En djefla människa

Förfärligt.
I en avskedsgest som närmast kan jämföras med psykotiska självmördares drog jag till London efter att ha lämnat 1 st text om Jesu sista dagar samt 1 st text om fantasykartor, därigenom försäkrande mig om hus i helvete och allmänt larmande lagom till hemkomsten. Och så sitter jag här och har laddat upp med popcorn, knark och ballonger för att svara på de oundvikliga mail som följer på publiceringen av texter i ovanstående ämnen. Men tidigare idag exploderade den laptop som Firman försett mig med – en modell från DDR som var populär i mitten av 1960-talet – och supporten frågade
-ska vi backa upp hårddisken?
och jag svarade att
-Nej för guds skull, bara ge mig en helt ny maskin.
Och jag fick en cool liten sak tillverkad i Nordkorea 1981 med ett 24 k-modem. Jag har försökt förklara för Firman att en datorspelsredaktör kanske behöver lite mer imponerande arsenal, men okej: jag kan i alla fall spela Pong och möjligen Tetris på den nya.
Fast en supportprocess innebär också offer. I det här fallet verkar offret ha bestått i att möjligheten att hemifrån logga in på Firmans mailkonto inte längre är. Möjligt, alltså. Så här sitter jag med alla svar på alla inkomna synpunkter på mina senaste tidningstexter i skallen, men utan möjlighet att omsätta dem i faktisk produktivitet. Jag använder energin till det här inlägget istället. Säkert kommer all pedagogisk entusiasm ha försvunnit imorgon när supporten öppnar igen, och jag kommer att besvara mailen med fraser som ”Tack för ditt engagemang i frågan om min själs vistelseort i livet efter detta” och ”Och?”
Förutom vad gäller han som döpt sitt mail till Brinn i Helvetet och haft anständigheten att underteckna med sitt riktiga namn. Honom skall jag ringa och be upprepa denna balanserade åsikt över en kopp kaffe.
Stay tuned.

King Missile – Jesus was Way cool

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Aktiviteten hos mina cerebrala belöningsmekanismer vid upptäckten av en ny bloggpost med din avsändare borde vara fullt tillräckligt underlag för en psykiatrisk diagnos. Att knarka frontallobsstimulerande är en skön last.

Anonym, 02:13, 1 maj 2011. Anmäl

Jag ber för dig. Guds förlåtelse är oändlig.

ann, 18:25, 28 april 2011. Anmäl

Detta är mitt glädjeämne i livet. Herregud, jag dristar mig nästan att säga att jag älskar dig Jonas.

Anonym, 00:05, 27 april 2011. Anmäl

I sing the body electric

Låt mig för en gångs skull få tjuvkoppla dörren på det expresståg vi kallar Det geniala avantgardet och kasta mig ut i det välkändas campingplats.[Ctrl+S]
Om jag lovar att inte göra om det.
[Ctrl+S]
Datorn började nämligen tjafsa med mig i söndags. Jag har aldrig sett så många bluescreens i mitt liv som jag har gjort de senaste dygnen. Alltihop var mycket hjärtslitande och såg ut som en version av Derek Jarmans Blue textad av en mentalsjuk surrealist.
[Ctrl+S]
Så jag slet, felsökte, öste ut dollar på diverse registry cleaning-program, öppnade burken så många gånger att mina händer började likna en hantverkares, svor, snäste åt grannarna och bar mig åt.
[Ctrl+S]
Till sist analyserade jag mig fram till att problemet var att jag hade installerat för mycket minne. Jag tog bort hälften och sedan dess har jag inte haft några problem.
[Ctrl+S]
Men det fick mig att minnas den där tiden för sådär 15 år sedan när alla krönikörer skulle se datorn och dess processer som metaforiska. Rensa hårddisken = ta några järn och så vidare.
[Ctrl+S]
Det var den där plötsliga inspirationen hos en kast som vanligen inte handhar tekniska prylar men plötsligt fann sig sittande framför en datormaskin och imponerades av sig själva när de tryckte på Ctrl+P och en avskrift faktiskt segade sig ut ur skrivaren.
[Ctrl+S]
Lite grand som när Göran Greider i en diktsamling skrev något i stil med ”Han byggde om en Volvo, jag byggde om ett jävla språk” och i ett enda slag uppfattades av kulturcamorran som angelägen och down there in the förort men ändå en av oss.
[Ctrl+S]
Men jag återupptäckte maskinmetaforerna när jag kämpade med att rädda livet på mitt hemmabygge till dator.
Bara det med att problemet visade sig vara ett överskott av installerat minne. Jag menar, vem hade inte lagt av om man hade det? Personligen hade jag gladeligen plockat bort grundskole- och gymnasieåren ur mig för att ge plats åt mer värdefull information och undvika bluescreens i vargtimmen.
[Ctrl+S]
Det metaforiskt mest intressanta var den där funktionen återställ, där man kan tvinga datorn att återgå till en tidigare konfiguration om man tror att man – eller den – har uppdaterat systemet med något som är mindre lämpligt.
[Ctrl+S]
Det var i och med den funktionen som jag insåg att jag tvekar att välja sida i det krig mellan människa och maskin som så många sf-fiktioner har framställt.
I en maskinvärld kan man iscensätta reformer och revisioner, men alltid använda sig av systemåterställning om det skulle åt helvete.
Vilket vi biologiska kräk saknar möjligheter att göra.
Alla de där gångerna vi väljer fel, alla moment vi önskar hade varit
ogjorda, alla ögonblick som visade sig vara avgörande trots att vi inte
[Ctrl+S]
fattade det då.
Vi, ömkliga köttexistenser, är dömda att hukande stappla oss fram med artens samlade systemfel på axlarna, mot vår slutliga bluescreen.
[Ctrl+P]

