Nu skall vi tala om Gud, kids

[Följande text skrevs av allt att döma strax efter påskhelgen 2011 och upptäcktes i samband med arkeologiska utgrävningar vid den plats där man tror att Thentes Bokblogg en gång legat. En galleria skall uppföras på platsen, med beräknad invigning i maj 2012. Frikostiga erbjudanden! Välkomna.]

 Den kristna stormen tycks ha bedarrat för den här gången och den osäkrade  heliga handgranaten får gå vidare till någon annan stackare på redaktionen till nästa kristna högtid som behöver omskrivas och mediteras kring.

Att religion och politik är två sidor av ett ganska tummat mynt ter sig självklart när man har skrivit tidningstexter i bägge ämnen. Tidigare i den här bloggen har jag ju citerat människor som placerat mig i politiska fack: minnesgoda läsare vet att det blev ungefär 50/50 mellan kommentatorer som klargjorde att jag är en rabiat stalinist och debattörer som fastslog att jag är en brunbeige borgare.

Förutom en avvikande röst då – och jag har alltid vurmat för avvikare, vilket jag också har fått fan för – som släpade mig i smutsen för att jag aldrig tycker någonting överhuvudtaget.

Allt det där kan vi kalla konstruktiv kritik, mald genom de postindividualistiska kvarnar som ur kranen lämnar en förvirrad och svårtolkad köttfärs.

Men det var egentligen inte det som var saken, så jag börjar om:

Den heliga stormen tycks ha bedarrat för den här gången.
Hatmailen har ersatts av de vanliga pressinbjudningarna till mångkulturella keramikvernissager jag hellre hade blivit korsfäst än bevistat.

Efter att ha tagit del av den brevskörd jag fått kan jag inte låta bli att häpna inför somliga aspekter av den kristna tron.

Hatet är jag ju van vid. Det skriver jag helst inte på kristendomens eller religiositetens överhuvudtaget konto.
Jag tror att mentalsjuka och hatiska människor söker sig till dogmer – de må vara religiösa, politiska, idrottsliga eller vadsom – för att deras vansinne behöver stadga. Inget konstigt med det.

Men jag har svårt att begripa mig på de fromma.

Alltså, om man nu innerligt tror på något så förhållandevis konkret och orubbligt som att Jesus dog för våra synder och att Bibeln är en gudomligt inspirerad skrift – varför ser man sig då tvungen att gräla med människor som inte tror samma sak?

Om man tror på något så tror man på något, eller hur? Borde det inte kännas en aning problematiskt att se sig tvungen att tillrättavisa, häckla och tjafsa med folk som inte tror samma sak som en själv?

Tyder inte snarare en sådan manöver på att man i själva verket tvivlar på sin tro, och söker bekräftelse genom att skrika så högt att man hoppas överrösta sig?
Eller som en djupt förälskad människa vars känslor inte är besvarade, men som istället för föremålets stumhet föredrar att bekräfta sin kärlek genom att trakassera andra som föga bryr sig om föremålets gudomliga företräden.

I alla fall kan jag inte låta bli att tolka en del av de elaka och spydiga mail jag har fått som uttryck för en ständigt pågående religiös kris.

Jag skrev alltså en text i papperstidningen om Bibelns passionsberättelser som litteratur, och den texten var tänkt att publiceras, och publicerades också, under påskhelgen.

Jag fick en del mail.

Inga handskrivna brev, faktiskt.

För bara fem år sedan brukade de mest svavelosande predikanterna skicka riktiga brev. Man såg alltid på breven när de kom från kristna, ty även kuverten var fullskrivna med kulspetskors, meddelanden av typen ”Jesus komer” samt citat ur Nya Testamentet och särskilt Uppenbarelseboken.

I dag tycks hela kristenheten slutligen ha blivit digitaliserad.

Jag svarade på de allra flesta och började med de två separata damer som nästan vädjande frågade mig varför jag hade skrivit den text jag skrivit. Vad var det som drev mig?

Jag svarade förstås mycket vänligt att jag hade fått uppdraget att skriva en text om evangelisternas passionsberättelser att införas i tidningen den dag vi firar de skeenden som evangelisternas passionsberättelser omtalar eftersom DN:s läsare förmodligen förväntar sig en eller annan text som anknyter till påskhelgen under påskhelgen.

Ändå har jag den bestämda känslan att dessa bägge mailande damer alltjämt ser mig som någon som transporterat Bonnierkoncernens hela styrelse i limousiner upp på en klippa, svept med armen över öknen och sagt att ”Allt detta skall vara eder givet, om ni låter mig publicera denna text i DN”.    

En del andra ampra mail inleds med helt legitima ifrågasättanden av och diskussioner om historiska belägg och dylikt. Men så avslutas de med poänger som att ”Den som inte begriper att Gud har andats sina ord i evangelisterna [sic] är förtappad”.

