Tillvaratagna effekter: Ruben Wätte

Jag vill påpeka lite om Ruben Wätte.
Inte för att jag riktigt vet vem han är, men han är bra i böcker. Bättre,  faktiskt, än de flesta hallstämplade svenska författare jag läser – och det räcker för mig.

Han kommer från något halvanonymt ställe som heter … e … Järna? Eller är Järna en förort till något i stil med Nyköping? Jag får kolla det.

Jag kan Östergötland väldigt bra, och Småland och Skåne hyfsat, men det där landskapet mellan Stockholm och Linköping är fly-over-states för mig. Regndroppande granskogar, gistna förråd och brädgårdar, mexiparaboler, slaktade mopedvrak fastfrusna i skogsgölar, vissna kondomer bakom grillbaren,”valfri tjockkorv med pommes”.

Jag vet vad Norrtuna är, eftersom Wättes första bok – som såg ut som en fet tidskrift – hette Visit Norrtuna.

Och vid det här laget har jag sonderat pressarkivet och försäkrat mig om den recension jag skrev om Visit Norrtuna, så nu kan jag konstatera att japp: en förort till Järna.
Saken är klar.
Förort till Järna, som är någon sorts förort till Södertälje.
Imagine that.

Jag bifogar recensionen här nedanför.

Men tänker samtidigt att det låter lite för bra. Om vi tittar på svenska romaner och framför allt svenska självbiografiska serier med klass-, etno-, genus, hbqt- eller harjagglömtnåt-perspektiv, så är ju de habitat som däri beskrivs inte så förbannat illa ändå. Det är förorter till Umeå, Kristianstad, Stockholm, Borås och så vidare.
Men en förort till Järna???

Vi måste kalla in Heidegger för att ens börja förstå.

Jag minns vad jag tänkte när jag hotfullt kom viftande på redaktionen med min långa recension av Visit Norrtuna.

Jag tänkte att det här är min kabinettsfråga: minsta tvivel om att publicera och jag avgår och tar mina nålar och mina dockor av er med mig.
Men jag hade nog en dålig dag och missbedömde min pondus eller såg mer än vanligt otillräknelig ut, så det var lugnt.

Jag tror att jag tänkte att jag skulle göra skillnad och försöka övertyga de där hyllade salongsjournalisterna som kartlägger varandra om att den här skribenten är fan något annat.
Mmm, visst…

Vad jag vet om Ruben Wätte är att han åkte skateboard och tyckte att neongröna tags i busskurer var en högtstående konstform. Samt att han kom in på – som det heter – Konstfack och examinerades i år.

Det är vad jag vet, resten har jag glömt, förutom det faktum att han tänker på riktigt och inte på skoj eller för att någon konsulent eller mentor har sagt det.

I våras – tror jag – fick jag Wättes andra bok med posten. En examen var det, som heter Farligt land. Det låter bättre på latin: Terra Pericolosa (eller om det är italienska).

Jag vet inte hur jag ska beskriva Farligt land. Mottot som inleder den är av Sven Lindqvist – ur Praktika, om ”mod att anse livet viktigt”.
Förmodligen ska man kalla Wättes bok för ”projekt” eller rentav ”examensprojekt”. Jag föredrar reportage, för att det finns alldeles för många projekt och alldeles för få bra reportage.

Det börjar med ett klipp uppladdat på Youtube. Det är en grupp unga män från Hölö som attackerar ett läger med irländska romer med en gödselspridare. Jag skall inte försöka beskriva hur det utvecklar sig, utan nöja mig med att konstatera att tre sidor senare har Wätte funnit en parallell i Disneyfilmen Skönheten och odjuret och vad som följer är en vindlande resa genom det medvetande som är Ruben och ett tjurskalligt klafsande genom vår tid med guilt by association, eller kanske bara helt enkelt association, som metod.

Eller nej. Farligt land är inget reportage utan en nyskapande essä som är något av det bästa på svenska jag har läst i år, och förra året. Det är en drygt 250-sidig essä skriven av en författare som ännu inte är förstörd av kamaraderi, priser, omnämnanden och förlagsfester. Inte ens Konstfack verkar ha polerat bort autenticiteten och den yrvakna nyfikenhet på vad man kan åstadkomma när man låter erfarenheten möta den språkliga gestaltningen och skapa ett tredje.

