Räven tröskar över isen

Den nya boksäsongen bet mig i strupen redan innan den gamla riktigt tagit slut. Tre nya böcker kom med posten och jag blev genuint intresserad av en titel från Natur & Kultur jag nu missminner mig av en författare vars namn jag glömt för att det var kyrilliskt typ, men det är frågan om hybridiserade litterära essäer/resereportage om en handfull östeuropeiska författare som det tar emot att tugga sig igenom.

Jag återkommer med närmare uppgifter.

Annons:

Och så var det en ny diktbok av Johan Jönsson. Den här gången är den på en miljard sidor. Jo, faktiskt. En miljard fucking sidor! Om man ställer den på högkant blir den alltså Sveriges högsta byggnad!!!

!!!

Nu känner jag att jag överdriver litet, men jag häpnar ändå inför faktum att Jönsson får lov att ge ut sådana här biblar på Albert Bonniers förlag. Vilken info sitter han egentligen inne med om vilka i Bonniers styrelse?

Den tredje är en samling av Sara Stridsbergs dramatik. Femisplatter och rape&revenge då. Jag väntar ivrigt på romanerna om Myra Hindley, Erzsébet Báthory, Brenda Ann Spencer och Kristi brud. Eller kanske rentav något som överraskar.

Lonelady – Immaterial

Missing in Action

Det kom ett mail alldeles nyss som meddelade att Johan Dahlbäck är död. Den förvirrande overkligheten vid detta besked. Han var en av alltför få goda vänner och en högt värderad kollega dessutom – en taggig person som kunde gå från helig vrede till avväpnande självinsikt på tre sekunder och bryta samman och gråta inför Paul Celan och John Coltrane. Som litteraturkritiker (senaste decennierna på Göteborgs-Posten) var han utan tvekan Sveriges känsligaste och mest lyhörda: ofta höll hans recensioner betydligt högre litterär kvalitet än de verk han recenserade.
Litteraturen kommer att sakna honom, och jag.

Über aller dieser deiner
Trauer: kein
zweiter Himme
l

John Coltrane – Time after time

Anteckningar upphittade vid basläger 2

Det har ju med åldern att göra också, förstås.
Åldrandet och döden inleds i samma stund som man första gången undrar om man verkligen kommer hinna med att läsa Herman Brochs Vergilii död innan man själv dör.
Och då menar jag inte ett sånt där pueril-blaserat höh höhande om livet som man kan tramsa omkring med så länge man är under 35.
Jag syftar på det där ögonblicket när man faktiskt inser att sannolikheten är stor att man verkligen, på allvar, seriöst, förmodligen kommer att avsluta sitt liv utan att ha läst den.
Vergilii död kommer att vara en av de saker man gick omkring och inbillade sig att man skulle hinna med i livet. Som en soluppgång över Atlasbergen, en vit linnekostym, att rädda någon från att drunkna, öringsfiske, barnbarnsbarn, förmågan att gråta när man lyssnar på opera, att bli förväxlad med någon man gärna skulle bli förväxlad med, sm-sex, en shintoistisk begravning, att röka opium i en autentisk opiumhåla, att be någon om förlåtelse för något man gjorde för så länge sedan, yage, att få ett meddelande via brevduva, att hitta hem.
Jag syftar på alla de möjligheter som fräser till allteftersom tiden blöter fingrarna och kniper tag om den flämtande låga som är ett jag.
Man är en bräkande del av en fårflock innan man har hört det ljudet.
Man vet ingenting viktigt förrän man har hört det.
Och möjligen är det så att det inte är döden som börjar där, utan livet.
Pschhhh … så låter det att födas till människa.

Audiovisuellt medium

Och jag förutsätts vilja intressera mig för romaner författade av 20-åringar som beskriver hur komplicerat livet blir när ett sambopar i en svensk huvudstad beslutar sig för att renovera bostadsrätten men har olika visioner av hur detta skall ske. Och vart skall hans skivsamling ta vägen? Och måste hennes väninnor ha tjejträff just i deras lägenhet varje gång?  För att inte tala om det faktum att bägge arbetar som webdesigners men på konkurrerande byråer där hon är mer framgångsrik än han och han smyger med den inkorrekta åsikten att det är för att hon är tjej och berömkvoterad, medan hon smyger med den påhejade uppfattningen att han kanske är en loser, till skillnad från hennes creative director Charles som dessutom supporterar henne professionellt.

