormor. Jag är rädd att jag inte riktigt fixade det i den publicerade recensionen eftersom jag också hade något att säga – vilket jag förmodligen  misslyckades med – som krävde utrymme.]

I all korthet handlar det om en tragedi som hundratusentals svenska kvinnor delar med den mormor som berättaren försöker begripa sig på. Vi talar då om modernitetens kvinnor, som i många fall kan sägas vara en produkt av andra världskriget då de sattes i produktion och fick en aning av självständighet och självbestämmande.
Men navelsträngen till kök och familj var seg. Många kvinnor kvävde sina egna drömmar under familjeplikternas huvudkudde.
Jag har det själv i släkten och har sett tragedin på nära håll. Med en del modifikationer skulle min egen mormor kunna ha varit Nordenhöks.

I romanen har den långa och smärtsamma processen ett relativt hastigt förlopp och framför allt en kris. Den har med svek att göra – jag vill inte säga mer – och inträffar våren 1956 när familjen bor i Lund.
Men jag grubblar på varför Hanna Nordenhök nödvändigtvis måste bryta upp och krångla samman den ganska enkla intrigen och få läsaren att bläddra bakåt, ta om, ge upp vissa meningar.

Jag har två vägar att gå här.

Antingen kan jag konstatera att romanen är misslyckad eftersom den inte litar på sin egen kraft. Självklart kan man experimentera med kronologi, tempus och perspektiv – men bara om resultatet understödjer helheten. Annars är det clerasil.
Men jag är inte mycket för att läsa emot – såvida det inte gäller äldre, etablerade självgodheter till moralfabrikörer som har tillräckligt med groupies som det är.

Så jag väljer hellre att läsa Hanna Nordenhök som att hon vill gestalta den biografiska historieskrivningen som sådan. Som populär genre.
För visst är det något skumt med berättarens handhavande av dokumenten hon har efter sin mormor, och med mammans vittnesmål.

En fras som ofta återkommer är: ”Man skulle kunna säga att …”

En annan fras lyder: ”Jag kan föreställa mig att…”

Vi får inte veta så mycket om berättaren. När jag nu tänker efter så vet jag faktiskt inte ett dugg om berättaren. Jag minns inte, eller också har Nordenhök inte sagt något om henne. Hon är en anonym arkivarie with-a-mission.
Vad hon sysslar med är att bokstavligen skapa historia. Men knappast någon objektiv sådan. Hon suggererar, fastslår tolkningar, antyder, syftar lite lätt och drar sig genast tillbaka som från en arrangerad brottsplats.

Plötsligt blir de berättargrepp vi på senare år har gjort oss så vana vid dubiösa. ”Vad är det bilden inte visar” frågar berättaren när hon sitter och bläddrar igenom vykort och anteckningar.
Det låter fint, eller hur? Som den inhyrda berättarrösten i en dokumentärfilm på någon festival: ”vad är det bilden inte visar….?”

WOOOoooo…. går rysningen genom publiken.

Men Hanna Nordehök skriver frasen utan frågetecken.
Som om det snarare vore ett påstående än en fråga. Och det är ju precis vad det är.
Fråga: vad är det bilden inte visar – och du har i själva verket påstått att det finns något som bilden inte visar. Och så har du i ett enda slag tillskansat dig problemformuleringsprivilegiet och kan tolka bilden precis hur du vill.
Inte sant?
Eller vill du – kära läsare – vara den som säger att hallå där för helvete, den här bilden döljer ingenting. Det är ju bara en fucking bild!

Vad jag grubblade på när jag läste, omläste och slutligen skrev om Hanna Nordenhöks roman Promenaderna i Dalby Hage var alltså huruvida hon medvetet har velat kommentera en nutida trend i den unga, svenska litteraturen.

Det är rötterna, och vad vi vill göra av dem.
Eftersom hela världen drar oss åt ett och samma håll letar vi paradoxalt nog mitt i latte-helvetet efter en identitet längre bak i dna:t.
Betrakta de nutida, svenska romanerna och ni skall finna en drös unga författare som återvänder till uppväxtorter, minns barndomar, minns umbäranden under arbetar- eller adelsföräldrar.
Vi åkallar alla vidriga förr-i-tider för att vi själva är så jävla innehållslösa.

