Romanen och datorspelet – en ontologisk komparativ studie.

Alla har vi våra kors att bära, inte sant, och ett av mina är att tveblogga, eftersom jag vikarierar på Spelbloggen. Så när än chansen bjudes att korsposta så tar jag den.
Check out this save:

 

Jag stötte på Claes-Göran Holmberg i Lund i somras. Ni vet vem han är – bland annat en av rikets mest kunniga kritiker vad gäller den amerikanska romankonsten. Han är också – eller var, jag är inte säker på min nuvarande exilstatus – min handledare som doktorand på universitetet därstädes, fyllde jämnt för ett tag sedan och fick en vänbok som gratulation.
För er som inte är bekanta med universitetens dekorum – och jag utgår ifrån och hoppas att ni är få – så är en vänbok en antologi innehållande forskning o dyl som publiceras såsom en hyllning.
Jag tänkte att mitt bidrag till denna vänbok skulle passa här. Det ställer frågan om hur en roman hade sett ut om den hade följt samma regler som vilket-som-helst spel:

 

”Att skriva om musik är som att dansa om arkitektur”.
Många har pekats ut som upphov till detta ofta anförda citat, men i skrivande stund är det inte klarlagt vem som egentligen var först med det. Laurie Anderson har nämnts, liksom Frank ZappaThelonius MonkWilliam S BurroughsFrank Lloyd Wright och Elvis Costello. Det brukar ofta vara så med träffande och retoriskt vässade sanningar: de känns så giltiga och ligger så bra på tungan att de genast blir allmän egendom och ursprunget glöms bort.
Å andra sidan är just detta citat kanske inte så självklart och giltigt. Laurie Anderson använde det i performanceföreställningen Home of the Brave, och lät det åtföljas av ett spydigt: ”How about a square dance?”

Trots denna befogade invändning används det omhuldade citatet oftast för att ifrågasätta möjligheten att återge eller ens kommentera en konstart utifrån en annan. Likt de flesta andra tankar är denna ursprungligen romantisk och svärmar för konstverkens unicitet: deras direkta appell till känslan som obevekligen och grundligen reduceras då det befordras av ett otillräckligt medium som det talade eller skrivna språket. Vad vi har att göra med är alltså ett diskvalificerande på i det närmaste mysticistiska grunder, av all intellektuell diskussion och kommentar  av konstarterna utifrån någon annan konstart.
Det är en inställning som känns minst sagt enfaldig – även om man kanske skulle vara böjd att hålla med efter att exempelvis ha genomlidit somliga filmatiseringar av somliga romaner.
Problemen uppstår emellertid enbart om man är en konstartsfundamentalist. Vi andra behöver bara tänka på en så vanligt förekommande litterär figur som ekfrasen – den litterära beskrivningen av ett bildkonstverk. Eller tiotusentals konstnärliga tolkningar av antikt mytiska och bibliska motiv i bildkonsten. Eller ett otal tonsättningar av dikter, teaterföreställningar inspirerade av statistiska undersökningar och koreografier efter film och teater.

Med mera.

Så låt oss i en anda av tolerans betrakta datorspelen som en konstart och jämföra denna med en annan av de berättande konstarterna, nämligen romanen. De uppenbara fördelarna med den sortens komparativa studier är ju att man noterar såväl skillnader som likheter konstarterna emellan, och småningom når fram till den särart som är de humanistiska vetenskapernas främsta fokus.
Ja, för vi bör alltså då och då påminna oss den fundamentala skillnaden mellan det naturvetenskapliga studiet och det humanistiska: det förra intresserar sig för det generella, det senare för det unika.
Alltnog. Vad gäller det vetenskapliga studiet av romanen som konstform så har forskarna genomlyst den väldigt väl. Läran om romanens – ja överhuvudtaget berättelsens – byggstenar kallas narratologi och betyder rätt och slätt berättarvetenskap. På många sätt kan narratologin betraktas som ett ganska lyckat försök att driva in ett så halsstarrigt fenomen som berättelsen i en mer naturvetenskaplig fålla. Det har snabbt blivit en del av litteraturvetenskapen som lockat många studenter att fördjupa sig i romanens byggstenar, murbruk, ritningar och isoleringsmaterial.

