Till filistéernas försvar

I tillägg till måndagens uppsats om fiktionens absoluta dominans som förklaringsmodell att applicera på såväl individ- som kollektivnivå, vill jag anföra filistéernas öde.

Man brukar ju konstatera att det är segraren som skriver historien.

Det låter både förnuftigt och snyggt. Men backar man ett steg från retoriken så hamnar man i den sannare truismen: det är historieskrivaren som skriver historien.

Segraren kan vara hur militärt, ekonomiskt och teknologiskt överlägsen som helst – om den saknar historieskrivare som kan konsten att berätta en bra story, så kommer segraren att förlora i det längre loppet.

Tag lärdom av filistéerna.

Även om vi i det moderna Sverige snarare tar till invektiv som motherfucker och fuckface än filister mot en individ vi vill onda, så lever filisté och filister kvar som mycket nedvärderande omdömen. Synonyma invektiv är borgarbracka, uppkomling.

Underlaget för förknippandet mellan filistéerna och något fult finns i den mest framgångsrika fiktion som någonsin har skapats: Bibeln.

I det följande lutar jag mig emot Hans Furuhagens vederhäftiga studie Bibeln och arkeologerna [Natur & Kultur, 2010].

Filistéerna var ett av de folk som, antagligen till följd av klimatförändringar och/eller trakasserier från grekerna, tvingades fly sina hemländer. En fullskalig migration med andra ord. Deras mykenska keramik tyder på att de kom från Cypern och den Egeiska övärlden. Andra källor pekar på Kreta.

De slog sig ner längs det nuvarande Palestinas kust. Palestina har för övrigt fått namn från det egyptiska namnet på filistéerna: Peleset.
Vid dessa kuster idkade filistéerna handel så som de förmodligen var vana.

Den viktigaste knutpunkten hette Gaza.

Furuhagen:

Främmande folk omnämns i Bibeln på drygt niohundra ställen, i hälften av fallen rör det sig om filistéerna, och det är berättelser fyllda av hat, fruktan och förakt. Israeliterna visste mycket väl att filistéerna var rikare, starkare och tekniskt mer avancerade, men filistéerna var ändå värda förakt ty de var inte omskurna, de åt griskött och de dyrkade främmande gudar [framför allt den assyrisk/babylonska Dagon]. En del forskare menar att det var i konfrontationen med filistéerna som israeliterna skärpte sina religiösa tabun och föreskrifter. Det var trycket från ‘den andre’ som skapade judendomen som en särskild religion. Det var också krigen mot filistéerna som frambringade israeliternas största hjältar: Simson, Samuel, David och Salomo.

I israeliternas förakt finner vi alltså kopplingen mellan filisteérna och den – numera snart utdöda – moderna betydelsen av kälkborgare.

Ty på samma sätt som israeliterna kunde säga att ok, visst, ni har makten och härligheten och stålarna och larmsystemen, men ni saknar våra sofistikerade regler och ritualer kring fläsk- och snoppkött så ni är bara sååå ägda – kan en CSN-belastad utfattig men högutbildad student i dag konstatera att finansmarknadens aktörer förvisso besitter makten, härligheten, stålarna och larmsystemen, men vad fan betyder det när de ligger och läser Camilla Läckberg och har Ernst Billgren på väggarna, de patetiska filistrarna, fniss…

Läs Pierre Bourdieu för en mer detaljrik analys av De intellektuellas överlevnadsstrategier.

Men åter till Bibeln. Hans Furuhagen gläntar på dörren till en oomkullrunkelig sanning när han skriver:

Men hur kunde filistéerna som var framgångsrika producenter av vin och olivolja, skickliga vapensmeder och krukmakare och väldiga krigare få ett så dåligt eftermäle i historien? Kanske saknade de en kraftkälla som både greker och israeliter hade tillgång till, nämligen nationella poeter och historiker? Vi känner ju inte till någon filisteisk Homeros eller Herodotos, och inte heller någon filisteisk motsvarighet till det prästerskap i Jerusalem skrev de patriotiska myterna i den hebreiska Bibeln.

