Ytterligare välvilliga argument mot poplitcrit

På tal om den så kallade populärlitteraturen.
För ett antal år sedan närläste jag tre förstasidor i tre romaner av Camilla Läckberg, men publicerade fynden under en eller annan pseudonym som måhända försvann i den allmänna webblanseringsyran.

Jag tror att studien är giltig än i dag, bland annat som svar på frågan om huruvida sk populärlitteratur skiljer sig från bra litteratur.

Annons:

Tre förstasidor lästes alltså av en kritikerpanel bestående av mig själv. Panelen fann:

Debutromanen Isprinsessan. Dess kursiva parti på förstasidan inleds med meningen: ”Huset var ödsligt och tomt”. I tredje meningen får vi reda på att huset ingalunda är tomt, utan innehåller ett badkar. I fjärde meningen tillkommer en ”hon”, som ligger i detta badkar. I den femte tillkommer en högst levande ”han”, vilket ger vid handen att den objektiva beskrivningen av huset som ”ödsligt och tomt” är en illa genomtänkt kliché som hade kunnat passera´om omdömet givits av en berättare som saknade kännedom om de verkliga förhållandena. Så är det emellertid icke: berättaren som beskriver huset som ödsligt och tomt är av den typ som vi litteraturforskare brukar kalla ”allvetande” och som här slinter rejält.

Romanen Predikanten och dess första sida. Redan andra stycket bjuder på ett upprörande syftningsfel då en bergsklyfta med namnet Kungsklyftan beskrives:
”Namnet hade den fått när Oscar II besökte Fjällbacka i slutet av 1800-talet, men det var inget han visste, eller brydde sig om, när han sakta smög sig in i skuggorna, med träsvärdet redo för anfall.”
Här smyger alltså grammatiskt sett Oscar II omkring med ett träsvärd, i ett syftningsfel som på många sätt erinrar om det klassiska skolexemplet på syftningsfel, nämligen: ”Galen och omgiven av dåliga rådgivare kan jag inte annat än beklaga Erik XIV” – ett exempel som brukar hänföras till en gymnasieuppsats.

Förstasidan i Tyskungen är nog den allra värsta av de tre. Här vill författaren frammana en gotisk atmosfär i och med det lik som presenteras sittande i en stol. För att skapa stämning har Läckberg här koncentrerat sig på de flugor som naturligen nog intresserar sig för kadavret. Problemet är bara att Läckbergs kunskaper om flugor gör detta inledande parti till en oavsiktlig komedi.
Andra stycket: ”Flugorna for i stora sjok runt den orörliga figuren. Landade ibland. Käkarna rörde sig.”
Käkarna?
Första sidans fjärde stycke bekräftar denna biologiska märklighet: ”Några av flugorna försökte ta sig ut. De var mätta. Nöjda. Äggen var lagda. Deras käkar hade arbetat hårt och fyllt deras inre, stillat hungern.”
Med all respekt för att en författare genom morbida bilder har ambitionen att förstärka den särskilda stämning som en specifik genre kräver, kan vi ändå inte undgå konstatera att just dessa bilder innebär ett hastigt genrebyte från den naturalistiska deckaren till den surrealistiska dikten.
Flugor har ju naturligtvis inga käkar och tuggar inte sin föda. Flugor kräks upp någon sorts magsyra och smälter således födan innan de suger upp den.

Man kan möjligen föreställa sig hur flugorna ljudligt smaskar, sväljer och rapar medan de gränslar den döde i Läckbergs roman, men då har man sedan länge lämnat den suggestion man förväntar sig av en realistisk deckare.

Sammantaget tror jag dessa exempel är tillräckliga för att avvisa tanken på regelmässiga recensioner av sk populärlitteratur på kultursidorna. Det skulle bara bli ett evigt gnällande och kriarättande av alltihop, ty det är en kritikers uppgift att notera uselt hantverk. Jag tror vi gör bäst i att bespara läsarna, författarna och kritikerna detta och nöja oss med insikten att Läckbergs läsare med största sannolikhet skiter i om flugor är realistiska eller ej. Hennes trogna  läsare är – vågar jag påstå – charterturister i litteraturens landskap, inte urinvånare som ni och jag, och bara drinkarna är billiga och solen skiner så är det fan okej.

