Antonio Tabucchi, egentligen

Antonio Tabucchi avled i helgen. En stor författare ur tiden och allt det där, men jag grubblade över vad jag egentligen minns av honom. Utan att snegla på fusklappar eller dra fram böcker ur bokhyllan.

Jag vet att jag har läst romanen Påstår Pereira. Jag minns den som fin, men exakt varför den är fin kan jag för mitt liv inte komma ihåg. Jag tror att den utspelar sig i Portugal, där Tabucchi bodde, men jag kan ha fel. Det kan vara att titeln har två P i sig och att Pereira påminner en aning om Pessoa, som var portugis och som jag aldrig tvekar om varför han är bra.

Och så minns jag att frasen ”Påstår Pereira” ständigt återkommer i romanen. Förmodligen berättar denne Pereira något för romanens berättare och kanske är berättaren skeptisk. Men han kan också vara  formell. Det kan vara ett polisförhör.

Jag kan också ha läst något ytterligare av Tabucchi. Kanske har jag rentav recenserat något av hans verk i svensk översättning. Jag tror att han finns översatt med åtminstone två titlar. Har jag recenserat ”Påstår Pereira”? Nej, det tror jag inte. Jag har bara läst den minst en gång.

Men jag kommer ärligt talat inte ihåg mer. Antonio Tabucchi tillhör – i mina ögon – en grupp författare som skriver fina böcker, finfina rentav, men som knappast lämnar några spår i mig. De grubblar till allmänmänskliga predikament på ett vackert sätt. De har fått många prestigefylla priser och nämns ofta i Nobelprissammanhang, om de inte redan fått det.

Men de är helt stumma för mig. Jag har recenserat säkert hundra sådana författare och läst många fler än så. Jag kan dem till namnet och säger automatiskt att de är fina eller finfina författare. Men de har sällan något att göra med de författare jag minns, läser om och bär i bröstet.

Jag klandrar ingen annan än mig själv. Tror jag.

I Break Horses – Load Your Eyes

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Inget stickande under stolarna här!

Eftersom jag har rykte för att vara kvinnohatare och alla roa sig att kalla mig så, ser jag mig nödsakad att fråga mig själv, om jag verkligen är det.
Först, när jag ser tillbaka på mitt förflutna, upptäcker jag, att jag alltsedan min manbarhet slog ut alltid levat i regelbunden gemenskap med kvinnor och att deras närvaro väckt hos mig angenäma känslor för så vitt som de gentemot mig förblivit kvinnor. Men från och med det att de betett sig som mannens medtävlerskor, vilka vårdslösat sin skönhet och förlorat det behagfulla, har jag avskytt dem i kraft av en naturlig och sund instinkt. Ty jag vädrade hos dem något av man och element av mitt kön, vilka jag, under känslosamma omständigheter, hatar av hela mitt hjärta.

Jag uteslöt citationstecknen för att göra mig intressantare än jag är. Detta ovan är ju, som alla förstår, August Strindberg på sitt allra mest frustande humör, i en artikel publicerad i franska Gil Blas i juli 1895.
Det var ungefär samtidigt som han gjorde experiment med svavel och jod.

Artikeln heter ”Kvinnohat och kvinnodyrkan” (eller snarare ”Misogynie et gynolatrie”) och jag läser den i den nyss utkomna senaste del 34 av Nationalutgåvan: Vivisektioner II.

Han är väldigt modärn på flera sätt, August, men det man här mest känner igen är vår tids estradörer. Ni vet: de där som till varje pris vill bli kända och omtalade, men som klagar ve och förbannelse och ådrar sig paranoia när de faktiskt får som de vill.
Strindberg var hela tiden sådan. Han kämpade sig in i spalter och salonger, men när han väl hamnat där så blev han genast missförstådd – ansåg han – varpå han förlorade kontrollen och blev rasande eller (oftast) flydde.

Ah, men man kan se hur han på tryggt avstånd hemifrån, i Paris, njuter av att kunna säga att han har rykte om sig.

En annan sak som lever vidare är detta med att säga sig dyrka kvinnan. Alla någorlunda intelligenta människor vet ju att det är de största svinen som säger sig dyrka kvinnan och sätta henne på piedestal och dylikt slemmigt tjafs – och som faktiskt menar det också, vilket gör det hela än mer kusligt.