Här finns inga identitetspolitiska klichéer som vädjar uppskattning från likar, ingen avprickad agenda. Wättes identitetspolitiska ambitioner börjar och slutar med hans egen identitet.

Det finns två webbadresser:
farligtland.se
rubenwatte.com

Här följer min recension, papperspublicerad i augusti 2010,  av Wättes förra bok.

Ruben Wätte
Visit Norrtuna
Ruben Wätte förlag

På senare år har vi välsignats med en mängd svenska reportageböcker. Det finns stormkråkor som menar att det gedigna reportaget har vräkts från dagstidningar och tidskrifter för att hitta ett nytt hem hos bokförlagen. Men reportage i bokform är med förlov sagt inget nytt. Förr eller senare vill alla journalister skriva om det de kan bättre än andra och har sett med egna ögon i en form som tillåter mästerskap utan att annonstillströmningen eller en och annan inrikespolitisk skandal sätter punkt. Klassiska reportage inom hårda pärmar har skrivits av så skilda skribenter med så skilda uppsåt och stilar som Lubbe Nordström, Elin Wägner, John Steinbeck, Stig Dagerman, Hunter S Thompson, Ryszard Kapuscinski, Jenny Diski och Tom Wolfe.

Den nutida reportageboken måste på ett eller annat sätt vara spektakulär för att komma i fråga för svenska förlag. Utmärkta böcker har hittills handlat om kokainekonomin, Palestinakonflikten, de sexuella övergreppens när var hur och varför, diverse aktuella brottsmål och fotboll.

Man måste ha ett sexigt ämne för att bli publicerad. Att skriva om till exempel en helt vanlig svensk förort, som inte ens har utmärkt sig för blodiga kravaller eller lyckade sociala experiment, hade varit helt dödfött.

Ruben
 Wättes reportagebok Visit Norrtuna handlar om en helt vanlig svensk förort. Det rör sig inte ens om någon av de ofta tröskade och genomanalyserade problemförorterna Rinkeby, Rosengård eller Hammarkullen. Den här förorten heter Norrtuna och ligger utanför Järna.

Det finns inga dramatiska cliffhangers i Wättes text; inga journalistiska special effects eller kvällspressade standardknep som när man plötsligt stannar i den löpande texten.

Byter rad.

Tystnar och liksom låter allt stå och väga ett ögonblick.

För att så med en enda lång mening etablera en slutsats som kan vara sanning eller lögn, men som utan tvekan framstår som sanning därför att den retoriska manegen är krattad i den iver som förhoppningsvis bara sanningen kan inspirera.

Wätte
 behärskar nog inga sådana knep. Hans bok om den förort där barn han lekt saknar helt den alarmistiska puls som brukar vara ett måste för svenska reportage. Själv försöker han kalla boken för reseguide, självbiografi, konstprojekt, historiebok och etnografi. Han har rätt i att den är allt detta, men jag tänker i det kommande fortsätta kalla Visit Norrtuna för ett reportage eftersom den bäst behövs som ett sådant.

Bilden här här ovanför är tagen från boken och visar Ruben Wätte i en provokativ gängpose i Södertuna. I det segregerade Sverige tycks ju varje förort ha en motpol, där miljonbyggen står mot villor och Hassan mot Johansson.

Wätte
 har några dagar tidigare promenerat in i Norrtunas motpol Södertuna och blivit trakasserad av dem som bor där. Nu är han tillbaka tillsammans med sin flickvän, som håller i kameran. De hinner inte långt förrän den första grannsamverkande privatväktaren dyker upp och hotar med att ringa polisen. Det kommer att komma fler. Utlänningar har siktats i Södertuna och man fruktar en stöldvåg.

På en webbsida för grannsamverkan står det: ”Målet för grannsamverkan är att minska brottsligheten och öka tryggheten och därmed också trivseln.”