Vi nämnde tidigare datorspelen. Äldre läsare har möjligen stött på begreppet i samband med medialt tacksamma undersökningar av framför allt sociologisk art, vari nämnda kulturyttring får påta sig den roll av sedeförstörande vidunder som i tidigare epoker företeelser som swingen, folkparkerna, de grafiska serierna, onanin och – nota bene – romanen pådyvlats.
Mer informerade, men fortfarande äldre, läsare associerar möjligen till enklare pusselspel eller till ungdomar som sitter framför en skärm och skjuter på digitaliserade folk och fä: en beskrivning av mediet som kan liknas vid den lekmans, som slår upp James Joyces Ulysses på måfå och därefter står fast i övertygelsen att romaner är en sorts flummiga kokböcker som handlar om hur man tillagar njure till frukost.
Alla datorspel är i grund och botten berättelser, även om berättelserna i många fall inte är mer komplicerade än att spelaren avancerar från en avklarad utmaning till en något svårare. Helt klart är i alla fall att det är frågan om en – för att hänvisa till Lessings banbrytande och ofta citerade Laokoon oder über die Grenzen der Mahlerey und Poesie (1766) – konstart som i likhet med till exempel romanen, teatern och musiken är utsträckt i tiden, och inte som bildkonsten verksam i rummet.

Det finns emellertid skäl att särskilja de datorspel vars struktur bygger på en berättelse som liknar de vi är vana att möta i romaner, filmer och skådespel. Då menar vi alltså en berättelse som håller sig med en eller flera protagonister och vars förlopp beror på den eller dessa protagonisters möte med omvärlden och/eller varandra längs en tidsaxel som kan sträcka sig på olika sätt.
Men med denna insnävning har man inte vunnit mycket. Till de etablerade subgenrer som enligt denna ytterst preliminära definition faller inom den episka kategorien hör fortfarande merparten: strategispelen, plattformsspelen, actionspelen, äventyrsspelen och rollspelen till exempel. Förutom det faktum att många nutida spel är hybrider av olika genrer, tvekar man i den vetenskapliga kvalitetsbedömningen av olika genrer och enskilda verk just för att mediet som helhet utmanar hävdvunna modeller vad gäller berättande.

De episka datorspelens mest banbrytande utmaning ligger i att de spränger alla gränser för det som narratologin hitills har etablerat och lämnar fältet fullständigt öppet för något man med ett snett leende skulle kunna kalla postnarratologi. För faktum är att ingen av de nuvarande narratologiska modellerna förslår när det kommer an på enklaste episka datorspel. Vad vi har att göra med är nämligen ytterst avancerade berättartekniska grepp – vi kan kalla dem kvasiauktoritativa (latinets auctor betyder förstås upphovsman) – som samtidigt faller tillbaka på den muntliga traditionen i det att den hörsammar åhörarnas/spelarnas intressen och önskemål. Detta strider mot narratologins förutsättningar om ett statiskt verk som ligger still på dissektionsbordet medan det analyseras och fortsätter ligga still i evinnerlig tid.

Det är hur lätt som helst att dra skiljelinjer mellan en traditionell roman och ett berättande datorspel. Låt oss ta en välkänd roman som exempel: August Strindbergs skojfriska  Hemsöborna. Hur hade den, omständigheterna kring den och dess förutsättningar tett sig om den hade varit föremål för liknande förfaringssätt som ett datorspel?
För det första hade den annonserats redan tre år före utgivningen. En webbsajt hade byggts upp, med diskussionsforum där de kommande läsarna utifrån författarens tidigare produktion hade utbytt tankar och önskemål om den roman som ännu ej skrivits. En del hade varit trams, men det mesta hade varit entusiastiska Strindbergläsares initierade samtal om författarskapets för- och nackdelar samt synpunkter och förhoppningar på den kommande romanen.

Nästa steg hade varit Hemsöborna i betaversion. Vid det här laget hade man som läsare kunnat anmäla sig till ideell tjänst som korrekturläsare och bollplank för den kommande romanen. Man hade fått läsa den i oredigerat skick och uppdragits att anteckna och till författaren kommunicera sina dubier inför valet av tredjeperson här eller beskrivningen av köket där.

Efter ett övervägande av alla synpunkter och utförandet av vederbörliga korrigeringar hade romanen gått guld, det vill säga publicerats officiellt. Recensionerna hade tryckts, distributionen hade skett via traditionell handel eller online, köparna hade köpt. Förbeställare och andra entusiaster hade för ett högre pris kunnat köpa en lyxutgåva av romanen, med bland annat en karta över Kymmendö, en faksimil av manuskriptet samt statyetter i plast av gumman Flod och Carlsson.

Men det hade absolut inte slutat där.

