Sanningen om livsstilsmagazinet Galago, typ.

Ja, nu tänkte jag leverera.
I ett samhällsklimat där man gör vad man kan för att skydda sig, kan jag inte annat än rasa mot Galagos Mats Jonsson för hans ledare i senaste numret.
Det är ju så man gör, i samhällsklimatet.

Betrakta förra inlägget på innevarande blogg – om ni orkar, vilket jag ärligen betvivlar – så noterar ni hur Jonsson äcklas och inte längre kan läsa DN på grund av – antar jag – att DN en gång i veckan har ett par sidor som är bostads- och inredningsgrejs och inleder bostadsannonserna.
Alla som har det minsta hum om gungor & karuseller, annonser och finansiering; fattar ju att det knappast är åttasidiga, postkolonialistiska genusanalyser av Ordförande Maos sonetter till Folket & Kampen som håller en dagstidning flytande.

Icke så Mats Jonsson.

Som melodramatiskt motdrag har jag undersökt Galago.
Man gör ju så, i samhällsklimatet.
Kalla det satir, så slipper jag ta ställning på riktigt.

Galagos senaste nummer har tryckts i Vimmerby, hos V-TAB, som för övrigt majoritetsägs av mediejätten AB Stampen.
Den 10 maj i år – i samband med inköpet av en ny tryckpress, skrev V-TAB i en pressrelease:

– Den nya tryckpressen är som gjord för livsstilsmagasin om resor, båtar, mat, mode och whisky med mellanstora upplagor. Det finns inget som slår den där, säger Joachim Andersson, försäljningschef magasin, V-TAB.

Försäljningschefen fortsätter förklara:

V-TAB i Vimmerby är specialiserade på så kallade ”short run magazines”, det vill säga magasin med mindre och mellanstora upplagor. Med den nya magasinspressen breddas möjligheterna, både vad det gäller sidantal och upplaga. Resemagasinet Vagabond och affärsmagasinet DI Weekend hör till de första som rullar mellan valsarna.

Möjligen trycktes Galago strax efter DI Weekend, jag vet inte, men med den generaliserande guilt-by-association som jag lärt mig av Jonsson kan jag konstatera att Galago är ett short run livsstilsmagazine och om jag hade varit oärlig så hade jag vidhållit detta.

Men jag försöker att inte vara oärlig.
Så jag diskvalificerar den analysen.
Det är så enkelt och lönar sig så mycket med intellektuell slapphet, men jag försöker undvika den.
Jag tycker väldigt mycket om Galago sedan 30 år tillbaka, ser tidskriften som oumbärlig idag,  och beklagar den bristande insikten om, och de postmarxistiska  lärdomarna av, hur djupt vi alla är insyltade i Pängarna.

Are We Clear, Jonsson?