Ytterligare välvilliga argument mot poplitcrit

På tal om den så kallade populärlitteraturen.
För ett antal år sedan närläste jag tre förstasidor i tre romaner av Camilla Läckberg, men publicerade fynden under en eller annan pseudonym som måhända försvann i den allmänna webblanseringsyran.

Jag tror att studien är giltig än i dag, bland annat som svar på frågan om huruvida sk populärlitteratur skiljer sig från bra litteratur.

Tre förstasidor lästes alltså av en kritikerpanel bestående av mig själv. Panelen fann:

Debutromanen Isprinsessan. Dess kursiva parti på förstasidan inleds med meningen: ”Huset var ödsligt och tomt”. I tredje meningen får vi reda på att huset ingalunda är tomt, utan innehåller ett badkar. I fjärde meningen tillkommer en ”hon”, som ligger i detta badkar. I den femte tillkommer en högst levande ”han”, vilket ger vid handen att den objektiva beskrivningen av huset som ”ödsligt och tomt” är en illa genomtänkt kliché som hade kunnat passera´om omdömet givits av en berättare som saknade kännedom om de verkliga förhållandena. Så är det emellertid icke: berättaren som beskriver huset som ödsligt och tomt är av den typ som vi litteraturforskare brukar kalla ”allvetande” och som här slinter rejält.

Romanen Predikanten och dess första sida. Redan andra stycket bjuder på ett upprörande syftningsfel då en bergsklyfta med namnet Kungsklyftan beskrives:
”Namnet hade den fått när Oscar II besökte Fjällbacka i slutet av 1800-talet, men det var inget han visste, eller brydde sig om, när han sakta smög sig in i skuggorna, med träsvärdet redo för anfall.”
Här smyger alltså grammatiskt sett Oscar II omkring med ett träsvärd, i ett syftningsfel som på många sätt erinrar om det klassiska skolexemplet på syftningsfel, nämligen: ”Galen och omgiven av dåliga rådgivare kan jag inte annat än beklaga Erik XIV” – ett exempel som brukar hänföras till en gymnasieuppsats.

Förstasidan i Tyskungen är nog den allra värsta av de tre. Här vill författaren frammana en gotisk atmosfär i och med det lik som presenteras sittande i en stol. För att skapa stämning har Läckberg här koncentrerat sig på de flugor som naturligen nog intresserar sig för kadavret. Problemet är bara att Läckbergs kunskaper om flugor gör detta inledande parti till en oavsiktlig komedi.
Andra stycket: ”Flugorna for i stora sjok runt den orörliga figuren. Landade ibland. Käkarna rörde sig.”
Käkarna?
Första sidans fjärde stycke bekräftar denna biologiska märklighet: ”Några av flugorna försökte ta sig ut. De var mätta. Nöjda. Äggen var lagda. Deras käkar hade arbetat hårt och fyllt deras inre, stillat hungern.”
Med all respekt för att en författare genom morbida bilder har ambitionen att förstärka den särskilda stämning som en specifik genre kräver, kan vi ändå inte undgå konstatera att just dessa bilder innebär ett hastigt genrebyte från den naturalistiska deckaren till den surrealistiska dikten.
Flugor har ju naturligtvis inga käkar och tuggar inte sin föda. Flugor kräks upp någon sorts magsyra och smälter således födan innan de suger upp den.

Man kan möjligen föreställa sig hur flugorna ljudligt smaskar, sväljer och rapar medan de gränslar den döde i Läckbergs roman, men då har man sedan länge lämnat den suggestion man förväntar sig av en realistisk deckare.

Sammantaget tror jag dessa exempel är tillräckliga för att avvisa tanken på regelmässiga recensioner av sk populärlitteratur på kultursidorna. Det skulle bara bli ett evigt gnällande och kriarättande av alltihop, ty det är en kritikers uppgift att notera uselt hantverk. Jag tror vi gör bäst i att bespara läsarna, författarna och kritikerna detta och nöja oss med insikten att Läckbergs läsare med största sannolikhet skiter i om flugor är realistiska eller ej. Hennes trogna  läsare är - vågar jag påstå – charterturister i litteraturens landskap, inte urinvånare som ni och jag, och bara drinkarna är billiga och solen skiner så är det fan okej.

M83 – Graveyard girl