Inte i underhållningsbranschen

Gong – Opium For The People – Live

 

Det är en snygg sedeskildring i sig.
För sådär en vecka sen publicerades en artikel jag har skrivit i ett kontroversiellt ämne och det tog hus i helvete.

Helt ok för mig. Jag hade noggrant disponerat min artikel, valt rätt ord och rätt exempel för att få rätt personer att nappa och bli förbannade.

Efter 25 år i branschen kan jag det där ganska väl.

Och allt har hittills hänt som jag tänkte att det skulle hända. Jag har kunnat pricka av varje indignerat inlägg, varje självgod korkskalles ytligt kända moraliserande, varje tveksamt godkännande och varje raseriutbrott.

Men de eteriska medierna är svårare för mig att bedöma. Jag tänkte att ett par tre tv-debattprogram skulle höra av sig, vilket de gjorde.

Jag tackar alltid nej till sånt. Av princip. För det första är jag för ful för både tv och radio och för det andra har jag ju för fan redan ett medium. Ge dem möjligheten som inte har det, tänker jag. Naivt. 

För sådär 20 år sedan publicerade Sydsvenska Dagbladet ett av de mest effektiva argumenten för den skrivna nyhetstexten jag någonsin sett.

De citerade en hel Rapportsändning på tidningens förstasida.

Allt fick plats, från det inledande ”Godafton” till  ”Tack John [Pohlman, meteorologen]” och ”Se oss igen 22.30″.

Det var där jag insåg hur lite som får plats i tv och att det är viktigare vad man har på sig än vad man säger.

Och så gjorde jag en gång ett test som uppläsare av kulturnyheterna i tv, for the lulz. Man skulle skriva nyhetsnotiserna själv och jag skrev dem i det kortnotisformat jag var van vid från tidningar, fast hälften så långt. Det visade sig att de måste kortas till hälften och jag tänkte men för fan fixa en bildtext eller en AI istället för att betala nåt huvud att sitta och säga ingenting.

Iallafall.

Folk ringde i veckan, från diverse medier, och ville att jag skulle repetera vad jag redan skrivit i DN. Jag gör gärna en inläsning till förmån för de blinda, men någon måtta får det vara.

För er som inte till vardags brukar kontaktas av tv eller radio så kan jag berätta att ett dylikt åtagande innebär att man måste gå upp klockan fyra på morgonen och helt groggy leta sig ut till östra Östermalm där man knuffas omkring en stund, eventuellt sminkas och därpå i starkt ljus utsätts för 50 sekunders anklagelser som man får svara på i fem sekunder innan någon avbryter och undrar om man kan se lika frustrerad ut, fast i en annan kamera och med huvudet vinklat något åt höger.

Efteråt – om man hittar rätt studioassistent – så bjuder de på taxi därifrån. Annars sparkas man ut i gryningen och man frågar närmaste tant med hund om var man är och hon säger ”Östermalm, och jag har i detta nu aktiverat mitt överfallslarm”.

Nu hörde jag av min polare Birgit att min favoritshow Public Service i P1 drev med mig i söndags eftersom jag nekat att vara med i medierna för att jag redan har ett att tjafsa i, nämligen DN. ”Jonas har bett om att få vara med men vi har avböjt hans medverkan”.

Det var extremt fyndigt.
Jag blir gärna driven med av de skälen.

Men som mitt föredöme William Burroughs konstaterade: ”I am not an entertainer”.

Medan etermedierna letade efter soundbites läste jag Reza Aslans studie om Jesus, Upprorsmakaren.

Inga jämförelser i övrigt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Grundlöst skvaller, säkert

The Fall – The Man Whose Head Expanded

 

Man har sina informatörer, men ibland verkar de gå utanför alla ramar.

På senare tid har det viskats från flera av varandra oberoende håll om hur en skara stockholmska kulturradikala herrar i den hallstämplade eliten regelbundet möts för att iklädda frack dryfta litterära spörsmål. Enligt uppgift bjuder man också in en kulturradikal dam per session, och hon anmodas komma i långklänning förstås.