Wätte försöker häpet
förstå sig på denna nästintill hysteriskt paranoida trygghet och analyserar mötet bland annat med hjälp av de klädkoder och andra etnografiska kännetecken som sedan åtminstone 1950-talet präglar Kalifornien. Fel färg på fel gata och du är död.

Han försöker också förstå varför och på vilka sätt hans eget Norrtuna är en mycket tryggare plats.

Han kommer att fortsätta göra så i sitt reportage: bläddra ömsom i den teoretiska litteraturen och ömsom i de egna erfarenheterna. I ett parti låter han litteraturteoretikern Roland Barthes uppdelning mellan skrift och text bilda utgångspunkt för en analys av graffitins märkliga existensform mellan konst och brott, mellan maktspråk och språkmakt.

Hans egen bakgrund är sammansatt av skejtkultur, folkölsfyllor, tv-spel, grabbgemenskap och en moral och medvetenhet som han egentligen inte borde ha, med tanke på den sociala determinismens kvarnstenar som brukar hängas kring halsen på offer som Ruben Wätte.

Säkert är Wättes primära poäng att visa hur politisk och sociologisk statistik gömmer människor bakom siffrorna. Han hävdar envetet att han har haft en alldeles utmärkt uppväxt i Norrtuna, bland fyllgubbarna, kufarna, de ensamstående morsorna och färgburkarna.

Och när det kommer an på sanningslidelse så skulle jag vilja se den journalist eller forskare som – likt Wätte – utan omsvep erkänner ett par brott för att inte förringa något som kan grumla bilden.

Visit Norrtuna är ett journalistiskt praktverk och ett utmärkt exempel på att devisen ”gräv där du står” fortfarande fungerar. Om man vet var man står och inte bara tycker sig veta. Och om man undrar varför man står där och inte bara vill förklara för sig själv och andra varför man står så uppenbart fel.

Den som någonsin har grubblat över huruvida journalistik är – eller bör vara – helt och hållet objektiv, bör fråga sig vad det egentligen är man vill att journalistiken skall åstadkomma. Beröra? Det kan en Disneyfilm göra på en timme och en kvart. Avslöja? Förvisso, men allt oftare dränks viktiga avslöjanden i mediala sensationalistiska distraktioner som bara ytterligare beslöjar.

Vad Ruben Wätte gör är att berätta och omformulera. I hans reportage finns det en hel del intervjuer – han föredrar talande nog att kalla dem för ”fältsamtal” – men det är alltid hans egna erfarenheter som bildar utgångspunkt och slut.

Ett exempel på hur Wätte så känsligt och skickligt berättar:

En dag får honkatten Sven ungar. Hon bor tillsammans med Ruben och de andra grabbarna i en polares lägenhet. Det visar sig vara omöjligt att sälja eller skänka bort ungarna och uppdraget går till en ”hårdhudad man i 40-årsåldern”.

När man har kommit så här långt i den nästan 90-sidiga reportageboken litar man helt och fullt på Wätte när han säger att ingenting i hans liv varit värre än att sitta och pressa handflatorna mot öronen och ändå höra pipen när kattungarna slås ihjäl.

”Professionell avlivning hos veterinär kostar drygt 500 kronor per kattunge, pengar som ingen av oss har.”

Den nusvenska fattigdomen har nog aldrig beskrivits så konkret, känsligt och desperat som här.

Några sidor senare kommer Wätte att dra fram kattungarna när han diskuterar kopparstöder från kyrkor, ondska och godhet med den lokala prästen.

Jag vet inte var eller hur man får tag i Visit Norrtuna. Den är utgiven på eget förlag och tryckt i Trosa. Men det finns en webbsida: www.rubenwatte.com. Besök den gärna.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jag vill bara "korrigera" en sak; Norrtuna är inte en förort utanför Järna, utan bara ett vanligt bostadsområde c:a 15 minuters väg till fots från centrala delen av Järna, 10 minuter från pendeltågsstationen. Möjligen kan man däremot kalla Järna för en förort till Södertälje. Ha en bra JUL :)

Angelika Seger, 14:37, 14 december 2013. Anmäl

[...] grädde på moset skriver Jonas Thente så här idag i sin bokblogg på dn.se om min senaste bok Farligt [...]

