Idiolektisk multitasking

Ett av de största problemen jag har med att skriva för ett medium som enligt policy riktar sig mot alla mellan 15 och döden, är att nivellera språk och bildningsgrad till strax över den gräns där texten förlorar all lyster till förmån för pedagogik.

Och det verkar åt bägge hållen.

För stunden är jag exempelvis tvungen att försvara min användning av ordet parkour inför äldre läsare, eftersom jag använde det i en text som inte uttryckligen var märkt ”ej för äldre läsare”.

Att parkour är fullständigt etablerat – bland annat med pedagogiska reportage i just DN – spelar ingen roll. När det gäller språk så är var människa allting mått: om jag aldrig har hört talas om exempelvis grahamsmjöl så måste jag skjuta eller åtminstone vara spydig mot var och en som använder ordet i en trycksak jag betalat för.

Problemet är att äldre, bildade läsare anser det vara en personlig förolämpning om någon använder ett ord, uttryck eller begrepp som uppkommit bakom deras ryggar. Och lingvistikens gud skall veta att det uppkommer hundra sådana varje dag.

Facit säger att samtiden fortlöpande är ett främmande språk på samma sätt som ett främmande språk är ett främmande språk. Och det etablerade språket blir också ett främmande språk, så småningom.

Någonstans däremellan står ett lingvistiskt multitaskande vidunder som jag. Och jag får ta skit från å ena sidan folk under 25 som undrar wtf ”Synd på så rara ärtor” eller ”Strålande tider, härliga tider” är för bullshit – och å andra sidan pensionärer som förolämpas av obegripliga uttryck som ”All your base are belong to us”.

Jag har sagt det förut:

För att tämja loppor till en loppcirkus måste man först lära dem att inte hoppa. Det gör man genom att placera dem i en burk med lock. De kommer att hoppa, men slå skallen i locket varje gång. Till slut hoppar de inte längre, utan nöjer sig med att krypa fram, som TT-notiser.

Laurie Anderson – Language Is A Virus