Det går inte längre.
Min entusiasm ligger på en minusnivå, och faller.
Det postindustriella livet vid historiens slut är så träsklikt tråkigt och bergrumsbegränsat att det räcker med kanske tjugofem romaner för att tömma ut temat. Och de tjugofem romanerna har förmodligen redan skrivits. Skulle det återstå ett par så har i alla fall jag svårt att se hur jakten på dessa skulle kunna legitimera utgivningen av tiotusen skvalromaner.
Hade vi inte i Sverige varit så av födsel och omördad vana benägna att estetiskt sanktionera 1800-talets mimetiska tradition till förfång för i princip alla andra traditioner, tidigare eller senare, så hade läget varit intressantare.
Men nu är det som det är, och även jag har ägnat stor möda åt att berömma skönlitterära verk för att de handlar om något jag omedelbart känner igen.
Strålande! har jag utropat om en diktsamling om en frånskild cancerdrabbad mejeriarbeterska i Medelpad.
Strålande!: här har vi en poet som inkännande ger röst åt frånskilda mejerister i Medelpad med cancer (samtliga litterära exempel i denna blogguppdatering är fiktiva men, erfar DN,  representativa).

Som ung och nervös kritiker följde jag förstås de äldre i flocken och anslöt mig till en estetik som tycktes se den svenska litteraturen som en pågående inventering av Det verkliga: romantraditionen som ett big fucking Skansen där temaparken bara blivit större sedan nya familjekonstallationer, mångfasetterade invandrare, hbt-personer och hundratals nya subkulturer inlemmats i det stora projektet.
Med tanke på att jag skriver det här i december så kan man kanske hellre än Skansen associera den svenska litteraturen till en adventskalender inköpt på Statoil vid femtiden efter mörkrets inbrott en dag i slutet av november:

Bakom lucka 1 döljer sig … EN CHOKLADBIT! Ser ut som en ekorre. Kul. Lucka 2 härbärgerar: EN CHOKLADBIT! Kan nog vara en tomte, fast skägget har smulats sönder en aning. Lucka 3? EN CHOKLADBIT!! Det är ingen ekorre igen, idiot, det är ju en julbock. Spända av förväntan öppnar vi lucka 4 och … EN CHOKLADBIT!! Den här gången i form av en frånskild, cancersjuk mejerist från Medelpad, inslagen i guldpapper.
”Made in China” läser vi på kalenderns baksida, men ändå: Mejeristen!!
Gotta catch ‘em all.

Primus – Nature Boy

Efter att ha läst sjöjungfrurs noter

Beklagar bristen på uppdateringar etc etc men som farbror Bill säger: The Man is Always Late och dessutom upplever jag som bekant mina förpliktelser i härrörande kontext som minst sagt ringa eftersom ni inte betalar för er. Sedan jag senast lyckades uppdatera så har jag genomlidit en estetisk och därmed yrkesmässig kris. Det händer alla riktiga kritiker då och då – att man yrvaket ruskar av sig den kulturkonsensuella sömnen och utropar: Herregud! Har jag verkligen tagit detta på allvar?? Hur lågt har jag inte låtit mig sjunka för att förmå möta dessa mediokra litterära produkter som lika gärna, eller rentav bättre, kunde ha skrivits av reklambyråer och konsultfirmor om man bara hade riktat deras uppmärksamhet och hostat upp stålarna. Kom det inte en sådan roman, eller diktsamling, för ett par år sedan eller har jag bara drömt det? Som nämnde farbror Bill konstaterade så konstaterade Brion Gysin flera gånger att bildkonstvärlden ligger långt före litteraturen. Eller låg, innan de bägge konstarternas avantgarden förenades. Dan Wolgers lät en reklamfirma göra en av sina utställningar, har jag i alla fall för mig, och i det sammanhanget vill jag också deklarera att jag på den här bloggen avser att sluta kontrollera fakta. Kontrollera själva om ni måste – jag själv är in the flow och kan inte slösa min värdefulla tid på slikt. Jag kan skriva en irr-samtidsbok på en månad om jag får en miljon i förskott, som betalas tillbaka om den inte nomineras till Augustpriset. Ja, alltså: så tänkte jag i går. Men nu är jag lugn igen. Tillbaka i fållan, bräkande om angelägna, drabbande, viktiga, skakande, angelägna (vänta… har jag sagt angelägna?), insiktsfulla, drabbande, angelägna, gripande, omskakande, inkännande, djuplodande och angelägna romaner, noveller och diktsamlingar som man fullständigt glömt bort tre sekunder efter det att man signerat recensionen. Många år som läsare har gjort mig hårdhudad, jag vet, men det innebär inte att längtan efter och behovet av något som verkligen känns har försvunnit. Och en Läsare – tror jag – skiljer sig från de flesta andra konsumenter i det att något som verkligen känns inte är liktydigt med högre, tydligare, brutalare, mer akut, mer samtida, sexigare, effektfullare, färggladare, större, skandalösare, glättigare … Utan tvärtom mer lågmält, långsamt, eftertänksamt och allmängiltigt för alla tider och platser.

I shall wear my trousers rolled …

I alla fall så tror jag att jag har kommit igenom ytterligare en besvärande estetisk kris nu. Jag är redo att hoppa in i Små Grodorna utan att känna mig pinsam.
Inför andra i alla fall.

The Dream Syndicate – When The Curtain Falls