ormanekdot i tvenne tappningar

Ormanekdot: ett måhända lustigt men dock nödvändigt ord om man vill hänga med i årets litterära utgivning.

Såhär skriver den på Bokbloggen så betjafsade Karl Ove Knausgård i sin Min kamp 2:

-Jag åt lunch med några på Filmhuset strax före jul, sa Linda efter en stund. En där berättade att han hade sett en albinoorm, jag tror det var en pyton eller en boa, men det spelar ingen roll. Alldeles vit med ett gult mönster. Då var det en tjej som sa att hon hade haft en boa. Hemma i sin lägenhet, som husdjur. En jättelik orm, alltså. Plötsligt en dag ryckte hon till, för den låg bredvid henne i sängen, och den var utsträckt i sin fulla längd. Hon hade liksom alltid sett den hopringlad, va, men nu låg den där rak som en linjal. Hon blev livrädd, sedan ringde hon till Skansen för att prata med någon där som hade hand om ormar. Vet ni vad han sa? Jo, det var väldigt bra att hon ringde. Det var i grevens tid. För vad de stora ormarna gör när de rätar ut sig på det viset, det är att mäta bytet. För att se om de klarar av att sluka det.
-Å, fy fan! sa jag. Å, fy fan!

En bra ormanekdot eller hur? Men såhär skriver Marie Hermanson i sin nya roman Himmelsdalen:

Vill du höra en historia? Jag vet inte om den är sann. Det var en tjej som hade en pytonorm. Hon matade den med råttor och marsvin och varje natt sov den i hennes säng. Den rullade ihop sig vid fotändan som en hund. En gång matvägrade den. Inte ett enda marsvin på flera månader. Tjejen blev förstås orolig så hon tog ormen till veterinären. ”Har du märkt något annat konstigt med den?” frågade veterinären. ”Ja”, sa tjejen, ”i vanliga fall brukar den sova hoprullad vid fotändan men nu ligger den raklång bredvid mig varje natt som en människa.” Då berättade veterinären att när pytonormen förbereder sig för ett större byte svälter den sig i flera månader och lägger sig raklång bredvid sitt byte för att ta mått på det. Tror du att historien är sann? Det var en kompis till mig hemma i London som berättade den.
-Jag tror inte att den är sann, sa Daniel.

Samma ormanekdot men två sätt att berätta den, bägge med sina förtjänster.
Ett diskussionsämne för skrivarkurser och estetiska seminarier som jag här överlämnar helt utan avgift.

Peter Murphy – Socrates The Python

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

[...] ormanekdot i tvenne tappningar [...]

Ormanekdot 3 funnen - DN.se (Webbsida), 22:39, 8 september 2011. Anmäl

ja det är faktiskt inte plagiat. Om de tvenne romanförfattarna hört ormanekdoten eller hittat den på Internet spelar mindre roll, de skriver samtidsromaner och vad är naturligare då än att använda samtidens anekdoter. Det hänger på hur de berättar anekdoten och varför, och om de har en egen stil eller inte. Den "betjafsade" (kul uttryck) Knausgård hävdar sig på autenticitet. I det fallet kan man anta att han hört ormanekdoten och inte hittat den på nätet. Håller med om att det är perfekt underlag för skrivarkurselever, diskutera skillnader i gestaltning osv.

hoppla hoppla, 12:41, 5 september 2011. Anmäl

Här: http://www.snopes.com/critters/snakes/measured.asp

OA, 15:52, 2 september 2011. Anmäl

Intressant. Knausgårds version är mer talspråklig, verkar ganska hafsigt skriven. Av utdraget att döma går den fiktive Karl Ove på historien. "Å fy fan! Å, fy fan!" Hermansons version verkar mer litterär och bearbetad. Där ifrågasätts även sanningshalten. Vad de båda författarna gör av anekdoten kan man först bedöma om man läser lite mer. En intressant detalj är att det handlar om en diskussion mellan makar i båda fallen. Ren slump antagligen.

