Utkast till en ornitologisk traktat

En tids sjukdom har hindrat mig från att hålla löftet till mig själv om att åtminstone dagligen uppdatera denna blogg. Samma sjukdom har också fuckat upp min dygnsrytm och jag är alldeles för urblåst av mina umbäranden för att orka läsa, så jag får skriva istället.
Ungefär som vilken samtida författare som helst, med andra ord.

Synd, för jag snubblade över en hög böcker från förra säsongen som jag av hundra-och-en anledningar inte hunnit studera. Jag försökte vara halvlitterär och titta igenom boxen med Fassbinders tv-epos Berlin Alexander Platz, efter Döblins roman ju, men jag har egentligen aldrig mått bra av Fassbinders halvstiliseringar – hellre Herzogs affekterade och uppriktigt förryckta helstiliseringar – utan tycker att han, Fassbinder alltså, hade ovanligt litet att säga trots att han var tysk. Ett mysterium i sig, det där.

Jag tittade på Barton Fink istället. Underbar. Och Dave McKeans Mirrormask. Extatisk.

Erkänn att ni älskar namedropping, ju mer obskyr desto bättre. Det är det gamla krönikörtricket: droppa Brion Gysin, Eurudice, Boyd Rice och Claude Royet-Journoud och alienera 99 procent av läsarna men kittla den viktiga procenten under hakan. Bättre än att harangera Britney Houston och gå under i kvicksanden.

Och det är lönehelg.
Hör jag.

Den första vågen av mänskligt förfall har kommit och gått utanför mina fönster.
Unga män har en del gemensamt med fiskmåsar, även om de senare gör större nytta och har en mer utvecklad kultur.  Jag tänker inte i första hand på det att bägge arterna skitar ner överallt, utan på mer självdestruktiva men måhända evolutionistiskt begripliga beteenden.

Det är ju så med fiskmåsar, att naturen tvingar dem att väsnas när de hittar mat. Helt begripligt, eftersom det innebär att de ditlockade artfränderna också får en möjlighet att smörja kråset och intet går till spillo.
Men man kan ändå föreställa sig den ångest en fiskmås känner då den hittat ett ofantligt lager sill helt för sig själv, men till sin fasa upptäcker hur naturnödvändigheten bryter upp näbben och frambringar det djävulska skri som innebär att en rasande och hungrig flock fem sekunder senare kommer att skingra sillskatten för vindarna.

Här skulle man kunna skjuta in något om finansvärlden och marknadens mekanismer, but that is beneath us.

Analogin gällde unga män, och de har ett liknande dilemma. De kan inte heller hålla käften. Så snart de är så pass packade att de utgör en fara för såväl sig själva som andra, börjar de vråla och framstöta gutturala läten som gör att även svenska poliser lätt kan få korn på dem. Om de rör sig i par, börjar de lika ofelbart som högljutt bråka med varandra (NEJ det var DU som SAAA/Fan har JAG sagt??/SOM sa att visklle/Det var ju DUU som vill/att vi skulle dra vidar/ville/VA??/DvjuDUUU som … va?) – vilket i och för sig snarare bör leda de ornitologiska analogierna till tuppar – även om de precis står i begrepp att stjäla eller slå sönder något.

Nu inväntar jag denna andra våg, när de unga männen vid fyratiden kommer hem från krogen och riktar sin sexuella frustration mot allmän egendom.
Var köper man landminor?
Kan inte Bofors uppgradera sitt populära granatgevär Carl Gustaf för urban warfare och kalla det för Estelle?

Hunters & Collectors – Run Run Run

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Granatgeväret Estelle vore en lysande idé tycker jag =) DÅ skulle det tamejtusingen bli lite ordning på våra nattliga gator -- äntligen!

torparn, 21:20, 5 mars 2012. Anmäl

Helena: Det beror på vem som frågar, och när.

Jonas Thente, 22:20, 3 mars 2012. Anmäl

Hank: Nä. Alla bildade mänschor associerar "fishmonger" till Hamlets dialog med Polonius. Jag har lidit med fiskmåsarna på ett mer betingat sätt.

Jonas Thente, 22:19, 3 mars 2012. Anmäl

Jag vill tro att det var Barton Finks förkärlek för fiskmånglare och unga proletärer som fick in dig på den där liknelsen med fiskmåsarna.

Hank, 10:28, 28 februari 2012. Anmäl

Sjukdomen verkar ha gjort dig gott! Mycket underhållande. Är du gift?

