Publicistik i tid och otid

Den Netflix-producerade serien House of Cards fick ett välmotiverat högstabetyg av DN:s Helena Lindblad i förra veckan och har hyllats till höger och vänster.
Till dess förtjänster hör också inlägget i den alltid lika heta debatten mellan traditionella medier och digitala. I seriens början ligger sympatierna tveklöst hos den unga journalisten som trakasseras i det stora tidningshuset (modellerat efter Washington Post). Hon är för ung, kollar inte källor, fogar sig inte i hierarkierna, flirtar med snabbfilade distributionsvägar: en klassisk hjälte med andra ord.
Hon hoppar av och söker sig till en ny, framtidshungrig nyhetssajt.
Men efterhand går det upp för tittaren att hennes brådska och bristande erfarenheter gör henne till ett lätt rov för manipulerande makter, som använder hennes ambitioner för egna syften. Lösningen blir – i seriens tappning – en kompromiss mellan de gamla strukturerna och de nya. Rent bokstavligt finner de två antagonisterna varandra och inleder ett samarbete. kunskap och omsorg möter entusiasm och energi. Först då kan journalistiken tackla makten på dess egen planhalva.
En publicistisk utopi kanske, men vacker ändå.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Många gratulationer

Susanna Lundin fick häromdagen debutantpriset från Borås Tidning för sin roman Hindenburg.

Jag recenserade hennes roman i DN och har fått utstå väldigt mycket spott och spe för den recensionen, eftersom jag försökte förklara att jag inte riktigt förstod vad Lundinvar ute efter att berätta.

Ah, jag vet: det är gefundenes fressen för alla djupa tänkare som skapar en karriär utifrån att könsbestämma konsten och dess kritiker, men faktum är att jag tänkte att det skulle ge mer uppmärksamhet åt den här debuten om jag faktiskt deklarerade min inkompetens, än om jag hade kört det vanliga bullshitet med ”en prosapoetisk skildring av en overklig verklighet” eller ”ett djuplodande arbete som korskopplar vuxenblivandet och civilisationens kollaps” eller någonting med kvinnlighet och manlig blick.

Jag läste Lundins debut tre gånger innan jag skrev recensionen. Jag skall plocka upp ett mail jag fick om att romanen borde behandlas bättre och läsa Hindenburg ytterligare några gånger, i hopp om att komma fram till vad det nu än är frågan om.
Men det får vänta till efter helgen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

The Shadow åter till heders

Papperspublicerad; här väsentligen utökad.

Den gåtfulle brottsbekämparen The Shadow har haft många inkarnationer sedan han introducerades på 1930-talet.
Mest känd är radiodramatiseringen där en 22-årig Orson Welles gestaltar honom. Hörspelen inleddes alltid med den klassiska devisen ”Who knows what evil lurks in the heart of men? The Shadow knows …” samt ett ihåligt, gäckande skratt.
Till mystiken bidrog att identiteten bakom skådespelaren som berättade var höljd i dunkel, till dess det avslöjades att det var The Mercury Theaters direktör – Orson Welles – själv som stod för den ihåliga rösten. Som om det skulle skulle vara svårt att ta fel på den.

Nu har karaktären äntligen återupplivats för nya generationer och det är – naturligtvis – serieskaparen Garth Ennis som fått den stora äran. Hans brutala moralism och iskalla civilisationskritik fungerar förstås alldeles utmärkt parad med The Shadow, som i ett första samlingsalbum tar sig an terrorbalansen under andra världskriget.

Irländaren Garth Ennis är ett av de verkligt tunga namnen inom den verkligt tunga serietradition som kombinerar verkligt tung berättarteknik och intriger som inte står någon lagerkransad roman eller film efter. I grenarna samtidssanalys och  ideologikritik är det svårt att hitta någon roman som fungerar mer effektivt eller är vassare än serieskapare som Ennis, Warren Ellis, Brian Wood, Alan Moore, Joshua Dysart, Simon Oliver, Jamie DelanoBrian Azzarello, Mike Carey och jag skulle kunna hålla på ett tag.