Morris, 19:58, 1 september 2011. Anmäl

Roligt att det av mig uppfunna ordet "betjafsa" kommer till användning igen. Senast det användes (kolla själva med google) var i en bloggpost jag skrev 2007 med kritik mot Jonas Thente, som han läste och diskuterade med mig per mail: http://nymodernism.blogsome.com/2007/08/24 SAOB nästa? ;)

Rickard Berghorn (Webbsida), 18:16, 1 september 2011. Anmäl

Jämföra hur man berättar anekdoter, ett perfekt och underhållande ämne på skrivarkurser och estetiska seminarier. Marie Hermanson har nog inte hunnit läsa Min Kamp 2 (tar rätt lång tid för böcker att komma i tryck) så båda återger nog en vandringsmyt. Sånt där är riktigt kul.

OA, 15:42, 1 september 2011. Anmäl

Har just recenserat Himmelsdalen för Borås Tidning. Tänkte inte så mycket på anekdoten mer än att det var ännu en bild av "något som hotade". Men den kanske inte används på samma sätt i Min Kamp (som jag inte läst)? Som sagt - ett trevligt diskussionsämne.. :D

Annika Koldenius (Webbsida), 12:33, 1 september 2011. Anmäl

Kapitalismen slirar nu igen

Som så många andra dårar sitter jag för tillfället och försöker få åtkomst till Deus Ex: Human Revolution, som aktiverades vid midnatt.
Det är det gamla vanliga problemet: många vill spela årets mest emotsedda datorspel och det tycks ha kommit som en överraskning i producent- och distributionsleden.

Jag kallar det snus-klausulen och har ryat om den tidigare här i bloggen.

Snus-klausulen eftersom varannan gång jag ber att få köpa en dosa general så säger detaljisten att det är slut på generalsnus.

-Varför är det slut? I ask knowingly.
-Det är så många som vill köpa, svarar detaljisten.
-Hört talas om lagen om tillgång och efterfrågan? undrar jag.
-Vi säljer inte till kommunister, säger detaljisten och osäkrar sin pepparsprej: Går det bra med Göteborgs rapé mint flavour?

Jag är lite rostig på ekonomisk historia, men jag är nästan säker på att jag har läst att i Stalins Sovjetunionen fanns det gott om generalsnus och man kunde ladda ner sitt datorspel enligt kontraktet.
Okej, det var rätt mycket bark i snuset och spelen var mest svartvita rts:er, men i alla fall.
Kräver alltså en förnyad chans för planekonomin.

Dum Dum Girls – Bhang Bhang I’m a Burnout

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Heja Heja! Läge leve socialismen!

Lina, 21:52, 20 september 2011. Anmäl

"fel": hihihi... "Ta bort staten" - till exempel rättsväsendet också då?Ta bort hela staten?

Julle, 19:11, 29 augusti 2011. Anmäl

det som går på knäna är den policy där politiker via stimuli bidrar till konsumtion iställer för att utveckla. Ta bort staten och låt dåliga företag gå omkull, inga statliga räddnings paket. Släpp marknaden helt frr, bara så löser vi problemet. Lär av Baltikum.

fel, 18:52, 26 augusti 2011. Anmäl

Känner mycket väl igen det där med general portion. Alltid slut. Samma sak gäller vanliga hamburgare på mcdonalds (cheesburgare finns alltid). Får samma svar. Att de är populära. Fattar noll.

Lasse, 14:27, 26 augusti 2011. Anmäl

hihihi

Julle, 14:18, 26 augusti 2011. Anmäl

hihihi..

Julle, 14:17, 26 augusti 2011. Anmäl

Sitter här och väntar på att den i våras förhandsbeställda Xbox-versionen ska falla ner på dörrmattan. Ack den fina tid då posten kom vid tio.

Johan, 12:58, 26 augusti 2011. Anmäl

*fnissar*

Marianne, 11:40, 26 augusti 2011. Anmäl

Mordet i biblioteket.

