En onämnbar ögonblicklighet (bär med mig)

En rekapitulation:
Jag bär upp böcker på vinden och minns en vidrig episod då en roman av Giuseppe Pontiggia dyker upp. Blabla. Se föregående inlägg.

Alltså.
Ett tjugotal leende åhörare satt i en ring mitt i bokhandeln. Jag och Antonio slog oss ned på varsin stol i ringens bortre del. Hedersgästen Pontiggia började sin föredragning och jag insåg genast mitt misstag.  
Allt var på italienska.
Italienare är i allmänhet usla på andra språk än italienska eftersom deras civilisation var mycket inflytelserik i världen senast för femhundra år sedan.
Och jag var den ende i lokalen – förutom möjligen Anita, men jag är inte helt säker – som inte behärskade italienska.

Jag förberedde mig på en timme av relativ tråkendom och drömde mig tillbaka till baren, men försökte hänga med så gott jag förmådde. Några fraser snappade jag upp. Pontiggia var ganska uppeldad. Han gestikulerade vilt och återkom till formuleringen questa critica.

– Han pratar om dig, viskade Antonio iskallt.
– Han prat … vad fan då om?
– En recension du har skrivit.

Jag försökte svälja, men det gick inte.

– Vad säger han om den?
– Han tycker att det är den enda intelligenta recension han någonsin läst om sin bok.
Men hur.. hann jag tänka innan Anita avbröt Pontaggia, pekade på mig och utropade:
– Och där sitter han!!

Alla italienvänner i lokalen log strålande mot mig och tog upp en applåd och det var då jag insåg att jag var rökt.

Jag var questa critica – denne kritiker!! – som var den ende som förstått Giuseppe Pontiggia, till skillnad från de av allt att döma fullständigt inkompetenta italienska fän som recenserat honom i hans hemland.
Han hade satsat alla sina kort på denne kritiker från det gudabenådade Sverige, Nobelprisets, intellektualismens och det goda estetiska omdömets vagga.

Och denne kritiker blev nu harangerad och insåg så pass mycket att han ställdes en artig fråga av författaren.
Stel av fasa fick questa critica väsa till sin exilitaliske frände Antonio bredvid och be honom framföra den fasansfulla sanningen:

– Scusi … Han talar inte italienska.

Jag har vare sig förr eller senare sett en man sjunka ihop så fullständigt. Skrumpna nästan, som frukterna i Peter Greenaways A Zed and Two Naughts.
Han hade satsat allt, och hans pott satt nu framför honom, stammande, röd i ansiktet av lika delar skam och stöl: en fjunig student där han hade väntat sig minst en auktoritativ 90-årig herre med olivläderhy och tusen år av erfarenhet.
Jag var hans trumf, och jag bestod av blott lankor.

Jag kan bara sända skulden vidare till Pontiggias översättare Barbro Andersson. En formulering på en av bokflikarna – ”stilvariationer från arkaisk 1800-talsprosa till 1990-talets journalistiska jargong” – fick mig ju på spåret, och med Anderssons översättning och Lunds stadsbibliotek lyckades jag spåra inflytanden från författare som – har jag för mig – den lakoniskt stengrusiga Grazia Deledda, majestätiska Lampedusa, sentimentale Pirandello (novellerna) och postgeniale Calvino

Ingenting av detta spelade längre någon roll. Jag kunde inte italienska. Jag var en fuskare och ett hån mot författaren, åhörarna, litteraturen som sådan och framför allt mig själv.
Resten av kvällen är ett enda barmhärtigt mörker. Jag antar att jag satt där på min stol och försökte få min skam att se ut som koncentrerat intresse medan Pontiggia läste.
Jag minns att jag efteråt tog honom i hand och – fortfarande med Antonio som tolk – utbytte några artigheter, innan jag slank ut i mörkret för att skjuta mig i närmsta gränd.

Det var sista gången jag bevistade en uppläsning av en författare jag recenserat. 

Hanson – MMMBop

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

hahaha... Då blir det som persisk poesi.

f.d undrande, 16:33, 9 oktober 2011. Anmäl

MEH! Alla ord skall betonas, när det gäller mig.

Jonas Thente, 23:19, 7 oktober 2011. Anmäl

Ska det betonas BÄR med mig, eller bär MED mig?

undrande, 18:22, 4 oktober 2011. Anmäl

Men "bear with me" betyder väl ändå "ha tålamod med mig" på svenska... Eller vill hr Thente ha bärhjälp till sina böcker?!