Och så är det nog.

Det folk som har bäst författare vinner.

Och nuförtiden behöver man inte hundratals år på sig för att etablera fiktiv hegemoni. Den moderna tidens överlägsna mästare på området patriotism är som bekant USA.

Vi som existerade före Sovjetunionens fall och hade huvudet lutat åt vänster har förmodligen alla fått frågan om var vi helst skulle vilja bo: New York eller Moskva.
Det givna svaret var förstås att vi alla redan bodde, och bor, i New York. Moskva lärde sig aldrig att jobba på djupet och göra lika suggestiva kampanjfilmer som Manhattan, Taxi Driver eller Apocalypse Now.

Vi tackar Dagon för det.

Och medge att det amerikanska folket är suveräna på att bygga sköldar av fiktion. De har till exempel fått oss att gå med på att det var USA som hjältemodigt och oegennyttigt vann andra världskriget åt oss.
Till och med det krig som de på många fronter, bland annat moraliskt, förlorade – Vietnamkriget – lyckas de i sina fiktioner vända till en seger.

För hur många superkritiska fiktioner som än USA-producerats om detta krig, om de påföljande, de innevarande och de nästkommande – så kommer subjektet alltid vara en rättfärdig eller ångerfull eller traumatiserad eller bedragen eller duperad eller naiv eller ifrågasättande eller hemlängtande amerikan.

[Åhh…jag önskar jag hade haft tillgång till Jules Feiffers sedvanligt talande serie där två småungar leker krig – amerikan mot nazist – och det slutar med att han som är amerikan surt konstaterar att nästa gång vill han vara nazisten, för det är mer av en karaktärsroll än den självklart goda hjälterollen]

Och filistéerna kommer alltid att vara namnlösa ris-slafsare eller fanatiska araber med goseuzin under kudden.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] Hela historien här. [...]

Bäst författare vinner « SMYG (Webbsida), 19:23, 31 januari 2013. Anmäl

Fiktioner är viktigare än fakta

[Här följer den huvudartikel, förutom somliga bloggiga slängformuleringar, jag hade på agendan men som slutade som en kort krönika i lördagstidningen eftersom det behövdes en krönika just då.]

Vi i Midsommarkransen har länge känt till att det förekommer kannibalism i Aspudden.
Det är ett faktum som inte alls har så mycket att göra med bostadsmarknad och kvadratmeterpriser på borätterna som Aspuddenborna har gjort gällande.

Man vet ju hur de är.

De äter människor råa i Aspudden, och särskilt nyinflyttade människor, så flytta dit på egen risk. Men se gärna över prospekten från Kransen först. Här finns ett genuint men modernt boende med gammaldags charm, närmiljö och fullt utvecklad service men i genuin lugn och ro.

Varje genuin socialantropolog med självaktning känner till kannibalexemplet från kurslitteraturen. Det finns exempel på kannibalism i stamkulturer, men de är få. I de allra flesta fall är det frågan om att pådyvla en konkurrent det värsta man kan tänka sig, och kannibalism är ett tabu som till och med utklassar incest och fadermord.

Antropologer har snarare noterat att två stammar i konflikt med varandra berättar samma hårresande historier om motståndaren. På så vis blir det lättare att dra i härnad och slakta fienden.

Det var mer än tusen år sedan vi européer vecklade ut oss längre än skogsfolken i Papua Nya Guinea eller Amazonas, men det innebär bara att våra vidriga fiktioner om alla som inte är som vi har komplicerats med tiden. Ingen serb skulle falla för påståendet att de bosniska muslimerna är kannibaler, men det finns en mängd andra berättelser att ta till för att legitimera folkmord. Som närhistorien visat och fortsätter att visa.

Jag minns när jag som ganska färsk redaktionssekreterare på DN Kultur fick hantera en debatt om vems högtid nouruz ursprungligen egentligen var. Eller hur det nu hade börjat, jag kommer inte riktigt ihåg för allting var ytterst tillkrånglat och hade kommit att bli en uppgörelse mellan framförallt kurder och turkar.

