Anmälan: Tova Gerge: ”Rakel delat med tio”

[Ej papperspublicerad]

 

Tova Gerge
Rakel delat med tio
Fel förlag

Den här boken läste jag genast sedan jag plockat upp den, på försommaren tror jag, och alldeles nyss läste jag den en andra gång. För att beskriva hur den fungerar känns det rimligast att citera hela förstasidan, som inleder den passage som är betitlad ”Vårstädningen”.

Det slutar mitt i andetaget med något som avlägsnar sig tills det bara är en punkt kvar. Men kom tillbaka lite. Närmare jorden. Den vrider sig, utkantsbetäckt och inte helt klotrund. Ljus. Skugga. Ljus. Skugga. Sveper molnen kring sig som en kappa.
Under luften breder förstad efter förstad med höstbrunt gräs ut sig i många tusen kvadratmil. Där är stoder, höga och fönsterrika minnesmärken från den här tiden som just har börjat. Myrkolonier, cellstrukturer, förmultning.

Aha, en roman som börjar på det här viset igen, hinner man kanske tänka innan man inser att den här boken inte har någon genrebeteckning så den får lov att börja hur den vill.

Anledningen till att jag så sällan skriver om poesi är att jag lider av prosaism, vilket innebär att jag i allmänhet läser en aning för snabbt för poesi och alltså följer en annan rytm och en annan sorts varp. Så när jag undantagsvis recenserar lyrik har jag dessförinnan skrivit hela alltet, konkret i ett worddokument eller för hand, med mina egna små händer. Det är så jag gör, så jag måste göra för att komma nära språket.

Så självklart är jag extremt mer kräsen när det kommer an på poesi än prosa, för prosan måste jag inte skriva själv för att kunna uttala mig om.

När det gäller Tova Gerge tvekar jag länge om hur jag ska göra. Hon skriver poetisk prosa, prosapoesi eller helt enkelt bara förbannat bra. Somliga passager har jag skrivit, men andra har jag bara läst. Alla sätt är bra bara man tjänar på dem som läsare.

Rakel delat med tio handlar – helt kort – om ett döende. Eller det livsslocknande döden sätter igång, om den får tid på sig.
Man kan inte vara helt säker, för Gerge tvekar att gå rätt på. Hon lämnar hellre ledtrådar, som att den gamla kvinna som precis har trillat och skadat sig i sin lägenhet och väntar på hjälp i form av till exempel tidningsbudet, har glömt att det är midsommarhelg och ingen kommer att komma med vare sig tidning eller post.

(Inom parentes kan man grubbla över om inte den vanligaste dödsorsaken i Sverige är att man är gammal och ramlar i sitt eget hem och dör efter några dagar för att ingen saknar en. Jag har haft en del jobb – som vaktmästare, nattportier, inom vården – där jag har stött på gamla människor vars enda sista önskan och ansats i livet har tyckts vara att ha någon som hittar dem för en sista profan smörjelse i form av närhet, hur fjäderlätt den än må vara.)

När man väl har accepterat att Rakel håller på att dö, blir boken en bakåtspolning genom det liv som är Rakels. Det kommer att sluta när hon är sådär tre år men det är onödigt att här gå in på vem hon är och varför.

Jag vill bara citera en passage som jag har fastnat för bägge gånger jag läst. Inte för att den nödvändigtvis är så värst representativ, men för att den är vacker:

Nog blåser det upp i det samlade omänskliga. Löv och frö har rivits ned från grenarna nu. Lönnäsar sig fram, trycker på en punkt som blivit okänslig. Av väder och vind. För väder och vind. Stinger till, träder ut och in ur lönndomslivet. Nålens spets tittar ut på varannan sida om tyget.

Visst är detta gnistrande och fullödigt? Det är vägg-i-vägg mot Ann Jäderlund, där det första citatet låter Mats Kolmisoppi eller kanske Martin Engberg. För att famla efter paralleller i förstadsmystik.
Jag får känslan av att Gerge läser mycket, till skillnad från de många som skriver mest.