I rapporter om läsvanor är det alltid en demografisk grupp som knappt når upp till 0 procent. Jag minns inte vad gruppen kallas, men något i stil med lågutbildade män mellan 15 och 85 år.

Den här gruppen läser alltså till och med färre böcker än gruppen svenska vd:ar och styrelseordföranden i spannet 40-75, som i alla fall läser någon Tom Clancy då och då.

Läsrörelsen tycks dock ha gripit in.

Jag får en pressrelease om ytterligare en svensk True Crime-bok. Såhär står det:

Anders Adali är förortslegenden som sadlade om från yrkeskriminell till författare. Han anhölls i november 2007 och drygt ett år senare dömdes han till ett sjuårigt fängelsestraff för ett värdetransportrån mot Finlands Bank i Åbo.

Läsning riktad direkt till aspirerande yrkeskriminella blir allt vanligare. I pressbyrån ser jag tidskriften Skurk, som är en välillustrerad manual till grov brottslighet knapphändigt maskerad till ett s k samhällsmagasin.

Och varenda löpsedelsmördare får ett bokkontrakt om de är någorlunda skrivkunniga – annars får en journalist i uppdrag att skriva en intervjubok eller dylikt.

Författaren Jens Lapidus brukar ju stolt citera någon polis, som säger att två saker är standard vid husrannsakning hemma hos våldsproffs: en affisch på Tony Montana och Lapidus roman Snabba cash.

Det står inte länge på förrän det införs metalldetektorer, vapenhus och screening på folkbiblioteken.

The Wolfgang Press – I Am The Crime

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Gällande våra läsvanor kan man onekligen fastställa att skönlitteratur påverkar oss. Kriminella får matnyttiga tips på de perfekta brotten. Bokmalarna får intellektuell stimulans. De som vill fly från sina egna liv får en verklighetsflykt som ändå på ett djupt sätt påminner dem om den verklighet som vi lever i och vad som kan hända i den.

Persson, 20:57, 15 september 2011. Anmäl

[...] nyss läste jag den här artikeln ur DN: Mordet i biblioteket. Det får mig undra över två [...]

Varför skriver vi så hemska saker? | Undrentide (Webbsida), 07:14, 25 augusti 2011. Anmäl

Knark, Pynchon och det kosmiska allvaret

Etablerade droger marknadsförs mest effektivt i konstnärliga verk. Hur många cigarettreklamer som helst kan inte uppväga exempelvis en Marlon Brando i A Streetcar Named Desire när han tänder en gigg.

Och ingen går på reklamen att ett shot Baileys lockar det vackra folket till en som flugor till ett kadaver, men man kan känna behovet av ett par liter kranöl på det lokala sunket till och med när man läser Charles Bukowskis ständigt pågående förnedring.

Men med de mer skitiga drogerna är det något annat. Från The Man With the Golden Arm via Ett anständigt liv,  Drugstore Cowboy och Goodfellas till Trainspotting, Requiem for a Dream och The Wire – jag tror aldrig jag har läst, hört eller sett ett hyllande epos till heroinets ära.
Vad gäller hallucinogenerna så är det av nödvändighet så att deras verkan är något besvärlig att beskriva och ingen har lyckats göra någon vidare reklam för dem.

Cannabis och hasch däremot, är det som clowner skapas av.

Johan Anderberg har precis kommit ut med en reportagebok som heter Cannabusiness och som beskriver hur olika lobbygrupper arbetar för att legalisera medicinsk och annan användning av cannabis.
För den saken har man inte direkt något stöd att hitta i skönlitteraturen och filmen. Där får vanerökarna ikläda sig rollen som komiskt trög asocialitet. Visste man inte bättre kunde man tro att karaktäristiken har skapats utifrån socialstyrelsens informationsblad.