Det verk av Garth Ennis som oftast brukar framhållas är The Preacher, men personligen tycker jag att han är lite väl rasande i den. Vid en första anblick kan tyckas att attacken mot en hycklande katosk institution (inklusive de grafiskt mycket expressiva bilderna av hur en sedan tvåtusen år inavlad, ”ren” avkomma till Jesus kastar sin avföring på omkringstående och slutligen omkommer då en två ton tung påve, dumpad från en helikopter, landar på honom) är lustig och angelägen. Men snart känns det mer som en pubertal reaktion mot en katolsk uppväxt än en riktigt genomtänkt intrig.
Man får väl helt enkelt köpa detta Ennis’ primalskri. Skönt att han fick det ur sig.

Hans bidrag till vigilanten The Punishers mytologi är däremot helt fantastiska. För att inte tala om hans ytterst komplicerade humanistiska credo i och med anti-superhjältesagan The Boys.

När Ennis nu sedan i april förra året åtagit sig att återuppväcka The Shadow från den populärkulturella graven, sitter uppdraget som hand i handske.
Albumet The Shadow: The Fire of Creation (Dynamite) inleds med en nyttig erinran om Japans systematiska brott mot mänskligheten. Första bildtexten: ”Between nineteen thirty-one and and nineteen forty-five, japanese occupation forces killed fifteen million chinese people”

Ennis påminner här om det faktum att det egentligen bara finns ett enda land som har visat skam och över och bearbetat folkmord begångna under 1900-talet, och det är Tyskland.
Ingen frisk människa kan tvista om att Tyskland har myyyycket att plikta för, men tyskarnas offentliga skam gentemot det förflutna kan ingen heller betvivla.

Med Japan är det en helt annan sak, även om Japans brott i Kina faktiskt övertrumfade nazismens i Europa, om man räknar in bestialiteten. De ”medicinska experiment” som japaner utförde på krigsfångar får till och med Josef Mengeles dito att blekna.
Och så har vi Ryssland, Italien, Turkiet och andra massmördarnationer som fortfarande förnekar, futiliserar eller rentav hyllar odåd som rätteligen bör få varje civiliserad människa att kräkas.

Som kuriosa kan man konstatera att de japanska övergreppen tidigare har varit på serietapeten i en episod av Hellblazer. Jamie Delano var den som startade den rekordlånga serien 1988 (och maila mig inte nu: jag vet att Hellblazers hjälte John Constantine skapades av Alan Moore i Swamp Thing) men i ärlighetens namn får man säga att Garth Ennis höjde nivån när han tog vid.

Den japanska episoden skrevs av Warren Ellis, heter ”Setting Sun” och finns i albumet med samma namn. Där möter vi den ockulte trickstern Constantine i rollen som biktfader för vålnaden efter en japansk läkare som inte finner ro förrän han har pliktat för vad han en gång gjorde.

Åter till Garth Ennis version av The Shadow.
Som väntat lyckas Ennis på ett utmärkt sätt blanda pojkaction med en allegori över den andra världskrigets kapprustning som kom att få sin punkt – eller snarare sitt citationstecken – i och med atombomben.

Jag kan bara hoppas att Ennis inser att han har funnit sin perfekta protagonist och fortsätter arbeta med The Shadow.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Johannes Heldén: ”Ljus”

I en av de noveller som utgör den amerikanske författaren Ray Bradburys mästerverk The Martian Chronicles bevittnar vi ett nattligt möte. Många år har förflutit sedan människan koloniserade Mars; många år sedan den finlemmade civilisationen där dukade under för de första mänskliga expeditionernas främmande bakterier.

Nu är det natt, och en väg löper genom ett bergspass i det öde landskapet. Det finns en märklig känsla av Tid i luften, tänker människan som färdas upp mot passet. Han vrider och vänder på tiden i tankarna:

Vad luktade Tiden? Som damm och klockor och människor. Och om man undrade över vad Tiden lät som, så lät den som vatten som rann i en mörk grotta och röster som ropade och jord som föll ner på locken till ihåliga lådor, och som regn. Och om man gick ännu längre, hur såg Tiden ut? Tiden såg ut som snö som föll i ett svart rum eller som en stumfilm på en gammal bio där hundra miljarder ansikten föll som nyårsballonger, ner och ner i ingenting.