Det enda som stör mig med den här boken är att Gerge envisas med att tala om ”fjärilshovar” där jag tror att hon menar fjärilshåvar. Men det kan jag å andra sidan tacka henne för, eftersom en kritiker mår dåligt om han eller hon inte har något att anmärka på.

Förlagsinformationen uppger att Gerge tidigare har givit ut en diktsamling tillsammans med Athena Farrokhzad som heter Manualen. Den har jag inte sett, varför den faller utanför ovanstående bedömning.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Anmälan: Joyce Carol Oates: ”De fördömda”

[Papperspublicerad 25/10 2013, här väsentligen utökad]

 

Joyce Carol Oates
De fördömda
(The Accursed)
Övers: Ulla Danielsson
Albert Bonniers förlag

Den gotiska berättelsen har, sedan den uppstod i förromantikens känslostormar, som ingen annan litterär genre ägnat sig åt att loda de mänskliga djupen. En av Francisco Goyas oftast citerade etsningar avbildar en man som somnat över sitt skrivbord. I bakgrunden ser man fladdermöss, märkliga ugglor och demonlika varelser fladdra upp. Den spanska bildtexten lyder: ”El sueño de la razon produce monstruos” – det vill säga att när förnuftet drömmer skapas monster.
För den gotiska litteraturen skulle denna devis kunna ses som en tematisk instruktion. Sedan den kanske första renodlade gotiska romanen publicerades – Horace Walpoles The Castle of Otranto 1764 – har traditionen verkat som en sorts mörk proto-psykoanalys av vår civilisations framsteg, succéer och bortträngda demoner. En civilisation har alltid en mörk baksida, och kanske i synnerhet vår av sunt förnuft och glasklar idealism präglade framgångsssaga som vi brukar kalla moderniteten.

Läsare som har mött Joyce Carol Oates genom uppskattade romaner som 2000 års Blonde– om Marilyn Monroe – och andra sentida verk, har möjligen missat att hon sedan debuten 1963 är en av de mer betydande förvaltarna av den gotiska traditionen. Det var så hon blev känd och det är därför hon intar en prominent plats i Thomson/Gales standardverk Gothic Literature, där hon föräras fler sidor än kolleger som Henry James, Karen Blixen och William Faulkner.

Men hur Oates under sin karriär har utvecklat den gotiska berättartraditionen är enastående. Hon har låtit den gå upp i fristående krönikor om den amerikanska 1900-talshistoriens gravsatta och aktivt bortglömda förutsättningar. Vad hon alltså gör, är att flytta fokus från den ursprungliga gotikens hopdrömda medeltid, till mer näraliggande moment i den amerikanska historien.
Gotikens målintriktade sond riktas mot avgörande miljöer och händelser i den amerikanska mytologin.

Detta grepp är lika djärvt som nyskapande och beundransvärt lyckat.

De fördömda är Oates senaste roman, och den har raskt översatts till svenska – den gavs ut redan i mars i USA. I De fördömda är hon mer uttalat gotisk och raffinerad än på länge, vilket innebär att hon skriver in element i fiktionen som definitivt är att räkna som övernaturliga. Det är som om hon beslutat sig för att det finns moment i historien till vilka dess berättare måste lägga till fantastiska ingredienser för att klart kunna analysera och beskriva dem. Det är en paradox, absolut, men Oates har löst det genom att låta ramberättelsen vara författad av mycket apologetisk krönikör som ideligen rannsakar sig själv och sina motiv – faktiskt så petimäteraktigt att man blir ordentligt trött på honom.

Utgångspunkten är universitetsstaden Princeton år 1905 – en inskränkt håla med Oxford-komplex och invecklade strider mellan de fina familjerna i stadens West End. Vi som besitter historiens facit vet att Princeton av idag ärett högt respekterat universitet, men allting har en historia och önskar hett att det inte var just den historien. Det gäller också Princeton.