 Nice try.

Jag väljer alltså att läsa Hanna Nordenhöks roman som en kommentar till alla dessa biografiska släkthistorier som i grund och botten syftar till att bekräfta det nutida berättarjagets identitet – vilken man nu än väljer att den skall vara.
Jag ser egentligen inget fel med att sodomisera sin egen historia. Så har mänskligheten alltid gjort. Det är segraren som skriver historien, eller hur?

Vad som återstår av allt detta är att fråga sig huruvida Hanna Nordenhök ville avtäcka det moderna biografiskrivandets mekanismer, eller om hon bara inte riktigt lyckats med sin roman.

Jag tror inte att det spelar någon roll.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

[...] göra upp med DN, Gud och Guds ställföreträdare i Stockholm: Lars Norén, utan kan glatt klicka här och så är mysteriet [...]

Jonas Thente hör bön « My, my, my that is a handsome brain! (Webbsida), 11:16, 25 mars 2011. Anmäl

Tack för det! Nu blev det genast mer begripligt.

I.S (Webbsida), 22:33, 24 mars 2011. Anmäl

Swinging Moskva

För första gången på något decennium köpte jag en lp-skiva.
Det var ett par veckor sedan.

Det var förbluffande enkelt: som att passera tullen efter en skärseld av ångest på färjan med flaskan förment osynlig i grenen och upptäcka att tullbåsen är helt tomma när man var sexton.
Men det var bara att gå in på Mickes beg musik på Långholmsgatan och hitta den. Skivan. Fyrtiofem spänn, inga frågor.

Man blir ju förbannad när ingen orkar ladda upp just den där låten som yr kring som en flipperkula mellan synapserna och när den inte finns på något modernt kommunikationsmedel över huvud taget.

När jag kom hem hade jag en urkopplad grammofon att hantera. Två sladdar: en röd och en vit. Att kopplas till en förstärkare med tolv rödvita par på baksidan.

Det hade ju varit groovy – som man sa på lp:ns tid – om det inte hade varit för att det fanns åtta möjliga lägen på framsidan, samt fyra+ olika knappar som uppenbart hade en roll i musikförmedlingen.

Jag är ingen matematiker.
Med det menar jag att jag knappt har upptäckt, än mindre begripit, nollan.
Men jag insåg att det skulle ta sådär trettio år att pröva alla kombinationer samt att det att döma av min tekniska intuition förmodligen skulle vara den sista som funkade.

Okej jag hittade en kombination, via vhs-kanalen tror jag. Men man var tvungen att ha volymen på högsta och det lät som två dussin mentalsjuka frijazzare i våldsam envig mot femtio kokkärl.

Vid sådana tillfällen brukar jag tänka på Lillefar. På Stalins tid hade det funnits en sorts sladd som passade till ett sorts uttag, tillverkade av samma Fabrik 138 i Omsk som tillverkat grammofonen, förstärkaren och högtalarna. Inget trams.

Nu kan jag i alla fall titta på omslaget. Det är Kai Martin & Sticks Röd plåt och låten jag inte lyckas glömma heter ”Swinging Moskva”.

Det är en av de vackraste melankolier som svensk pop någonsin åstadkommit.
Tills vidare får den fortsätta mala i huvudet:

Moskva tror inte på tårar
Moskva tror inte på guld
Och Moskva skiftar motiven från rättvisa till skuld.

Mina drömmar svider
Men värmer på en och samma gång
Som souvenirer man köpt för att kunna höra landets sång.