(Olle Mobergs övers från 1973)

Jag kommer snart till Johannes Heldén, men vill berätta om detta möte först.

För på krönet möter den här människan någon annan, som är på väg åt motsatt håll. De stannar för att hälsa på varandra och inleder ett
samtal som blir alltmer smärtsamt. Den andre är på väg till en fest, men människan begriper ingenting. Där nere finns ju bara ruiner och röd öken. Det är en död planet.

”Ser ni verkligen inte staden som jag beskriver den?” utbrister den andre, alltmer desperat och med vädjan i de gyllene ögonen: ”De vita
pelarna och de smäckra båtarna och festljusen?” Människan förklarar att nej, där finns bara tysta ruiner. Ni är utdöda, allihop.

De kommer tyst överens om att lägga ner saken, inte gå närmare in på vems tid som gäller. De skiljs åt och Bradbury låter berättelsen sluta där uppe i bergspasset, vid vägen som nu är öde och så kommer att förbli resten av natten.

Johannes Heldéns lyriska verk rör sig kring just sådana platser där den mänskliga överhögheten tvingas vika för mer solida kategorier,
varav tiden är den mest orubbliga. Där poesin vanligen brukar ge tömmarna åt ett starkt subjekt som förmätet låter världen filtreras
genom sig, tecknar Heldén de betydligt större kosmiska rörelserna. Han erbjuder inga kvalmiga självbespeglingar, svassar inte med jaget på den styva linan.
Alltsedan debuten har han avkvistat det mänskliga subjektet till en mer rimligt blygsam nivå i världsordningen. Där, i Burner 2003,
kunde han beskriva adrenalinkicken efter ett inbrott i en bensinstation. Ett decennium senare i nya boken Ljus, finns det fortfarande ett jag som lyssnar, känner och ser. Men det är ett mycket diskret jag efter den inledande chocken då han krossar en spindel med trädgårdsspaden.

Annars får man lätt för sig att Ljus inträffar i ett dödsögonblick, hos någon som drabbas av döden medan han odlar sin trädgård. Associationerna är fria, men själv stannar jag vid inledningsscenen (1:40-3:45) till David Lynchs Blue velvet och John Downers video till Peter
Gabriels
”Digging in the dirt”.

Det är mycket gräs, gräsrötter, jord och multnande löv hos Heldén:

bakom mig tvinnas de sista rötterna ihop
färgglada löv blir till mylla
ett efter ett
försvinner sinnena
naturen
anpassar sig
ögonen har
ändrat sig
de speglar inte längre
något
de har slappnat av

Men det är alltså inte främst den mänskliga erfarenheten som står i fokus hos Johannes Heldén. Där poeter i allmänhet använder spegeln, förstoringsglaset eller tv:n som främsta projektionsytor, är elektronmikroskopet och teleskopet Heldéns föredragna redskap. Han har alltmer kommit att se människan i hennes kosmiska sammanhang, som knappast är ett sammanhang alls: snarare en slump, ett obetydligt
ögonblick i en obegriplig evighet. Eller som det heter i den bok som kom i höstas och heter System:

först fåglar på telefonledningar
sedan
många solar alldeles ofattbart många

Nu vill jag inte att ni skall tro att Johannes Heldén hör till de poeter som nöjer sig med att tvärställa det stora och det lilla – glo på en drönar­attack i Afghanistan och sedan på fågelbordet utanför köksfönstret och skriva vers om alltihop.

Heldén väljer snarare perspektiv genom att räkna ner solen: ”-4.000.000.000 år”.
Och på nästa sida:

mörkgrön djungel
vinden rycker
i bilen
-3.999.999.999

Det läcker en utmattning genom Heldéns texter. Och inte bara texter – han arbetar också multimedialt med datorgenererade landskap och ljud
som får mig att be om att han skall få en rejäl konsthall att gestalta i. Faktiskt går associationerna snarare till bildkonsten och framför
allt fotografiet. Heldéns tysta epitafier kan ställas bredvid till exempel den löst sammanhållna amerikanska gruppen New Topographics
deras folktomma industribyggnader, motell, parkeringsplatser, suburbana kluster – eller varför inte svenska Anna Berglinds brustna
institutionsbyggnader i sviten ”Mörkertal”.