Intrigen är invecklad, men låt säga att något som mycket liknar en förbannelse drabbar en av de mer framstående familjerna i Princeton. Läsarens tolkning är fri, men många kommer nog att anse den utlösande faktorn vara Princetons nobless likgiltighet inför ryktena om en lynchning. Sent i romanen kommer en annan förklaring. Hur det än är så kommer många att dö på fruktansvärda sätt.

Eftersom jag nyss på nytt har läst Albert Camus emblematiska roman Främlingen och en hel del kring den, har jag noterat att den fransk-algeriske författaren har dissats för att han aldrig nämner de ”araber” som förekommer i romanen vid namn. Det har ansetts vara ett uttryck för likgiltighet, snarare än ett litterärt grepp för att kolorera bilden av hur västerlänningen dehumaniserar dem vi inte känner som likar genom att förneka deras identitet.

Joyce Carol Oates använder samma grepp för att lyckosamt befordra en miljö där mörkhyade människor och till och med den dunkelt omtalade lynchningen av två år 1906 – då romanen mestadels utspelar sig – knappt kommer till de privilegierades kännedom, förrän Förbannelsen slår in och orsaker måste viskas om.

Hos Oates får man en in på benen avslöjande bild av den vidriga amerikanska chauvinism som gärna förvandlade korset till lynchträd närhelst man kände för det, eller när det lönade sig.

Många av huvudpersonerna är biografiska. Woodrow Wilson, Teddy Roosevelt, Upton Sinclair och Jack London är några av dem. Den blivande presidenten Wilson är rektor för det spirande universitetet, men håller på att bli utmanövrerad av en konkurrent till posten. Läsaren vet att Wilson skulle gå vidare till att bli USA:s president.
Oates har inget förbarmande med någon av dem hon blandar in i sin romanlek – vare sig de puritanska, ädla familjerna eller de legendariska socialisterna. Man lämnar romanen med en känsla av att Oates helt har tappat tron på både rötan och dess alternativ.

Och man kan här ansluta till den diskussion som då och då har dykt upp under det senaste decenniet i Sverige – frågan om hur man får lov att skildra biografiska gestalter i fiktion. Faktum är att den ende i Oates roman som egentligen undgår att betraktas som mer eller mindre ett kräk, är just den som i slutändan tycks vara skyldig till hela Förbannelsen.

Jag skall försöka berätta vad det hela handlar om, utan att förstöra den spänning som utan tvekan finns i boken.

Det tycks som om självaste Djävulen har anlänt till Princeton för att ställa till det. De finaste familjerna i staden drabbas av en mängd olyckor under en ettårig period och mot slutet kommer berättaren att komma fram till vem som egentligen är ansvarig för plågorna. Den mest anmärkningsvärda händelsen äger rum vid ett socitetsbröllop, under vilket bruden plötligt som hypnotiserad lämnar akten för att följa med en nykomling, överge sin nyblivne make och träda in i en annan verklighet.

I den 700-sidiga romanens fysiska centrum – och i dess klargörande avslutning – återfinner vi de demoner som det sovande förnuftet alstrar. I en förment kristen och puritansk nation som USA är det naturligtvis det tabubelagda begäret och den smutsiga sexualiteten som envisas med att ställa till förödelse. ”Det som göms i snö kommer upp i tö”, som det heter hos oss. ”What goes around, comes around”, som det heter där.

Det är vansinnigt ovanligt att göra så som Oates har gjort i De fördömda – att stoppa in fantastik och socialskildring, biografi och gotik i en mixer och skapa en roman. Helt enkelt för att det krävs en stor skicklighet för att få det att fungera.
Jag har alltid tyckt att Oates är alldeles för produktiv och ojämn för att egentligen följa, och hennes egna insatser inom fältet litteraturvetenskap och -kritik är knappast övertygande. Men jag vet få författare som skulle kunna ro iland med en ansat som De fördömda. Det är ett mycket modigt litterärt försök som har slagit mycket väl ut.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

En proletär i söndagsvila

För att vara ärlig så skriver jag detta mest utifrån principen ”har man trillat av hästen måste man genast upp i sadeln igen, ty annars får man hästskräck”.