Ryktet talar om hur en av herrarna en gång dök upp utan frack, och anmodades att skyndsamt lämna lokalen. Tvi vilket anstöt som väcktes.

Allt det här låter som illvilliga rykten och jag börjar tvivla på mina kunskapare – i synnerhet när jag hör namnen på de av allmänheten och den kulturella medialiten respekterade förkämparna av modernitet och jämställdhet.

Att Akademiens påbjudna officiella klädsel är frack/långklänning tycker jag är helt in style.

Men den här gosskören det viskas om påminner mig mer om slutscenenerna i Tom Hanks-filmen Big, som jag utgår ifrån att ni har sett.

Steget mellan Gentlemen och Kåbåjsare och indianer är inte alltför långt.

Måste nog väl nästan i princip säkert vara skitsnack.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stjärnornas musik

Om 40 000 år beräknas den komma fram, Voyager 1. Fram till någon fjärran stjärna eller galax eller vad de än tänkte sig 1977 när den sändes iväg.
Jag tänker på den ibland och dess plakett och skivor som bär på hälsningar från jorden till någon därute eller bara tomrummet.

Den kompromisslöst edgiga brittiska musiktidskriften Wire ägnar sitt nya nummer åt temat samlingsskivor och recenserar självklart musiken som följer med på färden för att representera oss. Man konstaterar att redan de schematiska instruktionerna för att spela upp dem känns en aning … pinsamma kanske. Sätt en nål i skivans början och snurra.

Som de förtjusande nördar de är på Wire muttrar de också om att omslaget har tillverkats av en radioaktiv, uraniumbaserad isotop med en halveringstid på 4,5 miljarder år – ”a packaging concept missing from even the most ambitious of 1970s album designs”.

Nasas lista över vad som ingår i budskapet finns här.
Nej, Abba är inte med.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ytterligare ett perspektiv i debatten om Slussen

Förmodligen har jag glömt ta mina uppers igen, eller också är det bara åldern, men det var förfärligt sorgset att se vårens första fjäril idag, förvirrat fladdrande nere vid perrongerna på Slussens tunnelbanestation.

Jag bekämpade driften att kalla på vakterna att hjälpa den stackarn ut.

Den var för övrigt orangesvart, och förmodligen en nässelfjäril.

Auktoriteten på första-fjärils-området är som bekant Tove Jansson:

”Varenda en vet ju att om den första fjärilen är gul, så betyder det att sommaren blir glad. Om den är vit så blir det bara en lugn sommar (svarta och bruna fjärilar ska man inte alls tala om, det är alldeles för sorgligt).”
[Trollkarlens hatt]

Slussenspecimenet är svårtolkat.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Moorcock om oss framöver

 

Eels – Last Stop: This Town

 

Härom veckan hade jag privilegiet att översätta en text av Zadie Smith om klimatförändringarna och hur vi har svårt att ta till oss det faktum att världen som vi känner den faktiskt håller på att förändras.

Hennes poäng är att apokalyptiska skildringar inte biter på oss, för att vi är så vana vid dem och de är så stora.

Det är de små sakerna, skriver hon: hur årstiderna förändras, att vita vintrar kommer att vara något som våra barnbarn tror är en Dickens-fantasi.
På sidanom har jag på nytt satt mig in i Michael Moorcocks märkliga multiversum-mytologi och bland annat trilogin Dancers at the End of Time (i serien SF Masterworks, Gollancz).

I första romanens början dyker det upp en utomjordning till invånarna i en vansinnigt avlägsen framtid där barock dekadens bara är förnamnet. Allt kan skapas ur varje människas huvud, alla är odödliga och tillvaron går ut på att försöka överglänsa varandras temafester – där temat ofta är halvexakta, perverterade återskapanden av forna epoker, såsom det sena 1800-tal som blir på modet.

I alla fall så dyker utomjordningen upp. Innan han hamnar i ett privat zoo hinner han meddela att universum är på väg att gå under. Hans uppgift är att resa omkring till alla civilisationer och varna om detta.