En av mina favoritrökare på film är Brad Pitt, i en mycket kort biroll i True Romance. Den killen vet hur man spelar inrökt på ett sätt som kunde få Stanislavskij att gråta av glädje.
The Dude i The Big Lebowski är naturligtvis också ett äss i Jeff Bridges skepnad.

Vilket leder oss till Thomas Pynchons roman Inherent Vice, som i dagarna kommit i svensk språkdräkt (Inneboende Brist). Självklart skall man läsa den i original, eftersom det specifikt släpiga pundarsnacket i 1970-talets surfhippiekretsar i Los Angeles knappast gör sig väl på svenska.

Det finns en liten episod här, som fick mig att yla av skratt första gången jag stötte på den. Det är en mycket enkel passage, men själva sättet att presentera den, och dessutom ringa in en hel subkulturs tankevärld, är utan tvekan mästerligt.

Det är alltså ett kollektiv, där en av Pynchons många fiktiva popgrupper huserar. Den här gruppen heter The Boards och är en sorts Beach Boys.
Nå.
Fastigheten och tomten är full av groupies och hangarounds. Pynchon beskriver läget från altanen:

Dogs came and went, some reasonably calm, others obsessive-compulsive, bringing you back the otherwise ordinary rock you had been throwing, farther and farther away each time, for the last half hour (”it’s his trip, man”), and now and then one fallen afoul of that breed of human that finds amusement in feeding a dog LSD and watching what happens.

Det som fick mig på fall här var förstås parentesen, genialt insmugen så att den med fyra ord öppnar en hel scen i vilken en zonkad snubbe med tröga rörelser och halvslutna ögon allvarligt böjer sig ned för att ta stenen ur hundens käft och kasta den. På en direkt fråga nickar han slött och svarar full av allvar och respekt inför var och ens särskilda livsprojekt: It’s his trip, man, och syftar på hunden.

Det där felriktade, snedtända allvaret och fokuseringen på detaljer och rena skitsaker – gör inte det boffaren till en på många sätt utmärkt representant för den moderna människan?

Annars tar Pynchon i lite väl mycket i den här romanen. Comic overkill. Det brukar han inte göra, men jag förlåter honom. It’s his trip, man.

Dirty on Purpose – Spider Eyes

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Haha, fy fan vad kul! Speciellt avslutningen.

Andreas, 04:21, 26 augusti 2011. Anmäl

Gillar din stil; men något som slog mig direkt med tanke till meningen "Vad gäller hallucinogenerna så är det av nödvändighet så att deras verkan är något besvärlig att beskriva och ingen har lyckats göra någon vidare reklam för dem." är boken (och filmen också för den delen) "Fear And Loathing In Las Vegas" skriven av Hunter S. Thompson; ett mästerverk av en otrolig författare och journalist. Läs den så ser du snabbt att ditt påstående inte stämmer.

S.S, 23:18, 21 augusti 2011. Anmäl

Det här är ju egentligen ett alldeles utmärkt blogginlägg av min personliga favorit av DN-skribenter. Synd bara att det kommer mitt i DN:s Tv4-mässiga antiknark-kampanj....

Jakob, 11:36, 21 augusti 2011. Anmäl

Den gamla vanliga skalligheten

Idag satt vi och gick igenom några hyllmeter nyinkomna böcker. Det kommer väldigt många nu och de vrids och vänds på.

Och det var tydligt att jag gjorde bort mig. Ett utbrott och ett förkastande. Jag såg det på mina kollegers generade leenden, men jag försvarar mig med att jag kunde ha gjort än större sak och dramatik av det. Mitt raljeri var trots allt ganska återhållet, och jag tystnade snabbt.

Vad kan man jämföra det med? En trägen tv-aficionado kanske upplever något liknande när trean för 744:e året i rad sänder en James Bond-kavalkad, vad vet jag.

Men när det gäller nya, svenska romaner så tycker jag mig ha rätt att kräva en känsla av att det trots allt existerar något som tid. Och dessutom något som uppbrott, äventyr och nytänkande.