Of Montreal – We Were Born The Mutants Again With Leafling

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Byt till en Mac!

tomas, 10:32, 3 maj 2011. Anmäl

@ann Sancta simplicitas!

Jonas Thente, 01:29, 23 april 2011. Anmäl

@m Naturligtvis, även om jag bara till fullo kan uppskatta <em>Mr Gone</em>. Men eftersom detta är en bokblogg syftar rubriken på <strong>Walt Whitman</strong>.

Jonas Thente, 01:25, 23 april 2011. Anmäl

Hej. Vad är en bluescreen?

ann, 07:03, 20 april 2011. Anmäl

Är ers nåd bekant med weather report?

m, 20:20, 18 april 2011. Anmäl

Jag lägger mig inte i vad andra läser

Édouard Levés bok Självporträtt (Autoportrait) har jag recenserat i papperstidningen, men för er som inte begriper sig på den tekniken vill jag ändå rekommendera boken.

Vad det rör sig om är alltså – som översättaren Kristoffer Leandoer också understryker i efterordet – den förmodligen mest intima självbiografi man kan tänka sig, eftersom den inte gör någon skillnad mellan sånt man i allmänhet kallar viktigt och sånt man kallar trivialiteter.

I själva verket framstår trivialiteterna som det viktigaste.

Efter Levés Självporträtt känns helt enkelt alla andra självbiografier som ytligt distanserade fjanterier. Och då räknar jag även klassiker av Montaigne, Gertrude Stein, Benjamin Franklin och Vladimir Nabokov.

Självporträtt består uteslutande av påståenden. Det låter trist, till dess man inser att det i de flesta texter är just påståenden som är intressanta medan allt det andra bara är utfyllnad.

(Där har vi nog för övrigt ett av problemen med den samtida svenska romanen: det påstås för litet.)

Det lustiga är att Levé påstår en massa som man själv kan skriva under på men som aldrig tidigare har slagit en, förmodligen för att man aldrig tagit sig före att formulera det så svart på vitt.

Några exempel:

Det skulle inte falla mig in att gå på bio för att se en komedi.

Mina naglar växer i onödan

När jag skriver flera vykort samma dag, anstränger jag mig för att inte berätta samma saker, som om adressaterna en dag skulle upptäcka att jag skrivit samma vykort flera gånger i rad.

Jag är intresserad av allt på förhand, men inte i efterhand.

Jag försöker inte förföra någon som har Birkenstock.

Jag vet aldrig vad jag ska säga för att pröva ekot, så jag säger ”Oooo”.

I en främmande stad vill jag alltid gå på zoo, fastän ett främmande zoo inte borde vara mer exotiskt än ett franskt zoo.

Blaine L. Reininger – What Use?

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Men de där citaten är ju verkligen extremt ytligt distanserade fjanterier. Till skillnad från de författare Thente avfärdar som sådana. Det är väl ironi alltihop, eller?

Morris, 15:50, 14 april 2011. Anmäl

Åh, herregud, DN har börjar med bildsmileysar... : / Beklagar verkligen hur det ser ut i förra.

Mabande (Webbsida), 12:26, 12 april 2011. Anmäl

Med citaten blev jag riktigt sugen på att läsa boken! Stort tack för tipset :)

Mabande (Webbsida), 12:22, 12 april 2011. Anmäl

Histoire de l’oeil

Ögat gick sönder någonstans mot mitten av Clea, som är den fjärde romanen i Lawrence Durrells så kallade Alexandriakvartett. Liksom alla andra läste jag den som ung romantiker men den var först att diskvalificeras när mina väggar inte längre räckte till för bokhyllorna. Det var väl för att den kändes så färdig i och med en rejäl genomläsning med resfeber som biverkning. En gång saknade jag den och behövde den, och det var efter inledningsscenen till Clive Barkers film Hellraiser, den där med muezzinen som hörs ropa ut och det är hett och dammigt och flugorna surrar kring myntateet och ”What’s your pleasure, mr Cotton?”. Men jag läste något av Graham Greene istället.

Så nu fick jag låna en monsterpocket och gnagde mig igenom alla fyra romanerna på fyra dygn. När jag vaknade på femte dagen hade ögat säckat ihop och jourhavande oftamolog konstaterade utmattning.