Reaktionen blir till en början förstrött intresse – i ungefär fem minuter – men därefter börjar festarna gäspa och se sig om efter nästa inslag i underhållningen.

Parallellerna är uppenbara, frånsett det faktum att Moorcocks hjältar sist och slutligen hittar en lösning som i och för sig innebär att resten av universum går under, men att deras partyvärld fortsätter existera i en evig, upprepad sjudagarscykel.

Inget för oss att hoppas på.

Trilogin publicerades ursprungligen 1972-1976.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Svaren på Bloggquizen.

Jag lovade min företrädare att publicera svaren på den Bokbloggs-quiz som bloggens VIP-kunder har fägnats med. Det får bli det sista som har med min företrädare att göra. Svaren i fetstil. Betrakta det som hans testamente.

 

1. Jag ogillar de flesta författare, det är sant. Men det finns en jag har gillat intill opasslighetens gräns och så pass att jag har lovat att aldrig mer nämna honom – ett löfte jag naturligtvis bryter gång på gång eftersom vartenda förlag med självaktning och taskig budget envisas med att ge ut honom. Hans namn är:

1) Leif G W Persson
X) H P Lovecraft
2) Robert E Howard

 

2. Vilken är min generella hållning till folk runt 20 som håller sig med åsikter om saker och ting?

1) Man kan lära sig mycket av barn som nyss har flyttat hemifrån och har synpunkter på livet och hur det bör levas.
X) Jag är full av entusiasm inför de insikter som befordras mig av snorungar vars meriter är att de har läst John Steinbecks ”Of Mice and Men” i genuskritisk utgåva och Judith Butlers ”Gender Trouble” i LL-version.
2) I hate kids.

 

3. Det händer – ofta i slutet av september – att Bokbloggen går på gatorna som en vanlig Bokmässablogg. En av de två mest prominenta grävkulturreportrar som då brukar medverka heter Jimmy Broadway. Vad heter den andra?

1) Sushi Download
X) Hanna S Thompson
2) Clark Kenneth

 

4. Möjligen mest avskydd av människor jag inte respekterar blev jag i samband med ett blogginlägg i hundfrågan som ledde till att jag tvingades genomlida en vecka av nejtackande till medverkan i samtliga patetiska televisionskanalers tragiska debattprogram med hänvisning till att jag aldrig har hört talas om televisionsmediet. Vilken åsikt var det som lockade gamarna så pass?

1) Hundar bör hållas kopplade
X) Hundägare bör hållas kopplade
2) Det bör bedrivas skyddsjakt på hundar

 

5. Det faktum att jag av på märkliga vägar etablerade genusforskare och andra skojare har utmålats som ”homofob” (borde det inte heta ”homofobisk” i ärlighetens namn?) har inte hindrat mig från att vara djupt engagerad i många författarskap vars sexuella preferenser definitivt varit samkönade. Vilken av följande homoförfattare har jag inte ägnat eoner av tid?

1) Dennis Cooper
X) William S Burroughs
2) Djuna Barnes

 

6. Ett år lämnade jag Bokmässan i förtid, skenbart i syfte att ”stick it to the man”. Vilken var den egentliga anledningen?

1) Japandroids
X) En besvärlig könssjukdom
2) Det usla traktamentet

 

7. Jag tycker att de flesta identitetspolitiska studier är nästan lika angelägna som:

1) Kristen heavy metal
X) Keso med cactus/lime-smak
2) En bro över Vänern

 

8. Om jag fick välja en någorlunda modern trubadurkaraktäristik om min hemstad: vilken skulle jag känna mig mest befryndad med?