Maxad vecka! : rubenwatte.com (Webbsida), 21:23, 13 december 2013. Anmäl

Anmälan: Byung-Chul Han ”Trötthetssamhället”

Det här blir en sorts bisarr veckosummering.
I förra uppdateringen klagade jag ju över hur hopplösa alla är, och det var i efterdyningarna av min kommentar till den senaste Pisa-rapporten.

Så jag drabbades av träskfeber av alla mail jag fick.
Det eller vanlig influensa.
Jag kallar det träskfeber.

Måttet av folk som hänger fast vid invandringen som förklaring på allt ont är bortom rågat och jag är så satans trött på att alltid – av publicistiska anständighetsskäl – hövligt behöva förklara för folk som borde veta bättre att världen inte är så bolibompa-enkel som de vill tro och be dem dra åt helvete med vänliga hälsningar.

Som en cop-out lägger jag här upp en text som publicerades i papperet förra lördagen, men som jag här har redigerat och utökat:

Med julruschen snart över oss och ett som vanligt hektiskt år bakom oss, kan det vara lämpligt att ta del av de insikter som den koreanske filosofen Byung-Chul Han formulerar i essän Trötthetssamhället.
Den i Berlin verksamme tänkarens drygt 50-sidiga essä har blivit en succé var den än har publicerats. Och inte undra på. Det är en knivskarp analys som utgår från 2000-talets folksjukdomar såsom adhd och utbrändhetssyndrom och menar att dessa sjukdomar – till skillnad från tidigare sekels farsoter – inte är infektioner som kommer utifrån, utan är infarkter som kommer inifrån. Det är inget vi kan utveckla antikroppar och immunitet mot, utan en överlastning av det vi redan har.

Information, kravet på ständig uppdatering, önskan att veta allt, prestationssamhället. Detta är anledningen till vår trötthet och leda, menar Byung-Chul Han och pekar till exempel på hur ett hippt och nutida begrepp som multitasking ingalunda är ett steg framåt. Snarare är det en regression och vanligt bland djur som lever i vilt tillstånd:

Ett djur som är upptaget med att äta måste samtidigt ägna sig åt andra uppgifter. Till exempel måste det hålla konkurrenter om bytet på avstånd. Det måste ständigt se upp så att det inte självt blir uppätet när det äter. Samtidigt måste det bevaka sina ungar och hålla ett öga på sin partner. I vilt tillstånd är djuret tvunget att fördela sin uppmärksamhet på olika aktiviteter. Därför är det oförmöget att sjunka ner i kontemplation, både när det äter och kopulerar.

Så söker han i framför allt den moderna filosofihistorien att formulera det överdopade trötthetssamhälle som vi får indicier på varje dag i tidningen, men som vi vägrar acceptera som en illavarslande samhällsfara.

Han tar också upp litteraturen, Herman Melvilles fantastiska berättelse ”Bartleby” – mannen som konsekvent svarade på alla uppmaningar med frasen ”Jag hade fördragit att inte göra det” och Kafkas stilbildande svältkonstnär.

Problemet med Byung-Chul Hans essä är att han snarare än att hitta samhälleliga belägg för sin teori – det hade ju varit såååååååååååååå enkelt – strävar efter att positionera sig gentemot tidigare teoretiker, och det blir alltmer tragikotydligt ju längre man läser.

Han läxar upp Jean Baudrillard, Hannah Arendt, Michel Foucault, Giorgio Agamben – men behåller Nietzsche – i en pinsamt tydlig jakt på kontinentalfilosofiskt erkännande.

Visst: om jag hade skrivit en traktat om övervakningssamhället med World of Warcraft och Assassins Creed IV som exempel så hade jag också kunnat häckla Foucault (1926-1984) för att hans teorier inte inbegrep 2000-talets datorspel. Men jag hade inte gjort det, av anständighetsskäl.

Jag tror att Byung-Chul Hans slagordskraftiga tes om Trötthetssamhället hade blivit betydligt giltigare om han hade ägnat mindre energi åt att belacka och mer åt att gestalta.

