En revision

Det är lika sällsynt som trösterikt med nerviga läsare.
Som Isabella Salomonsson, som hört ugglorna på hundbegravningen när det gäller min recension av Hanna Nordenhöks första roman – efter två diktsamlingar - Promenaderna i Dalby Hage.

Salomonsson har väldigt rätt. Recensionen var för kort för att säga det som behövde sägas och resultatet blev ett alltför snöpt resonemang som av naturnödvändighets skull tvingades slå fast ett omdöme som inte var spikat.
Inte av mig i alla fall.

Eftersom jag var så kass på att dölja alla tveksamheter och implikationer jag erfor och fortfarande erfar som varande viktiga för den nut. sv litt i stort, så kommer här en utökad och mer korrekt version av den tryckta recensionen.

Hoppas alla är ok med det.

Hanna Nordenhök
Promenaderna i Dalby Hage
Norstedts

Först.

Till en början,

dukar jag nästan under av denna korta roman.

Jag, som efter Burroughs, Proust, Acker, Cortázar, Musil, Dick, Perec, Noon och Sinclair trodde mig vara fullständigt utrustad att hantera kronotopiska krumsprång och kuperingar. Jag! …bläddrar hela tiden tillbaka i boken, försöker få fatt på vad som hände varför och när då och vem det är som apostroferas.

Alla dessa knutar på berättartråden känns så utstuderat poetiska. De känns som formulär 1:A om man inte riktigt litar på hållbarheten i sin egen intrig, eller för den delen på ens egen pondus som författare. Man kan tycka – eller rättare sagt: jag misstänker, till att börja med – att dessa antydningar och ellipser är något som Hanna Nordenhök odlar i brist på en egen stil.

Prosapoetiska stapelvaror

muttrar jag.

Och:

copy cat bullshit med gurkmajonäs på grillköket i Staffanstorp.

Och vid det laget hoppas jag verkligen att Nordenhök så småningom skall visa sig ha något alldeles enastående förunderligt att berätta – något som kan ge mening åt all denna ofärdigt tretydiga sörja till manierism.

 Promenaderna i Dalby Hage visar sig efter diverse berättartekniska hinder handla om hur en ung kvinna utifrån brev, vykort, anteckningar och fotografier pusslar samman sin släkthistoria.
Man kan räkna till två centra i den här berättelsen: berättarjagets mormor är det ena. Berättarjagets mamma är det andra.

[Ett rättsklammeristiskt utbrott här bara, i vilket jag för en jävla gångs skull vill begråta mitt eget elände som recensent när kortare referat av mer komplicerade berättarstrukturella kompositioner kommer på tal. I det här Nordenhökska fallet handlar det till exempel om tre kvinnor, och det känns som om minst en tredjedel av texten går åt till att klargöra vilken av de tre kvinnorna det gäller när det gäller: berättarjaget, hennes mor, eller hennes - dvs berättarjagets - mormor. Jag är rädd att jag inte riktigt fixade det i den publicerade recensionen eftersom jag också hade något att säga - vilket jag förmodligen  misslyckades med - som krävde utrymme.]

I all korthet handlar det om en tragedi som hundratusentals svenska kvinnor delar med den mormor som berättaren försöker begripa sig på. Vi talar då om modernitetens kvinnor, som i många fall kan sägas vara en produkt av andra världskriget då de sattes i produktion och fick en aning av självständighet och självbestämmande.
Men navelsträngen till kök och familj var seg. Många kvinnor kvävde sina egna drömmar under familjeplikternas huvudkudde.
Jag har det själv i släkten och har sett tragedin på nära håll. Med en del modifikationer skulle min egen mormor kunna ha varit Nordenhöks.

I romanen har den långa och smärtsamma processen ett relativt hastigt förlopp och framför allt en kris. Den har med svek att göra – jag vill inte säga mer – och inträffar våren 1956 när familjen bor i Lund.
Men jag grubblar på varför Hanna Nordenhök nödvändigtvis måste bryta upp och krångla samman den ganska enkla intrigen och få läsaren att bläddra bakåt, ta om, ge upp vissa meningar.