Men jag läser på baksidornas innehållsförteckningar och ser samma gamla skit.

Romanerna skrivna av manliga författare:
”Sven-Ove har precis förlorat jobbet, kämpar med att avsluta sitt andra äktenskap och lider svårt av håravfall och gubbfetma. Hans pokeräventyr på nätet har gått mindre bra och han får bara ont i fingrarna när han försöker återuppliva sin karriär som elgitarrist. En frustande roman om män utan kvinnor.”

Romanerna skrivna av kvinnliga författare:
”Det här är en roman om att finna varandra över generationsgränserna, över tid och rum. Den handlar om att upptäcka sig själv och längs vägen också upptäcka andra människor som man kanske inte riktigt har sett förut. En innerlig roman om kvinnor och deras relationer till andra kvinnor.”

Baksidestexterna ovan är mina generaliseringar och har ingenting med enskilda titlar att göra. Men de kan vara sanna i alla fall, och är det.

 För tillfället är den svenska romanen död. I alla fall för mig.

Frightened Rabbit – Keep Yourself Warm

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

[...] numera? Vad hände med oss, vuxna läsare? Ska det bara bli kliché på kliché för oss?  Jonas Thente uttryckte det väldigt bra på sin blogg: Vad kan man jämföra det med? En trägen tv-aficionado [...]

Höstlista « Susanne Axmacher (Webbsida), 09:18, 7 september 2011. Anmäl

Sam: Ah, den har jag recenserat häromsisten. Bra den också. j.

Jonas Thente, 00:00, 21 augusti 2011. Anmäl

HAHAHA! Alltså den där Sven-Ove, när ska det egentligen lossna för honom?! Det känns inte som jag missar något när jag betar igenom de bokhögar jag redan samlat på mig, i underbar ovetskap om vad jag kommer bläddra förbi på Myrorna om fem år.

alex, 05:25, 20 augusti 2011. Anmäl

Evigt problem? Evigt under några decennier i stöten? Eller sedan tusentals år? Vet ej. Bifogar dock mitt ödmjuka försök. Publicerar blog-wise något som så småningom kan bli en blankvers à la Göran Palm. Behöver dock hjälp, bl.a. för att jag inte gått skrivarkurs... Ids nån/alla kommentera och "medskapa". (Så heter det väl numera...)/Anders

Anonym (Webbsida), 20:54, 19 augusti 2011. Anmäl

Främst skrivarkursernas fel. Man kan lära sig skicklighet på skrivarkurser. Men man kan inte lära sig nytänkande och självständighet.

Murre, 22:34, 17 augusti 2011. Anmäl

Angående din recension av roman om Eva Braun, så kan jag rekommendera Harry Mulisch roman Siegfrid.

sam, 13:44, 17 augusti 2011. Anmäl

[...] Nu har han gjort en himla pricksäker analys av höstens romanutbud i sin blogg. [...]

Thente prickar höstens romanutbud | Annika Koldenius (Webbsida), 12:01, 17 augusti 2011. Anmäl

Håller helt och hållet med dig. Svensk litteratur suger.

Bob, 11:54, 17 augusti 2011. Anmäl

Men vänta bara, tills min roman kommer ut! Den handlar om en lätt magsur recensent på den stora morgontidningen ;-)

:-), 11:41, 17 augusti 2011. Anmäl

I skärvorna av en sprucken sommar

Jodå, han klarade det fint.
Karl Ove Knausgård kämpade med känslorna, så som vi alla kämpar med känslorna, när han i sitt Sommarprogram kronologiskt relaterade sitt möte med det obegripliga.

Det var en sprucken man utan lim, som försökte foga samman sig själv, Norge och resten av en förfärad värld.

Självklart kan man inte kräva av honom att i ett populärt radioprogram som Sommar diskutera skillnaden mellan hans egna flirtar med vitalismen och Blut und Boden, och massmördaren Breiviks dito. Knausgård gick långt nog när han konstaterade att åtskilliga av reflektionerna – Knausgårds och Breiviks – var delade.
För så är det.