-Var har du varit med det här ögat?
-Alexandria.
-Å fyfan.

Jag tog droppar, satte punkt för artikeln om Alexandriakvartetten och kastade mig över Haruki Murakamis dubbelroman 1Q84 som jag skulle lämna text om två dagar senare. Efter den punkten har det varit en tegelsten med Roberto Bolaños samlade lyrik. Det kan låta avundsvärt, men mina ögon är inte unga och romantiska längre. I synnerhet inte det högra, tydligen, av någon dunkel anledning.

Och där sitter man och blinkar och tvekar att luta sig framåt av rädsla att ögat skall hoppa ur och rulla in under soffan, när man får ett sånt här mail om sin ganska ljumma recension av Murakami:

Varför denna ”hajp” kring honom – jag och ett antal vänner/bokläsare begriper inte det. Kanske man ska vara 25 år för att roas?! Jag läste ”Sputnik – my love” och tyckte bara den var ganska fånig till innehållet och inte särskilt märkvärdigt skriven. Har han mutat in sig hos DN eller?
Kanske bättre om ni gullar med någon som skriver på arabiska, som även i Sverige numera är ett stort (gammalt och vackert) språk som förhoppningsvis renderar någon mer författare med det som ”hemspråk” (t.ex. Adonis) än Mafouz ett Nobelpris!
Vänligen
[namnet utelämnat av bloggaren] (storkonsument av bra litteratur)

 Men jag svarade mycket artigt. Som 25-åringar gör.

Severed Heads – Bless The House

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

vård, skola, omsorg

Ja, vadå. Jag har väl aldrig riktigt köpt den där McLuhanska medielogiken att mediet är massagen även om jag alltid applicerar den på andra. Så jag har fallerat med uppdateringarna. Stor sak. Men även om jag personligen slutade med medier för fyrtio år sedan – för kom igen, medier ligger bara snäppet över My Little Pony och Byggare Bob i mognadsnivå – och inte är så barnslig längre, så fattar jag att jag förlorar mängder av personal genom att inte uppdatera som man borde när man sköter en blogg. Och jag skulle kunna skylla på alla de konstiga saker som har hänt sedan Firman lade ut den digitala omorganisationen på entreprenad och naturligtvis valde it-snillena med den billigaste offerten, vilket konkret har inneburit att ett gäng ryssar har suttit och hukat under sina jakskinn och pulat med gränssnitten och först efter ett par månader insett att det kyrilliska alfabetet inte riktigt funkar med svenska programkoder. Men herregud, Firman sparade säkert en hundralapp på det styrelsebeslutet, så vem är jag att kräkas av skadeglädje och sätta in ett kilo dubier på antikapitalismens konto? Men nu brast jag åter i decorum. Kortare inägg oftare. Frekvens före substans. Så var det ju. Nästa gång skall jag berätta hur det kom sig att jag läste sönder högerögat.

Future of the Left: Arming Eritrea

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Lysande! Häftigt! Underbart ironiskt......

estelle, 16:55, 7 april 2011. Anmäl

Åh Jonas, kommentarsfältet öppet och ett strålande inlägg, detta måste firas! Ilska är bra!

Anna, 00:09, 7 april 2011. Anmäl

Varje gång man får mer skola, vård och omsorg än så här får betraktas som ett bonustillfälle.

coolaliaz, 00:00, 7 april 2011. Anmäl

En komedins supernova

Hittills har ju Bill Hicks varit den här bloggens favoritkomiker, följd av Dylan Moran och Lena Adelsohn-Liljeroth.

Nu har emellertid en oväntad favorit sällat sig till toppskiktet.

http://www.charliesheen.com/

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

nästan otäckt. moran, sturgeon och cartaresceu. vilken av arketyperna omfattar dessa? speglar det enbart min ignorans? vem är jag, säg? du bjuder på öl nästa gång!

igra, 18:08, 15 april 2011. Anmäl

Thente är Dn:s bästa skribent. Med en enda mening säger han mer än en medelmåtta säger med en hel roman.

Thren, 00:50, 6 april 2011. Anmäl

Jag har följt Charlie Sheens v-logs/rants från början och ärligt talat har jag ingen aning vad jag ska säga. Kanske har jag för lite koll på amerikanska underhållningsbranschen/Hollywood för att förstå det han menar. Skriver han verkligen allt sitt eget material? Är han verkligen så vältalig? Jag började tänka på al-Qaddafi och varför jag hejar på honom. Han är en gay stilikon och bat shit crazy, välbehövlig på den politiska arenan som är torr som snus när det gäller humor alltsedan Bush Jr inte är i fokus längre och Berlusconi har häcken full med sitt. Men jag tror inte det här är nån Joaquin Phoenix grej och även paparazzi är förmodligen "Fuck it! Han lägger ändå allt ute på nätet. Vi går och stalkar Justin Bieber istället, han kanske snortar koks." En medveten kritik av median och kändiskulten eller vill han bara jävlas med allt och alla? Oavsett, mer Sheen!

Stefan (Webbsida), 21:29, 5 april 2011. Anmäl