Så efter att ha suttit i telefon med horder av debattörer och läst mängder av debattinlägg som fått mig att erfara okunskapens stammande underläge så satte jag mig en heldag på KB och läste in mig.

Det visade sig att de auktoriteter och historiska fakta som debattörerna lutade sig mot var helt mytiska och ekvivalenta med våra lokala storheter Oden, Freja och Kung Björn. I fortsättningen krävde jag vederhäftiga biografiska källor och debatten tonade hastigt ut.

Men det var bara ett av många handfasta exempel på hur rena fiktioner bidrar till att vidmakthålla moderna politiska spänningar, och inte sällan är de mest bärande argumenten.

Vi skriver 2013 och fortfarande bygger världspolitiken på lager uppå lager av fiktioner.

Ta den allra senaste duellen mellan England och EU till exempel. Självklart finns det realpolitiska och ekonomiska skäl till spänningarna, men var hittar man batterierna som vidmakthåller dem? Vari består grunden för den isolationism gentemot kontinenten som de brittiska öarna vidmakthåller på folknivå? Jag tror att William Shakespeare i sina historiespel ger bättre ledtrådar till dilemmat än någon nutida politisk analytiker förmår.

Nationer är fiktioner och fiktioner står i samma förhållande till dagspolitik som diamanter till kol.

Också vi är fiktioner, var och en för sig. Vi har våra egna individuella berättelser om oss själva, som står i konflikt mot andras berättelser om oss. Jag är övertygad om att du som läser detta många gånger har velat skriva berättelsen om dig själv eftersom den skiljer så enormt från den berättelse alla andra har om dig. Det är bara så svårt att sätta ord på den, för orden räcker inte när det kommer an på det allra viktigaste, bortom det klent biografiska.

Mike Careys serie The Unwritten är inne på fjärde året och sjätte samlingsalbumet. Ett sjunde är planerat till mars i år.
Carey har tidigare skrivit Lucifer, som var en mycket begåvad spin-off till Neil Gaimans The Sandman. Carey arbetade vidare på den Lucifergestalt som Gaiman skapat och som lämnade det helvete han av Gud ålagts att sköta. Lucifer är en häpnadsväckande konsekvent teologisk avhandling om Guds syften, om ont och gott, som John Milton hade älskat.

Careys The Unwritten är en serie som i likhet med många andra nutida fiktioner handlar om hur världen i hemlighet styrs av en grupp mäktiga och förmögna personer vars enda motivation är makten som sådan. Efterfrågan på den sortens världsförklaringar är enorm, eftersom det mänskliga medvetandet strävar efter ordning.

En konspirationsberättelse helt enkelt.
Men utgångspunkten för just Careys konspirationsteori höjer ribban avsevärt över till och med genremästare som Thomas Pynchon, Arturo Pérez-Reverte och Umberto Eco.

Hos Carey är det frågan om en sekret organisation som manipulerar världspolitiken och historien just genom våra fiktioner. Som om han tagit på sig att tillgängliggöra några av narratologins och  fenomenologins mer abstrakta teorier, låter Carey sin motståndshjälte färdas genom världslitteraturen i jakt på textstrukturella blottor hos fienden.

Konspiratörerna i Careys berättelse har genom historien bekämpat läskunnighet, tillgång till information och okontrollerat spridande av fiktioner. I en bihistoria berättar han om hur organisationen försöker stoppa Gutenberg från att trycka en allmän grammatik på sin press. Men de kommer för sent: Gutenbergs lärjungar har redan flytt fältet och spridit sig i Europa. Organisationen får ge upp sin vanliga strategi och omhulda en ny – den köper upp rättigheterna i stället.

Visst är det en strategi som har hållit i sig och som man känner igen? Alla rebellrörelser och protestmarscher blir snabbt till haute couture och leksaksfranchise. ”Sheena is a T-shirt Salesman”, som gruppen Future of the Left så riktigt har påpekat.

