Jag och småfågelspolitiken

Mina svagheter och tillkortakommanden må vara oräkneliga, men i alla fall matar jag fåglar.

Sedan ett par kallsäsonger ställer jag varje morgon i samband med solens uppgång ut ett lerfat med jordnötter och sånt på fönsterblecket. Det är vid det här laget allom bekant i den lokala fjäderfaunan, så uteliggarna sitter i buskar och på grenar och väntar på att jag ska stänga fönstret.

Det har gått bra. Ett kösystem av framför allt blåmesar och talgoxar bildas, där disciplin och ett drygt mått av anarkokommunistisk jämlikhetsanda frodas.
Hur det är med genderproblematiken vet jag inte, eftersom hanar, honor och eventuellt övriga i mina ögon är ganska lika. Inte heller skulle jag kunna känna igen, eller vilja skilja ut, ett blåmespar från gården bredvid eller en hbqt-talgoxe.
Så det verkar lösa sig. Medan en tar för sig väntar nästa i kön på andra sidan fönsterblecket, och när det är nästens tur intas hens plats på andra sidan av en av de från buskarna.

Men senaste veckan har ett gäng gråsparvar upptäckt grejen.
Utan tvekan är det fråga om nyliberala sparvar, som bufflar sig före i kön och hänger vid fatet utan att ge plats till någon annan i civilsamhället.
Inte nog med det: de tar nötterna i näbben och kastar med nonchalanta flin ner dem på marken, där de vet att inga andra än gråsparvar vågar leta mat.

Alltså: till och med gårdens skatpar respekterade fördelningsprincipen och tog bara en nöt åt gången.

Så nu ägnar jag mig åt klasskamp vid frukostbordet. När sparvgänget självsäkert glider in och börjar bete sig, så är det jag som utbrister att FÖR HELVETE!! och hotfullt viftar med kulturdelen.

Jag kunde ha hoppats på Idioten – gårdskattan – men det enda hon hittills har lyckats fånga var ett fjärilskadaver som vinden tog tag i i juni.

Gråsparvar är såna assholes.

Sålunda har jag gått in i politiken.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Anon: "VPK"? Hur åldrig är du egentligen? Och har inte Timbro någon blogg där du kan skvätta omkring med de likar som bara väntar på att få skära halsen av dig när du vänder ryggen till och sno dina löjliga tofsloafers?

Jonas Thente, 23:42, 1 december 2013. Anmäl

Fniss. Jag håller inte med om att det vore just nyliberala gråsparvar det skulle handla om, enligt min världsbild är det VPK et al som tidigare vintrar huserat dessa sparvar att när allt står uppdukat är det först till kvarn och de som är dumma nog att vänta på sin rättmätiga del får vara utan, kommunistsparvar helt enkelt. Sparviga Rättigheter är ju fint på pappret, men ska man äta sig mätt så får man ta för sig, inte sant? Tänk vad fåglar kan lära en om ens egna fördomar om folk och (fjäder)fä.

Anonym, 02:40, 30 november 2013. Anmäl

Förfuskandet av den magiska disciplinen

I nuläget har jag läst igenom Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens så kallade Cirkel-trilogi. Sista bandet har recensionsdag på måndag, så jag tänker inte föregripa publiceringen av min recension mer än att konstatera att det inte är någon hemlighet att jag gillar projektet.

Men i samband med min research av hela denna ofantliga, internationella kids-with-wands-genre har jag surnat till på det övriga,  frivola schackrandet med hävdvunnen magisk teori.

Och det värsta är att jag kommer i konflikt med mig själv när jag ser hur dussinförfattare lite allmänt korkskalligt plockar stapelvaror från Tolkien och Dungeons & Dragons för att tråckla ihop ett universum. För det är ju precis det jag brukar rekommendera litteraturen i alla andra fall: för satan, kasta loss och skapa lite i stället för att bara mimetisera.