Men Strindberg är i alla fall rolig i sin kvasivetenskapliga kalvdans. Fast naturligtvis mynnar hans artikel ut i att alltihop är någon sorts homosexuell konspiration. Det är att fega ur, August.

Den viktigaste moderna studien om kriget mellan könen är för övrigt Alan Moores From Hell.
Fast i den finns inget svavel.

Yuck – Rose Gives A Lilly

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

http://reflectionandtheories.blogspot.se/

Abraham (Webbsida), 13:45, 19 april 2012. Anmäl

Nja... snarare i att han avskyr män mer än kvinnor. Don't we all.

Jonas Thente, 23:35, 30 mars 2012. Anmäl

Är det inte så att artikeln mynnar ut i att män bör sträva efter att bli kvinnor? Med viss reservation för dumdristighet: jag fick texten hemskickad från nätbokhandeln i eftermiddags.

Jonna, 15:16, 30 mars 2012. Anmäl

faramarz: Förstår inte vad du menar. Boken kom ju ut för bara ett par veckor sedan.

Jonas Thente, 09:45, 26 mars 2012. Anmäl

För att förstå Strindberg, både som person och hans verk, måste man sätta sig i den tidsanda och den tid som han levde och skrev. De flesta som skriver om honom ersätter vår tid med hans tid, då blir allt fel. I nya versioner på hans pjäser flyttar man hans tid till vår tid och då blir också fel om allt annat blir densamma. Att sätta nya kläder på skådespelarna och försöka att ha en ny tidsanda medan texter är skrivna i en annan tidsanda. Synen på kvinnan har ändrat sig under historiens gång. Det har gjort också på människan i största allmänhet. Om vi skulle leva ett hundra år till skulle vi se saker och förhållanden som kanske inte kan vi föreställa oss just nu. Huvudsakligen är att han är en bra författare och beskrev utmärkt den tiden i sina pjäser och romaner, och det skall vi vara tacksam för.

faramarz moazzami, 10:09, 24 mars 2012. Anmäl

En intressant konspirationsteori

Eftersom jag vet att många av er har köpt internet bara för att kunna läsa den här bloggen, och inte hittar någon annanstans, omtjatar jag i det följande en krönika jag skrev till måndagstidningen (papperet). Fast jag har ändrat formen en aning; tillfogat radbrytningar och så för att få det mer lättläst:

Vi talar inte längre om ”två tredjedelssamhället”.
Inte med de orden i alla fall.
Kanske har begreppet nötts ut sedan det kom i svang på 1980-talet och blev en innefras hos politiker och ledarskribenter under följande decennium.

Men ni minns väl?
Två tredjedelssamhället var det befarade resultatet av postindustrialismens eliminering av okvalificerade arbeten. En tredjedel av industriländernas befolkning skulle utestängas från de övrigas tilltagande välstånd och bli en ny fattigklass.

På senare tid användes modellen mest för att förklara högerextremismen och framväxten av främlingsfientliga partier med en väljarbas rekryterad från den förfördelade tredjedelen.

Så var blev de av?

De kanske redan finns här, men är alltför upptagna med att uppdatera facebook för att starta några hungerkravaller.
Det är i alla fall en konspirationsteori som jag har utarbetat och nu stolt kan lansera.

En av grundtankarna med två tredjedelsmodellen var ju att den problematiska delen av befolkningen skulle kunna hållas i schack av tv-tittande: en existens där livet utspelar sig i serier, tävlingar och lekprogram för vuxna.
På så vis skulle den nya tidens rotlöshet och förvirring kunna dövas i en känsla av artificiell gemenskap.

Och visst: den som följer melodifestivalens turer får nog en känsla av att delta i något viktigt.

Men det räcker inte för att hålla missnöjet stången, så forskningsverktyget internet togs i anspråk och populariserades.
Nästa fas var de sociala medierna och de smarta mobilerna.
De frustrerande känslor av utanförskap och meningslöshet som sociologerna befarade tillbaka i det mörka 80-talet, har i dag helt och hållet sugits upp av den digitalsociala svampen.

Vem kan känna sig ensam och utstött av samhället när man har 400 vänner på fejan?

Och vem kan känna sig maktlös när en knapptryckning kan posta ens åsikter på ett eget forum med tre miljarder potentiella läsare?