Organisationen börjar stödja författare av det rätta virket och förgöra de som inte rättar in sig i propagandan för dagen. Rudyard Kipling omhuldas så länge han är nyttigt kolonialistisk men avpolletteras när hans dubier växer. Oscar Wilde skaffas skyndsamt undan när han blir tillräckligt kraftfull och hotar att depravera Imperiet.

I ett avsnitt använder Carey Rolandssången som exempel på en god fiktions betydelse. Eposet om den unge och hjältemodige riddar Roland som in i det sista kämpar mot en övermäktig muslimsk här och dör när han blåser i hornet Olifant, blev en hit under korstågen och eldade det kristna Europa mot muslimerna.

I själva verket, konstaterar Careys hjälte, hette Roland egentligen Hruodland och var en medelålders, fetlagd karl som dog när han trillade av sin häst.

Läsaren kan här associera vidare till mer sentida sånger, som nazisternas kampsång ”Horst Wessel”, som var en av Joseph Goebbles lyckade produktioner.

En annan sådan produktion dyker upp i The Unwritten då propagandaministern beskriver hur han kraftigt redigerat om den vid det laget från Tyskland flyende Lion Feuchtwangers roman Jud Süss och filmatiserat den till ett antisemitiskt praktverk.

Detta är förstås också en fjäder i hatten för konspiratörerna, som tidigt insett kraften hos mångkulturen och de moderna medierna. Fiktioner blir kraftfullare ju fler människor som tillägnar sig dem. Det är ingen slump att Mike Careys hjälte i mycket liknar en av vår tids, i läsare räknat, största litterära protagonister: J K Rowlings Harry Potter. The Unwrittens Tom Taylor anses ha stått modell för sin faders Potter-liknande fantasyhjälte Tommy och det är en förbannelse han har växt upp med, med allt det inneburit av kvasistjärnstatus och identitetskriser.

Careys serie är ett under av metafiktioner och intertextualitet. Om Jacques Derrida och James Wood hade valt att tillsammans skriva manus till en serie, så hade den nog sett ut ungefär så här.

Paul Ricœur diskuterar i sitt storverk Temps et récit (Tid och berättande) hur fiktion bör kunna fungera som en nödvändig motröst till den förment objektiva historieskrivningen. Han talar för en sammansmältning av de två storheterna, vilket för tillbaka till deras gemensamma ursprung i epiken.

Jag orkar inte sammanfatta hela hans resonemang här. Dessutom var det ett tag sedan han skrev detta – i mitten av 1980-talet – och redan då var historikerna långt ifrån främmande för att bedriva självkritik.

Då tror jag det är mer angeläget att fästa blicken på nutidens stora fiktionsfenomen, från kändiskulturen till zombiesvärmen och 50 nyanser av grått, och fråga hur de inverkar på berättelserna om oss själva.

Hur påverkas till exempel Sverige av det faktum att – som Liv Strömquist noterat i en omhuldad och smått genial Galagoserie – så många regeringspolitiker har socialdarwinisten Ayn Rands romaner som favoritlektyr?

Något av det mest intressanta, och talande, inträffar när fiktioner kolliderar. Det hände till exempel när ett gäng muslimska fundamentalister attackerade och förändrade USA och resten av världen den 11 september 2001.

Fem år tidigare hade filmen Independence Day premiär. Liksom tusentals andra amerikanska fiktioner handlar den om hur vanliga amerikaner står inför ett övermänskligt, teknologiskt superavancerat hot som verkar vara omöjligt att bekämpa. Men med amerikansk jävlaranamma och ”The Star Spangled Banner” lyckas en grupp vanliga amerikaner vända angriparnas teknologi mot dem själva och vinna tillbaka initiativet.

Hur många gånger har vi inte sett den filmen, i olika skepnader? Rättskaffens hjältar som mot alla odds slåss för äppelpaj, baseball, Elvis och Gud.

Den 11 september 2001 lyckades en grupp människor som upplevde sig vara under attack vända angriparens teknologi mot angriparen själv och vinna tillbaka initiativet.