Skillnaden är väl att den författare vars roman innehåller förutsättningar som att 1+1=35, att Olof Palme aldrig blev mördad, att himlen är grön eller att backlinjen får använda händerna i fotboll – att denna författare, liksom läsarna, är medveten om att han eller hon har gått på tvärs mot gängse förståelser. Vad gäller det magiska tänkande som vi har burit med oss sedan vi klottrade på grottväggarna, så håller grundkunskaperna på att underhållas ihjäl av slappa klåpare.

Det är som den geniale Alan Moore (Watchmen, From Hell, V for Vendetta mm) understryker i en intervju, att magi och konst är samma sak, men att i vår epok har man glömt bort det och tycker att ett lyckat konstverk är det som säljer bäst. Han talar också om hålen vi nuförtiden bär omkring på, sedan Guds och utopiernas död, och vad vi måste fylla dem med och en mängd annat.

Intervjun, som gjordes för tio år sedan, finns här.

Och vart jag ville komma med detta var egentligen det gamla vanliga: ju fler ögon man sluter desto gråare blir världen.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

I bakruset efter min personliga Augustvinst

Något slags personligt rekord slog jag möjligen i går kväll, när jag var ålagd att kommentera Augustprisets skönlitterära kategori.

Eftersom det hela hade med kultur att göra så fattade jag ju att live-streamen från galan skulle skita sig. Jag har hittills aldrig varit med om att någonting tekniskt har fungerat i kultursammanhang. Kulspetspennor visar sig vara uttorkade, linjalerna är böjda, mikrofonerna ska vi inte tala om eftersom man får tinnitus bara av att tänka på rundgången som ofelbart anmäler sig så snart någon med kulturanknytning tar tag om stativet.

Så självklart hackade utsändningen från Augustgalan som en experimentvideo anno 1973 med genuskritiskt perspektiv.

Jag och Lotta Olsson och Jan Eklund skulle skriva kommentarer om pristagarna och självklart annonseras skönlitteraturen sist.

Men jag var ganska lugn.
Minnesgoda fans vet att jag redan i samband med nomineringarna kunde konstatera att Lena Andersson skulle vinna.
Och visst. Så tio sekunder efter bekräftandet kunde jag lämna en kommentar till en förbluffad redaktion.
I wish.

Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. En roman om kärlek var i mina ögon en given vinnare. Den har ett sällsamt sug som – tror jag – beror på att den är en sorts idéroman så som de skrevs förr i tiden, när saker och ting var viktiga att diskutera i litteraturen. Innan gardinen drogs ner och romaner blev underhållning eller självrättfärdig identitetsskit.

Fast jag hade nog jublat lite extra om Athena Farrokhzad hade vunnit för sin diktbok Vitsvit. Den är så totalgehörig och svårenkel att alla kommentarer känns överflödiga. Men om man vill gräva i språkmaterien så är det mest grundläggande man finner att texten är utformad som 1970-talets textremsor i svensk tv. Vit text på svarta remsor, mot en vit bakgrund.
Bara det är så bra.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

abcd: Vi kanske har nått idéernas slut. Det är en teori i alla fall. Och "abcd"?? "qwerty" heter det väl?

Jonas Thente, 00:05, 29 november 2013. Anmäl

Håller helt med angående dagens brist på idéromaner. Sen när blev läsning bara en "mysig" underhållning, när skedde detta och hur? Fast det är väl som med allt annat: Ge folk vad de (egentligen) vill ha.

abcd (Webbsida), 15:52, 27 november 2013. Anmäl

Jay: Amen till det.

Jonas Thente, 23:59, 26 november 2013. Anmäl

Lena Andersson är en sådan där person som man brukar tänka att vi inte har i Sverige, för det är ett för litet land och det är en töntig ankdamm och vi har inga riktiga intellektuella och så vidare. Men så dyker hon upp och förbluffar en på riktigt.

Jay-D, 11:45, 26 november 2013. Anmäl

Vad är en feel good-deckare och behöver vi dem?

Ja, jag får ytterligare ett reklammail som vill sälja in en ”feel good-deckare”. Boken handlar bland annat om kremeringar, lik, försvunna personer och exhumeringar.