Skillnaden, tycktes Knausgård mena, ligger i att tänka och att handla.

Så är det också.

Alldeles för många skyggar från att diskutera de tänkare, idéer och aspekter av våra västerländska demokratier som av välmenande humanister anses vara tabu. Knausgård tillhör en av de få författare som vill prata om det. Han skall ha all heder av det, och jag väntar mig mycket av den av honom utannonserade boken om Adolf Hitlers Mein Kampf.

Dessutom har Knausgård god musiksmak, och det skiljer honom från i stort sett varenda annan författare, norsk som svensk.

Fever Ray – If I Had A Heart

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] tal, och bara ge förövaren ett namn. Jag har svårt att förstå varför Jonas Thente, här och här, är så syrlig mot Karl Ove Knausgård, som att han skulle ha en särskild ”unik position [...]

Kosmopolit i en mångkulturell stad « Brodows blandning (Webbsida), 19:29, 21 augusti 2011. Anmäl

Knausgård och några aktuella frågor

Dagens upplaga av radioprogrammet ”Sommar” i P1 lovar att bli säsongens mest intressanta.
Den norsk-malmöitiske författaren Karl Ove Knausgård har med anledning av massmordet i Norge omarbetat sitt program, som sänds klockan 13 och förmodligen finns därefter på SR:s webb.

Det finns goda skäl till det.
Inte för att Knausgård skulle kunna tänkas vara på något sätt medansvarig till Anders Behring Breiviks beslut att för alltid förändra Norge. Jag tvivlar på att Breivik någonsin hört talas om Knausgård.

Men om nu varenda sten skall vändas på i syfte att förstå bakgrund och motiv, så känns det motiverat att vända också på stenen Knausgård.

I alla fall borde kännas mycket motiverat för Knausgård själv, vars tankar, teman och litterära förebilder i romanserien Min kamp inte sällan tangerar dem som Breivik perverterar.

Tankarna i Breiviks manifest om det gyllene 1950-talet, när män var män och kvinnor kvinnor; när familjen åkte ut på landet och fåglarna kvittrade – så värst mycket skiljer de sig inte från Knausgårds funderingar kring autenticitet.

På tal om poeten Olav Hauge säger han:

 ”det värsta är att jag kan förstå det, det där behovet av att bli kvitt allt futtigt och småaktigt som ligger och jäser inom en, allt det där bagatellartade som man kan hetsa upp sig över eller bli olycklig för, att det kan skapa en längtan efter något rent och stort som man kan gå upp i och försvinna i. Rensa bort all skit, liksom. Ett folk, ett blod, en jord. Nu är i och för sig just den tanken brännmärkt en gång för alla. Men det som ligger bakom. Det har jag inga problem med att förstå.
(Min kamp 2, övers Rebecca Alsberg, Norstedts)

Bara ett exempel av många på hur Knausgård tänker kring feminiseringen och den allmänna uppluckringen av samhället.

Åsynen av ”fjäskandet för” italiensk, fransk och spansk mat i de stockholmska matdiskarna och avståndstagandet från allt svenskt finner han ”urlarvigt i mina ögon och så småningom, när ett större sammanhang började framträda, därtill motbjudande”.

Karl Ove drömmer om palt och valbiffar.

Här finns också en underbart rolig episod där Karl Ove på babyrytmik i Stockholm vill sparka en annan pappa – i glasögon och med stort huvud – i huvudet för att han inte skall tro att han och Karl Ove har något gemensamt. Samtidigt som han känner sig omanlig inför den kvinnliga rytmikledaren som han vill sätta på.

Nå. Antydande citat kan man alltid dra fram ur en betydligt mer komplicerad helhet. Men det allt för många våldsfantasier, allt för mycket förakt och äckel för det moderna välfärdssamhället, allt för många kodord som förhöjd livskänsla och hög moral, allt för innerliga jämförelser mellan å ena sidan det folkligt innerliga Norge där alla känner alla och är som en stor släkt, och Sverige å den andra, som är fjäskigt kosmopolitiskt och förklenat.  