Helena T, 12:51, 26 februari 2012. Anmäl

Ännu ett brev på posten

Hon sände prompt ett svar som tydde på att mitt svar på hennes fråga hade mottagits och godkänts av den personliga granskningsnämnden.

Under rubriken ”Tack för svar” meddelar hon:

Hej Jonas,

Som tur är har jag annat att göra än att tillbringa livet i digitala världar

.

Och inte har jag att tänkt mig att lära språket heller, svenska är ett mycket bra språk.

Vad jag absolut inte svarade på detta var följande:

Hej igen.

Jag hade faktiskt lite på känn att tant inte var genuint intresserad av att skapa en toon på ett mmorpg, även om exempelvis en Sith Inquisitor i Star Wars: The Old Republic av allt att döma hade suttit som en smäck.
Naturligtvis var det inte fråga om något annat än att göra livet lite surt för någon utifrån grumligt formulerade principer – because you can. Är det inte så, tant? Som när ni knäpper iväg er matanzas så den hamnar på trottoaren, just där gatsoparen precis har gått fram, för ni tycker verkligen inte att ni skall behöva gå till en askkopp. Det är kanske rentav så att ni inte röker, men tänder den där cigarren ändå, för principens skull.
Och jag är medveten om att jag har gjort er besviken genom att knyta näven i fickan och svara hövligt på ert mail, men jag har en viss vana vid sådana som tant, och vet att ett ärligt svar hade renderat en reprimand från tidningsledningen eftersom ni varit DN-prenumerant sedan åtminstone den tid då Tingsten och Lagercrantz fortfarande sprang omkring i kortbyxor på Karlaplan och tände eld på pigor, kammarjungfrur och droskförare. Because they could.

Ledsen att behöva ha gjort er besviken.

Hövliga hälsningar Jonas

Å andra sidan kan det vara någon som trollar här.
Det känns lite för bra.
Första meningens spydighet, språkfelet i andra meningen…
Hmmm…
I så fall gick jag på den.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

NOW you´re talking!

Jenny Bolander, 16:43, 22 februari 2012. Anmäl

Som ett brev på posten

Ja, och så kom det här mailet redan vid 8-tiden i morse:

Hej Jonas,
Kan jag få en svenk översättning av
”Mmprog? Ja, det är alltså den obekväma akronym som
utläses massive multiplayer online role playing game”
H. / [namnet undanhållet]
P.S .Tycker inte man ska behöva ta fram ordböcker för att läsa en svensk
dagstidning. DS

.

.

Vad jag gör i såna här fall är att jag knyter näven i fickan och tänker att det där med höjd pensionsålder kanske inte är så dumt, i somliga fall.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

"Jag kan inte googla"-argumentet blev nog ogiltigt i samma stund som hon skrev ihop ett mail om saken

Anonym, 00:01, 29 februari 2012. Anmäl

Börre: Jag brukar översätta "massive" med omfattande.

Jonas Thente, 00:18, 26 februari 2012. Anmäl

OK jag spelar inte dataspel men gissar att det handlar om ett rollspel online med många deltagare. "Massive" skulle antingen kunna vara en förstärkning av multiplayer, en jädra massa rollspelare alltså, eller att spelet är massivt på något vis, rejält eller med många möjligheter. Bara en gissning alltså.

Börre, 22:16, 21 februari 2012. Anmäl

Fnissade först. Men noterade snart hur fullständigt självklart det är för mig att alla människor förstår engelska.

Jenny Bolander, 17:22, 21 februari 2012. Anmäl

Vad säger man... En del människor läser tidningen för att lära sig något nytt varje dag. Andra inte.

olle, 08:33, 21 februari 2012. Anmäl

Mot den mänskliga dumheten kämpar (visste redan de gamla grekerna) till och med gudarna förgäves. Alltså: bättre anpassa sig.

Sven, 05:22, 21 februari 2012. Anmäl

Haha! Hihi!

Helena T, 20:49, 20 februari 2012. Anmäl

Filmstjärnorna kvittar lika

Efter att ha skeppat iväg krönikan imorse tittade jag på en film. Visst. En film. Det är rätt sällan jag gör det, oftast sätter jag på något stämningsskapande att ha i bakgrunden. Helst något vansinnigt arty eller outgrundligt ytligt från femtiotalet.

