Lyriken och moi II

I förra uppdateringen ondgjorde jag mig över mig själv och min oförmåga att skriva om lyrik. Jag kom fram till att jag lider av malign subjektivitet när det gäller sånt.
Men så finns det en annan sak också och det är poesikritikens formalia, som jag har väldigt svårt att anamma.

Det är framför allt det där med jaget och duet, viet och detet.

Annons:

Saken är ju den att alla litteraturvetande kritiker har fått lära sig att exempelvis Tomas Tranströmer inte är Tomas Tranströmer när Tomas Tranströmer huserar i sina egna dikter under beteckningen jag. Vad man istället bör tala om är diktjaget, eller bara jaget.

Det där skicket har vetenskaplig grund och jag orkar inte gå in på vetenskapliga grunder just nu – men låt säga att jag förstår och sympatiserar med tänket.

För när till exempel Pär Lagerkvist inleder romanen Dvärgen med meningen ”Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort”, så utgår vi ifrån att ”Jag” inte är identisk med Lagerkvist.

Han var längre än så.

Och eftersom dikt i allmänhet är mer vag än prosa i allmänhet, blir det än viktigare att skilja diktjaget från dess författare. Hade det inte varit så, så hade onödigt många poeter tvångsintagits eller arresterats.

Men jag är så förtvivlat trött på alla de där jagen och duen i svensk lyrikkritik. Några gånger har jag försökt skriva som konvenansen bjuder, med Här finns ett jag som vänder sig mot ett du och smälter samman till ett vi, men det känns så förbannat lamt och vördsamt, intetsägande och rituellt med allt det där.

Jag har själv aldrig kunnat läsa lyrikkritik som går ut på att referera hur jaget och duet möter varandra, som vore det frågan om nån jävla tennismatch.

Det känns bara yta.

Min övertygelse är per primo att en människa som är så pass gynnad av evolutionen att hon (oftast) eller han (mer sällan, av sagda evolutionistiska orsaker) frivilligt läser poesi, är fullt kapabel att skilja ett fiktivt jag från ett biografiskt.

Så jag ger fan i det.
Fulla fan i tilltalen och omskrivningarna. Jag postulerar hellre att jaget har en fast avsändare och en adressat. Och det är adressaten som är jag. Diktens jag är en version av den som har skrivit dikten och det är det som ger dikten laddning. Som när (nu kommer han) T S Eliot i tjugoårsåldern skrev den objektivt mest insiktsfulla, smärtsamma och gripande diktskildringen av ålderdomen – eller ungdomens vision av ålderdomen och vice versa) som någonsin har satts på pränt i och med (nu kommer den) ”The Love Song of J Alfred Prufrock”.

Prufrock är inget jävla jaget. Han är naturligtvis Eliot, och Eliot var ett geni och den som tycker annorlunda är portad från den här bloggen för tid och evighet.

Så jag platsar inte i gänget av rutinerade lyrikkritiker som utan problem kan lösgöra sig själva från den egna botten, plaska vid ytan och lösa poeten från det ansvar hon eller han bör ta på sig.

Det är helt i sin ordning att poeten värjer sig mot dna-analysen, men det är åt helvete om kritikern gör det. Som om spraket kan spraka utan att någon fjuttar på det.

Om så bara för att diskussionen om den samtida lyriken blir tusen gånger mer intressant av högre insatser.

The Dead Weather – I Cut Like A Buffalo

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Ja, varför frigöra det skrivna från den skrivande? Varje människa är komplex i sig samt i skiftande miljöer och situationer och rymmer därmed ett oändligt antal diktarjag och romankaraktärer. Det viktiga är emellertid inte frågan om varför poeten / författaren skriver vad den skriver, utan med vilken magi den förmår påverka läsaren att uppleva något. Ingen utomstående kan ju ändå med bestämdhet säga vad som har skrivits som automatisk skrift och vad som har finslipats i åratal.

Håkan Tendell (Webbsida), 22:42, 14 februari 2012. Anmäl

Ulf: Nu inser jag att jag måtte ha blivit av med min samling av Marx-brev, där hans ångest inför Eliot uppenbaras. Ytterligare en förrådsstöld, tydligen.

Jonas Thente, 21:47, 14 februari 2012. Anmäl

HMK: Gadamer?? Det var sannerligen tusen år sedan, minst. Intressant.

Jonas Thente, 21:44, 14 februari 2012. Anmäl

JMK: Man blir bara portad om man har fel. Och du har inte fel.

Jonas Thente, 21:42, 14 februari 2012. Anmäl

Hank: Förutom att Canetti, jämte Eliot, är en av mina få husgudar, så var han en eurocentriker som avskydde amerikaner som ville vara europeer. Så därför.

Jonas Thente, 21:41, 14 februari 2012. Anmäl

"Jag levde i England när själva dess ande sönderföll. Jag kom att bevittna en Eliots ryktbarhet. Skall man någonsin skämmas nog därför?" - Elias Canetti Som kontrast till genikulten kring T.S Eliot kan läsning av "Party under Blitzen" av ovanstående författare inte nog rekommenderas. Nu tycker jag nog inte Canetti lyckas ta ifrån Eliot att denne skrev ett par geniala diktverk (så skjut inte budbäraren Thente!), men roligt är det.

Hank, 11:17, 14 februari 2012. Anmäl

Hatet mot lyriken gnager inte i mig och heller inte mot Eliot: Prufrock-boken överträffar Wastelandboken (får man tycka så eller blir man portad?)

JMK, 22:31, 13 februari 2012. Anmäl

Trevligt lästips på temat: Gadamers essä "Wer bin Ich und wer bist Du?" (finns på engelska som Who am I and who are you?). Innehåller möjligen ditt resonemangs motpol samt, självfallet, Paul Celan. (Förtydligande: detta är inte Hans Majestät Konungen. Det är mina faktiska initialer.)

HMK, 13:22, 13 februari 2012. Anmäl

Håller med dig om TS Eliot. Man behöver inte vara kattälskare för att gilla honom; det räcker med att man gillar Groucho Marx. De båda beundrade varandra mycket och när de träffades blev de nästan stumma. IUngefär som när HC Andersen besökte Dickens i fem veckor. Fast där blev det katastrof. Och snart är det april och då ser man att man behöver putsa fönstren April is the cruellest month. Skriver TS Eliot i min favoritdikt Det öde landet. Den som inte gillar den är portad från min blogg!

Ulf Persson (Webbsida), 19:39, 12 februari 2012. Anmäl

Återvändande minnen från barndomen har förklarat för mig varför "dikten" skär som en skalpell, varför man inte kan vara objektiv, för vad som inte exakt kan förklaras i ord då _det_ endast existerar som en känsla blir närmast uttryckt i dikt.

P.Lj, 09:52, 12 februari 2012. Anmäl