Jag säger ingenting om makabra berättelser. Jag har bland oräkneligt annat lovordat en roman som i detalj beskriver en nekrofils göranden och låtanden, inklusive hur det luktar när partnern har legat lite för länge i otillräcklig temperatur.
Så det är inte det.
Det är begreppet ”feelgood” jag har svårt att placera i dylika sammanhang.

Feelgood började väl som ett sätt att beteckna somliga filmer, som Forrest Gump, franska kärlekskomedier, filmer av Lasse Hallström och så. Jag tror att det skall beskriva den känsla av varm mänsklighet och välvilja gentemot allt levande på jorden som varar åtminstone tills man slussas ut ur biografen och börjar muttra om att varför måste somliga  jävla skitmänniskor tränga sig så förbannat.

Nu hör jag väl inte till dem som läser deckare särskilt ofta. Det är för mycket måndag i början av mars för min förfinade sensibilitet. Alldeles för likt kluriga labyrinter i häften som ingår i förströelsepaket som delas ut till barn på längre flygresor.

I couldn’t care less, som vi säger till kabinpersonalen.

När jag hör talas om feelgood-deckare associerar jag till sånt som saltvanilj eller sockertacos. Det är garanterat ingenting man känner sig varm och mänsklig av.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

olle: Möjligen och troligen, men efterson jag inte har läst någon av dem själv så låter jag dig borga för förmodandet.

Jonas Thente, 23:59, 26 november 2013. Anmäl

borde inte Damernas Detektivbyrå falla i det här facket?

olle, 12:10, 25 november 2013. Anmäl

Anmälan: Boris Pahor: ”Nekropol”

[Publicerad i papperstidningen för ett par tre veckor sedan]

 

Boris Pahor
Nekropol
(Nekropola)
Övers. Morgan Nilsson
Celanders


Det finns debattörer som ägnar sig åt att räkna offer och likställa Sovjetkommunismens folkmord med den tyska nationalsocialismens, som om allting vore en fråga om lik. Syftet är förstås att trycka till de få kvarvarande kommunister som till äventyrs finns där ute. Och om man ser utrotning som en hockeymatch så kan man säkert få till en sudden death mellan Hitlers härskaror å ena sidan och Stalins, Maos och Pol Pots å den andra.

Den givna skillnaden är att Tyskland var en – trots första världskrigets skuggor – respekterad och i allmän mening högtstående demokratisk kulturnation när Adolf Hitler kom till makten. Tyskland var en föredömlig tungviktare, medan Sovjet, Kina och Kambodja för européer knappast ansågs vara viktiga producenter av idéer – möjligen av spannmål.

Så naturligtvis är det mer angeläget att vittna om och diskutera just det tyska förfallet i barbari, eftersom lärdomarna är giltigare för varje demokratisk nation som anser sig vara utvecklad, civiliserad och därmed vaccinerad mot etiska haverier.

Man brukar tala om överlevnads­litteratur. Då syftar man på de vittnesbörd som nedtecknats av författare som överlevt de tyska Förintelselägren. Vanligtvis är det judiska författare som står för erfarenheterna, men bredvid denna den största gruppen offer för den systematiska utrotningen stod and­ra kategorier människor.

Boris Pahor till exempel. Han är född 1913 och fyller alltså 100 år i år. Han tillhörde den slovenska minoriteten i italienska Trieste, förföljdes av fascisterna där och tvångsrekryterades till armén. När Tyskland bröt med de italienska fascisterna ansågs han plötsligt vara italienare. Han greps av Gestapo sedan han bland annat medverkat i förbjuden press.

Pahors överlevnadsskildring Nek­rop­ol har nyligen kommit ut i svensk över­sättning. Här beskriver han de olika koncentrationsläger (bland annat Dachau och Bergen-Belsen) han nyckfullt hamnar i och den disciplin som råder där. Det är en nästintill outhärdlig läsning.

