Evangelierna 101

Jag igen.

Beklagar.

Men det slog mig att jag härstädes tjatade en del om min adventskalender, för att sedan aldri blogga iväg den. Den gick bara i papperet. Men eftersom den även inbegrep Jesu sista dagar så känns det påkallat att nu redovisa lotten in extencio.

Ett tack och en välsignelse går ut till my man Ossi på redaktionen som gjorde mer än jag hade förnuft till, nämligen spara den 24-delade serien. Pax, Ossi.

1. När man om tusen år diskuterar litteraturåret 2012 kommer man framför allt att dryfta det stora antalet föräldraromaner. I våras var det mycket uppgörelser, men hösten kom med mer kärleksfulla skildringar av framför allt fäder – skrivna av deras söner. Augustpristagaren Göran Rosenberg och DN:s topplistefavorit Johannes Anyuru är exempel på detta, liksom Leif Zern och Aleksander Motturi. DN Kulturs julkalender kommer påpassligt nog att fram till julafton ta upp den fader-son-relation som mer än någon annan har påverkat vår värld; själva julens upphov. Det handlar förstås om det ytterst problematiska förhållandet mellan Jesus och hans pappor.

2. Som frontfigur för alla med konfliktfyllda förhållanden till sina fäder är Jesus knappast representativ. Det finns skäl till att inte fler komiker har lagt Jesus på den psykoanalytiska divanen: hur skulle man kunna övertrumfa originalet?
– Ni frågar om min pappa, doktor Freudfält. Tja, han skapade världen, har gjort sig skyldig till otaliga brott mot mänskligheten varav nästintill _ utrotning är ett. Hans sadistiska tendenser är stolt omvittnade, han våldtog min mamma och planerade min karriär, som bestod i strävan att slutligen torteras till döds av hans egna följeslagare. Vasa? Är ni fullbokad doktor Freudenlid? Ingen fara, jag är van.

3. Jesus andra pappa, styvfadern Josef, är en blek figur. ”Rättfärdig”, heter det hos Matteus. Han får sina instruktioner från ”Herrens ängel” – en sekreterartyp – och hans enda betydelse ligger i att han är av Davids hus. Det är nödvändigt för Jesus cv. Josefs son tar avstånd från honom redan när han är tolv år och rymmer till templet i Jerusalem. När de oroliga föräldrarna hittar honom där, anmärker han surt att han finns i sin riktiga pappas hus. Föreställ er den tryckta stämningen vid frukostbordet hemma hos Josef och Maria, med den förnumstige lille rabbinen tuggande på frallorna. Gudskelov hade Josef en mängd andra barn. Egna barn.

4. Josef kan inte ha haft det lätt i sin roll som plastpappa. Den franske bibelforskaren Daniel-Rops skriver i sin bok Dagligt liv i Palestina på Jesu tid om familjefaderns roll. Hans makt var oinskränkt och han kallades Baal, som betyder Herre. Jesus skildrar ofta andra sedelärande fader och son-förhållanden som inskärper budet att hedra sin fader och sin moder. Om sin egen styvfader talar han emellertid aldrig. Men man får utgå ifrån att förhållandet var något ansträngt och att Josef slets svårt mellan sin roll som patriark och skräcken för att misshaga den människoson han städslats att ta hand om. Gud nåde honom icke om han backat från uppdraget.

5. Till skillnad från dagens svenska romanförfattare behövde Jesus knappast leta upp dokumentation, gå igenom rättsprotokoll eller besöka kända platser där hans pappa vistats. Faderns göranden och låtanden var – och är – en del av traditionen. Vad Jesus i stället måste göra var att följa de instruktioner som hans pappa lämnat i form av förutsägelser och direkta anställningskrav. Många var de profeter som försökte leva upp till kraven, men bara Jesus lyckades uppfylla dem alla. I alla fall enligt den kristna traditionen. För judendomen och islam är han blott ytterligare en profet, vilket gör hans sista karriärsteg mer uttalat tragiskt.

6. Kommunikationen mellan Jesus och Gud var såvitt vi vet tämligen ensidig. Enligt evangelierna säger Gud inte ett enda ord till sin son. De två gånger han sänker sig till att prata är vid sin sons dop, då han närvarar i en duvas gestalt och som ”en röst från himlen” samt på härlighetens berg, då han framträder som ett lysande moln – den tidens motsvarighet till ett sms får man förmoda. I bägge fallen vänder han sig inte till Jesus utan till omkringstående och deklarerar ”Detta är min älskade son, han är min utvalde”. Det finns inga rapporter om ens ett kärvt rufsande i håret eller en kamratlig boxning på axeln från far till son.

