Des Moines borgmästare som litteratursociologisk allegori

Det var ett tag sedan, men jag har haft att göra.

Hoppas ni, kära läsare, också har haft det.

I helgen slog jag mig ner för en maratonbeskådan av HBO-filmatiseringen av George RR Martins A Song of Ice and Fire, andra säsongen, som just kommit ut i en dvd-box. Fast som filmatiserad heter den Game of Thrones. Mer catchy, ju.

Det är ett fantastiskt work in progress, Martins fantasyepos, som har beskrivits som sagoversionen av rosornas krig.

Och rosornas krig är så mycket hardcore det kan bli för en historiker, med alla fraktioner, intriger, dolda agendor, politiska schackspelare och deras samtliga mordiska fastrar och övriga släktingar.

Jag har läst samtliga hittills utkomna fem delar. Yrkesskadad som jag är kan jag inte läsa något utan att formulera en recension i den delen av min hjärna som formulerar recensionen (merparten av den, hjärnan alltså) och när det gäller Martins serie går jag bet. Antingen säger en recension för litet eller för mycket.

Men John Lanchester lyckas i 11 aprilnumret av London Review of Books riktigt bra med att diskutera de hittills utkomna delarna i bokserien samt de två första samlade säsongerna av tv-filmatiseringen.

Jag skall inte försöka sammanfatta hans text, ty han har förmånen att få breda ut sig. Men eftersom han inleder med ett mer allmängiltigt citat av en annan författare jag mycket uppskattar – Neal Stephenson – så känns det rimligt att återcitera det här.

John Lanchester finns för övrigt representerad på svenska i och med den utmärkta romanen Njutningens pris, som kom 1996 i Nille Lindgrens översättning.

Alltså.

Lanchester inleder sin text om Martin med att relatera ett svar som Stephenson (känd sedan tidigare bl a från denna blogg) gav på frågan om sitt kändisskap eller frånvaron av det:

It helps to put this in perspective by likening me to the mayor of Des Moines, Iowa. It’s true of both the mayor of Des Moines and of me that, out of the world’s population of some six billion people, there are a few hundred thousand who consider us important, and who recognise us by name. In the case of the mayor of Des Moines, that is simply the population of the Des Moines metropolitan area. In my case, it is the approximate number of people who are avid readers of my books. In addition, there might be as many as a million or two who would find my name vaguely familiar if they saw it; the same is probably true of the mayor of Des Moines.

Poängen med att citera detta är förstås att Neal Stephenson är en – eller anses tillhöra subskaran – sf-författare. Och i det allmänna medvetandet finns det en klyfta mellan författare och sf-författare.
Lanchaster konstaterar därpå det uppenbara: att personer som inte vanligtvis läser till exempel thrillers eller militärhistoria i alla fall läser en eller annan thriller eller militärhistoriskt verk. De slinker liksom igenom.

Men personer som inte läser fantasy, läser helt enkelt inte fantasy, till 100 procent.

Jag märker att jag trots allt har börjat referera Lanchasters text, och det var inte meningen.

Det var bara det att jag fann Stephenson-citatet trösterikt på något sätt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Frågan vi alla ställer oss

Man vet att det är 2013 när en helt naturlig rubrik i The Guardian lyder ”Is Judge Dredd gay?”

Jag hittar den när jag läser om att serien ifråga – som jag i och för sig inte är en särskilt stor fan av – för första gången får en kvinnlig författare i och med Emma Beeby.

Kvinnliga serieförfattare i sofistikerade hjältesammanhang är annars en märklig sällsynthet. Denise Mina skrev några episoder till Hellblazer med lyckat resultat, men mycket annat finns det inte.

Å andra sidan är en av de absolut viktigaste gestalterna i den kommersiella experimentserievärlden Vertigos redaktör sedan tusen år, Karen Berger.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Glömt Gail Simone?

Johan Lundström, 09:04, 8 april 2013. Anmäl

Lättjan

Lättjefull som jag är har jag försökt hitta sätt att parallellköra Bokbloggen och Spelbloggen – där jag vikarierar för Susanne Möller.

Och visst.

I Thomas Pynchons digra roman Mot dagen, som kom i svensk översättning för några månader sedan, uppenbarar sig den perfekta lösningen.

Jag tänker inte ens försöka redogöra för romanens handling. Här räcker det att relatera förekomsten av väldiga luftskepp kring förra sekelskiftet som härbärgerar pojkscoutaktiga äventyrare (”Vågspelets Våghalsar”) – alltihop som hämtat ur någon opublicerad vision av en Jules Verne på speed.

Det amerikanska luftskeppet Obekvämligheten har en rysk nemesis: kapten Padzhitnoff på skeppet Bolsjaja Igra. Denne kapten har ett specialvapen som han gärna använder:

Den parallella organisationen i Sankt Petersburg, som gick under namnet Tovarisjtji Slutjajnyje, var ökänd för att överallt i världen där dess medlemmar dök upp ställa till ofog, med motiv som oftast var höljda i dunkel för pojkarna, och Padzhitnoffs egen specialitet i detta hänseende var att arrangera tegelstenar och murblock, alltid hopsatta i formationer om fyra, som blivit hans ”signatur”, och låta dem falla för att åstadkomma förödelse mot de mål som hans överordnade utsett. Dessa dödsbringande projektiler härrörde oftast från de bärande väggkonstruktionerna i tidigare angreppsmål.

Översättningen är Hans-Jacob Nilssons. Ett antal sidor senare konfronterar Våghalsarna rivalen med misstankar om att den senare står bakom förstörelsen av kampanilen på piazza San Marco:

”Så praktiskt”, mumlade Lindsay mörkt, ”att det inte går att hitta några spår i grushögen efter de fyrdubbla tegelstenskombinationer som ni finner ett sådant nöje i att släppa på alla som ni fattar motvilja mot.”
Ryssen, som mindes åsynen av kollapsen, log blekt. ”Tetrominer släpps bara i vrede”, sa han. ”En detalj hämtad från japanerna, som aldrig, om de inte önskar kränka, vill skänka fyra av någonting – japanska tecken för fyra uttalas på samma sätt som ’död’.

Jag utgår ifrån att passagerna är självförklarande som hyllning till Alexej Pajitnovs odödliga spel Tetris.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jay: Jag har bara spelat två kapitel, men det är bra. Katalogiseringshysterin förstår jag inte. "Det sjunde inseglet" är en skulptur.

Jonas Thente, 20:57, 5 april 2013. Anmäl

Ser fram emot vikariatet! Om du vill ha ytterligare ett uppslag har Dear Esther anklagats för att vara en novell förklädd till dataspel. Jag är nog beredd att hålla med.

Jay-D, 14:59, 3 april 2013. Anmäl