Lyriken och moi II

I förra uppdateringen ondgjorde jag mig över mig själv och min oförmåga att skriva om lyrik. Jag kom fram till att jag lider av malign subjektivitet när det gäller sånt.
Men så finns det en annan sak också och det är poesikritikens formalia, som jag har väldigt svårt att anamma.

Det är framför allt det där med jaget och duet, viet och detet.

Saken är ju den att alla litteraturvetande kritiker har fått lära sig att exempelvis Tomas Tranströmer inte är Tomas Tranströmer när Tomas Tranströmer huserar i sina egna dikter under beteckningen jag. Vad man istället bör tala om är diktjaget, eller bara jaget.

Det där skicket har vetenskaplig grund och jag orkar inte gå in på vetenskapliga grunder just nu – men låt säga att jag förstår och sympatiserar med tänket.

För när till exempel Pär Lagerkvist inleder romanen Dvärgen med meningen ”Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort”, så utgår vi ifrån att ”Jag” inte är identisk med Lagerkvist.

Han var längre än så.

Och eftersom dikt i allmänhet är mer vag än prosa i allmänhet, blir det än viktigare att skilja diktjaget från dess författare. Hade det inte varit så, så hade onödigt många poeter tvångsintagits eller arresterats.

Men jag är så förtvivlat trött på alla de där jagen och duen i svensk lyrikkritik. Några gånger har jag försökt skriva som konvenansen bjuder, med Här finns ett jag som vänder sig mot ett du och smälter samman till ett vi, men det känns så förbannat lamt och vördsamt, intetsägande och rituellt med allt det där.

Jag har själv aldrig kunnat läsa lyrikkritik som går ut på att referera hur jaget och duet möter varandra, som vore det frågan om nån jävla tennismatch.

Det känns bara yta.

Min övertygelse är per primo att en människa som är så pass gynnad av evolutionen att hon (oftast) eller han (mer sällan, av sagda evolutionistiska orsaker) frivilligt läser poesi, är fullt kapabel att skilja ett fiktivt jag från ett biografiskt.

Så jag ger fan i det.
Fulla fan i tilltalen och omskrivningarna. Jag postulerar hellre att jaget har en fast avsändare och en adressat. Och det är adressaten som är jag. Diktens jag är en version av den som har skrivit dikten och det är det som ger dikten laddning. Som när (nu kommer han) T S Eliot i tjugoårsåldern skrev den objektivt mest insiktsfulla, smärtsamma och gripande diktskildringen av ålderdomen – eller ungdomens vision av ålderdomen och vice versa) som någonsin har satts på pränt i och med (nu kommer den) ”The Love Song of J Alfred Prufrock”.

Prufrock är inget jävla jaget. Han är naturligtvis Eliot, och Eliot var ett geni och den som tycker annorlunda är portad från den här bloggen för tid och evighet.

Så jag platsar inte i gänget av rutinerade lyrikkritiker som utan problem kan lösgöra sig själva från den egna botten, plaska vid ytan och lösa poeten från det ansvar hon eller han bör ta på sig.

Det är helt i sin ordning att poeten värjer sig mot dna-analysen, men det är åt helvete om kritikern gör det. Som om spraket kan spraka utan att någon fjuttar på det.

Om så bara för att diskussionen om den samtida lyriken blir tusen gånger mer intressant av högre insatser.

The Dead Weather – I Cut Like A Buffalo