En kommunikationsforskare som Neil Postman – som 1985 publicerade den inflytelserika Underhållning till döds om tv som demokratisk dödgrävare – kunde inte i sina värsta mardrömmar ha förutspått vad som komma skulle.

Även en sak som piratkopiering och illegal nedladdning spelar roll i mitt konspirationsscenario. Den kapitalsvaga tredjedelen måste ju ha tillgång till utbudet, men utan att bli en ekonomisk börda för de privilegierade. Man bör därför som politiker vara väldigt, väldigt försiktig med att tala om hårdare kontroll, lagstiftning och upphovsrätt.
Det kan vara en god idé att kanske offra några mediebolagsbonusar för att inte väcka miljontals slumrande icke-konsumenter.

Längst i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har nog de stora online-spelen gått.
Att ge sig in i dessa virtuella världar är som att börja på ett nytt jobb. Här finns allt som finns på ett riktigt arbete, men bättre: bonusar, kolleger, dagliga rutiner, berikande utmaningar och spikraka karriärvägar.
Allt fler av dessa spel är dessutom gratis att spela och ingen frågar efter ditt cv.
I alla fall inte om ditt cv i riktiga världen.

Min teori har en del sprickor, det medges, men jag är övertygad om att historikerna om sådär femhundra år kommer att se framväxten av det kommersiella internet, de sociala medierna och HBO:s tv-serier som ett enda stort försök att komma till rätta med det postindustriella systemfelet. Huruvida det lyckas återstår att se.

Jimmy Cliff – The Harder They Come – Short Version

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Kurredutt/Anonym: Jag tror vi alla kan hålla med dig om att spelet är över.

Jonas Thente, 21:27, 23 mars 2012. Anmäl

Jag häller på Bunuel fortfarande. Den enda flodhästen, som var en krokodil. Hans fru sa mycket relevant om honom... under diktamen naturligtvis. -Simon Pelarhelgonet håller fortfarande i cyberöknen, som en amerikansk frihetsgudinna ligger den begraven när vi rider på slutet i apornas planet. Ständigt denne Charles Heston. Vi lever och över-lever. Meta-lever. Mellan sömn och vaka -Kaffe någon ?- Jag:- Javisst. Svaret på meta-revolutionen.

Kurredutt, 15:22, 23 mars 2012. Anmäl

Håller på flodhästarna fortfarande.... Bunuels "Simon Pelarhelgonet" är relevant i den virtuella världen. Och Burroughs fortsättning på Dharma-gänget. Inget har hänt känns det som. Houllebeq förutsåg "30 grader i februari". Stereeotypa göteborgare överspelade av skådisar från götet i samklang med stereotypa skåningar "JOhhnies", överspelade av skåningar. Jag vet inte hur jag ska tolka verkligheten. Är spelet över. Meta-revolutionen är här. Kaffe-någon? -Jag- Javisst mellan sömn och vaka...

Anonym, 15:15, 23 mars 2012. Anmäl

I den hypotetiska framtida historieskrivningens hypotetiska (men voluminösa) standardmonografi "Opiater för folket" är kapitlen "TV" och "Internet" bara nummer tre och fyra (efter "Religion" och "Publiklagsport"). Nummer fem heter kanske i profeten Neal Stephensons ("Snow Crash") efterföljd "Metaverse", en virtuell värld frigjord från dagens tekniska begränsningar. Själv ser jag mycket fram emot detta: hopplöst handikappad av mystisk oförmåga, bristande laganda, obefintligt såpoperaengagemang och bristande facebookkompetens drömmer jag om att som avatar skapa mig en eremitboning i någon hyperrealistisk metaöken, med bara några få likasinnade grannar, alla bosatta en bra bit bort. Problemet är bara att varje ny opiatmiljö skapar sitt eget klassamhälle. Så det lär bli fler kapitel. Alla börjar med en liten grupp som finner en ny frihet, men sedan gör den ursprungliga världens strukturer sitt intåg ...

Sven, 00:31, 21 mars 2012. Anmäl

Brödrafolkets väl (AND sisters…)

Nyss har jag läst Karl Ove Knausgårds Min kamp 4 i svensk översättning och kom att begrunda Rebecca Alsbergs översättning. Som är fenomenal.