Idag blev det en film av Martin Scorsese som heter The Departed. Jag upplevde den som ganska komplicerad för att vara Scorsese, tills jag efter fyrtio minuter upptäckte att det berodde på att jag inte kan skilja Matt Damon och Leonardo DiCaprio åt.  Jag trodde att det var samma person, som levde separata liv i två skilda dimensioner.
Det är det där med amerikanska mansideal – de där snubbarna som liknar vandrande käkpartier.

Jag vet inte om filmen blev bättre av att sanningen uppenbarades för mig, men Jack Nicholson spelade sig och det är sällan fel.

Här följer krönikan jag skrev. Notera hur en omstuvning ställer till det redan i tredje meningen. Jag kan bara hoppas att redaktörerna märkt det. Ursprunglig mening skall lyda: ”Fast de flesta är väl ordentligt bevandrade nuförtiden …”

——————————–

Den amerikanske författaren Neal Stephensons senaste roman heter Reamde. Märklig titel för den obevandrade i datorkulturen. Fast det är de flesta nuförtiden, så associationen till de dokument som bifogas manualer och program är uppenbar. De kallas förvisso ”readme”, så något märkligt är det ändå med Stephensons titel. Ögat känner igen ordet, men erfarenheten viskar att något är skevt.

Precis som den värld – eller de världar – romanen skildrar.

Romanens reamde är ett virus, tillverkat av ett gäng unga kineser och släppt i ett populärt mmorpg.

Mmorpg?  Ja, det är alltså den obekväma akronym som utläses massive multiplayer online role playing game. Alltså de kollektiva, digitala världar i vilka hundratals miljoner människor världen över tillbringar en god del av sina liv.

Det spel som Stephenson använder som delplan i sin intrig, finns inte på riktigt. Inte än. Det heter ”T’Rain” och skiljer sig från dagens mmorpg:s i det att den virtuella valutan är omedelbart växlingsbar mot dollarn.

I Reamde leder detta till rafflande förvecklingar, eftersom spelet bland annat används för att tvätta pengar och överföra information mellan diverse skumraskiga intressenter. Romanens kineser upptäcker ett sätt att via spelet låsa information på spelarens dator, och kräver pengar för att låsa upp den igen. Det är bara det att en av dessa låsta datorer innehåller dokument som en bindgalen rysk mafioso är mycket intresserad av.

Men nog om den intrigen. Läs själva. Det är en mycket bra roman, som Neal Stephensons romaner brukar vara.

Det extraordinära med romanens spel är att det löper linan ut vad gäller ekonomin. Att hantera ekonomin i ett spel är knappast mindre komplicerat än att vara finansminister i vilken nation som helst. En av tumreglerna har länge varit att inte blanda samman spelens virtuella ekonomi med verklighetens. Var och en med insikt i hur de här spelen fungerar förstår varför.

För att få tag på den där särdeles kraftfulla rustningen måste man ägna massor av timmar åt att tillsammans med andra spelare koordinera en attack mot det territorium vars innersta kärna hyser den djävulskt svårbekämpade fiende som besitter rustningen.

Antag att en fjunig men välbesutten spelare helt enkelt kunde köpa rustningen för reell hårdvaluta. Spelets handelsbalans hade dukat under och den virtuella  samhällsmoralen med den.

På senare år har det där emellertid luckrats upp en aning. Det gäller de mmorpg:s som i kampen för överlevnad har blivit gratis att spela. Gratis till viss del i alla fall: det finns i dessa spel möjlighet att köpa sig till extra intrig, förhöjd kapacitet och bättre utrustning för pengar som inte är intjänade i spelet, utan i verkligheten.

Detta är nu accepterat – i gratisspelen – och faktum är att hanteringen gör spelen föredömligt demokratiska. I allmänhet är det ju så att en ensamstående arbetslös snubbe i Hamburg har mycket tid att lägga på att optimera sin spelfigur, medan en trebarnsmor som jobbar på resebyrå i Umeå inte alls har samma möjligheter. Så den senare kan lägga några hundralappar på att i någon mån korrigera förutsättningarna.

Annat är det i de spel som bygger på prenumerationer – det vill säga en månadsavgift som brukar belöpa sig till drygt 100 SEK. Kalla det skatt. Här anser man att lika villkor bör gälla och ingen satans miljonär skall kunna köpa sig till det som vanliga spelare måste ägna blod, svett och tårar för att få tag på.