Så jag bearbetar Ipad-obehaget och kan därför ge en lägesrapport.

Efter en feh-ruhk-tansvärd arbetsvecka har jag lämnat redaktionen och slagit mig ner på ett ställe i nya Hornstull.  Vet inte vad det heter, men det är bra. Musiken är mycket diskret smakfull (i skrivande stund Stone Roses ”I am the resurrection” och nyss hörde jag för första gången på decennier låten med refrängen ”Man, you’re too girlie-girlie” och den höll).

Så, jag har i all ensamhet ätit kallskuret och belönar mig nu med en Heineken och en rejäl bourbon. Jag har läst en essä i nya numret av norska Bokvennen om W H Auden och påbörjat Byung-Chul Hans essä Trötthetssamhället, som handlar om det nutida samhällets kollektiva utmattningssymtom och kravet på att veta allt och kunna allt.

En lite ovanlig utgivning på förlaget Ersatz, men kul.

Han är sydkorean verksam i Berlin. Uppenbarligen är hans essä en internationell succe och jag får spränghuvudvärk och panikångest av ha missat detta faktum.

Okej, det var denna arbetares söndagsvila. Tack för att ni stod ut.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stockholm Literature: Sista resan

Den där Ipaden gjorde mig frustrerad så jag fick slänga mig in i en taxi och åka till redaktionen för att skriva en krönika om allt det här till måndagstidningen.

Så missar jag det största affischnamnet, Svetlana Aleksijevitj, och tyska Felicitas Hoppe som jag känner stor beundran för.

Men jag hann med ett strålande samtal mellan vietnamesisk-kanadensiska Kim Thúy och svensk-nyzeeländska Linda Olsson.
Det började på ett avväpnande och bisarrt sätt med att Thúy berättade för Olsson att de hade haft samma karl – utan namns nämnande – i sängen, med bara 24 timmar emellan.
Mer exakta omständigheter kring detta sammanträffande meddelades aldrig, men hej vad isen brast.

Återigen handlade det mycket om tvåspråkighet och hur vi uppfattar ordens betydelser, valörer och rytm olika beroende på var vi kommer ifrån. För Olssons barn är ”hav” något varmt, grönblått och myllrande av äventyrliga djur. För Olsson själv är ”hav” stålgrått, nästan svart, som Nordsjön och alltid huttrande kallt.
För båtflyktingen Thúy har ”hav” naturligtvis en tredje betydelse.

Mycket spirituellt och underhållande.

Nu skall jag försöka tolka den krönika jag skrivit på paddan på ett språk som är besynnerligt likt svenska, men ändå inte.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stockholm Literature: skrivprocesser

Suzanne Osten har pratat med danska Dy Plambeck om i princip allt som rör skrivprocess, tilltal och gestaltning. Hardcore.

Osten fascinerades av hur ”manlig” Plambecks roman Gudfar är – mcgängmiljöer och murare och skitigt och kärvt och tungt och så. ”Den är så manlig att jag behöver lexikon för vissa ord”.

Plambeck: ”jag var så trött på kvinnor efter att jag skrivit Texas Rose att jag ville skriva om män.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stockholm Literature: hur bra som helst

Det var ett möte planerat i himlen. Eller av någon bra människa helt enkelt. Taiye Selasi och Josette Bushell-Mingo kunde man ha lyssnat på i timmar. Så sprudlande intelligent och vasst, men samtidigt så varmt och ömsint.

Det handlade om ”Afropolitanism” såvitt jag vet myntat av Selasi och med betydelsen kosmopolitsm med afrikanska förtecken.