Anonym, 23:16, 3 oktober 2011. Anmäl

Håhå, förhävelse. Endast den store gudens vägar är outgrundliga.

OA, 20:41, 3 oktober 2011. Anmäl

Mina vägar är outgrundliga...

Jonas Thente, 17:25, 3 oktober 2011. Anmäl

Så långt tänkte inte jag - jag tolkade det helt enkelt som en förkortning för "bär med mig upp på vinden". Det vill säga: tillsammans med Pontiggias bok, som nu får bo på vinden, bär Thente med sig ett onämnbart ögonblick. Men det kanske är en alldeles för enkel tolkning...

OA, 15:45, 3 oktober 2011. Anmäl

Bär med mig - Bear with me på svengelska, författaren ursäktar att han dragit ut på poängen med historien. Men early speaking vad vet jag.

Anonym, 10:25, 3 oktober 2011. Anmäl

Bra text - men "bär med mig"? Vad menas?

Boel, 09:06, 3 oktober 2011. Anmäl

Jag skrattade så tårarna sprutade. Så roligt. Hur många gånger har man faktiskt inte via just bokflilkar och en översättares extrakunskaper och lite detektivarbete hamnat i lite aha-situationer, som man inte tagit så allvarligt på. Litteratur är farligt för sin läsare.

Martin, 19:06, 2 oktober 2011. Anmäl

Ett ögonblick av ögonblicklig fasa

Jo, alltså, den beniga demonen jag omtalte i föregående inlägg.
Jag kanske har excorcerat den tidigare, men era minnen är ändå högst 140 tecken långa så jag är istadig.

Det var en mörk och stormig natt. Året var 1995, vilket jag kan garantera utifrån ett gammalt recensionsexemplar som i skrivande stund ligger hångrinande här bredvid mig. Det dök upp i samband med min pågående utrensningsaktion i samarbete med vindsförrådet.
Titeln: Okända människors levnad.  Författare: Giuseppe Pontiggia. Det är en svensk översättning av Barbro Andersson för Bonniers Panacheserie.
Originalet heter Vite di uomini non illustri och utkom 1993.

Men nu var det en mörk och stormig natt och jag satt med orediga kumpaner i en bar vid Stortorget i Lund. Eller: det var kväll, fast mörk och stormig. Antonio underrättade mig om att Pontiggia stod i begrepp att besöka bokhandeln 50 meter därifrån. Intressant, tänkte jag, eftersom jag nyligen hade recenserat den italienske författarens bok i Sydsvenskan och tyckt väldigt bra om den.

Vi gingo iväg.
Där var ganska många åhörare i en kvällsöppna bokhandeln.
Anita Linde presiderade – hon gick för övrigt bort för några månader sedan, signe hennes själ som utan tvekan i detta nu diskuterar litteratur med döda författare i det stora biblioteket i himlen.

Nu inser jag att jag måste skriva färdigt en annan text.
Detta får räcka till nästa uppdatering. 

Severed Heads – Dead Eyes Opened – (Album Version)

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

OA: Bokform?? Aldrig att jag bidrar till bokberget.

Jonas Thente, 21:09, 30 september 2011. Anmäl

hahaha (f.d prenumerant - ett troll eller en spjuver?) Mycket roligt med dessa små anekdoter. I bokform så småningom?

OA, 09:54, 30 september 2011. Anmäl

f.d: Bra! Här sållar vi agnarna från vetet.

Jonas Thente, 09:52, 30 september 2011. Anmäl

Väl utlagt, och ära hennes minne. Hon var en härlig tillgång i en ung människas sökande efter litteratur. Anekdoterna otaliga och om man hade tur i det närmaste oändliga, och tid tog hon sig alltid. Gissningsvis till sina chefers förtret.

Geronten, 08:05, 30 september 2011. Anmäl

För rörigt. Man hänger inte med.

f.d prenumerant, 23:03, 29 september 2011. Anmäl

Ett ögonblick av onämnbar fasa

Kära läsare.
Idag har jag tagit en kompdag och därmed varit helt ledig för första gången på tre veckor.
 En omtumlande erfarenhet som jag nyttjade till att inleda läsningen av Justin Cronins  Flickan från ingenstans.
Min värderade kollega Lotta Olsson uppmanade mig att läsa den. Hon har ett osvikligt väderkorn och i detta fall spädde hon dessutom på med den där blicken som tydligt säger: ”Om du inte läser den här så måste jag döda dig”.

