Anmälan: ”Blyertsbyggnader”

Det var något år när jag tänkte att jag skulle läsa antologierna från alla de där skrivarskolorna där ute för att möjligen utröna vad litteraturens gräsrötter intresserade sig för.

Det blev en artikel utifrån sådär sex eller sju antologier.

Jag minns inte om eller i så fall vad jag kom fram till, men jag minns att jag brevledes fick fan av i alla fall en av dem jag inte omnämnt.

Det var en äldre dam som var rasande för att jag verkade utgå ifrån att de medverkande i dessa antologier överhuvudtaget var intresserade av att behandlas som aspirerande författare.

Hon pratade om självterapi, skrivandet som överlevnadsstrategi, inre tillfredsställelse och sånt.

I efterhand kan jag bara beklaga henne och konstatera att jag betraktar samtliga recensionsexemplar som frivilligt sändes till mig som fair game.

Därvid liknar jag SOS-alarm. Ring inte 112 om syftet är självterapeutiskt. Då jävlar.

För den där artikeln straffades jag under tre års tid med en syndaflod av författarskoleantologier. Jag kunde ha byggt ett Babelstorn av dem.
Men jag har inte skrivit något mer om antologierna sedan dess. Det kändes som att naivt ha öppnat dörren för något Jesusfolk eller ryckt i en bokklubbs flöte för att sedan aldrig bli av med dem.

Nu läste jag i alla fall den årliga antologin från Skurups skrivarlinje, eftersom just den folkhögskolan sedan flera decennier verkar kunna dra fram det bästa ur författarwannabemumlet.

Årets antologi heter Blyertsbyggnader och hrmmm … om jag hade gjort en parodi på skivarskoleantologier så hade jag nog betitlat den ungefär så.
Skurup är avantgarde på i alla fall det sättet.

Men titeln fungerar bättre när jag hittar dess mindre anspråksfulla ursprung bland Mathilda Ljungqvists bidrag i form av titeln till en prosadikt som börjar riktigt bra men vida överskrider den gräns där den skulle ha slutat – eller, alternativt – slutar precis när den börjat.

Inledningen går i alla fall såhär:

Staden skrivs med en penna, ett stift. I skikt skissas skyskrapor, skator, kravallstaket. Strukturen skapas i lager på lager, i konstruerade rökstreck och ridåer. Ett snabbt svep med udden, en schattering, blir början på en ny ritning eller riktning.

Det var skatorna som fångade mig där, oväntade och svartvita i sina fladdriga konkretismer. Och kravallstaketen som höll mig kvar.  Ljungqvist har en bergfast känsla för allitterationer och rytm. Hon kan beskriva och suggerera; saknar bara något att säga.

Annars är det allra mesta i Blyertsbyggnader – jag räknar till tjugo deltagare – ungefär som man tänker sig att det skall vara. Innerlighet, emokänslor, samhällsengagemang och pubertalpatetik.

Jag fastnar för Bo Börrefors episodiska novell ”Magdalena Kalewska – och hennes män” därför att han gudskelov bryter mot den lika alltomfattande som förödande skrivarregeln ”skriv om det du känner till” och istället försöker gestalta en rysk kvinna i övre medelåldern. Och gör det bra.

Mest tycker jag om en vild och märklig text av Sine Johansen, som i givaktisk jagform beskriver en aspirerande grävreporter som går med i Nationalsocialistiska ungdomsförbundet, börjar hänga med en rasbiolog som heter Angelica och småningom själv blir övertygad.

Det är en imponerande visionär och välskriven text, som på sätt och vis handlar om hur alla dessa modernitetens intellektuella teorier fungerar som en stor fiskdamm där alla får påse.

Nej, det var dåligt beskrivet.

Johansen skapar i och med de två gestalter hon koncentrerar sin text kring – berättaren och Angelica – en känsla av att samtliga filosofier och ideologier är osäkrade och kan användas till precis vad man vill.
Som att individen vinner över de politiska och vetenskapliga teorier som berömmer sig om att vara generella. För hur många bekännelser till rasbiologins skuggiga domäner får en upptakt i vänstertänkare som Sartre, de Beauvoir, Bourdieu och Foucault?

Johansens utnyttjande av skenobjektiva fotnoter imponerar också.

En klar begåvning.

Detta innebär alltså inte att jag vill ha fler satans antologier.

Katharina Nuttall – You Can’t Hurt Me Now

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] http://blogg.dn.se/bokbloggen/2011/06/02/kalla-dem-legion-ty-de-ar-manga/ [...]

Thente ger mig positiv kritik i DN « Mellan Ziryab och Strunk (Webbsida), 23:24, 2 juni 2011. Anmäl