Det är alltför otacksamt att översätta från danska och norska till svenska.
Många tror att det är en bagatell, en formalitet.
Men i helvete det är. Det är betydligt mer krävande än att översätta från mindre med svenskan besläktade språk – vilket innebär resten av språken.
Så Rebecca Alsberg, Inge Knutsson och Urban Andersson – som utmärker sig vad gäller det norsk-svenska translationsarbetet – bör ha enorma eloger i en tid där merparten av oss (inte jag) är så olidligt förkorkade (inte jag) att vi (inte jag) inte kan läsa böckerna i original.

Norrmännen är betydligt bättre på att läsa svenska – ett par tusen procent bättre faktiskt – än ni på att läsa norska. Och som läget ligger just nu, så lär man finna betydligt mer intressanta böcker på andra sidan kölen än här hemma.

Det finns en fransk, en engelsk och en spansk bokhandel i Stockholm. Finns det någon norsk? Tipsa mig i så fall.

Eric Weissberg & Deliverance – Dueling Banjos

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jag läser ganska ofta norska böcker på originalspråk, och håller med om att det finns många bra mycket mer intressanta författare där än här - seriösa författare som skriver ambitiösa böcker och är kompetenta att fullfölja det. Tyvärr är bokpriserna i Norge ganska höga, även om man köper dem på plats. Jag har aldrig sett böcker på norska i svenska boklådor, men en del kan beställas på de svenska boksäljarsajterna.

Jenny B (Webbsida), 21:44, 21 mars 2012. Anmäl

Ja, det är märkligt när man tänker på det. Inte ens Loes naivistiska språk verkar vi klara av i original. Å andra sidan kan jag inte påminna mig om att jag nånsin haft möjligheten i en svensk bokhandel att köpa en bok på norska. Kanske letat för dåligt, eller så är jag för ung.

Jay-D, 13:26, 21 mars 2012. Anmäl

Ode till ”humanismen”

Peter Hammill – Four Pails

Four pails of water and a bagfull of salts.

That is all we are, that is all a man comprises,
chemicals alone, with no spirit, soul or ghost –
nothing so bizarre.
No amount of faith disguises
what is true is what we fear the most

Nothing can survive
save the things men leave behind them.
Any other case would be really too absurd –
if thoughts remained alive
surely modern science would find them?
No, the soul is nothing but a word.

All the wonders Man achieves
emerge from cerebral tissue.
Chemical reactions’ ebb and surge
form that Thing that is you….
It’s a sad philosophy,
but better sad than wrong.
Face the truth instead:
when you’re dead you’re dead,
when you’re gone you’re gone…

now she’s gone.

Four pails of water and a bagfull of salts.

That is all she was, all my lover represented –
that sounds just as mad as saying she will never die.
Fools may clutch at straws
but truth must not be circumvented:
as the tree falls, so must that tree lie!

Now that sounds so odd…
once I would have preached it brightly.
Now questions appear I rationally can’t ignore…
Nothingness or God,
Which of them seems more unlikely?
Once I would have answered clearly,
now I only think I’m nearly sure.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

MH: Tack för din intelligens.

Jonas Thente, 23:03, 19 mars 2012. Anmäl

Kan det sägas bättre? (Och jag som skam till sägandes aldrig haft nån särskilt övertygad tro på poesins kraft.) Det här borde du ha postat redan från början.

MH, 11:51, 16 mars 2012. Anmäl

För mina synders skull

De vet var jag bor.

Innan jag begrep att ingen fattade någonting, försökte jag ju skriva några förnuftiga texter om att kristendomen, vare sig vi vill eller ej, är en del av den västerländska kulturen och ett ganska bräddfyllt barnhem att kasta ut med det nyateistiska badvattnet. Ja, särskilt med tanke på att kristendomen bara är ett led i en mycket lång kedja av mytologiska berättelser som sträcker sig bakåt till mänsklighetens dimmiga svanskota.
Jag menar – förmätenheten i att som 40-nånting är 2012 med kanonbilligt extraerbjuden uppkoppling mot Facebook stå och gasta mot 20 000 års  hårt vunna och tusen gånger omformulerade erfarenheter…

När jag tänker efter så vill jag rentav gå så långt som till att proklamera att en person som anser sig vara kulturellt intresserad och samtidigt dissar Bibeln och den kristna traditionen, bör fundera på om det kanske inte skulle ge mer att hänga på någon kvasibrittisk sportbar och vråla fram Manchester United till oavgjort istället.