Nu hade August Strindberg – efter att ha läst kritiken, fått en mängd synpunkter från läsarna och framför allt ångrat somliga rader – fått patcha sin roman. I första patchen hade han fyllt på karaktären Rundqvist, tagit bort några onödigt sexistiska omdömen om Clara och Lotten samt fördjupat den inledande beskrivningen av Carlsson genom att byta ut halvlitern om halsen till ett höganäskrus. Resultatet hade blivit Hemsöborna 1.1  och så hade det fortsatt i månatligt återkommande patchar.
Redan ett år senare kommer romanens första expansion. Den adderar en ny protagonist vars öden och äventyr man kan välja att följa istället för den ursprunglige Carlssons. Den nya protagonisten är kvinnlig och det är upp till var och en läsare att bestämma vad hon heter och hur hon ser ut.
Påföljande expansion kommer året därpå, och ger de återkommande läsarna några nya kapitel. Men inte nog med det: de första kapitlen har helt förändrats för den som återvänder för att läsa om. Men för förstagångsläsaren ser de ut precis som de såg ut i romanens första version. Det är bara när man läser boken en andra gång som man har avancerat till den nivå då man kan tillgodogöra sig den uppdaterade texten.

Då jag inte vill förstöra för förstagångsläsaren, tänker jag inte ytterligare orda om dessa expansioner.

Medan detta händer har August Strindbergs förlag släppt romankoden fri. Allt annat hade varit företagsekonomiskt självmord, för läsarna räknar med att kunna göra egna mods – modifikationer – av romanens grundstoff. Det har de kunnat göra med Heidenstam.
Och det gör de nu med Strindberg.
Nya kapitel laddas upp i romanen. De flesta är usla och försvinner enligt kulturdarwinsmens lagar i all tysthet, men några är så pass begåvade att de omhuldas av läsarna. Ett av kapitlen – författat av en arbetslös gymansieekonom i Kisa – är varken mer eller mindre genialt och lockar till sig mängder av läsare.

Bokförlaget reagerar snabbt, köper upp rättigheterna och publicerar kapitlet som officiell mod på sin webbsajt. Författaren får anställning som redaktör på förlaget.
Några år senare visar det sig att Hemsöbornas läsare börjar troppa av till modernare och måhända mer rafflande romaner. Förlaget slår sig ner i sammanträdesrummet och beslutar så småningom att göra Hemsöborna till ett F2R: Free to read.
Det innebär att romanen är gratis. I alla fall till viss del. Gratisläsaren kan med viss möda ta del av det huvudsakliga stoffet, men uppmanas ideligen att göra mikrobetalningar för att få tillgång till ytterligare stoff och förmåner. Gratisläsarna fär till exempel inte reda på vad det är Carlsson har runt halsen när han kommer som ett yrväder. Inte heller vilken månad det är. Gratisläsaren kan välja att betala en liten summa – en riksdaler ungefär – för att få tillgång till detta content. Men hon kan också anstränga sig lite extra och verkligen grubbla på signifikansen av 10 symboler i det första kapitlet. Lyckas hon göra det får hon bonuspoäng, som också fungerar som valuta till att i romanen låsa upp premium- eller vipcontent.

När datorspelen på allvar dök upp i det allmänna medvetandet, kring decennieskiftet 1990, rådde det bland de akademiker som överhuvudtaget noterade deras existens en viss förvirring kring vilken disciplin de egentligen borde sorteras under. Konstvetenskap, filmvetenskap, litteraturvetenskap och diverse tekniska institutioner kunde ha tävlat om konstarten, men ingen var särskilt entusiastisk. Inte undra på. Datorspelen är en helt unik konstform vars livsluft det är att korsa gränserna mellan invanda discipliner. Till de tidigare nämnda kan man tillfoga exempelvis musikvetenskap. pedagogik samt praktisk och teoretisk filosofi.

Till min personliga glädje har det visat sig att det är litteraturvetenskapen som har plockat upp merparten av de kastade handskarna. Om det finns något primärt i datorspelen så är det berättandet. Detta gäller från de simplaste pusselspel på mobilen till de mmorpg:s – massive multiplayer online roleplaying games – vars komplexitet kan få en professor att slås omkull på flera kilometers håll.
Vi har att göra med en helt ny berättarform som i sig slår samman alla de tidigare berättarformerna. Grottmålaren, barden, oratorn, diktaren, konstnären, trubaduren, romanförfattaren, serietecknaren och filmregissören möts och tänker nytt inom den dubbla ramen av konstnärskap och kommersialism.