Det är en minst sagt lovande bok, på 900 sidor. Som om jag inte hade business att ta hand om.
Och värderade Jan på Uppsala English Bookshop mailar och undrar vad jag tycker om Neal Stephensons nya roman, den genialt betitlade REAMDE (1040 sidor) som jag köpte av honom på mässan och fan ta hans minne.

Här skulle jag egentligen berättat om en demon från det förflutna som ur en bok på väg till vinden sträckte sina beniga armar  genom själva tiden för att gripa mig om halsen och peta mig i ögat. Men det här är väl tillräckligt långt för ett blogginlägg, så jag relaterar den blodisande berättelsen i morgon istället.

Frightened Rabbit – Floating In The Forth

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Blir det någon benig demon eller blir det inte?

a, 13:59, 29 september 2011. Anmäl

H: fixat. Tack,

Jonas Thente, 11:33, 29 september 2011. Anmäl

Kneeeel before Stephenson! (Nää...)

Nils, 11:29, 29 september 2011. Anmäl

Neal Stephenson heter mannen som skrivit REAMDE. (en bok som f.ö inte innehåller en enda matematisk formel – vilken besvikelse!)

H, 11:22, 29 september 2011. Anmäl

Anmälan: Pierre Wetter: ”tvåhundratretton”

Då och då tar jag itu med de där hyllmetrarna böcker som delat upp sig i hyllcentimetrar och spritt ut sig lite kors och tvärs i det rum jag kallar arbetsrummet men som alla andra kallar kökkenmöddingen eller något värre.

Den här gången var det främst hyllorna för historia som behövde rensas på titlar som till exempel Ingvar Anderssons Svensk historia från 1943 och Solveig Widéns Änkeomsorg i ståndssamhället. Försörjnings- och understödsformer för prästänkor i Åbo stift 1723-1807.
Säkert förnämliga verk bägge två, men på vinden vet jag var jag har dem. Efter tidigare malörer har jag tagit mig före att skriva upp vilka titlar som hamnar på vinden, så behöver jag konsultera Widéns studie vet jag var jag skall leta.

Vad gäller Anderssons bok så kan man i efterhand se publiceringen av en svensk historia år 1943 som vanvettig. Slutsidorna i boken är fascinerande läsning och man måste utan tvekan säga att Andersson gör ett utmärkt arbete när han försöker förklara transiteringstrafiken men gnisslar tänderna mellan raderna.
Hursomhelst har han nu bytts ut mot Norstedts imponerande jättesatsning Sveriges historia – under redaktion av i princip samtliga av Sveriges mest namnkunniga fackhistoriker – vars femte band kom i dagarna.

Hursomhelst, igen. Vid dylika rensningar brukar det alltid dyka upp en mängd böcker som hamnat under eller bakom andra böcker. Ofta är det recensionstitlar som jag har släpat hem ”för bedömning” och lagt upp i hyllorna så länge.
En av dagens upptäckter var en bok från 2005 [sic] av en Pierre Wetter. Den heter tvåhundratretton och består av just så många korta reflektioner, som föregives vara riktade till ”dem som skall ta över”.
Ett uttalat mene tekel alltså.

Det låg ett bokmärke i, så jag måste ha påbörjat den någon gång.  Wetter använder en del corny vändningar som jag har svårt för – ”apostlahästarna” om att gå till fots och ”bladet” om dagstidningen – men här finns också en del bra saker. Som inledningen till drapa 143: ”Jag har tre hårstrån på bröstet. Ruelsen knackar på min dörr”. Eller nästkommande inledning: ”Man kan stå ut med mycket om man har någon att berätta det för. Jag telefonerade till min mor nyss”.

Rörande brutalism aight?

Vad detta är är en protoblogg. Har Wetter en blogg?
Kollar….

Ser inte ut så.
Han kanske borde fixa en.

Peter Hammill – All Said And Done

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

"Säkert förnämliga verk bägge två, men på vinden vet jag var jag har dem" hahahahaha.....

gurli, 10:44, 28 september 2011. Anmäl

Utmärkt idé med korta reflektioner om, och citat ur, böcker som fått vänta så länge. Men vad är det för fel med uttrycket apostlahästarna? Lite studentikost kanske.

OA, 23:21, 27 september 2011. Anmäl

Vari berättaren skyggar för hypnos

Hemkommen från bokmässan fann jag skrivbordet begravt under post och paket. Däribland en mycket hotfull inbjudan som jag inte vågar tacka ja till.

Brevet kommer från Bonniers konsthall. Där pågår en utställning som heter The Spiral and the Square, som jag recenserade eftersom ingen riktig konstkritiker var hemma då det begav sig.