Där skapades en reva i den amerikanska fiktionen, nästan lika allvarlig som den Vietnamkrigets kolliderande berättelser åstadkom.

Jag tror att fiktioner är viktigare än någonsin att hålla koll på, nu när de så kvickt och lätt blir globala, virologiska.
En nations populära berättelser säger mycket mer än dess politiska tillfällighetsverser.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ett besök på akuten

I torsdags kväll stålsatte jag mig och köade till min lokala vårdcentrals läkare på tredje försöket.

Vid de föregående tillfällena var kön alltför diger. Tusentals hundraåringar på jakt efter bedövningsmedel samt hundratalet uppkopplade hipsterfarsor med trillingvagnar och gubbkeps som ville veta om det är normalt för en ettåring att [fyll i vad som helst som är fullt normalt för en ettåring].

Läkaren konstaterade att mina lungor lät okej för tillfället och att inflammationen lagt sig att ruva i en mörk håla därinne. Men det lustiga kom när han skulle småsnacka lite om mitt AT, allmäntillstånd.

Till saken hör att jag har haft en smula svårt att sova på sistone, eftersom andningen lagt av när jag försökt. Det är tydligt att min kropp vill ta livet av mig, men jag uppfattar det mindre som mordförsök än ett rop på hjälp.

Dr Benway: ”Ja, du ser ju lite …
Jag: …ut som en pundare?
Dr Benway: …trött ut. Skulle jag säga, hehe, men ja…

Och detta fick mig att tänka på en affisch som polisen eller något Riksförbund mot samhällsröta skapade på 1990-talet och som sattes upp på mitt lokala häng när jag var ung.
Det var samma kille i tre skepnader.
Först såg han ut som en korsning mellan Jehovasvittne och ungmoderat. På nästa bild hade han blivit lite nedgången och bildtexten upplyste om att ”Det här är Johan efter fem månader på amfetamin” eller nåt i den stilen.

På den tredje bilden såg han ut som Thåström, Johnny Depp i Pirates of the Caribbean, Joe Strummer el dyl och bildtexten varnade: ”Det här är Johan efter två år på heroin”.

För mig är den affischen en propagandaklassiker. Alla jag kände såg ut ungefär som den tredje versionen och det fanns inte en tjej i min närhet som inte tände på den tredje bilden och äcklades av den första, som de associerade till psykopati och gängvåldtäkter.

Jag fick det recept på hostmedicin jag kommit för att inhösta.
Tyngre droger var jag för sjuk för att fråga om.

Richard Hawley – She Brings the Sunlight

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En trend i litteraturkritiken

Häromdagen recenserade jag Sven-Eric Liedmans nya tänkebok Livstid och fick därefter ett mail från en säkert välvillig  läsare. Jag vet alltid på förhand när den här sortens reaktioner kommer och eftersom jag avskyr mail så känner jag förtvivlan när jag läser en recensionsbok som i mångt och mycket mjölkar visdom ur källor från före förra sekelskiftet.

Hej läste din recension och tänkte som en kvinna sa i P1 idag när hon recenserade (har tyvärr glömt namnet) att det är ju konstigt att Sven-Eric Liedman inte kunnat finna en enda kvinnlig filosof som gett avtryck i hans minne. Och du noterade inte det heller.

Nej, jag noterade inte det uppenbara faktum att det av olika skäl är ont om kvinnliga motsvarigheter till Platon och Augustinus. Det var liksom inte mitt primära fokus.

Kanske är det bara avundsjuka som får mig att tycka illa om den här hållningen.
För tänk hur arbetet med att värdera en bok hade underlättats om man följt dess ledstjärna. Man skulle för det första inte ens behöva läsa boken – och frågan är om det inte rentav är ett krav att inte ha läst den (Vanlig fras i nutida litterära diskussioner: ”Jag har i och för sig inte läst boken, men…”) – utan bara kolla igenom dess register. En bok som nämner fler män än kvinnor blir per definition en dålig bok, och en bok som nämner fler kvinnor än män blir bättre ju högre procenten kvinnor är.