På frågan om varifrån hon kommer, var hon känner sig mest hemma, Ghana, Nigeria, England, Italien – svarade hon att kommer från just nu, just denna tid i historien där ens bakgrund kan omspänna hela världen: född där, utbildad någon annanstans, gift med någon från en annan kontinent, verksam i en tredje.

Det avslutades med en önskan om att se varandra som människor, inte representater för en eller annan grupp, vilket vi också är, men inte främst.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stockholm Literature: Immigranter

Olga Grjasnova och Sigrid Combuchen möts inte riktigt när de möts för ett samtal om att växa upp i ett land och språk och flytta in i ett annat i unga år.

Den förra flyttade från Azerbajdzjan och ryskan till Tyskland, den senare från Tyskland till Sverige.

De är oense i en hel del – feminismen (Combuchen: ”jag är inte feminist”) och nutidens Tysklands demokratiska kynne i allmänhet och syn på immigranter i synnerhet (Grjasnova tycker att Tyskland är sig ganska likt med 1930-talet och Combuchen häpnar).

 

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stockholm Literature: stillhetens estetik

Norska Merete Lindström och svenska Karin Mamma Andersson har talat om beröringspunkter. Det visade sig finnas mängder.

Framför allt kunde de enas om vikten av att reducera, ta bort överflödigheter  – radera ord och måla över detaljer, eller huvudsaker.

Andersson blasfemerade med att konstatera att hon tycker kalhyggen är vackra.

Lindström kan å sin sida tycka att Stillheten hotar att bli en kliche i hennes skrivande.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stockholm Literature: Lars Gustafsson presiderar

Nyss utkommen från ett samtal mellan Philipp Meyer och Lars Gustafsson.

Än en gång får jag möjlighet att grubbla på om inte Gustafsson är den som på egen hand har skapat den typiska svenskengelskan. Han börjar varje resonemang med ett eftertänksamt svenskt Jaaa….

Och som alltid strör han pärlor omkring sig.

Meyer får också utymme att grunna kring sin bok om det Texas han skildrar? Han säger ” I Texas har vi en okomplicerad syn på våld, eftersom våldet hittills har gagnat oss” och han säger ”Den moderna tiden börjar med oljan. Geopolitiken börjar där.”

Gustafsson talar om sin egen Austinroman Tennisspelarna och konstaterar att den ju är skriven utifrån andra perspektiv. ”jag var ju turist, du vet. Kom till universitetet på oljepengar.”

Annat bevingat: ”jag avskyr när psykologin tränger sig in i mina böcker, för jag förstår mig inte på människor”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jenny: Om detta är din första ansats till Hr Gustafsson - vilket jag misstänker inte är fallet - ber jag dig ta mina raljanta tongångar med en nypa salt. De är avsedda enbart för folk som rätteligen har samlat på sig så mycket respekt att man kan kosta på sig att driva med dem. Gustafsson är en extremt mycket bättre författare än brukare av det engelska språket.

Jonas Thente, 23:42, 26 oktober 2013. Anmäl

Hmmm, måste bestämt läsa något av denne Herr Gustafsson!

Jenny B, 13:57, 26 oktober 2013. Anmäl

Rapport från Stockholm Literature

Nu har jag precis hört Chimamanda Ngozi Adichie hålla ett föredrag om Europeisk tribalism och förhållandet till Afrika och kolonialismen. Mycket dräpande, utifrån ett famöst tal som Frankrikes Nicholas Sarko(nånting, jag orkar inte kolla stavningen) höll i Dakar.

Utsuddandet av de obehagligare delarna i vår historia till förmån för de fina, samt den europeiska synen på Afrika såsom fattigt, problematiskt men också mystiskt och härligt exotiskt/naturligt.

Den europeiska ytterhögern och vänstern avfärdades i en elegant bisats. Svenska förläggare fick en eloge för att svenska utgivningar av afrikanska författare inte har giraffer, djungler eller gråtande barn på omslagen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0