I utställningen ingår hypnos, utförd av hypnotisören Marcos Lutyens. Jag utgick ifrån att det skulle vara frågan om en stor grej, med många intresserade åskådare och ett gäng frivilliga på scen. I stället äger tre föreställningarna rum på ett hotell (självklart heter det Sign:  jag var tvungen att kolla upp det, men det existerar faktiskt ett hotell med det namnet).
Konsthallschefen Sara Arrhenius skriver i inbjudan att ”publiken blir medskapare till ett verk som enbart existerar i det hypnotiska tillståndet”. De 20 första som osar får komma.

Jag har inte osat. Jag minns fortfarande den terror som den italienska performancemästaren Leo Bassi ingjöt i publiken för många år sedan på Göteborgs teaterfestival. Han lekte på ett groteskt sätt med konceptet grymhetens teater och där ingick bland annat ett hypnosmoment.

För att göra det hela ännu värre har Bonniers konsthall skickat med en kopia av ett beslut från Socialstyrelsen – ett svar på konsthallens ansökan om att få arrangera en hypnossession. Här finns formuleringar som ”Delmomentet tankeläsning får inte genomföras under hypnos”, ”deltagarna får inte vara under 18 år, ha fysiska eller psykiska besvär, vara gravida eller påverkade av alkohol eller narkotika” samt ”Hypnotisören ska ha en allmän ansvarsförsäkring”.

Vän av ordning frågar sig: ÄR DETTA KONST??

Självklart är det det – redan utskickets officiöst suggestiva ton berör mig starkt och sätter ett och annat i gungning. De 20 första som har osat på detta har min fulla respekt.

Och fy fan vad kommer att ångra mig när det väl är försent. Men först då.

Tinariwen – Matadjem Yinmixan

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

.Å..... Det där hade jag velat gå på..... Buhuuu....

gurli gam, 17:04, 27 september 2011. Anmäl

Bot för underlåtenhetssynder

Bokmässor är alltid hektiska, så jag har inte hunnit ta hand om Er trogna medförsvurna. Här följer en rad responser jag borde haft med i kommentarsfälten:

gurli gam: Tack för din förståelse och sympati. Fjäskad blir jag aldrig för, ity jag aldrig ger någon tillfälle till det.

görra: Namnet är Thente, Jonas Thente. Jag heter inte Bonnier ens i mellannamn.

Amanda/Mikael: Jag får kolla upp det där, men jag är nästan säker på att Pippi var först med sentensen. Återkommer.

Edenborg: Om man stirrar på dig så stirrar du tillbaka.

gurra: Om du vill stödja mitt jobb så får du gärna skicka mig ett par tusen i omärkta sedlar.

OA/Gustaf Borgström: Jag har för mig att det är Genesis P-Orridge som i en essä har demonstrerat att klivet från sekt till religion är en fråga om hur länge man håller sig kvar på banan. 200-talets kristna hade utan tvekan spärrats in i madrasserade celler om de varit verksamma idag.

europé: Nja… är det inte egentligen så att Sverige brukar beskrivas som världens mest sekulära nation?

Hunter: Jag kräver alltid proviniens.

S: Håller fullständigt med. Frågan var bara huruvida din ”avslappning” bör recenseras på kultursidornas starkt begränsade utrymme av deras hårt belastade kritiker.

Jonatan: Tack för uppbackningen.

OA: Konsekvent felstavning är varken mer eller mindre viktigt för en läsare än kryddning är för en gourmand. Tycker man det är ok med curry i vaniljsåsen, så visst…

Fredrik: Friskt tänkt. Men jag tror att det där genomfördes redan när Gert Fylking recenserade Horace Engdahls Stagnelius-bok i TV3.

Smurf: Synd om-litteratur är föregivet biografiska stories där huvudpersonen far illa. Det är ofta en afrikansk flicka som svälter och blir misshandlad i typ Ghana men slutar som prisad fotomodell i New York.

Eric Burdon & the Animals – We Gotta Get Out Of This Place

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Skaffa dig flattr istället! Jag orkar väl inte skicka sedlar manuellt till tiotals muppar runt halva jorden. ;)

gurra, 18:27, 28 september 2011. Anmäl

Nejnej, jag menade det inte personligt. Är ganska säker på att jag inte gjorde det iaf. Utan det var nog riktat till Bonnier oavsett om du råkar ha någon anknytning dit ;)

görra, 18:15, 28 september 2011. Anmäl

Amanda: Tack för researchen. Föredömlig insats.