Jag begriper alltså inte varför man måste hålla på så där om man är troende.

Det finns kristna förgreningar som anser sig bättra på intagningspoängen hos Gud om de knackar dörr och frälser dem som öppnar, och i sådana fall kan jag ju förstå ihärdigheten, precis som jag kan förstå de där abonnemangsförsäljarna och deras ihärdighet.

Men jag har inte hört talas om några sådana signaler från svenska kyrkan.

Jag tänker så här:
Om man nu tror sig tillhöra den minoritet som har rätt, och om man faktiskt har rätt, så kommer man att komma till Himlen och bli salig i evighet vad det nu än kan innebära.
Vi som inte tror på JHWH eller på de mer surrealistiska inslagen i Bibeln – vi kommer enligt samma auktoritet att torteras på de vidrigast tänkbara sätt i en evighet.

Jag frågar mig om inte detta borde vara nog för somliga kristna.

Om man tror att det förhåller sig på ovanstående vis, så kunde man väl i alla fall ha anständigheten att låta oss hedningar få vara ifred från tjafset och ha lite kul innan det är dags att casha in evig fördömelse.

Det vill säga…

…om det inte är så att man själv tvivlar, som kristen, och behöver en världslig och konkret motståndare att fightas med och ifrågasätta.

Därför att man när en gnagande misstanke om att Himlen är tom.

Den svenska författare som mest intelligent och litterärt har behandlat den så kallade kristna tron i den så kallade moderna upplysningstiden är Pär Lagerkvist.

Jag begriper mycket väl varför han inte läses i dag (det är för att ni är så ohjälpligt obildbara och jobbar med design och media och tv-vinjetter) men hans uppgörelser med Gud är så övertygande just för att han inte tar omvägen via några glosögda busskonduktörer till evangelister, utan går direkt till chefen.

Ja, ni vet. Man står där i boutiquen med en t- som har krympt till hamsterstorlek efter första tvätten och pastorn bakom disken bearbetar sitt tuggummi och himlar blicken mot femman på tv-skärmen och man vrålar Ta hit din chef, cunt!!

Ja, ungdomar, och det är precis vad Pär Lagerkvist gör i sina texter.

Det sämsta jag någon gång har skrivit var en B-uppsats som jämförde Lagerkvists syn på och gestaltning av den metafysiska ondskan i Bödeln från Hitlers maktövertagarår 1933, och Dvärgen från 1944.
Tanken var god, tycker jag fortfarande, men jag råkade bli förälskad i samma veva och uppsatsen blev en trasa.

Har jag skrivit det här förut?

Möjligen, men mitt minne är ett såll.

Men låt mig få lämna det därhän och istället fokusera på det parti i Bödeln där titelfiguren söker sig upp till Gud, trött på sitt arbete och tvivlande på sin uppgift:

Äntligen såg jag honom trona hög och mäktig framför mig i himmelsrummet. Jag gick närmare och steg fram inför honom och ställde min blodiga bila mot hans tron. – Jag är led vid mitt värv! sade jag.
Har jag inte skött det länge nog! Du får befria mig från det nu!
Men han såg bara ut i rymden, orörlig och som förstenad.
Hör du! Jag har fått nog av min bödelssyssla! Jag står inte ut med det mer! Jag kan inte leva i blod och fasor, i allt som du låter ske! Och vad är det för mening med det, kan du säga det! Jag har tjänat troget och gjort allt jag förmår, nu förmår jag inte mer! Jag orkar inte med det här längre! Det får räcka nu! Hör du det!
Men han såg mig inte. Hans kupiga ögon stirrade ödsliga och tomma ut i rummet, som i en öken. Jag fylldes av skräck och outhärdlig förtvivlan.
– I dag har jag korsfäst din egen son! skrek jag vild och rasande åt honom. Men han ändrade inte ett drag i sitt hårda, okänsliga ansikte. Det var som hugget ur sten.
Jag stod där i tystnaden och kylan och kände evighetens vind isa genom mig. Det fanns ingenting att göra. Ingen att tala med. Ingenting. Jag fick ta min bila igen och gå tillbaka samma väg.

När jag läser detta så kan jag utan tvekan identifiera mig med Gud. Paradoxalt nog, kan tyckas, men om jag hade rört ihop liv och uppmuntrat civilisation i något provrör, så hade också jag blivit ganska ointresserad om det inte hänt så värst mycket efter 20 000 år.

Jag menar: hur många kristna i dag har tagit del av Pär Lagerkvists Bödeln och Dvärgen? Hur många av de påstådda humanisterna har gjort det? Ateisterna? Sekteristerna? Högerbackarna och vänsteryttrarna?