Jag tror att finansministrar borde spela mer.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-8 av 8

Secondlife är fortfarande världens mest kända Virtuella Värld, jag ser att dem flesta som har kommenterat har inte en susning om vad som händer på secondlife, vilket är lite tragiskt i sig. Det finns universitet, musiker, och mycket konst i Secondlife. Porr finns överallt (Internet) och är en avspegling av vårt IRL. Killar läs på innan ni börjar kritisera något ni inte har en susning om. Mvh

Morpheus (Webbsida), 15:26, 27 februari 2012. Anmäl

Anonym: Var inte det. Och jag har ingen annan biff med ateister än att de är ganska tråkiga.

Jonas Thente, 00:17, 26 februari 2012. Anmäl

Hej Jonas, En smrt game designer (som är duktig trots att han är en smutsig, förkastelig ateist) har utvecklat det här ämnet och några till här: http://odiousrepeater.wordpress.com/2012/02/19/why-cheating-matters/ Välskrivet, om du frågar mig.

Anonym, 23:34, 25 februari 2012. Anmäl

Ett annat exempel som jag kom att tänka på är ju den här stora Eve-heisten, där en kille helt enkelt startar upp en bank i Eve Online och börjar ta emot folks sparpengar, ger ut lite lån och så. Och sen en dag bara sticker han med stålarna (till nån annan galax i Eve antar jag), och köper spelets största skepp och åker runt och hånar folk. Mer supervillain än så kan det ju knappast finnas i ett mmorpg. Men det intressanta med det exemplet är kanske vad det säger om banker, och vår vilja att sätta våra resurser i andras händer.

Jay-D, 10:47, 21 februari 2012. Anmäl

Pontus & Jay: Jo, Second Life har gått från att bli ett meningslöst projekt som till och med Svenska staten lurades att skapa en virtuell turistbyrå i - till att bli ett ruinlandskap med enstaka grupper av sexchattare. För att det inte är ett spel. Entropia: njaaa... Stephensons T'Rain är hursomhelst ett klassiskt fantasy-mmorpg. Till en början i alla fall.

Jonas Thente, 19:37, 20 februari 2012. Anmäl

Så skönt att höra att jag inte är ensam om att blanda ihop Matt Damon och Leonardo DiCaprio! Redan när filmen kom visste jag att det skulle bli svårt för mig att se skillnad på dem. Sådana problem hade jag inte när jag såg originalfilmen. Det var lättare för mig att hålla isär de två okända asiatiska männen än Matt och Leo.

Jenny B (Webbsida), 16:16, 20 februari 2012. Anmäl

Ja, Second Life var ju på tapeten för ett tag sen, innan det urartade till en enda stor peniskastarvärld. Då tycker jag att det är mer intressant med Project Entropia, som jag i och för sig inte läst om något på ett tag, men som ju hade (kanske fortfarande har?) en fast växelkurs mot dollarn. Second Life led ju av en extrem inflation eftersom alla spelare helt enkelt fick en massa pengar när de började, men i Project Entropia (som för övrigt väl gjordes/görs av ett svenskt företag?) arbetade man aktivt på att hålla inflationen nere. Där sålde speltillverkarna även banklicenser till högstbjudande, minns jag. Borde verkligen googla det där och se hur det gick.

Jay-D, 11:14, 20 februari 2012. Anmäl

I spelet Second Life kan man växla de virtuella pengarna, Linden Dollars, mot vanliga amerikanska dollar. Eller till vilken annan valuta som helst. Spelet har funnits sedan 2003. Jag skulle gissa att författaren till boken har hämtat sin inspiration därifrån, även om det inte är ett mmorpg i vanlig bemärkelse (det går inte ut på att man ska döda ex .monster). http://en.wikipedia.org/wiki/Economy_of_Second_Life

Pontus, 09:46, 20 februari 2012. Anmäl

Vänta nu … var det lördagskvällen som svischade förbi?

Personligen har jag precis avslutat slakten av en fullt begriplig text om mmorpg:s och deras ekonomi till en mer kryptisk krönika om samma ämne som skall passa tidningens krönikeformat. Det hela är mycket problematiskt, och problemet är bara mitt. Det är ju självklart att en driven tidningsskribent skall klara av att anpassa en text till formatet. Jag tror mig driven. Men så är det det där med att vara så pass allmän att man utan att tveka kan knacka på varenda dörr.

Bara detta med mmorpg. Jag uppskattar antalet gånger jag har förklarat akronymen i pappers-DN till minst 20. Och ändå frågade en kollega härom dagen vad det där märkliga ordet betyder.