Man kan också gå till musiken, där man hittar Heldénska själsfränder i utgivningen hos kanadensiska Constellation recordsGodspeed You! Black Emperor och A Zilver Mount Zion till exempel – och i Brian Enos ambientprojekt – i synnerhet Ambient 4: On land.

Det utmattade är hos Heldén den mänskliga civilisationen som sakta smälter samman med den mindre förgängliga naturen. Vi ser det oftast
på avstånd: motorvägarna, flygplanen, ljuset från industriområdena, tågkorsningarnas signaler, skrotupplagen, rymdskeppen som på tillfälliga besök från vår framtids sista skälvande timmar.

Johannes Heldéns poetiska utmattningar talar till alla som någon gång har skruvat på EM-bandet i natten och hoppat mellan stationer som lika gärna kunde ha kommit från fjärran galaxer. Alla som strövat genom tysta industriområden och rangerbangårdar och hört transformatorstationernas mumlande under natthimlens trasmoln.

Och överallt växer den natur som har funnits här långt innan vi uppfann åkerbruk och gräsklippare. Överallt frodas det djurliv som har sett oss komma och skall se oss försvinna som de parenteser i kosmos vi är. Heldén fyller sina böcker med namn på de växter vi kallar ogräs, och med insekter och djur som gräver gångar under marken och förvaltar våra rester.

Inget kommer att arkiveras och det muntliga går inte att lita på
en åttiotalsfläkt roterade långsamt i taket
klorofyll
undervattensrummen
bildas av gamla träd
en flock
brevinkastets smäll

(ur Ljus)

Johannes Heldén är en av dem jag håller högst av nu verksamma svenska poeter. Han har hittills givit ut mer än femton diktverk. De är som
angelägna men försenade rapporter från sonder han sänt ut längs de vägar där tiden är som mest instabil.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Pålen genom vampyrkvinnans hjärta

I en påannonsering i P1:s ”Kulturnytt” i dag hörde jag något tragikomiskt. Det var ett inslag med finländska författaren Hannele Mikaela Taivassalo om hennes nya roman Svulten, som jag själv precis håller på och läser.
Det är en roman om en kvinnlig vampyr, och i påannonseringen fick man veta att hon ”för en gångs skull inte är ett objekt utan en stark kvinna”.

Å, dessa tidstypiska, slappa ideologiska slogans som ständigt får ersätta fakta och en något mer komplicerad verklighet, så att ont bara blir värre.

I själva verket kryllar vampyrlitteraturen sedan 1700-talet av just starka kvinnor. Vi kan nämna Keats ballad ”Christabel” från 1819 och ”den första vampyrromanen”: Le Fanus Carmilla från 1872.
Vilka förstås bara är två av tusentals exempel på ”starka kvinnor” inom genren.
Att temat formligen har exploderat sedan efterkrigstiden är heller ingen hemlighet. Den här inte särskilt svårfunna artikeln listar en topp-tio.

Jag kan varmt rekommendera Anna Höglunds avhandling Vampyrer. En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet (H:ströms, 2011). Den innehåller otaliga partier om just genusaspekter på vampyrtemat.

Höglund citerar bland annat Gilbert och Gubars klassiska The Madwoman in the Attic:

for every glowing portrait of a submissive woman enshrined in domesticity, there exists an equally important negative image that embodies the sacrilegious fiendishness of what William Blake called the ”Female Will”.

Men jag tvivlar på att Gilbert och Gubar ingår i tiopoängskurserna i catchy slogans. Det blir nog för jobbigt och tar tid från workshopsen kring en bunt herrtidningar från 1975.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Om Edward Gorey

I ett sista försök att vitalisera denna blogg lanserar dess strategiska kommando Alla Ska Mé-doktrinen och publicerar denna redan i papperstidningen tryckta text.