7. Det råder ju ingen tvekan om att Guds planer för sin son var att han skulle torteras till döds för att på så vis reparera en skavank i familjeföretagets produktion, nämligen människans benägenhet att synda. Men det är inte pappa själv som på härlighetens berg instruerar Jesus i tillvägagångssättet, utan hans mellanchefer. Det är en märklig scen, där apostlarna ser Jesus be och hur hans ansikte förvandlas och ”hans kläder blev vita och lysande. Och två män samtalade med honom.” Det är Mose och Elia (döda sedan ca 1200 respektive 800 år) som materialiserar sig som någon sorts lysande hologram. Pappa bryter som tidigare sagts sändningen med en avannonsering.

8. Det händer att Gud personligen talar med människor, även om konversationerna avtar med åren. Men oftare skickar han ut sina mellanchefer, underhuggare och torpeder. Änglarna. Dessa är enligt uppgift oändliga till antalet och indelade i en komplicerad hierarki. John Milton räknar i sin Paradise Lost med nio änglahierarkier: serafer, keruber, troner, välden, krafter, makter, furstar, ärkeänglar samt änglar. Gud sänder ärkeängeln Gabriel till Maria för att informera henne om den oönskade graviditeten. Inom islam är Gabriel den som reciterar Koranen för Muhammed. Gabriel är utan tvekan en påläggskalv av Guds nåde.

9. Evangelisterna Matteus och Markus är eniga om hur det gick till då Jesus försökte vädja till sin pappa och be honom avbryta uppdraget. Det är i Getsemane och Jesus går avsides tillsammans med ett par apostlar. ”Min själ är bedrövad ända till döds”, säger han hos båda evangelisterna. Det är en litet märklig beskrivning eftersom själen knappast har något att frukta – tvärtom, om man skall förlita sig på Nya Testamentets ständiga uppdelning mellan kropp och själ, världsligt och evigt. Vad Jesus förmodligen menar är att han är vansinnigt rädd. Han ber sin pappa att ändra sig, ber honom att få slippa. Han ber tre gånger, men det är tyst i himlen.

10. Ingen kan undgå att röras av skildringen där Jesus i Getsemanes dunkel försöker beveka sin pappa att låta honom slippa den tortyr och det lidande som är den enda anledningen till att han fötts. Orden är välkända: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt.” Och Jesus tillägger: ”Men inte för att jag vill det, utan för att du vill det”. Aldrig är väl Jesus så mycket människa som här, då han slits mellan å ena sidan dödsångesten och förlitan på faderskärlekens mänsklighet – och å andra sidan den blinda, förutbestämda plikten fastlagd av en intresselös mafioso till Gudfader vars tystnad tycks säga: ”It’s just business, nothing personal”.

11 Nej, Jesus bevärdigas inte ens ett svar från sin pappa när han i Getsemane tre gånger ber att få slippa den plåga som stakats ut för honom. Evangelisten Lukas låter Jesus i alla fall få tröst av en ”ängel från himlen” som visar sig för honom och ger honom kraft. Men inte mer kraft än att han i sin ångest ber allt ivrigare ”och svetten droppade som blod ner på marken”. Vad hade vi i dag sagt om en pappa som behandlade sitt barn på det här sättet? Man kan se löpsedlarna: PAPPAN: Jag skickade ju min SEKRETERARE. Föreställ er avskyn. Se den suddiga bilden där pappan förs in i rättssalen, lätt böjd med en skitig täckjacka som döljer ansiktet.

12. Johannes skiljer sig från de tre andra evangelisterna i det att han bemödar sig att verkligen skilja ut Jesus från det uppdrag han logiskt sett borde ha. I stället för att understryka det senare ledet i satsen ”Och Ordet blev människa” – som de tre tidigare så kallade synoptiska evangelierna – sysselsätter sig Johannes med att framställa Jesus som en övermänsklig, felfri, obrottsligt lojal hejduk till sin pappa. Jesus är perfekt. ”Av hans fullhet har vi alla fått del”, jublar Johannes och funderar inte ens ett ögonblick på det faktum att all denna fullhet och härlighet kanske är just det som gör att ”hans egna tog inte emot honom”.

13. Ve den som får en hävdatecknare som evangelisten Johannes. Det är så att man kan se fradgan strömma fram mellan hans läppar och höra hans kacklande skratt då han beskriver Jesus som en förryckt fundamentalist, blind och döv för sina medmänniskor. Ständigt hänvisande till sin pappa frossar Jesus i spydigheter och självrättfärdighet. ”Jag är världens ljus”, säger han, ”om ni inte tror att jag är den jag är skall ni dö i era synder”. ”Åhörarna blir oroliga och frågar ’Vem är du då?’” En rimlig fråga, men Jesus bara fräser: ”Varför talar jag alls till er?” Han är en tölp. Det hela är så överdrivet. Kan man inte ana en dold agenda hos Johannes?