Jag tror mer på vykorten jag skickar
än manusen jag bränner upp
De bestämda motiven är så
Swinging Moskva

Swinging Moskva…

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Det finns ibland en liten sladd med en metallbygel på skivspelaren som ska fästas med en skruv i förstärkaren. Tror det har nåt med jordningen att göra. Det kan göra rätt mycket för ljudkvaliteten.

choke, 14:40, 17 mars 2011. Anmäl

Det har inte precis blivit bättre heller. Jag har vid några tillfällen försökt förklara för pensionärer hur man sätter på en teve nuförtin. Man har ca 2-4 fjärrkontroller, beroende på. Teve, digitalbox, surroundljud (som säkert inte stavas alldeles precis så), samt dvd. Sättapåordningen har betydelse. Unga män som raljerar över sin stora förmåga att koppla sladdar kan botgöra genom att praktisera en månad på hemtjänsten.

blabarspaj.se (Webbsida), 21:27, 11 mars 2011. Anmäl

Rasmus till viss del har du rätt men musikälskare föredrar ofta LP-formatet för att det är det ultimata fomatet vad gäller sound information och groovyness!

Toshiba, 20:13, 11 mars 2011. Anmäl

Gnipp, 15:25: Musikälskaren bryr sig om själva musiken - inte om musikformatet för tillfället råkar vara lite hippt i vissa kretsar.

Rasmus, 17:25, 11 mars 2011. Anmäl

Nöt. Musik är inte kultur. j.

Jonas Thente, 16:27, 11 mars 2011. Anmäl

"För första gången på något decennium köpte jag en lp-skiva." Ett deceniumm ja det låter korrekt ungefär så långt efter ligger DN i de flesta fall. DN's "kultur"-avdelning har helt missat att musikälskare idag köper mer LP än CD

Gnipp, 15:25, 11 mars 2011. Anmäl

Skivspelare måste kopplas till phono-ingången på förstärkaren, eftersom det är den enda ingången som har ett RIAA-filter. Om förstärkaren saknar phono-ingång måste man använda en separat RIAA-förstärkare, som knasper nedan påpekar. Japp, det är samma RIAA som stämmer skiten ur tonåringar som fildelar. Förr i tiden stod RIAA för något positivt...

MH, 14:01, 11 mars 2011. Anmäl

Ååååhhh, den måste jag gräva fram ur gömmorna! Skaffa en koppling till datorn så kan du diggitajsa den till din iPod!

Razortom, 12:20, 11 mars 2011. Anmäl

Det är faktiskt jättesvårt att få till bra ljud i en vinylspelare om man har en modern förstärkare. Den enda bra lösningen jag har hittat är att leta reda på en gammal vinylspelare med egna högtalare till på loppis. Sen kommer den börja glappa efter nåt år, då får man köpa en ny. Osv.

MarySaintMary (Webbsida), 11:27, 11 mars 2011. Anmäl

@Fnuffe: Det är nog så att vi pratar om en surround/hemma-bioreceiver med massa alternativa ingångar dock ingen phono. På de premisserna verkar Jonas gjort ett bra jobb, vinyl via VHS !!. Jonas - ta genast och sök på RIAA-förstärkare på Blocket och uppdatera maskinparken!

knasper, 11:13, 11 mars 2011. Anmäl

Kära örebroare mm

Ett gammalt nummer av tidskriften Elle ligger och hänger på den lokala pizzerian. Det är ett nyårsnummer, januari nånting. Rubrikerna på omslaget: ”Sminka dig ur livskrisen” och en som jag först läser som Asatro, men som i själva verket lyder: ”Årsastro – får du ligga i år?”.

I måndags såg jag Interpol på Cirkus i Stockholm. En sorgligt sömnig automatkonsert. Men man måste uppskatta avslutningsorden från scenen – ett djupt känt försök att lokalprägla upplevelsenoch göra den unik: ”Buena sera… Mille grazie”.

Well, fuck you back.

Bokutgivningen blir nog inte sämre med åren, och recensenten blir nog inte nödvändigtvis kräsnare. Men mer otålig. Man kan utan vidare applicera biljardhallsinnehavaren Bennys monolog i filmen Rumble Fish.

Time is a funny thing. Time is a very peculiar item. You see when you’re young, you’re a kid, you got time, you got nothing but time. Throw away a couple of years, a couple of years there… it doesn’t matter. You know. The older you get you say, ”Jesus, how much I got? I got thirty-five summers left.” Think about it. Thirty-five summers…

Ersätt tid med böcker, så har vi det där.¨

Någon annanstans läser jag att forskningen kommit fram till att 46 är den jävligaste åldern.

Hmmm….

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0