Hur många vägar måste en man promenera ner, innan man kan kalla honom en man? Som Bob Dylan frågade sig i en populär schlager. Mitt problem är att jag promenerar hej vilt i terrängen, men av sånt blir det inte särskilt bra tidningstexter.
Jag brukade säga att en krönika behöver tre ben att stå på – som en pall – och menade med det ungefär att det behövs en tes, en antites och en slutsats. Numera hinner man bara med tesen, för man måste förklara så jävla mycket.

Ellerja: jag skriver om ovanstående så att fler begriper:

Jag har precis avslutat arbetet med att redigera – det vill säga granska och förkorta – en text jag skrivit till den tidning jag skriver i, som heter Dagens Nyheter. Texten handlar om en företeelse som brukar förkortas mmorpg och som utläses massive multiplayer online role playing game. Det är en genre inom datorspelen, som är spel man spelar med hjälp av datorer men som också kan spelas på tv-skärmen om man kopplar separat sålda maskiner till sin tv.

Nej, jag orkar faktiskt inte.
Fan också, det hade blivit så kul. Och pedagogiskt.

Sage Francis – Lie Detector Test

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Alla konferenser måste dö

Jörgen Gassilewskis nya diktbok är ett formmässigt abjekt, men ett vackert sådant, som abjekt kusligt nog ofta är.

Det är en ringpärm, A4 med omslag av transparent plast och alltihop stinker konferenskompendium, eftermiddagsleda, automatkaffe och grupparbeten med återsamling klockan 14:15.

Inuti är det emellertid rymd, ljus och hoppsan. Och något som kallas platonska kroppar, som är illusoriskt tredimensionella figurer, klot, pyramider, klossar av språk som dyker upp på sidorna som en sorts konkretisering av språkets materialitet. Dikten lik många andra för tillfället: en skenbart osorterad medvetandeström med vaga idéer åtföljda av reservationer och reservationer till reservationerna.

Ett citat: ”Känslor är en soldatvisa”

Han är skärpt den här.

Mint Julep – Cherry Radio

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Håkan: Abjekt är ett begrepp från psykoanalytisk och konsthistorisk överkurs. Betyder ungeför något skrämmande annorlunda. 2: Gassilewski är viktig att läsa om man är intresserad av samtida lyrik. Aldrig annars.

Jonas Thente, 23:36, 18 februari 2012. Anmäl

Hej, Bokbloggen! De aderton nämner inget om abjekt. Kan i deras intellektuella frånvaro en definition presenteras? Tack p. förh. Fråga nr 2: Passar boken som presentbok eller vinner den på att läsas? Mer tydlighet önskas. Som i en popskribents recension av ett nytt album: texten bör inte lämna utrymme för alternativa tolkningar såsom raljans. Vill försäkra mig om att alstret håller god allsvensk klass. Mycket av det som ges ut idag håller ju inte måttet anser många människor man möter på gatan.

Håkan Tendell (Webbsida), 19:46, 17 februari 2012. Anmäl

Pretty Vacnant

Säsongens mest provocerande bok måste vara Robert Wrights Och människan skapade Gud.

Jo men faktiskt: fundera på titeln en stund.

Fattar ni?

Grejen?

Alltså: vi har ju alltid hängt fast vid övertygelsen att Gud skapade människan. Det är ju sånt man har tjatat om på krogen och fester och så.
Men så kommer den här Wright och sticker ut hakan och liksom vänder på hela resonemanget!!

:-O

Först är ju titeln way weird. Det är nåt som känns konstigt och ovant. Men så börjar man sakta begripa …

Jag ska förklara.
Såhär:

Han menar att Gud inte har skapat oss, som biblen säger, utan att vi – vi människor alltså – har skapat Gud. Ja, för att vi typ behövde nåt större att tro på och skylla eller förlita oss på.

Och … här kommer the shitatt Gud alltså inte finns!!!

För att vi har skapat Gud, och inte tvärtom!!!

:-O

Robert Wright måste vara världens mest supersmarta o asmodiga människa som skriver en sån här bok. Tänk hur alla kommer bli pisst på han, men han bah: öhhhh, jag är så jävla smartare än ni losers som tror på Gud o sånt. Han skulle ha Novelpriset direkt.

Jag ska fan läsa den här boken o det borde ni med. Den e som punkten. ”Don’t know what I want but I know how to get it”. Dah dah dah dah!

Jonas förmyndare vill för ordningens skull infoga att bokens originaltitel är The Evolution of God samt att den svenska översättningen utkommer på Fri tanke förlag.