Det är lätt att jämföra med Primo Levis klassiska Auschwitzskildring Är detta en människa?. Men kanske är Boris Pahor mer drabbande eftersom hans perspektiv hela tiden är tillbakablickande. Boken börjar med att han i nutid reser tillbaka till lägret och promenerar med de nyfikna turistströmmarna och lyssnar på guiden.

Men han är inte där. Där till exempel Primo Levi bibehåller en mänsklig närvaro i sin skildring av lägertillvaron tycks Pahor på sätt och vis ha lämnat det jordiska och tala som en död. Om turistgruppen han följer med blicken när de lämnar lägret konstaterar han:

Mänskligheten har nämligen alltid en bestämd andel medlemmar som går på vallfärder, som besöker helgedomar och gravar, och vanligtvis räknar vi sådana människor som bättre och ädlare, men det är inte alls säkert att historien på grund av dessa goda själar någonsin blir bättre. Allt tyder på att de hjärtan som känner förbarmande bara följer händelsernas utveckling, inte sätter i gång dem, inte formar dem, utan vanligtvis bara är djupt nedböjda tårpilar på en plats där det efter en högljudd eller tyst avrättning lägrat sig en oändlig tystnad.

Det är en talande och central passage som famlar efter oss som tror att vi begriper något om människan och hur djupt hon kan sjunka, bara genom att turista eller läsa böcker om det.

När jag tar del av de bestialiska, rutinmässiga och till ytan ideologiskt betingade grymheter som det förmenta härskarfolket vältrade sig i kommer jag att tänka på den socialantropologiska klassikern The mountain people från 1972 av Colin Turnbull. Det är en fältstudie om ik-folket, en jägarstam i bergen som delar norra Uganda, Sudan och Kenya. I korthet handlar boken om hur detta folk tvingas lämna sin naturliga tillvaro till följd av nya gränsdragningar och nationalparksbyggen, och hamnar i ett extremt fattigt tillstånd.

Under sin studieperiod blir Turnbull flera gånger vittne till en sådan förnedring att han bryter mot sin forskarobjektivitet och ingriper. Detta är ett folk som är så fattigt att mödrar äter upp sina barns mat och låter dem dö; att människor slås ihjäl för en plats närmare elden. Allt det vi trodde var grundläggande mänskliga dygder skingras för förnedringens snålblåst.

Förhållandena är ungefär desamma för Boris Pahor och hans bröder och systrar i lägrets elände. Skillnaden är att hans tillvaro är industriellt styrd av Tyskland: en civiliserad nation som samtidigt kunde bygga V2-raketer och komponera schlagers. Frågan ”Är detta en människa?” får en ny betydelse.

Nekropol är ett flöde av ord med få styckeindelningar, som om dess författare var alltför rädd att tappa bort sina minnen för att riskera en paus. Boris Pahor anses vara den slovenska litteraturens nestor och hans politiska engagemang fortsatte under efterkrigstiden med kritik mot den repressiva kommunismen. Han har fortsatt att vara en nagel i ögat på totalitära tankesystem och människor som vill glömma och gå vidare.
För ett par år sedan tackade han nej till en utmärkelse från hemstaden Trieste, därför att motiveringen ”glömde” att nämna den italienska fascismen jämte nazismen och kommunismen.

Det är svårt att rekommendera en bok som Nekropol. Men det är också nödvändigt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

I härnad mot Norge

Igår var jag upptagen med litterära parrelationer samt häxor i småstadsmiljö, varpå jag gick och lade mig med ångest för att jag inte hunnit uppdatera bloggen.

Idag kom jag till redaktionen och hamnade mitt i ett krig mot Norge. Detaljerna finns här, men jag kan sammanfatta det hela med att hänvisa till Den eviga återkomsten och att det alltså handlar om en norsk replik som inte publicerats i DN. Den här veckan är vi alltså Sovjetkommunismens censurkåta hejaklack igen. Förra veckan var vi fascistkapitalismens lakejer eller något i den stilen.

Man lär sig att hänga med.

Min personliga lärdom av kulturkriget är att man ofta får mer uppmärksamhet av att inte publicera en text som av att publicera en.
Kalla det Lundell-klausulen: ”En inställd konsert är också en konsert”.