1) ”Stockholm, Stockholm, världens stad” (Tomas Ledin)
X) ”Stockholm har blivit kallt” (Vad hette han … Rupert Opel?)
2) ”En flugskit i utkanten av världen” (Björn Afzelius, här något modifierad i bemärkelsen felciterad)

 

9. Min internationella karriär som Prisorakel brukade få horder av kulturjournalistpraktikanter från jordens alla håll att ringa mig när det vad dags för Nobelpris eftersom jag gissade rätt två gånger i rad. De senaste åren har jag fått vara ifred eftersom jag numera alltid gissar på:

1) Leif G W ”Astrid” Persson
X) Assia Djebar
2) Nån sydostasiat

 

10. Kändisfrågan: en gång i direktsändning på tv blev jag och Jan Guillou tillsagda på skarpen av programledaren därför att vi störde sändningen genom att bortom manus börja bråka om:

1) Hemingway
X) postmodernismen
2) mitt klädval

 

11. Antikt blogginlägg:

”På Ica Nära vid Sergels torg är kön massiv och desperat. Det är de sena, som ska bort och fira. Grabbarna packade och deras flickvänner på jakt efter ett knippe gräslök.
-Kandunte hjälpa till och leta lite da?
-Jag ställer mig i kön slänge. Ta öl.
Fyra vakter från två vaktbolag bevakar kommersen.”
Vilken tragisk högtid rörde sig detta om?

1) Midsommarafton
X) Studenten
2) Halloween

 

12. Vilken av följande konstnärer är objektivt sett – alltså enligt mig – bäst när det kommer an på att betitla egna alster?

1) René Magritte
X) Max Ernst
2) Paul Klee

 

13. Med vilket rocklåtcitat skulle jag ärligast beskriva det intellektuella läget i den svenska kulturdebatten just nu?

1) ”This is not really happening! You bet your life it is” (Tori Amos: ”Cornflake Girl”)
X) ”I have fallen in the forrest, can you hear me?” (Frightened Rabbit: ”The Loneliness”)
2) ”Pretend it’s such a desperate situation” (King Missile: ”Vulvavoid”)

 

14. Många och svåra genuskonflikter har vädrats i min blogg genom åren. En manlig mailare jag för flera år sedan citerade skrev bland annat om en av mina artiklar: ”Genom att referera till ‘läsaren’ som ‘hon’ demonstrerar han [dvs jag – den här sortens tidningsläsare brukar maila till chefredaktören, AB Bonniers styrelse samt Ärkebiskopen snarare än till den skribent de retar sig på] alltså ett exkluderande, inte inkluderande, synsätt. Eller kan det vara så att det månne ligger en feministisk/politisk agenda bakom?”
I mitt svar till mailaren – som jag redovisade i bloggen – försäkrade jag att valet av pronomen var statistiskt belagt varför min hånfullhet var rättmätig och lustfyllt gav fingret åt en manlighet som under pistolhot möjligen kan tänkas läsa – ja, vad?

1) Antologin ”999 fräcka vitsar”
X) Alfons Åberg i LL-version
2) Tipskupongen

 

15. Heh … det här minns jag knappt själv, och DN:s cutting edge information technology har inte lyckats bevara eller återskapa Bloggens första två år, så redan där har vi ett par tusen arbetstimmar och oersättliga insikter åt helvete. Men alltså: jag drar mig till minnes att jag firade den nylanserade bloggen med temaveckor ägnade bra författare. Vilka var de två första?

1) Edith Södergran och Henry Parland
X) Austin Osman Spare och Bruno K Öijer
2) Stephen Crane och Karl Kraus

 

16. En man stiger av tåget i Nässjö. Samtidigt färdas 10 kilo apelsiner i en hastighet av 210 kilometer i timmen mot Alvesta och möter ett norrgående tåg 12 kilometer söder om Katrineholm, som innehåller drygt 20 000 invånare, och drabbas av ett signalfel som gör att det försenas i 45 h och 8 m i jämförelse med pendeln mot Åmsele, som transporterar slaktavfall. Hur viktigt anser jag matematikämnet vara i grundskolan?