Cold Cave – The Great Pan Is Dead

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

Johan: Tack. Och som svar på frågan: jag vill bara värna de otaliga barn som kastas ut med det välsignade badvattnet av kloakarbetarnas frivilligkår.

Jonas Thente, 22:13, 19 februari 2012. Anmäl

Som började med "Mäh!" Menade inte att vara anonym. Skulle för övrigt aldrig i mitt liv tro, som den andra Johan, att du inte läst Gaiman. Du gör rätt i att bli förorättad

Johan, 13:47, 19 februari 2012. Anmäl

Mäh! Orkar egentligen inte, men jo. Jonas, din nya fina tes att ateister är asjobbiga tölpar som sparkar in dörrar igen och igen och igen är rätt tröttsam, och ärligt talat under din intellektuella nivå. Om du inte kör en dubbelironi på oss alla, och då är det jag som är lite korkad. De allra flesta ateister uttalar sig försiktigt och respektfullt inför folks diverse andliga förehavanden, just för att inte verka fullkomligt hjärndött burdus. Och det trots att man sällan, eller aldrig, möts av annat än att man inte kan förstå, och att de faktiskt tycker synd om en för att man är så begränsad i sitt själsliv. Men, du kör väl din grej, antar jag. Den som jag oftast gillar, och nu är udden riktad mot mig. Ouch, får man väl säga då, eller vad är det du vill att vi ska säga?

Anonym, 13:45, 19 februari 2012. Anmäl

Rebecca: Språket har vi till att förvirra fienden.

Jonas Thente, 21:57, 16 februari 2012. Anmäl

haha... eftersom detta inte är det första jag läser av dig blir jag inte ett dugg förbryllad av ditt stilgrepp.(Kan iofs tänka mig att läsa boken ändå, ämnet är intressant).

Rabarberaren, 10:37, 16 februari 2012. Anmäl

Hej, Eftersom detta är det första jag läser av dig så blir jag förbryllad över ditt stilgrepp. Jag tänker automatiskt "obildad tölp med dåligt språk" när jag läser och blir inte alls lockad att läsa boken. Men jag förstår ju att så inte är fallet och undrar därför varför du har gjort det stilgreppsval du har.

Rebecca, 09:18, 16 februari 2012. Anmäl

Hej, Ibland är det svårt att förstå avsänadrens avsikt med en text, speciellt när man bara har läst en post och inte har stilgreppet. Jag undrar därför vad du försöker föra fram för budskap med ditt sätt att skriva. Den tanke jag spontant tänker är "här är en obildad tölp med trist språk". Jag förstår att du har skrivit så av ett syfte, men jag förstår verkligen inte syftet. Snälla upplys mig!

Rebecca, 09:15, 16 februari 2012. Anmäl

@ somliga: pop goes irony. Johan: "American Gods"?? Tack för tipset. Jag pratade med NG om den över en halvliter whisky medan han höll på att skriva den, och recenserade den i DN när den blivit färdig. Så NU blev jag förorättad.

Jonas Thente, 22:52, 15 februari 2012. Anmäl

Ha'ru haka upp dej?

Atteist (Webbsida), 13:25, 15 februari 2012. Anmäl

Underbar parodi på pubertal slänginghet + uppfinna hjulet igen. Haha. Asmodigt...

Modigt as, 09:43, 15 februari 2012. Anmäl

Lyriken och moi II

I förra uppdateringen ondgjorde jag mig över mig själv och min oförmåga att skriva om lyrik. Jag kom fram till att jag lider av malign subjektivitet när det gäller sånt.
Men så finns det en annan sak också och det är poesikritikens formalia, som jag har väldigt svårt att anamma.

Det är framför allt det där med jaget och duet, viet och detet.

Saken är ju den att alla litteraturvetande kritiker har fått lära sig att exempelvis Tomas Tranströmer inte är Tomas Tranströmer när Tomas Tranströmer huserar i sina egna dikter under beteckningen jag. Vad man istället bör tala om är diktjaget, eller bara jaget.

Det där skicket har vetenskaplig grund och jag orkar inte gå in på vetenskapliga grunder just nu – men låt säga att jag förstår och sympatiserar med tänket.

För när till exempel Pär Lagerkvist inleder romanen Dvärgen med meningen ”Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort”, så utgår vi ifrån att ”Jag” inte är identisk med Lagerkvist.

Han var längre än så.

Och eftersom dikt i allmänhet är mer vag än prosa i allmänhet, blir det än viktigare att skilja diktjaget från dess författare. Hade det inte varit så, så hade onödigt många poeter tvångsintagits eller arresterats.