Nej, jag vill inte ha några kommentarer på det. Det är ett faktum och ingen åsikt.

Men jag fick ett brev hem till mig.
Det var en vänlig dam i Kungälv som tydligen läst mig citerad i Göteborgs-Posten om att jag inte är troende men anser Bibeln vara kultur. Till min stora heder hade hon funnit stöd för mina åsikter i en broschyr utgiven av Jehovas Vittnen. Hon skickade också med senaste numret av tidskriften Vakna! som angriper evolutionismen.

Med tanke på att den gängse lösningen av teodicéproblemet är att människan har fått friheten att välja mellan ont och gott – blir jag mer och mer övertygad om att jag är ljum och skola utspottas av både himmel och helvete när den dagen kommer. Jag försvär mig uppenbarligen till en tredje ståndpunkt. Vi som gör det kommer att hamna i Det stora biblioteket när vi dör, med mängder av jungfrur av valfritt kön, fri bar och rena handdukar.

Current 93 – Ach Golgotha: The Mystical Body Of Christ In Chorazaim (excerpt) (Vocals – Annie Anxiety)

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Torbjörn: Precis. Det är därför jag ivrar för att ta bort tron ur ekvationen. För övrigt är nog rationalismen en god medtävlare när det gäller att göra livet surt för människor, i synnerhet under förra seklet.

Jonas Thente, 09:49, 26 mars 2012. Anmäl

Jonas Thente har rätt i att religioner och mytologier utgör grunden för den mänskliga kulturen. Det är dock ganska viktigt att samtidigt tänka på att kristendomen är mycket mer än en samling charmiga sagor från förr, även om det kan verka så från vårt lilla hörn på jorden där världens mest liberala, typ, exeges tillämpas. Kristendomen är ett av de mest framgångsrika ideologierna för kontroll av människor som mänskligheten har skapat. Dess mytologier kan till viss del verka tröstande och mildrande men deras syfte kan inte vara annat än att just eliminera och motarbeta eventuella existentiella grubblerier en människa kan tänkas ha. Vad händer efter vi dör? - skit i det, oroa inte din lilla hjärna - kristendomen har svaret: jesus this, himlen that! Överlag handlar det om ett färdigtuggat paket med "sanningar" som en grupp människor ska tro på samtidigt som de lyder de som valts ut att föra guds talan. Det är å andra sidan väldigt skönt att vi lever på en plats i en tid där kulturarbetare känner sig nödgade att ta kristendomen och dess texter i försvar. Det tyder på en avsevärd distans till tiden då monstret var vid liv och plågade människor.

Torbjörn I, 19:06, 25 mars 2012. Anmäl

Aha.. det är det du har försökt göra. Att inte intressera sig för bibeln, eller kristendomen, eller vilken som av religionerna, populärkultur till exempel, är inte att vara ateist. Det är att vara ett dött vindplågat skal. Fick för några veckor sedan besök av några trevliga vittnen. Jag frågade hur de förklarade att deras allvetande gud ändrar sig efterhand. De sa att det var en bra fråga och att de skulle återkomma. De gjorde de, igår. Och de hade bra svar. Eller, de såg svar där jag såg efterkonstruktioner. Men, de tog sig tid att komma tillbaka och svara på min fråga, trots att de måste förstått att jag näppeligen skulle omvändas. Världen blev några snäpp ljusare, bara så där. Kunskap multiplicerades. Problemet med bibliotek: för varje sida du läser, har det under tiden kommit tusen åter tusen till i bibliotekets ägo.

Johan, 22:49, 19 mars 2012. Anmäl

[...] Jonas Thentes blogg på DN:s sajt och hittade ett nyskrivet inlägg med rubriken "För mina synders skull". Han skriver där om hur viktigt det är att inse att kristendomen är en del av [...]

Skola Thente utspottas? | LINGVISTBLOGGEN (Webbsida), 21:05, 17 mars 2012. Anmäl

Okej, fast det var ju från GV:s Bibel: "de ljumma skola utspottas". På kul.