1) Som syslöjd, typ
X) Strax under idrott, men knappt
2) Jämförbart med Hallands floder

 

17. Eftersom jag, i likhet med alla andra skitmänniskor till bloggare som ber sin aftonbön till NSA och FRA, har tillgång till intressestatistik och kan se hur många som läser vart och ett av mina blogginlägg, vet jag ju att litteratur och mer kvalificerat intellektuellt innehåll knappast får er att nappa. Hundaggressioner, matematikhat och missförstådda ironier däremot ….
Hur många unika läsare av den här Bokbloggen har någonsin läst en enda bok (Clas Ohlsons vårkatalog och ”Hundra grå dagar av monotont yuppiesmisk” borträknas)?

1) 1 % eller mindre
X) 1 %
2) 1 % eller mer

 

18. Senare Pisa-undersökningar – de må vara skeva eller ifrågasättbara men jallafall – har pekat på att svenskar har en fallenhet för språkliga nyanser som kan jämställas med harkrankars och vinbärssnäckors. Det ante mig, med tanke på all skit jag brukar få om jag försöker mig på minsta retoriska grepp i DN. Vilket sådant grepp har jag gång på gång lovat att sluta med utan att lyckas därför att världen trots DN:s läsare är som den är?

1) Ironi
X) Allegori
2) Pleonasm

 

19. Mina laster är oräkneliga, men den mest publika är:

1) General portion
X) Wetsex
2) Camilla Läckberg

 

20. En fördel med att skriva i DN är att man får mail från okända experter som vet precis vad man är för en typ, vilket bidrar till ens pågående identitetsprojekt. Vilken av följande karaktäristiker av mig själv har jag ännu inte sett?

1) Vulgärstalinistiskt antinationell bögälskarförrädare
X) Liberalfascistiskt snobbig repressiv patriarkatsbejakare
2) Börsmäklare

 

Vinnarna har meddelats.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Jay-D: Glad att se dig också Jay

Jonas Thente, 21:21, 15 april 2014. Anmäl

J-J: Synkronicitet" Men Mark Harrison? Hmm...jo, kanske.

Jonas Thente, 21:21, 15 april 2014. Anmäl

Carl: Tro mig, mitt anseende bara ökar i takt med dina invändningar och föraktet är ömsesidigt. Kom inte tillbaka.

Jonas Thente, 21:20, 15 april 2014. Anmäl

Ja, JAG är iallafall glad att du är tillbaka. Vad gäller Carl Bergstrand här nedanför går det knappast att hitta en bättre illustration av inlägget.

Jay-D, 16:57, 10 april 2014. Anmäl

Jamen inte en dag för tidigt. Visste att du skulle komma tillbaka bara jag började läsa om Mark Harrison. Allt hänger ihop.

John-John (Webbsida), 14:55, 9 april 2014. Anmäl

Jag brukar läsa dina krönikor i DN, och uppskattar en del. Jag hade dock ingen aning om att den här gnälliga, negativa, destruktiva, inskränkta människan fanns bakom. Om man har en sådan brist på omdöme och intellektuell förmåga som du uppvisar här, måste man väl ändå ha lärt sig att dölja det för en större allmänhet för att behålla jobb och anseende. Annars hamnar du nog för eller senare permanent på en hylla i de tragiska debattprogram du själv omnämner.

Carl Bergstrand, 13:19, 9 april 2014. Anmäl

Ytterligare anteckningar till starta-uppkursen

 

Eels – Novocaine For The Soul

 

Det känns lite skakigt att dra igång sideshowen igen.

Du vet ju själv hur det är med projekt som man tar en smula paus ifrån. Tiden blir en hög med tvätt som bara växer sig högre och hur många fempack strumpor kan man köpa innan expediterna börjar titta konstigt på en?

Men jag har skjutit upp mitt bloggande.

Jag har inte riktigt kommit överens med den figur (i Hjalmar Bergmans farmors betydelse) som skriver inläggen. Jag hade inte överlevt hans cynism i det långa loppet.
Så jag pensionerade honom och det senaste jag hörde var att han sökte jobb på ett konservativt antikvariat eller ”nåt inom media”.