M83 – Graveyard girl

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (43)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 43

[...] Jonas Thente, alldeles för sällan på nyhetssidorna. Avslöjare av privatskolor och lysande bloggare i DN Kultur. [...]

Skuld och plikt… « PeoWagstrom's Weblog (Webbsida), 00:27, 1 oktober 2011. Anmäl

Läser (lyssnar) just nu på Änglamakerskan, men vet inte om jag orkar med hela boken. Trist, spretigt och en massa personer att hålla reda på. Känns som om storyn inte räcker till för en hel bok, därför en massa olika människor i historien. Varken huvudpersonerna eller storyn fångar mig. Allt känns bara mekaniskt för att ö h t få ihop en bok!

Anna, 16:14, 25 september 2011. Anmäl

[...] annat är hårt mallad populärlitteratur och en stunds underhållning. Därför roas jag också av Thentes närläsning av tre förstasidor i tre romaner av deckardrottningen Camilla Läckberg. För vad är det [...]

Camilla Läckberg lika bra som en Harlequin författare « GoodBadGirl (Webbsida), 11:15, 23 september 2011. Anmäl

S: vet inte om jag är upprörd. Jo, lite. Jag blir till exempel förbannad när lite lättsam underhållning tränger ut bra böcker. Böcker blir inte automatiskt bättre bara för att det mest är kvinnor som läser dem, liksom. Och jag blir upprörd när en författare skriver mekaniskt. Eller kryddar en bok med ett Stoltenbergcitat. Nej jag tror inte Läckberg är ond spekulativ och cynisk. Bara lite ytlig. Men visst, smaken är olika.

gurli, 14:16, 22 september 2011. Anmäl

Jag fattar inte riktigt hur alla kan vara så upprörda. Precis som med film så läser man väl av olika syften. Ibland vill man läsa eller se nåt djupare och svårare, som verklgien kan beröra och väcka tankar, ibland vill man ha lite lättsam underhållning för stunden. Och i det senare fallet tycker jag böcker som Läckbergs är utmärkta. Visst, hon har inte det bästa språket, men hon kan konstruera en historia som fascinerar. Det är väl inget att se ner på, att någon tycker det. Och bara för att klargöra så har jag läst litteraturvetenskap på universtietsnivå, och är inte en litterär charterturist. Jag råkar bara behöva omväxling, och ibland avslappning, och då ofta i bokform istället för en lättsam film.

S (Webbsida), 10:15, 22 september 2011. Anmäl

Ack, så lysande beskrivet av Jonas Thente! Läste hennes första bok och blev avskräckt av den usla språkbehandlingen. Nu har jag hört att CL har en mycket duktig översättare till franska, som tar bort de värsta horrörerna.

Kerstin Sedvallson, 20:40, 19 september 2011. Anmäl

Håkan S: Gröna lyktorna??? Jag lånar min signatur av satirtecknaren Oskar Andersson (OA). Populärkultur, javisst. För övrigt var min kommentar till Cain avsedd som mild ironi.

OA, 19:02, 19 september 2011. Anmäl

RE: OA - Har man tagit sitt namn från Gröna Lyktornas högkvarter kanske man inte skall klaga på andras missbruk av amerikansk populärkultur, eller hur var det nu?

Håkan S, 18:02, 19 september 2011. Anmäl

Underbar text! Jag fattar inte heller varför folk läser Läckberg. Bloggade om detta nu idag: http://minamellanrum.blogspot.com/2011/09/lackberg-vad-ar-det-med-denna-lackberg.html

Annika Theodorsson (Webbsida), 15:52, 19 september 2011. Anmäl

Är inte signaturen Cain ett exempel på hur lågt svensk bildning har sjunkit, eller hur man ska uttrycka det? (Om nu inte Kain stavas med C i den nya bibelöversättningen) Ungdomar idag lär på sin höjd känna lite kulturarv via amerikansk populärkultur. Samson och Delilah, Cain... Det är ju för jäkligt...

OA, 09:26, 19 september 2011. Anmäl