Jonas Thente, 10:58, 15 mars 2012. Anmäl

Som språkfascist har jag två favoritobjekt: "öppna upp" och okunnnighet om verbs pluralformer. När du skriver "jag är ljum och skola utspottas av både himmel och helvete" blir min reaktion att denna din dröm om ett beigt efterliv borde bytas ut mot långvarigt purgatorium – helst redan i detta livet. (Fast det är alltid roligt att läsa din blogg.) Bortsett från det har du ju rätt i det du skriver; mina superkollkompisar vägrar att förstå vad "uraktlåtenhet" är och begriper inte ett uttryck som "skriften på väggen". Trist för dem, och jag tror inte det är skolans fel. Nåja, vi ses i det stora biblioteket.

Anonym, 10:46, 14 mars 2012. Anmäl

Samtidsromanen tinar upp sej

En märklig sak hände mig härförleden då jag läste två romaner av Göran Moldén i avsikt att recensera den andra. Recensionen finns här.

Ett hundratal sidor in i den aktuella Lögnarens ögon upptäckte jag att Moldén konsekvent använder sej, mej och dom – istället för sig, mig och de/dem.

Det märkliga här är att jag inte upptäckte det direkt. Förmodligen var det segheten och mitt oöga (det högra – det som gick sönder när jag stormläste Alexandiakvartetten) som bromsade lästakten och plötsligt gjorde mig uppmärksam på ordet sej.
Det är fisk, i min föreställningsvärld.
Icke sällan filéad och fryst.

Mellan skål och vägg (oh, ha-ha) tillhör jag dem som bisarrt nog inte har skillnaden mellan de och dem inkodad i språkcentrat. Jag borde ha det, med tanke på att jag läser en del, men detta med subjektsregeln är och förblir mitt grava handikapp.
Svenska dagbladets kritiker Magnus Eriksson gjorde slarvsylta av mig en gång, på grund av detta. Jag ifrågasatte realismen i en punkskildring av Knut Faldbakken – har jag för mig att det var – och Eriksson (som tydligen gillar Faldbakken) slog tillbaka med att helt korrekt kalla min grammatik för pinsam.

Såhär i efterhand tror jag man kan konstatera att vi hade rätt alla två.

I alla fall så har jag aldrig övervägt att rädda mig upp på dom-plankan. Hellre sjunker jag.
Men å andra sidan står det klart att Göran Moldéns val inte alls störde mig. Och om jag inte ens märker att han smyger in hela fiskstim i sin prosa, så är det gott så. Uppenbarligen fungerar det i det transparenta språkbruk som romaner ofta strävar efter.

Noteras bör att Moldén, säger fliken, är gymnasielärare. Jag vet inte vad han undervisar i, men den yrkesgrupp han tillhör är förmodligen den vars representanter ivrigast knäar mig mellan benen när jag begått något språkfel.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Åsså heter det inte "språkcentrat" eftersom "centra" är pluralis av "centrum". Vänligen Katarina, lärarbarn

katarina aneer, 08:47, 16 mars 2012. Anmäl

Äsch, svensklärare skiter i sånt, det är så mycket annat som avgör om en text är bra eller inte. Det där är bara inlärd irritation, alltså att haka upp sig på sånt.

bernur (Webbsida), 21:37, 15 mars 2012. Anmäl

Jag använder alltid stavningarna "mej" och "dej" (dock ej "dom"), utom i de romanmanuskript jag med glesa mellanrum plågar förlag med - vilket antagligen är fegt av mej.

JacobM, 16:49, 13 mars 2012. Anmäl

Lars Jakobson skriver också sej och mej i dialoger, vilket jag inte störde mig på förens jag upptäckte det. Då var det kört.

Johan, 14:44, 13 mars 2012. Anmäl

Idiolektisk multitasking

Ett av de största problemen jag har med att skriva för ett medium som enligt policy riktar sig mot alla mellan 15 och döden, är att nivellera språk och bildningsgrad till strax över den gräns där texten förlorar all lyster till förmån för pedagogik.

Och det verkar åt bägge hållen.

För stunden är jag exempelvis tvungen att försvara min användning av ordet parkour inför äldre läsare, eftersom jag använde det i en text som inte uttryckligen var märkt ”ej för äldre läsare”.

Att parkour är fullständigt etablerat – bland annat med pedagogiska reportage i just DN – spelar ingen roll. När det gäller språk så är var människa allting mått: om jag aldrig har hört talas om exempelvis grahamsmjöl så måste jag skjuta eller åtminstone vara spydig mot var och en som använder ordet i en trycksak jag betalat för.