14. En återkommande retorisk figur hos evangelisten Johannes är ”Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas”. I synnerhet när Jesus på olika sätt plågas rättfärdigar Johannes det hela med att hänvisa till att skriftordet på så vis uppfylles. Vad han menar är Guds plan för sin son, som måste fyllas till punkt och pricka. Men vad Johannes mest påminner mig om är Antonius i Shakespeares Julius Caesar. Antonius som i sitt kyligt kalkylerade begravningstal upprepar att ”Brutus är en ärans man” – så ofta att ordet ära till slut ter sig som en svordom. Man kan läsa Johannes så, som en sammanbiten underhuggare oförmögen att dölja misstron och äcklet.

15. Det finns tre varianter av Jesus farväl till denna världen, när han ger upp andan på korset och därigenom fullföljer de instruktioner som hans pappa har givit honom. Matteus och Markus är ense om att Jesus frågar ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?”. Lukas hävdar att de sista orden lyder ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande”. Den bistre Johannes fullföljer konsekvent sin pragmatiska linje och låter Jesus konstatera: ”Det är fullbordat.” Som en armégeneral när han skriver under kapitulationen efter år av att ha effektuerat någon annans krig, utmattad av anspänningen, bitter men lättad av insikten att det äntligen är över.

16. Hur många gånger har man inte hört, läst och sett pappaskildringar där hävdatecknaren i princip vädjar om att vi skall se att föremålet i själva verket var en god man, en hedervärd man, en man som kunde vara svår att ha att göra med men ändå värd att älska. Ju mer det vädjas, desto större blir vår skepsis. Nya testamentet genomsyras av omväxlande uppfordrande och vädjande ord om Guds storhet och kärlek. Det hela påminner om de där kvinnorna som brevväxlar med livstidsdömda fångar och tycker sig vara de enda som förstår den varelse som alla andra betraktar som ett monster. De är evangelister och apostlar på sitt vis.

17. De olika skribenter som döljer sig bakom profeten Jesaja, har en del på sitt samvete. Det var Jesaja som nedtecknade de instruktioner som Jesus hade att uppfylla drygt 700 år efter den historiske Jesajas död. ”Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man van vid sjukdom”, skriver profeten och gjorde det till en komplicerad affär för alla de aspiranter som på Jesus tid vandrade omkring och ville vara Guds söner. ”Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot”, skriver Jesaja i en kuslig och morbid skildring som bubblar av sadomasochistisk eufori. En manual för lidandet.

18. Den breda vägen i människans och civilisationens utveckling kan vi följa i de kanoniska skrifterna, från de tidigaste av epos till de mest nutida av krisdiktningar. Ju äldre litteraturen är, desto säkrare är det att människorna som skildras har ett öde. Oftast är ödet att följa i fädrens fotspår. Det är ett nytt påfund att barn skall söka sina egna vägar och göra sig fria. Jesusbiografin ter sig i sammanhanget som uråldrig. De enda söner som i det moderna samhället åläggs att så hundraprocentigt följa sina fäders diktat, är antingen fall för socialtjänsten eller arvingar till större familjeföretag. Kanske är Jesus litet av bägge.

19. Alla fromma kände till en långt tidigare episod, när Gud sin vana trogen ställde människor inför orimliga och grymma val. Det var Abraham, som blev beordrad att slakta sin ende son Isak för att ära Gud. Precis när Abraham greppar kniven hejdas han av en av Guds hejdukar – en ”Herrens ängel” i vanlig ordning – som menar att provet är genomgånget med goda betyg. När Guds egen son Jesus bad till sin pappa i Getsemane om att få slippa; när han i sin ångest bad och svetten droppade som blod på marken, som Lukas påstår. Tänkte han på Abraham då? Var han människa nog att hoppas på att om han bara lydde så skulle pappa avblåsa det hela i sista stund?

20. Vi är så vana vid att se den kristna ideologin ta människan Jesus som gisslan. För han var ju en människa – det är och förblir poängen med hela blodsoffret. På samma sätt är vi vana vid att företagsledare och politiker talar sig varma för en abstrakt mänsklighet, men bakom ryggen smusslar undan de människor som offrats för det allmänna bästa. Det är litet rörande att höra de frikyrkliga sångerna och predikotexterna där man, nästan på gränsen till osedligt, vältrar sig i det lilla, söta Jesusbarnet i sin krubba. Men den söta bebisen hade en uppgift tatuerad på själen tusen år innan han hamnade i krubban. Han var en del av en plan.