Genast känner jag mindre ångest för gårdagens inställda blogguppdatering.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Tillvaratagna effekter: Lorànt Deutsch

Lorànt Deutsch
Metronom
(Metronome)
Övers: Alexandra Duma
Laurella & Wallin

Helt på trots mot de svårigheter man föreställer sig att en fransman med efternamnet Deutsch bör genomlida på hemmaplan, har denne skådespelares guidebok om Paris metrostationer blivit en formidabel succé i hemlandet.

Själv har jag hamnat i Paris ett femtontal gånger, för kortare eller längre perioder. När jag nyligen grävde fram förra årets vindtäta höstjacka visade det sig att fickorna var fulla av begagnade och oanvända carneter från senaste gången och jag lät de oanvända ligga kvar, för alla vägar leder till Paris.

Liksom Londons ofta förbryllande betitlade tube-stationer (”Elephant & Castle” är en favorit att förklara för stadens guider), är Paris metrostationer inkörsportar till stadens, och i förlängningen Frankrikes, historia.

Det är detta Lorànt Deutsch har tagit fasta på och den något fransktalande läsaren kan uppskatta titelns dubbeltydighet.

Det är alltså en bok där varje kapitel utgår ifrån namnet på en metrostation och breder ut sig kring dess historia. Namnets alltså, inte stationens. Metronom utkom på svenska i februari eller mars, jag minns inte riktigt.

Det börjar med Cité och slutar med det inte längre så hypermoderna La Défense. Däremellan ligger stationer som Saint-Martin, Saint-Germain des Prés, La Chapelle, Bastille och annat sådant. Deutschs utläggningar är intressanta om än något pratiga och barnprogramaktiga.

Det är förmodligen en alldeles utmärkt bok att ta med sig för den som tar med sig historiska verk till Paris och tror att hon eller han faktiskt kommer att orka eller ha tid att läsa dem. Metronom är lagom nog att faktiskt kunna fungera.

Den som hastigt skummar igenom kapitelrubrikerna kan dock notera att Deutsch håller sig till den mer högstämda 101-historien. Stationer med betydligt mer fantasieggande namn och alternativhistorisk potential hittar man inte i denna bok. Bolivar, Abbesses, Gaité, Bir-Hakeim, Danube, Wagram, Poissonniére, Bobigny-Pantin Raymond Queneau, Buzenval…

Men det finns mängder av stationer och såvitt jag vet håller Deutsch fortfarande på med inventeringen.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Pia: Jag känner inte till någon enda socialantropoligisk fältstudie som inte är ifrågasatt. Det hör liksom till genren. Min poäng var hursomhelst att jämställa olika grupper av människor berövade även de grundläggande livsbehoven.

Jonas Thente, 23:33, 24 november 2013. Anmäl

(Går idag tydligen inte att kommentera på de två översta inläggen, så jag smiter in på det närmast kommenterbara). Apropå recensionen av Nekropolis, och referensen till Turnbulls studie av Ik-folket. Studien är rejält kritiserad och folkets rutinmässiga grymheter, utifrån desperation och förnedring, är knappast belagda. Apropå att klumpa ihop folkmord och bestialiteter. http://en.wikipedia.org/wiki/Ik_people#The_Mountain_People_.281972.29 och vidare.

Pia, 07:53, 21 november 2013. Anmäl

Ett tillrättaläggande

Efter ett nyss timat betraktande av Kenneth Branaghs excellenta filmversion av Henry V börjar denna film konkurrera med övriga filmer som jag har sett fler än 15 gånger hittills, det vill säga Blade Runner, Apocalypse Now, The Big Lebowski, La Jeteè och Turner & Hooch – den senare beroende på att det fanns en period när jag hade tv och den gick i princip dygnet runt på olika kanaler och jag älskar scenen när Turner sitter och konverserar med Hooch i bilen under en stake-out.