Jonas Thente, 22:19, 27 september 2011. Anmäl

Jo, du har rätt, det kommer från Pippi (-47). Huruvida Rune har lånat samma sentens eller bara skrivit något liknande har jag inte kollat, men Astrid var hur som helst först på bollen. (Om nu inte hon i sin tur plankat nån gammal grek.)

Amanda, 18:04, 26 september 2011. Anmäl

Sverige är kanske världens mest sekulära nation. Kanske. Men ganska många tror på "en kraft", "något större". Religion och ateism tror jag de flesta uppfattar som för extremt.

ateist, 13:22, 26 september 2011. Anmäl

Nämnd i ett inlägg! Respekt! Jag blir hejaklacksledare närsomhelst här! Nämen allvarligt, jag tycker det är lite trist när skribenter förväntas representera något annat än sig själva. Stå till svars för hela institutioner.

gurli gam, 12:03, 26 september 2011. Anmäl

Ja det hade de säkert (spärrats in alltså), men inte bara 200-talets kristna utan även de första tolv, eller hur många de nu var. Förargelseväckande beteende och vandalism i tempel är blott två av de brottsrubriceringar som hade blivit aktuella, möjligen hade även väckts åtal för kränkande tillmälen, för att inte tala om allehanda diagnoser. Väcka upp de döda, bota obotligt sjuka, tigga, gå på vatten, inte tvätta händerna innan man äter - minst sagt ohyfsat.

OA, 22:35, 25 september 2011. Anmäl

Bokmässan 2011: en summering

Det är väl lördag i dag?
Då skall jag åka hem.
Jag lyckades aldrig få någon nytta av Dead Island som jag lämnade där hemma – nytta som jämförelsematerial eller billig poäng eller något. Det hade varit för billigt.

Gårdagskvällen gick bra, för er som undrar. Inga oanständigheter från min sida, fair play hela vägen, haft lite problem med uppkopplingen nu på morgonen, men det verkar lösa sig.

Jag kan summera årets mässa innan jag lägger ner: den var som förra årets, fast annorlunda.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Jag får en känsla av att Thente får rätt mycket pisk både av jantelagare och folk som menar att han representerar DN och/eller Bonniers. Är det ingen som fjäskar för dig? Annars är fjäsket typ glidmedlet i kutluren.

gurli gam, 10:55, 25 september 2011. Anmäl

Va, fair play från Bonnier? Hah, den va bra :P Nej men över lag har det varit skoj läsning! Tack Jonas.

görra, 10:48, 25 september 2011. Anmäl

Äntligen någon som stavar ska som det skall. Det där var så bra att gamle OA får lust att demaskera sig. Nejmen så bra att det var fair play hela vägen. Det är ju rart.

OA, 12:44, 24 september 2011. Anmäl

På förekommen anledning, heeeere’s Jack..

 

I was as virtuously given as a gentleman need to be;
virtuous enough;
swore little; diced not above seven times a week;
went to a bawdy-house once in a quarter – of an hour;
paid money that I borrowed, three of four times;
lived well and in good compass: and now I live out of all order, out of all compass.

Company, villanous company, hath been the spoil of me.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Laga förfall

Nu orkar jag inte gå ner till hallarna mer. Slut för idag. Jag har försökt ett par gånger, men benen lyder inte och vänsterhanden försökte strypa mig – jag kallar den Orlac – medan högerhanden bröt av rumsnyckeln i låset.

Förmodligen skall jag försöka ta mig samman och gå ut en sväng i kväll. Jag vet att det förväntas av mig, men jag vill understryka att jag inte representerar vare sig Kulturredaktionen, Dagens Nyheter, Bonnier AB eller någon därtill knuten organisation, utan bara mig själv.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Själv är jag full som fan...

... (Webbsida), 02:44, 24 september 2011. Anmäl

Nedbäddad i det muntliga

Rum för poesi är en institution som alltid är värd att besöka. Ett par gånger om året behöver i alla fall en folkskygg individ som jag påminnas om att uppläst poesi har en vanvettig kraft, om den uppläses väl.

Det var Malte Persson, Maryja Martysevitj (Vitryssland) samt kombon Linn Hansén och Lina Ekdahl.
Jag skall inte försöka beskriva det, men bra var det.

Förlaget Rámus håller i Rum för poesi i år, och just ovanstående programpunkt arrangerades av den ursprungligen tyska sajten Lyrikline. Bokmärka den, I lyricister.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0