Man får säga att Karl Ove Knausgård har en issue med sig sel.
Och jag tror han sitter i en unik position att diskutera  Anders Behring Breivik.

Samy Birnbach – Kommt

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (16)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 16

[...] Sociala media, Terrorism, Kriminalitet, Politik, Fascism, Främlingsfientlighet ab123 ex123 svd12 dn123 [...]

Desinformation sprids av Sverigedemokrater? | Jinge.se (Webbsida), 14:29, 3 september 2011. Anmäl

haha. "Bäste Jonas Thente" skulle det stå. Inge

Anonym, 12:35, 23 augusti 2011. Anmäl

bästen Jonas TThente, "det där har du hört i din egen skalle" var riktat till OA.

Anonym, 17:59, 22 augusti 2011. Anmäl

[...] massa, ett tal, och bara ge förövaren ett namn. Jag har svårt att förstå varför Jonas Thente, här och här, är så syrlig mot Karl Ove Knausgård, som att han skulle ha en särskild ”unik [...]

Kosmopolit i en mångkulturell stad « Brodows blandning (Webbsida), 09:09, 22 augusti 2011. Anmäl

Inge: skulle det trösta dig om jag såhär, som officiell representant för DN, deklarerade att jag hatar dig? Själv kan jag inte riktigt se poängen, men jag är beredd att tillgodose somliga läsares önskemål. j.

Jonas Thente, 23:58, 20 augusti 2011. Anmäl

Alltså, jag får känslan att somliga här inte har läst de romaner de gärna diskuterar. Jag må vara gammeldags, men tycker att det borde vara en förutsättning. j.

Jonas Thente, 23:53, 20 augusti 2011. Anmäl

Sa han "tillåta hatiska uttryck?" Då är Knausgård mer tolerant än Dagens Nyheter i så fall som "förbehåller sig rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll." Det var ett mycket fint och klokt sommarprat. Det bästa i år. Det där tror jag du hört i din egen skalle, OA.

Inge, 21:13, 18 augusti 2011. Anmäl

klas: om det är mig din kommentar riktar sig till??: i sommarpratet säger Knausgård att det går en avgrund mellan Breiviks åsikter och hans gärningar, och att man måste tillåta hatiska uttryck. Där skiljer han sig från många debattörer på våra kultursidor idag, som menar att det är dags att ifrågasätta rätten att uttrycka hatiska åsikter. Men med detta menar Knausgård givetvis inte att han själv skulle vara mer hatisk än majoriteten. Däremot har han modet att inte väja för en jämförelse mellan en del av sina egna åsikter (exempelvis den om politisk korrekthet, postmodernism, ogillande av feminism osv) med Breiviks manifest. Det är intellektuellt mod. Det betyder inte att Knausgård måste börja tänka eller tycka på ett annat sätt.

OA, 16:45, 18 augusti 2011. Anmäl

Jag uppskattade Knausgårds sommarprogram. Men jag hörde aldrig att han på något sätt menade att det var något i honom (Knausgård) som frambringade en sådan som Breivik. Det är något du lägger i hans mun.

klas, 16:18, 18 augusti 2011. Anmäl

Knausgård vänder ju själv på stenen Knausgård i sommarpratet! Självklart finns det inte större likheter mellan Knausgårds romansvit och Breiviks manifest (t.ex angreppen på politisk korrekthet, som Knausgård tar upp själv i programmet) än mellan de flesta andra och Breivik. Och avgrunden går mellan tankar och handlingar. Många fler borde göra som Karl Ove, med både känsla och analys rannsaka vad i samhället och i dem själva som frambringar en Breivik. Eller har jag missförstått något...?

O.A, 16:10, 18 augusti 2011. Anmäl