Men det här inlägget riktar sig i princip uteslutande till fasta läsare  – hej Tindra och Oliver – och vill be om ursäkt för att kategorin inlägg som rubricerats ”Mellanstolar” redan hade ett bättre, mer spirituellt namn, nämligen ”Tillvaratagna effekter”.

Bokbloggens marknads- och logistikavdelning har avskedats – 17 fick gå – och de inlägg som tidigare rubricerats ”Mellanstolar” (the shame) återfinnes nu under den korrekta kategorin ”Tillvaratagna effekter”.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Veckoinventering, v 46

[Här summerar vi varje lördag veckan som gått. Denna vecka presenteras sammanfattningen för säkerhets skull i lättbegriplig telegramform]

 

# Stockholms tunnelbana utvidgas med nya stationer för miljardtals kronor. Fuktigt löv på spåret mellan Gärdet och Ropsten försenar trafiken t om 2013-12-09.

# Jan Björklund klar om Folkpartiets prioriteringar inför kommande budgetår: ”Vi måste stoppa kommunismen till varje pris”.

# Filippinerna: gullig tigerunge i regnväder på zoo i Köpenhamn skapar rubriker i svenska kvällstidningar: ”Katten också vad det regnar!”.

# P1 lägger ner OBS!, som återuppstår som Obsis Kalobsis under devisen ”Ge oss en kulturkvart om dagen och vi ska ge dig en ny knopp”. (OBS: skämtet endast tillgängligt för Fantomenläsare 40+)

# Användandet av uttrycket ”Först till kvarn” beläggs med dödsstraff, och dubbelt upp om det åtföljs av tre punkter.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kränkt av övervakningssamhället

Spotify, Netflix och alla andra tjänster med automattips baserade på ”mina preferenser” hittar ständigt nya sätt att locka fram mina allra mest omogna sidor.
Det är inte det att jag är särskilt oroad över att mina aktiviteter är övervakade av kommersiella intressen – jag hör till dem som accepterar den förmenta integritetskränkning det innebär om någon sömnig väktare råkar se hur jag petar mig i näsan i en övervakningsmonitor, om det bidrar till att minska antalet överfallsvåldtäkter och misshandelsincidenter – utan att jag blir så barnsligt förnärmad.

Spotify mailar mig och tipsar om Tuxedomoon, ”Because you’ve listened to Barry Adamson and Current 93”.
Inombords reser jag mig, hötter med näven åt Spotify och väser något rasande i stil med att ”jag lyssnade på Tuxedomoon 20 år innan du ens var en rad kod i din faders öga!!”

Samma sak med Netflix, som kör med sitt ”eftersom du tittade på” och rekommenderar idiotiska collegefilmer som heter Busty Boobies el. dyl. när jag har tittat på Hellraiser.

Men jag lugnar mig alltid efter några veckor och inser att allt det där är grundat i personlig osäkerhet och obearbetad stolthet.

Om du gillar den här bloggen kanske du också gillar det här.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Anon: Den siste som sade så ligger f.n bältad i ett subterranskt forskningsinstitut.

Jonas Thente, 23:03, 16 november 2013. Anmäl

Helst: Glad att kunna vara till hjälp. Frightened Rabbit spelar i Stockholm den 26 nov. Jag är såå där.

Jonas Thente, 23:00, 16 november 2013. Anmäl

The Loneliness & The Scream Oh my, hur har jag kunnat leva utan den låten? ' Tack för det tipset! Ja, texten var bra den också förstås.

Helst Inte, 17:11, 16 november 2013. Anmäl

Tack för din text. Det är en svår gränsdragning som du spelar upp. Det finns ingen tydligen gräns mellan personlig integritet respektive ett allmänt behov av rimlig ton sinsemellan. Vem sade att livet skulle vara enkelt?

Anonym, 00:45, 16 november 2013. Anmäl

Ja! Du sätter verkligen fingret på den oerhört svåra balansgången mellan att slå mot de skyldiga samtidigt som att inte alla faktiskt är skyldiga. Det är lättare sagt än gjort att hitta någon klar linje. Tack för dina texter /Tobbe

Anonym, 00:42, 16 november 2013. Anmäl