Hade jag varit Gud så hade jag också nonchalerat den samlade mänskligheten och tänkt att kom igen när ni har ackumulerat lite av den högoktaniga lärdom som somliga av er till min stora förvåning ändå har lyckats prestera.

Men jag tror inte på Gud.

Jag tror att Gud är ett fruktbart postulat att använda i metafysiken, och att kristendomen är en av de mer avancerade religionerna som, ehuru atavistisk, kan användas till att begripa mer grundläggande aspekter av den mänskliga existensen. Jag tycker att gänget som kallar sig humanister och driver sak mot religionerna känns minst lika fanatiska som de fanatiker de låter representera samtliga troende av olika schatteringar.

En religiös övertygelse är ett fenomen som hamnar någonstans mellan zoloft och regnrock.

Säger jag.

Nazareth – Please Don’t Judas Me

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Till C: Raljerade han verkligen över religiösa övertygelser? Var det inte bristen på religiös övertygelse hos de som verkar så övertygade han raljerade över? Kanske har jag fel. Ett litet citat: "We've seen the restless children at the head of the columns Come to purify the future with the arrogance of youth Nothing is as cruel as the righteousness of innocents With automatic weapons and a gospel of the truth" Från våra vänner i New Model Army.

Johan, 16:42, 28 maj 2011. Anmäl

Men är det inte hälsosamt med folk som tvivlar på sin tro, oavsett om det är medvetet eller ej? Visst kan det vara jobbigt att bli påhoppad av de frälsta (religiösa eller andra), men en helt autistisk värld där folk inte känner behovet av att övertyga andra och/eller pröva sina teser mot andras känns också som något av en mardröm. Fast just det där sista är kanske inte de fromt kristnas bästa gren.

R.P, 11:28, 27 maj 2011. Anmäl

Tack för en intressant artikel! Anta det du skriver stämmer; de som behöver manifestera sitt troende tvivlar på sin tro. Borde inte det dock till lika stor del kunna appliceras på ditt manifesterande av ditt tvivel?

Anton (Webbsida), 18:13, 26 maj 2011. Anmäl

Hej! Jag måste säga att jag tycker det är lite tråkigt att du klumpar ihop "kristna" som om det vore en enda homogen grupp. Och förresten, min tro påverkas naturligtvis inte av dina åsikter men vad har du för gott av att uttrycka ett sådant raljerande över religiösa övertygelser?

C, 22:46, 25 maj 2011. Anmäl

Jaha.

Ann, 22:36, 25 maj 2011. Anmäl

Brunneleschi mördare!

Insändarskribenter behövs, om sanningen skall fram.

I morse läste jag dock en något dubiös insändare. Efter en dramatisk inledning som går ut på att skribenten lyssnar på radio klockan 8 den 2 maj, fortsätter han:

Uppläsaren säger: Världens mest eftersökta person Usama bin Ladin är död. Arkitekten bakom 11 september-attacken 2001.
Som arkitekt reagerade jag direkt, blev förbannad. Hur kan man blanda in denna yrkesgrupp i terroristsammanhang? Det är en skam.

Sannerligen. Mediecyniker som jag är kan jag först ana en spjuver som Eric Ericsson bakom själva verket.
Men det visar sig efter gedigen personundersökning vara en verklig arkitekt som skrivit.

Personligen tycker jag nog att just arkitekter borde tala med liiiite mindre bokstäver i sådana här fall. Om man betänker till exempel Arthur ”Bomber” Harris, arkitekten bakom bombningen av Dresden,  Gregorius IX,  arkitekten bakom inkvisitionen,  Lavrentij Beria, arkitekten bakom den sovjetiska terrorapparaten, samt Adolf Eichmann, arkitekten bakom Förintelsen – om man betänker dessa så bör man nog ligga lite lågt.

Det finns en anledning till att Dagens Eko inte talar om Usama bin Ladin: tandhygienisten bakom 11 september.

The Naked And Famous – Young Blood

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Kamelen: en alltför sällan utnyttjad metafor.

Jonas Thente, 07:43, 5 maj 2011. Anmäl

-Just så ja. Vad hjälper det om du är lärd, ifall jag är stark? Vad allt de kan trycka! De kamelerna...

Jakob, 19:39, 3 maj 2011. Anmäl

Okej, Håkan. Jag försökte att inte vara så uppenbar, men varför inte.

Jonas Thente, 15:11, 3 maj 2011. Anmäl

Eller Albert Speer, arkitekten bakom tredje rikets rustningsindustri.

Håkan B, 14:21, 3 maj 2011. Anmäl

Men varför inte, egentligen? Det brukar skvätta betydligt mer blod när jag är hos tandhygienisten än jag antar att det brukar göra på arkitektkontoren.

Pi, 10:16, 3 maj 2011. Anmäl