Men jag är så förtvivlat trött på alla de där jagen och duen i svensk lyrikkritik. Några gånger har jag försökt skriva som konvenansen bjuder, med Här finns ett jag som vänder sig mot ett du och smälter samman till ett vi, men det känns så förbannat lamt och vördsamt, intetsägande och rituellt med allt det där.

Jag har själv aldrig kunnat läsa lyrikkritik som går ut på att referera hur jaget och duet möter varandra, som vore det frågan om nån jävla tennismatch.

Det känns bara yta.

Min övertygelse är per primo att en människa som är så pass gynnad av evolutionen att hon (oftast) eller han (mer sällan, av sagda evolutionistiska orsaker) frivilligt läser poesi, är fullt kapabel att skilja ett fiktivt jag från ett biografiskt.

Så jag ger fan i det.
Fulla fan i tilltalen och omskrivningarna. Jag postulerar hellre att jaget har en fast avsändare och en adressat. Och det är adressaten som är jag. Diktens jag är en version av den som har skrivit dikten och det är det som ger dikten laddning. Som när (nu kommer han) T S Eliot i tjugoårsåldern skrev den objektivt mest insiktsfulla, smärtsamma och gripande diktskildringen av ålderdomen – eller ungdomens vision av ålderdomen och vice versa) som någonsin har satts på pränt i och med (nu kommer den) ”The Love Song of J Alfred Prufrock”.

Prufrock är inget jävla jaget. Han är naturligtvis Eliot, och Eliot var ett geni och den som tycker annorlunda är portad från den här bloggen för tid och evighet.

Så jag platsar inte i gänget av rutinerade lyrikkritiker som utan problem kan lösgöra sig själva från den egna botten, plaska vid ytan och lösa poeten från det ansvar hon eller han bör ta på sig.

Det är helt i sin ordning att poeten värjer sig mot dna-analysen, men det är åt helvete om kritikern gör det. Som om spraket kan spraka utan att någon fjuttar på det.

Om så bara för att diskussionen om den samtida lyriken blir tusen gånger mer intressant av högre insatser.

The Dead Weather – I Cut Like A Buffalo

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Ja, varför frigöra det skrivna från den skrivande? Varje människa är komplex i sig samt i skiftande miljöer och situationer och rymmer därmed ett oändligt antal diktarjag och romankaraktärer. Det viktiga är emellertid inte frågan om varför poeten / författaren skriver vad den skriver, utan med vilken magi den förmår påverka läsaren att uppleva något. Ingen utomstående kan ju ändå med bestämdhet säga vad som har skrivits som automatisk skrift och vad som har finslipats i åratal.

Håkan Tendell (Webbsida), 22:42, 14 februari 2012. Anmäl

Ulf: Nu inser jag att jag måtte ha blivit av med min samling av Marx-brev, där hans ångest inför Eliot uppenbaras. Ytterligare en förrådsstöld, tydligen.

Jonas Thente, 21:47, 14 februari 2012. Anmäl

HMK: Gadamer?? Det var sannerligen tusen år sedan, minst. Intressant.

Jonas Thente, 21:44, 14 februari 2012. Anmäl

JMK: Man blir bara portad om man har fel. Och du har inte fel.

Jonas Thente, 21:42, 14 februari 2012. Anmäl

Hank: Förutom att Canetti, jämte Eliot, är en av mina få husgudar, så var han en eurocentriker som avskydde amerikaner som ville vara europeer. Så därför.

Jonas Thente, 21:41, 14 februari 2012. Anmäl

"Jag levde i England när själva dess ande sönderföll. Jag kom att bevittna en Eliots ryktbarhet. Skall man någonsin skämmas nog därför?" - Elias Canetti Som kontrast till genikulten kring T.S Eliot kan läsning av "Party under Blitzen" av ovanstående författare inte nog rekommenderas. Nu tycker jag nog inte Canetti lyckas ta ifrån Eliot att denne skrev ett par geniala diktverk (så skjut inte budbäraren Thente!), men roligt är det.

Hank, 11:17, 14 februari 2012. Anmäl

Hatet mot lyriken gnager inte i mig och heller inte mot Eliot: Prufrock-boken överträffar Wastelandboken (får man tycka så eller blir man portad?)