Vad gäller det akademiska initiativet kan jag bara erinra om slutraden i Gunnar Ekelöfs odaterade mästerverk till dikt, ”Emigranten”:

”Jag vädjar alltså om förnyad undersökning!”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Rockstjärnor attraherar med text och musik kombinerat med sex appeal. Författare försöker attrahera med text kryddat med stillasittande i kofta och kavaj. Eftersom Iggy Pop m.fl. har monopol på musikens magi, borde författare således lägga än större fokus på det fysiska. När såg man senast en författare läsa högt ur sin bok, slänga den åt sidan, slita av sig på överkroppen och kasta sig ut över publiken? (dock ej att rekommendera bland kaffekoppar och bullfat på hembygdsgården)

Håkan Tendell (Webbsida), 20:15, 1 augusti 2013. Anmäl

Håkan: Vi skall sent glömma Stefan Lindbergs novell "Den sista berättelsen" där Sonnevi och Jäderlund fyller Globen och läser till småflickors skrin, biblioteken har öppet dygnet runt och alla svenskar diskuterar metaforik och frasering.

Jonas Thente, 12:52, 1 augusti 2013. Anmäl

Underbar jämförelse! Vilken syrerik vind du sveper över Sverige! Det är sådär det ska se ut! Litteratur ska bli mer angeläget än någonsin. Det ska anordnas kösystem för människor som tältar inför romanreleaser. Det ska finnas T-shirtar med datum och orter för författares boksigneringsturnéer. Kända och okända författare ska få lov att göra coola remixer av andras romaner. Och jag vill spela flippren ”Inferno”, ”Aniara” och ”Elsas Mode”.

Håkan Tendell (Webbsida), 22:17, 31 juli 2013. Anmäl

Magkänslan

Igår satt jag ju på söndagsjour – som tidigare meddelats – och våndades inför det tröga nyhetsflöde som avsevärt försvårade mitt nyhetsnotisskrivande.

Av 500 mer eller mindre triviala pseudonyheter valde jag slutligen att plocka upp en om att Jane Austen kommer att hamna på de brittiska 10-pundssedlarna efter en hätsk kampanj mot Bank of England. Det kändes mer intressant än något annat.

Och tro det eller ej – idag eploderade världen (retorisk överdrift) av nyheten att en av de drivande bakom kampanjen har mordhotats. Läs här.

Min personliga övertygelse är att känslan för nyheter hos mig har blivit i det närmaste övernaturlig.
Jag vet vad som kommer att bli hett åtskilliga timmar innan det ens är ljummet.

Min sensibla notis finns inte ens på dn.se, men jag är van vid besvikelsen i att vara före. Ingen bryr sig förrän alla andra bryr sig. Vi med Cassandra-komplex bara skakar på skallen och går vidare i jakt på pensionspoäng.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Matilda: Uh-oh. Har jag formulerat mig på ett kränkande sätt nu igen? Begriper inte hur men det får man väl ändå inte säga i det här landet.

Jonas Thente, 15:41, 14 augusti 2013. Anmäl

"En hätsk kampanj mot Bank of England". Meh!

Matilda, 23:17, 13 augusti 2013. Anmäl

Söndag med TT, Reuters och Hölderlin

Jag har jour på redaktionen; bevakar ett nyhetsflöde som rinner som sommarsirap över presspannkakorna och lyssnar på fläktsystemets mummel.

Emellanåt sätter jag mig in i Hölderlin. En mycket vacker bok från förlaget Ersatz som heter Kom nu, eld! med dikter, utkast, brev och fragment i tolkningar och med efterord av Aris Fioretos. Texterna står både i original och tolkning, vilket borde vara regel när det gäller översättningar av lyrik.

Jag har alltid haft svårt med Hölderlin. Idealism är ofta svåruthärdlig och i synnerhet om den är tysk. Hölderlin tjatar alldeles för mycket om muser,  grekiska gudar och heroer samt fädernesland. Det blir alltför konkret och alltför abstrakt på amma gång.

Men eftersom han bodde i ett torn så ger jag honom ständigt nya chanser. Utan tornet i Tübingen hade han varit förlorad, men nu kan man sätta hans texter i det där tornet, med en nattlampa och flygfän som dunkar mot rutorna.

Yeats hade också ett torn, och Joyce. Fler författare borde få torn.

Det här mångbottnade utkastet av Hölderlin lämnar jag er med:

Vad är Gud? okänd, ändå
Är himlens anlete fyllt
Av hans egenskaper. Ty blixtarna är
En guds vrede. Ju mer något är
Osynligt,     passar det i något främmande. Men åskan
Är Guds rykte. Kärleken till odödligheten,
Även egendom, såsom vår,
Är en guds.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Skriven av en väldigt märklig kvinna :)

Anonym, 16:51, 30 juli 2013. Anmäl

M: Ah, DEN romanen. Länge sedan jag tänkte på den men jag minns att den verkade sträva efter att plocka det bästa från olika kultursfärer snarare än att ställa dem emot varandra. Sällsynt numera.