En av mina chefer surnade till på mig en gång och fräste: ”Act your position!”

Vad det än innebär så vägrar jag, men det känns allt mer angeläget att agera min ålder.

Jag är så väldigt medveten om hur tiden går medan man vänder sig om för att titta på något annat. När skrev jag senast något på den här platsen? I mitten av december 2013 eller så, eller hur?

Å andra sidan kan jag inte säga att någonting professionellt sett viktigt går förlorat om man vänder sig om.

Inte nuförtiden.

Vad som händer är att man blir en smula överraskad och besviken när man återvänder från var det än var man tog vägen.

Hela 2010-talet har jag hittills mer eller mindre givit fan i, känns det som, och när jag återkom till det Ni kallar verkligheten så hade en skock idioter tagit över problemformuleringsprivilegiet och jag fattar fortfarande inte vem till exempel Patrik Birro är och varför det är så ohyggligt viktigt vad han tycker om det ena eller det andra.

Och vad är det här med kock- och dansprogrammen på tv och varför tittar Ni överhuvudtaget på tv längre? Är det ett sorts perverst behov av att återuppleva barndomen med människor som jollrar med Er och reklamsnuttar med lustiga tecknade figurer som säger roliga saker med roliga smurfröster?

Alltså – för att tala klarspråk – de där som jollrar och flamsar och håller på är i regel yngre än de genomsnittliga tittare som av allt att döma njuter av det.

Jag är extremt liberal i fråga om sexuella preferenser, men det där är ju för fan äckligt!

Vad är det med Er egentligen?

Hmm, ja, så jag antar att en av de viktigaste anledningarna till att jag har skjutit upp reintroduceringen av den här bloggen är att jag inte riktigt vet vemovilka jag riktar mig till. I papperstidningen vet jag: det är de pensionerade svensklärarna som mailar mig om grammatiska misstag jag i hastigheten har gjort (man kunde verkligen vänta sig att DN…) men här inne vet jag inte riktigt.

Jag ger det ytterligare en säsong och hoppas att både Ni och jag skärper till oss.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

You are no longer marked as ”idle”

 

Destroyer – 3000 Flowers

 

Det är väl hög tid att dra igång den här sideshowen igen.

Det var väl det bloggar var, när de bedrovs av folk som egentligen skriver papper men var mer eller mindre beordrade att hänga med, som om detta att hänga med vore ett självändamål annat än för idioter, vilket de flesta av oss i grunden är.

En sideshow, alltså, som har blivit en huvudsak av ovan nämnda skäl.

När jag hängde vid New Yorks Coney Island under andra hälften av åttiotalet – det rörde sig om kanske tre kvart, men i alla fall – så skyltade nöjesfältet fortfarande med en sideshow.

Jag har läst någonstans att Coney Island var det sista amerikanska tivolit som höll sig med en sideshow.

Jag vet inte om det är sant.

Jag vet däremot att det inte var öppet när jag hängde där men att det gjordes reklam för skäggiga damen och andra attraktioner, på protoretro målade affischer.

Vill man avhandla sideshowens plats i kulturhistorien så får man se till att inte missa – vad gäller filmen – Tod Brownings skandalösa klassiker Freaks eller den dessvärre blott tvesäsongiga amerikanska tv-serien Carnival.

Väsentliga litterära verk är Ray Bradburys Something Wicked This Way Comes, Angela Carters Nights at the Circus och Erin Morgensterns The Night Circus. Vad gäller musik/multimedia så lyckönskar jag den som – likt mig själv – upplevde The Residents mardrömsaktiga Freak Show på cd-rom för Macintosh när det begav sig.

Hursomhelst så går den här sideshowen igång för sjätte året, eller sjunde eller vad det kan vara. Det blir inga pukor och trumpeter.

Jag lovar att inte skriva något retweetaktigt.

Jag sköter mina kort som en dealer på en lönnkrog.

Allting är som det är, med hälsningar från den stockholmska kultureliten – detta pinsamma bromsspår i det offentliga samtalets kalsong.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0