JMK, 22:31, 13 februari 2012. Anmäl

Trevligt lästips på temat: Gadamers essä "Wer bin Ich und wer bist Du?" (finns på engelska som Who am I and who are you?). Innehåller möjligen ditt resonemangs motpol samt, självfallet, Paul Celan. (Förtydligande: detta är inte Hans Majestät Konungen. Det är mina faktiska initialer.)

HMK, 13:22, 13 februari 2012. Anmäl

Håller med dig om TS Eliot. Man behöver inte vara kattälskare för att gilla honom; det räcker med att man gillar Groucho Marx. De båda beundrade varandra mycket och när de träffades blev de nästan stumma. IUngefär som när HC Andersen besökte Dickens i fem veckor. Fast där blev det katastrof. Och snart är det april och då ser man att man behöver putsa fönstren April is the cruellest month. Skriver TS Eliot i min favoritdikt Det öde landet. Den som inte gillar den är portad från min blogg!

Ulf Persson (Webbsida), 19:39, 12 februari 2012. Anmäl

Återvändande minnen från barndomen har förklarat för mig varför "dikten" skär som en skalpell, varför man inte kan vara objektiv, för vad som inte exakt kan förklaras i ord då _det_ endast existerar som en känsla blir närmast uttryckt i dikt.

P.Lj, 09:52, 12 februari 2012. Anmäl

Lyriken och moi

I regel brukar jag vifta avfärdande, häftigt och hotfullt med händer & armar när jag ombeds recensera lyrik.
Jag har svårt att förklara varför, också för mig själv, men de gånger jag har fallit till föga så har jag alltid kommit ut på andra sidan med en text som mer har känts som journalanteckningar från en psykoanalytisk session.
Någon annans anteckningar.
Om mig, alltså.
Och det är förskräckande.

Den objektivitet som jag anser att jag besitter – och måste anse mig besitta för att kunna göra mitt jobb – när jag bedömer romaner och noveller och slikt, är oftast som bortblåst när jag bedömer lyrik.
Jag vet hur en bra roman ser ut, och hur en kass roman luktar. Hur mycket alla andra än hyllar det senaste mästerverket av författaren X, så kan jag om det är befogat uttrycka mitt djupt kända förakt för mina kollegers bristande omdömen.

Och jag har rätt.

Och omvänt: om så samtliga recensenter mår fysiskt illa vid tanken på hur usel och/eller ovärdig författaren Y:s senaste prosasymptom är, så litar jag uteslutande på mitt eget omdöme och är beredd att gå i döden för att försvara utgivningen om jag finner den rimlig.

Och jag tror att både ni och jag kan enas om att jag alltid har rätt.

Men med lyrik kan jag inte vara objektiv. Misstanken kryper alltid upp i mitt knä som en skabbig katt, att det blir för mycket av mig själv i bedömningen. Små skitsaker till ord och formuleringar som får mig att rasa ner i mina egna såriga minnen, luddiga nostalgier och djupt personliga associationer.

Det blir faktiskt ingen bra kritik av sådant.

Det blir som när jag för några år sedan ofrivilligt tände av från zoloften och brast ut i gråt inför varenda skitbok jag läste, varefter jag försäkrade världen och DN:s läsare om att det var det mest gripande som någonsin skrivits.

Till dess att receptet förnyades var jag Norra Europas mest opålitliga litteraturkritiker.

Eller…nja…

Men jag kunde börja hulka framför barnprogrammen, och vid åsynen av ett trasigt paraply i en papperskorg i parken, för det var ett så fint gammalt paraply som till det yttersta hade försökt skydda sin bärare mot regnet men blåst sönder och nu låg där som en död och bortkastad gammal kaja obegråten ja, ni fattar.

Något liknande känner jag inför lyriken. Att jag inte riktigt kan eller bör uttala mig, på grund av jäv eller kemisk turbulens i delar av hjärnan som ännu inte är kartlagda.

Det finns andra skäl också, till att jag tvekar att recensera diktböcker, men jag väntar med att redovisa dessa till i morgon eller så.

Early Day Miners – Land of Pale Saints

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Nu gråter jag av det här. Behöver förmodligen Zoloft.

Jenny, 23:54, 11 februari 2012. Anmäl

Ofrivillig avtändning av zoloften! Hahaha! Been there, done that. Kul att man inte är ensam.

bjs, 13:05, 10 februari 2012. Anmäl

Intressant. Kandet bero på att lyriken kräver total identifikation, sammansmältning med det lyriska subjektet? Svårare att hålla distansen då.

Lurkiker, 10:44, 7 februari 2012. Anmäl