Arbetslinjen betraktad snett underifrån

Senaste 72 timmarna har jag suttit begravd i Tintins äventyr och till slut hittat en vinkel som i alla fall är mindre exploaterad än alla andra möjliga vinklar. Jag har räknat amerikaner, men mer får jag inte lov att säga eftersom resultatet av dessa mina mödor publiceras först på söndag.
På kuppen har jag kommit att inse gruvligheten i min situation.
Det känns som om min lott har blivit att alltmer skriva om genre- och populärkultur medan de vuxna kritikerna skriver om de mer posha kulturella produkterna. Fina romaner, diktböcker, konstfilm, filmkonst, globaliseringen, genderproblematiken osv.

Jag börjar fatta grejen nu. Om man recenserar en halvtråkig men officiellt erkänd författare, konstnär, filmare eller what have you kan man utan vidare komma undan med formuleringar som ”ett starkt verk som påminner oss om det mänskliga som fortfarande bor djupt inne i varje människa” eller ”en roande och oroande roman som omkopplar det moderna samhällets relän och får oss att undra vem som står för den ursprungliga installationen” eller ”en erinran om de sköra membran som skiljer oss åt och de hjärtklaffar som pumpar oss samman”.

Kanske inte det sista exemplet.

Men jag kan sånt, jag också. Det är bara det att jag blir sittande med de betydligt svårare populärkulturella verken eftersom få andra kan dem, och då får man obevekligen ett helvete från mängder av läsare som kan dem lika bra eller bättre.

”Man kunde verkligen vänta sig av en tidning som DN att dess skribenter vore kompetenta nog att känna till att det första Zeldaspelet inte alls kom ut 1986, utan redan 1934, som ett arkadspel i foajen till den där bingohallen som låg utanför centralstationen i Shibuya. Fy skäms DN!”

”Det är ju typiskt att DN skriver om den internationellt uppmärksammade Andrzej Zapkowski, men konstant bojkottar författare som Frzcsjtoj Skrighsrngmowqjovitj och Mironitjev Mironitjevovitj, som ju är betydligt mer inflytelserika på sitt område. Fy skäms DN!”

För tillfället kan jag inte sova, eftersom jag är osäker på huruvida jag på svenska kallade Robert E Howards förhistoriska karta för Hyperborea eller Hyboria. Oavsett vilket, eller om det är något tredje, så vet jag att det kommer att straffa sig att ens nämna det.

Jag lutar alltmer åt att ta den enkla vägen och recensera mer av Kerstin Ekman, P O Enquist och den utmärkte poeten tillika Nobelpriskandidaten Olegovitj Fjordotjenkonjevskij-Prospektovitj.
Han är roande och oroande.

Adept – At Least Give Me My Dreams Back, You Negligent Whore!