Jonas Thente, 22:55, 29 juli 2013. Anmäl

Får mig att tänka på Keri Hulmes torn i hennes bok The bone people Helt underbart beskrivet.

Marianne, 18:39, 29 juli 2013. Anmäl

Världsbyggaren

Mitt sommarlov.

 

Ja, jag lade pussel – den protestantiskt/konsumistiska motsvarigheten till zenmeditation.
Det var i ett radhusområde långt från problemen, där hemglassbilen ylade i skymningen på jakt efter byte och koltrastarna försökte härma den i gryningen.

Pusslet var i 4000 bitar och föreställde världskartan. Med tiden började besynnerligheter uppträda på bitarnas fragmenterade geografi. Jag tyckte mig se fiktiva länder och städer när jag hastigt spanade ut över kvadratmetrarna av värld. Narnia, Tlön, Uqbar och Hammerfell till exempel. Det senare visade sig vara en del av den norska orten Lillehammer och Uqbar var förstås en bit av något turkiskt. Men de flesta såg jag bara en gång, varpå de antagligen sjönk åter, ner i de fiktioner jag oroande ofta upplever som verkligare än din värld.

Vid ett tillfälle trodde jag mig ha förlorat Lanzarote och Fuerteventura – de fick plats på samma pusselbit – och blev uppmärksammad på pusselföretagets ersättningsgaranti. Om man förlorar en eller fler bitar så skickar de nya.
Underbart.
Jag föreställer mig ett kontorsrum i källaren på företaget, där en liten grå man med vit rock har fullständig koll på varje enskild bit. Han får ett mail med bifogad bild på ett pussel där en liten bit av himlen fattas. Ha! Utropar han och går rätt på den lilla lådan där bit HRC-345/122 ligger.

När jag kontaktar honom muttrar han:
– Kanarieöarna nu igen? Det var väl märkligt att just…
Och så öppnar han lådan och trevar efter öbiten.

Men jag hittade Fuerteventura under en mattfrans.
Jag gav upp efter ungefär 2000 bitar.
Världen blev mig alltför skrymmande och otymplig.

Fast jag har fått upp ögonen för Tristan da Cunha, som jag aldrig lyckades få att passa in.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Torr och kall

Det har varit en torr och kall vår vad Bokbloggen anbelangar.

Först lades rutinerna om och programmet uppdaterades under en period. Därefter drabbades moderföretaget av aktieägarnas illvilja och tvingades skära ner – en process som fortfarande pågår – vilket denna gång drabbade även oss.

Bokbloggen fick göra oss av med våningen på Strandvägen, semesterbyn Biarritz samt 30 personal. Därefter följde en välbehövlig semester.

Nu är bloggen tillbaka. Något mer melankolisk, men ändå.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Anon: Jag glömde tacka dig för att du representerar en liten men betydande skara läsare som fattar ett och annat och får mig - och säkert hela universum - att orka. Cudos.

Jonas Thente, 00:12, 30 juli 2013. Anmäl

I grund och botten är det antalet klick som räknas. [Vi på] Bokbloggen anser oss vara nöjda.

Jonas Thente, 15:27, 28 juli 2013. Anmäl

fabricius: testa: "Jag fick göra mig av med..." "Vi fick göra oss av med..." Om man sedan som i texten ovan vill skämta lite, göra saj storare än man är, så kan man ju tänka sig att man inte bara kallar sin enmansblogg för _vi_, men också byter ut detta pronomen mot en Titel: "Bokbloggen (vi) fick göra oss av med...". En ordvitsig felskrivning, helt enkelt.

Anonym, 01:08, 28 juli 2013. Anmäl

Du menar alltså: Bokbloggen fick oss att göra oss av med våningen? Poesi skulle inte jag kalla det, snarare löpande text.

fabricius, 17:07, 26 juli 2013. Anmäl

fabricius: Hört talas om pluralis majestatis och L=a=n=g=u=a=g=e-poesi? Tänkte väl det.

Jonas Thente, 14:52, 26 juli 2013. Anmäl

"Bokbloggen fick göra oss av med våningen ", Jag fattar inte riktigt. Bokbloggen - sig, vi - oss, men inte Bokbloggen - oss.

fabricius, 14:26, 26 juli 2013. Anmäl

Välkommen tillbaka!

Lugn. Det ordnar sig. (Webbsida), 12:32, 25 juli 2013. Anmäl