Edward Gorey
De förryckta kusinerna och andra historier
Övers: Erik Andersson
Sanatorium

En märklig figur vandrade omkring på Manhattan från 1950-talets mitt och tre decennier framåt. Han var nästan två meter lång med yvigt skägg. Alltid klädd i jeans, gympaskor, långhårig päls och ett överdåd av bijouterier blev han en av New Yorks sevärdheter under det halvår då balettsäsongen varade.

Han såg varenda en av New York City Ballets föreställningar, inklusive matinéerna. Resten av året bodde han hos släktingar i Cape Cod.
Edward Gorey var ett original på flera sätt. Många skulle nog kalla även hans konstnärliga och litterära gärning för unik, och det är helt klart så att man genast känner igen en av Goreys teckningar. Men samtidigt fungerar han som ett svårdefinierat kraftfält som samlar upp mängder av föregångare, stilar, genrer och stämningar. Räknar man in alla de som influerats av honom, blir uppgiften att definiera honom omöjlig.

Jag vet ingen – faktiskt ingen – konstnär eller författare som har förknippats med så många andra konstnärer, författare, epoker, -ismer, och stilar. Jag räknar till ett hundrafemtiotal i Jonas Ellerströms utmärkta efterord till denna samling Gorey-berättelser i svensk översättning. Hade man frågat någon annan beundrare så hade man kanske bjudits helt andra associationer.

Kanske är det helt enkelt så att Edward Gorey i en enda person sammanfattar alla dessa hundratals referenser – att hans namn borde användas som substantiv för att beskriva denna helhet som är större än summan av dess delar.

Som Ellerström mycket riktigt konstaterar i efterordets inledning: Edward Gorey känns som om han borde ha varit engelsman och verksam kring sekelskiftet 1900. I Själva verket levde han alltså på den amerikanska nordöstkusten 1925-2000.  Han reste utomlands en gång i sitt liv, till Hebriderna, Orkneyöarna och näraliggande kargheter.

Antalet ingångar till fenomenet Edward Gorey är närapå oändligt. Men om man bara får välja att beträda en, så tror jag att barndomens värld är den rimligaste. Det är den värld vi levt eller lever i innan vuxendomaren inom oss satt på sig peruken och slagit klubban i bordet. Det är den värld i vilken ingenting är säkert, språket flyger fritt, skuggorna kan vara skydd eller hot och trafiken mellan verkligheten och det imaginära flyter obehindrat.

Det är anledningen till att alla på något sätt känner igen sig i Edward Goreys verk, och samtidigt har så svårt att sätta fingret på exakt vad det är vi känner igen. Som om vi såg avtecknad en dröm vi hade för länge, länge sedan.

Denna svenska utgåva innehåller åtta berättelser som utgör en bra introduktion. Erik Andersson har översatt de korta men ytterst utmanande bildtexterna. Utmanande därför att Gorey ansluter sig till den brittiska traditionen av nonsensvers – som är den språkliga versionen av högre matematik. (En av de mer kända utövarna av denna konst var mycket riktigt matematikern Charles Dodgson, dvs pseudonymen Lewis Carroll).

Makaber är ett ord som återkommer i beskrivningar av Goreys berättelser. Ond bråd död förekommer ofta hos honom, som i sviten ”De försvinnande små” där en rad barns dödsfall beskrivs, ett barn för varje bokstav i alfabetet. Eller samlingens titelberättelse i vilken tre kusiner dör på gruvliga sätt. Minst 41 personer dör i denna svenska samling.

Samtidigt känns Goreys avbildningar av dylika förlopp mest som teatraliska tablåer; poser och dekorer inspirerade av opera eller de balettföreställningar han hängav sig åt. Hans teknik är omständlig och tidskrävande. Tålmodig som ett litet barn som ägnar sig åt en hemlighetsfull lek är han; också när det gällde att utforma de över hundra böcker han själv publicerade. Som pop up-böcker, kinesiska askar, kalendrar, kuvert och en mängd annat.

Goreys arv bärs vidare, vare sig bäraren är medveten om det eller har inspirerats i andra eller tredje ledet. Framför allt i barnböckernas bild- och textvärldar möter vi hans inkarnationer, som i sin tur blir ytterligare delar av den stora, gåtfulla helhet som vi kallar Edward Gorey.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0