Trötthetssamhället är översatt av Ola Wallin för förlaget Ersatz.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Det börjar luta åt att jag inte alls tycker om er

Gårdagens uppdrag bestod i att följa presskonferensen i samband med presentationen av Pisa 2012, läsa rapporten och skriva en kommentar kring den.

Uppgiften växte i betydelse sedan det stod klart att Sverige suger fetast, men personligen hade jag inte väntat mig annat.

Kommentaren finns här.

Vad jag också väntade mig var alla de där mailen som kommer när kommentarsfältet är stängt. De där som är än mer hatiska för att de inte behöver ta hänsyn till andra läsare men vet att de riktar sig mot bara mot skribenten i fråga. Alla schatteringar är alltid representerade men faktum är att de allra flesta mail är bra mail. Det är antingen Hej, bra text, jag håller med dig eller Hej, dålig text, jag håller inte med dig.

Och så de där jag faktiskt tycker mest om: Hej, bra text, jag håller inte med dig. Jag uppskattar den antikrunda hövligheten – kommentarsmailandets motsvarighet till att hålla upp dörren för någon trots att man inte vill hoppa i säng med vederbörande.

Jag skulle vilja framhålla några av de mail jag har fått som reaktion på min ganska enkla och okomplicerade kommentar till Pisa 2012.

Varför? Antagligen för att jag söker er förståelse och vill förklara min kroniska cynism gentemot Just Dig, eller som man också kan kalla det: mina evolutionistiskt betingade försvarsmekanismer gentemot folk i allmänhet och deras synpunkter i synnerhet.

Jag misstror alla som vill mig något, och däri är jag både yrkesskadad och demokratisk. Antingen vill ni ha en bra recension för någon fasters brorson eller också vill ni jävlas och ha ett smaskigt citat att förvanska på Avpixlat eller i Genuskolonialistiskt Kampforum eller dylikt. I know you well, fuckers.

Nåja. Här följer i alla fall några autentiska mail jag fick igår – det finns många fler – som demonstrerar mitt hopplösa predikament att alltid ha röven bak åt vilket håll jag än vänder mig, och jag vänder mig inte ens.
Ty minnes detta: Om du inte står för någonting så faller du för allt.

Avsändare och identifierande uppgifter är borttagna.

Ja, och förresten: blott en av skribenterna har en given karriär som framgångsrik kulturskribent, om hen bara snabbar sig innan saker och ting skärper till sig och den fruktade tokskallepollineringen från Star Trek 1975 skingras för vinden.
Gissa vilken.

Förresten igen: inget kommentarsfält på ett tag. Det öppnas på nytt när jag skriver något väsentligt, om Paul Celans Ja! eller det vita hos Jenny Diski eller så.

Här kommer mailen:

# Uj vilken reporter. Du vågade skriva en SD-vinkel när du räknade upp Jan Björklund mfl, men kom snabbt på att du borde nog tillägga att inget i undersökningen tyder på yada yada. För ju inte direkt tankarna till mod, om man så säger. Det kanske jag som läsare klarar att bedöma själv? Eller har DN fullständigt bytt målgrupp? Tror iofs inte att det här ligger dig i fatet hos din nuvarande arbetsgivare.


#
Jonas,
Är du nationalist? Kanske rasist?
Jag har aldrig varit stolt över att vi inte var analfabeter . Självhävdelse mot andra från din sida?Varför var du stolt? Kände du dig överlägsen Peruaner?


#
I framtidens Sverige är det invandrarna och deras barn som styr och ställer svenskarna städar eller är arbetslösa.


#
Hej!
Det negativa utvecklingen kan självfallet har flera orsaker men en viktig bidragande orsak kan vara den massiva introduktionen av trådlösa nätverk och trådlöst uppkopplade datorer i skolorna de senaste åren.
Mikrovågsstrålningen från tekniken har i upprepad forskning såväl på människor som djur, visats försämra minne och inlärning.
Vanliga rapporterade symtom på trådlös teknik (mikrovågsstrålning) är huvudvärk, koncentrationsproblem, yrsel, försämrat minne och sömnsvårigheter och sämre psykisk hälsa. Barn har även rapporterat hjärtbesvär

[etc, förkortad]

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0