Hundra procent kvinnor innebär förstås att boken är ett genialt mästerverk.

För skönlitteraturen skulle man kunna göra upp ett poängsystem. Huvudpersoner får 10 poäng – plus eller minus beroende på kön – och bifigurer får 5 poäng plus eller minus. Det blir lite knepigare, för inte så många romaner har personregister (Dostojevskij brukar ha, och George R R Martin) så man måste nog släpa sig igenom boken först.

Dessutom kan man tänka sig ett mer komplicerat upplägg där manliga skurkar ger pluspoäng och kvinnliga dito ger minuspoäng, men då måste man nog rentav ge sig in och titta på bokens idéinnehåll och det strider mot systemets premisser.

Jag har avslutningsvis skrivit en dikt som objektivt sett hör till de bästa som någonsin skrivits:

Lisa, Karin, Anna
Rosalinn, Johanna
Maja, Gudrun, Signe, Rut
Ingrid, Pia, dumma Knut.


Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

[...] Det börjar i DN med reaktioner på hans recension av Sven Eric Liedmans bok ”tänketid. Jonas Thente berättar vad en, säkert välvillig, läsare skrev till honom. ”Hej läste din recension och tänkte som en kvinna sa i P1 idag när hon recenserade (har tyvärr glömt namnet) att det är ju konstigt att Sven-Eric Liedman inte kunnat finna en enda kvinnlig filosof som gett avtryck i hans minne. Och du noterade inte det heller.” [...]

Jonas Thente kritiserar den nya trenden i litteraturkritiken « Aktivarum (Webbsida), 11:15, 21 januari 2013. Anmäl

[...] Läs Thente’s inlägg här Rate this:Share this:TwitterFacebookGillaGillaBe the first to like this. Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna dagens, dn, historieskrivning, jonas, kultur, per, sexst, stötande, ström, thente. Bokmärk permalänken. ← Dagens sexist: Julie Burchill – the guardian [...]

Dagens sexist: Jonas Thente – DN Kultur | sexistnytt (Webbsida), 00:35, 18 januari 2013. Anmäl

En fråga om karaktär

De allra flesta anser det säkert vara en petitess, men mig plågar det att svenskan saknar ett lämpligt ord för fiktiva subjekt.

Vi lyckliga få som har till yrke att i text diskutera litteratur saknar detta ord så som en snickare hade saknat ett redskap att hamra in spikar med (”hammare”), en läkare ett instrument att mäta kroppstemperatur med (”termometer”) eller en finansman ett ställe att gömma sina pengar på (”Cayman Islands”).

På engelska skriver man character och har inga problem med det. Översätter man det till svenska blir det karaktär, vilket begrepp emellertid får en alltför stor slagsida åt dess dubbelbetydelse som har med personliga egenskaper att göra.

Korrekturet brukar klaga när jag någon gång kallar en roman- eller spelkaraktär för karaktär och jag bråkar aldrig om det.

Men vad kallar man på svenska exempelvis Arvid Falk om han inte får vara en karaktär?

Jag brukar försöka med figur eller gestalt. Men figur känns som ett pejorativt omdöme – jag har för mig att det var Farmor i Hjalmar Bergmans Farmor och vår herre som brukade avfärda misshagliga människor med att de var figurer – och gestalt har en dragning åt det spiritistiska.

Person är för köttigt och roll är alltför teatermässigt – en kostym eller klänning för en skådespelare att gestalta. Protagonist fungerar enbart för att beteckna den som står i fokus och aktant är alltför formalistiskt litteraturvetenskapligt för att fungera i en dagstidningstext.

Det finns säkert några ytterligare möjligheter jag har glömt att nämna här, men jag har prövat och förkastat dem alla. Jag saknar alltjämt det ord som kan ersätta X i en mening som: ”En hel del av Agatha Christies X blir mördade”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] läste det här mycket intressanta inlägget av Jonas Thente på DN:s hemsida där han konstaterar att det finns [...]

Det är skillnad på ord och ord « Johan Lindback (Webbsida), 12:04, 15 januari 2013. Anmäl