Problemet är att äldre, bildade läsare anser det vara en personlig förolämpning om någon använder ett ord, uttryck eller begrepp som uppkommit bakom deras ryggar. Och lingvistikens gud skall veta att det uppkommer hundra sådana varje dag.

Facit säger att samtiden fortlöpande är ett främmande språk på samma sätt som ett främmande språk är ett främmande språk. Och det etablerade språket blir också ett främmande språk, så småningom.

Någonstans däremellan står ett lingvistiskt multitaskande vidunder som jag. Och jag får ta skit från å ena sidan folk under 25 som undrar wtf ”Synd på så rara ärtor” eller ”Strålande tider, härliga tider” är för bullshit – och å andra sidan pensionärer som förolämpas av obegripliga uttryck som ”All your base are belong to us”.

Jag har sagt det förut:

För att tämja loppor till en loppcirkus måste man först lära dem att inte hoppa. Det gör man genom att placera dem i en burk med lock. De kommer att hoppa, men slå skallen i locket varje gång. Till slut hoppar de inte längre, utan nöjer sig med att krypa fram, som TT-notiser.

Laurie Anderson – Language Is A Virus

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

[...] som aktivt använder tidigare insamlad kunskap och ofta gör jämförelser och använder citat är Jonas Thente i DN. Jag måste nästan alltid slå upp något citat eller googla på något författarnamn när jag [...]

Jag är inte (längre) en Zero Wing-analfabet « Nattens bibliotek (Webbsida), 21:49, 5 april 2012. Anmäl

Nivellera! Vilket ord! Tack skall du ha för att du lärde mig nått nytt!

thekmf, 14:45, 3 april 2012. Anmäl

[...] Jonas Thente skriver mycket insiktsfullt om detta. [...]

Andreas Ekström – är nu ett alternativ? » Blog Archive » Balansakt (Webbsida), 12:53, 3 april 2012. Anmäl

OA: Jag tror faktiskt att det har att göra med identitetsbyggandets inneboende konservatism. Du lär inte hitta någon som läst Prousts "På spaning" och säger att den suger. Investeringen är alltför hög för det. Samma sak med språket.

Jonas Thente, 00:04, 12 mars 2012. Anmäl

Svenigen: Visst, men det är också en fråga om när gränsen passeras mellan sociolekt och spåklig allmänning. Jag är helt på den läsares sida som reagerar mot aparta ord och begrepp använda i en konventionell text utan förklaring. Men då är frågan hur man väljer att definiera "läsaren". För övrigt är något av det sorgligaste jag vet det faktum att man snarare än att säga "allmänt bekant" om språk- och bildningsrelaterade fenomen, brukar säga "common knowledge". Bara där...

Jonas Thente, 00:01, 12 mars 2012. Anmäl

Håkan: All my base are belong to you. Thx.

Jonas Thente, 23:54, 11 mars 2012. Anmäl

Sven: somliga hävdar - och de har säkert rätt - att den välkända tortyren naglar-mot-griffeltavla är så plågsamt för att det minner om just varningsläten från fornstora dagar i mänsklighetens historia.

Jonas Thente, 23:52, 11 mars 2012. Anmäl

Av artighet kan du ju altid göra som i detta inlägg, länka till en förklaring. Det går förstås inte i papperstidningen. De äldre läsare som klagar kanske inte är internetvana - annars är det ju lätt att googla nuförtiden. Men kanske är det i själva verket resonemangen en del läsare inte hänger med i, snarare än att de inte snappar vissa uttryck?