21. Än i dag viker man undan från ämnet Jesus som människa. Att kyrkofäderna, filosoferna och församlingarna alltid gjort det är inte så konstigt, men i vårt psykologiserade och individcentrerade samhälle är människan Jesus alltjämt en abstraktion. Det faktum att hans pappa är Gud tycks förskräcka och man diskuterar hellre mirakelmannen Jesus – trots att poängen hela tiden är att han är människa av kött och blod, kan känna som människor och lida som människor. Det är bara när han ligger där nyfödd i krubban som de troende kan hantera honom som vore han något vi känner igen. Det är enda gången vi ser honom som något annat än blott en idé.

22. I novellen ”Far och jag” skriver Pär Lagerkvist om en promenad i skogen längs tågspåren. Fadern i novellen är, liksom Lagerkvists egen far, stins och det är en söndag i trygg hemmiljö. Men så kommer ett tåg rusande, oannonserat och skrämmande. Fadern känner inte igen föraren. Men han rycker på axlarna åt incidenten, eller låtsas göra det. För den lille pojken har verkligheten i ett slag förändrats och ingenting kommer någonsin att bli riktigt tryggt igen. Den kristne grubblaren Lagerkvist fortsatte under hela sitt författarliv att iscensätta Guds frånvaro eller ointresse för den värld han skapat och organiserat, men aldrig så rättframt som här.

23. Under senare decennier har populärvetenskap och -kultur försökt rädda Jesus från hans pappas slutplaner. Den mest berättade och varierade räddningen handlar om hur Jesus inte alls dör på korset, utan skendöd plockas ned och smugglas undan tillsammans med sin hustru Maria Magdalena. Martin Scorsese spekulerar kring detta Jesus Nej i filmen The Last Temptation of Christ, där frestelsen han inte lyckas stå emot är den att få leva. Detta var 1988 och jag passerade premiären i New York, där kristna rasade med plakat och talkörer. De var inte olika den blodtörstiga pöbel som evangelierna hävdar övertygade Pilatus om att ge Gud det Gud tillhör.

24. Så är det julafton och åt alla människor en god vilja. Jesus skrev aldrig någon biografi om sina föräldrar. Han skrev ingenting, förutom möjligen någonting i sanden strax innan han sade att den som aldrig syndat må kasta första stenen. Det var tvärtom hans pappa som skrev Jesus biografi, publicerad långt innan barnet föddes i ett stall i Betlehem och änglarna for omkring och skrämde folk från vettet i närheten. Jesus var ett människooffer men sagan är vacker och paketen fulla av guld, cigarrer och myrra. Änglar, herdar, vise män, boskap och julfirare: alla samlas vi kring krubban, alla utom barnets riktiga pappa. Det var nog bäst så.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jag håller med Raoul, extremt bra! Tycker att borde gått som en påskkalender, nu när det inte blev någon julkalender (bara ändra sista inlägget kanske). Inte för sent för den ortodoxa påsken, kanske vore något att lobba för? Ortodox påskkalender, hur fett som helst ju!

Mikael, 10:21, 10 april 2013. Anmäl

Det här var ett extremt bra inlägg på många plan. Det är synd att det inte gick som julkalender, det hade underlättat december. Men bättre fördröjd än förgäves. Jag är glad att du lade upp det!

Raoul, 01:22, 10 april 2013. Anmäl

Logg från Sömnlösa socken

Till och med jag, som är gubbcynisk, blir förvånad när jag noterar att någon site för bostadsförmedling pingbackade mitt inlägg om Garth Ennis och The Shadow härförleden.
Exakt hur tanken bakom ett sådant grepp ser ut vet jag inte. Jag är bara tidstypiskt spontant övertygad om att vad det än är så innebär det att någon eller några jag inte tycker om räknar med att kunna lura tid eller pengar av mig själv och någon eller några jag faktiskt tycker om.
Hey! Det är informationsåldern: våra enda vapen är DELETE och IGNORE.

Halvvägs en natt i Sömnlösa socken ryckte jag en bok från hyllan och fastnade omedelbart eftersom det var Harlan Ellisons novellsamling I Have No Mouth and I Must Scream. Ellison är ju en av de där sf-författarna som brukar anges som proto-cyberpunk och dessutom tillsammans med Philip K Dick och möjligen Robert Heinlein mytifieras som pulpförfattare djupt nedsänkta i allehanda droger medan de skrev odödliga verk i expressfart.

Jag läste titelnovellen för kanske femtionde gången. Varje gång är den lika chockerande vemodigt vidrig: den mest kompromisslösa teologiska allegori man kan tänka sig.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0