Jag har två vägar att gå här.

Antingen kan jag konstatera att romanen är misslyckad eftersom den inte litar på sin egen kraft. Självklart kan man experimentera med kronologi, tempus och perspektiv – men bara om resultatet understödjer helheten. Annars är det clerasil.
Men jag är inte mycket för att läsa emot – såvida det inte gäller äldre, etablerade självgodheter till moralfabrikörer som har tillräckligt med groupies som det är.

Så jag väljer hellre att läsa Hanna Nordenhök som att hon vill gestalta den biografiska historieskrivningen som sådan. Som populär genre.
För visst är det något skumt med berättarens handhavande av dokumenten hon har efter sin mormor, och med mammans vittnesmål.

En fras som ofta återkommer är: ”Man skulle kunna säga att …”

En annan fras lyder: ”Jag kan föreställa mig att…”

Vi får inte veta så mycket om berättaren. När jag nu tänker efter så vet jag faktiskt inte ett dugg om berättaren. Jag minns inte, eller också har Nordenhök inte sagt något om henne. Hon är en anonym arkivarie with-a-mission.
Vad hon sysslar med är att bokstavligen skapa historia. Men knappast någon objektiv sådan. Hon suggererar, fastslår tolkningar, antyder, syftar lite lätt och drar sig genast tillbaka som från en arrangerad brottsplats.

Plötsligt blir de berättargrepp vi på senare år har gjort oss så vana vid dubiösa. ”Vad är det bilden inte visar” frågar berättaren när hon sitter och bläddrar igenom vykort och anteckningar.
Det låter fint, eller hur? Som den inhyrda berättarrösten i en dokumentärfilm på någon festival: ”vad är det bilden inte visar….?”

WOOOoooo…. går rysningen genom publiken.

Men Hanna Nordehök skriver frasen utan frågetecken.
Som om det snarare vore ett påstående än en fråga. Och det är ju precis vad det är.
Fråga: vad är det bilden inte visar – och du har i själva verket påstått att det finns något som bilden inte visar. Och så har du i ett enda slag tillskansat dig problemformuleringsprivilegiet och kan tolka bilden precis hur du vill.
Inte sant?
Eller vill du – kära läsare – vara den som säger att hallå där för helvete, den här bilden döljer ingenting. Det är ju bara en fucking bild!

Vad jag grubblade på när jag läste, omläste och slutligen skrev om Hanna Nordenhöks roman Promenaderna i Dalby Hage var alltså huruvida hon medvetet har velat kommentera en nutida trend i den unga, svenska litteraturen.

Det är rötterna, och vad vi vill göra av dem.
Eftersom hela världen drar oss åt ett och samma håll letar vi paradoxalt nog mitt i latte-helvetet efter en identitet längre bak i dna:t.
Betrakta de nutida, svenska romanerna och ni skall finna en drös unga författare som återvänder till uppväxtorter, minns barndomar, minns umbäranden under arbetar- eller adelsföräldrar.
Vi åkallar alla vidriga förr-i-tider för att vi själva är så jävla innehållslösa.

 Nice try.

Jag väljer alltså att läsa Hanna Nordenhöks roman som en kommentar till alla dessa biografiska släkthistorier som i grund och botten syftar till att bekräfta det nutida berättarjagets identitet – vilken man nu än väljer att den skall vara.
Jag ser egentligen inget fel med att sodomisera sin egen historia. Så har mänskligheten alltid gjort. Det är segraren som skriver historien, eller hur?

Vad som återstår av allt detta är att fråga sig huruvida Hanna Nordenhök ville avtäcka det moderna biografiskrivandets mekanismer, eller om hon bara inte riktigt lyckats med sin roman.

Jag tror inte att det spelar någon roll.