OA, 14:44, 11 mars 2012. Anmäl

Efter att ha sovit litet till på saken: Allt språk är gruppdefinierande. Det är inte bara till för att binda samman sin grupp utan även för att utestänga andra, ibland i extrem grad (månsing, knoparmoj ...). Och förolämpade kan människor bli inte bara av att bli tilltalade på "fel" språk (alltså som om de vore "utomstående") utan även när språket är "rätt" men tilltalaren inte tillhör gruppen (alltså gör "intrång"): gud nåde den farfar som försöker tala med barnbarnen på tonåringars vis. Och vad menas då med "grupper"? Vad som helst. Nationer. Generationer. Folk som lyssnar på samma sorts musik, begår samma sorts brott, äter samma mat, har samma hobbies (parkour!), tar samma droger, spelar samma spel, läst samma akademiska disciplin (ju mer dess snävare grupp!). Kanske rentav läser samma böcker. Således: orden är ett sociolektiskt trampminfält. Så länge smällarna bara utlöses av andra än dem man faktiskt sökt nå skall man inte ta det för hårt. Och en policy som den beskrivna är naturligtvis i praktiken ogenomförbar även om man skulle tillämpa Scrabbles regler ("bara ord fetstilta i SAOL"). INGEN ordanvändning når ALLA, och även en del "nådda" kommer att upprört förneka detta. Så ta det lugnt, Jonas. Bättre lyss till den sträng som brast, och så vidare. (OBS typiskt generationsbortstötande!)

Sven, 18:02, 10 mars 2012. Anmäl

Jag tror, Jonas, att du fyller en viktig funktion för många. Du binder samman det svenska folket över generationsgränserna. Det är inte alla förunnat att i en och samma penna behärska både Arvid Falk och WTF. När folk kommer med invändningar, söker de egentligen din hjälp. För övrigt anser jag att du är en av de främsta i ditt gebit. Litteraturkritik är ju en skönlitterär genre i sig, och jag läser alltid dina alster med mycket nöje. Du är en unik röst i en värld av slagg.

Håkan Tendell (Webbsida), 12:43, 10 mars 2012. Anmäl

Åter till Johan Jönson med ett s

Förresten diskuterar Johan Jönson en del estetik också, i sin tegelsten till diktbok med.bort.in, som jag tidigare dryftat härstädes.

(Och inom parentes sagt vill jag gärna uppskatta titelns påkallade medicinklang. Medbortin 50 mg/2 ggr dagligen. Faktum är att det för många år sedan fanns, och kanske fortfarande finns, en tjänsteman på det som då hette, och kanske fortfarande heter, Statens Produktkontrollbyrå. Denne tjänsteman hade till uppgift att godkänna namn på nya kemikaliska produkter som skulle släppas i Sverige. Det kunde vara pseudomedicinskt dråpliga namn – som det godkända Enomdan – men också rent kvacksalviga, som exempelvis (och nu spånar jag) Botaralt eller Skippalukt. Ett märkligt språkmaterialistiskt arbete om man tänker efter.)
I alla fall så skjuter Jönson från höften och fyrar av somliga rader om konsterna. Som:

poesihatarna.
bestämmer nästan allt

och

äcklas. av skådespelares dumhet och narcissism.
särskilt skådespelarna på Dramaten.
och dramatenskadorna är så vitt spridda.
maskiniskt. som en överideologi.


och

mängder av prosa.
som gör för mycket reproducerande fiktion.
för enkelt. offrar. raserar.
den egna arkefiktionen.


och

Romanförfattarfantasierna inte att lita på
(offrar inget, riskerar inget, rör sig inte bort
från talandets överordning).


och

litteraturfestival. bokdag. mässa.
jaha.
landskapet. intressantare.
än människorna. läsarna. de.
uppstoppade. uppsminkade liken i salongen.
särskilt än. de narcissistiskt.
hårt konkurrerande författarna.


och

de där många böckerna. som ju.
är smarta och duktiga och.
ofrånkomligt positionerande men.
som ju inte riskerar någonting.
inte sätter någonting annat i spel.


och

ordet jag.
äcklar mig.
jag blir inte någonstans fri från det.
inte heller.
genom att utesluta det.
den suggererat.
liksom frånvarande författaroperatören.
utgör ett mycket dominant subjekt.
typiskt maskulint. och klassprivilegierat. i.
sin enhetssuggestion.
att. t ex.
jämföra med.
den koloniala skriften.
som opererar.
utan jagord.


och slutligen

Jag skriver kort.
Jag kan inte vara borta särskilt länge.
Min historia är inte värd
mer sammanhängande utrymme.
(Jag vill inte heller bli
så där äckligt självbelåten och självupptagen
som så många andra författare.)

Men dessa citat är att betrakta som lathundar, och hundar vet ju de flesta vad jag tycker om, och det finns en kontext – nämligen en bok – att studera dem inom eller ej. Själv upptäcker jag en hel del värdefullt.


The The – Giant

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0