Tove Jansson

 

The Chameleons – Soul In Isolation

 

Den 27 juni 2001 hade jag semester och aktiverade mobiltelefonen medan jag klev ned för flygplanstrappan på Arlanda.

Meddelandena dunkade in och det var redaktionen och Tove Jansson var död och kunde jag skriva en kommentar att lämna om två timmar?

Det kunde jag, och jag började skriva den medan jag fortfarande hade fem steg kvar av trappan.

Det var så lätt, eftersom jag tyckte att jag kunde allt om Tove Jansson Och så svårt eftersom det var som om en mycket nära vän och släkting hade dött.

En så nära relation som jag har haft till Tove Jansson har jag aldrig haft till någon annan författare. Pressa mig att säga vem som är den bästa författaren någonsin och jag kommer förmodligen att säga att det är hon.

Och värre än så.

Jag kan acceptera människor som inte begriper sig på William S Burroughs, som hatar Djuna Barnes för att hon är dunkel, som tycker att Ray Bradbury är för mycket genre, anser Annie Dillard vara för obskyr, som hittar fascism hos W B Yeats och Borges och överspänd machomystik hos Dylan Thomas etc etc.

Jag kan ta det.

Men säg något ont om Tove Jansson och jag blir eder värsta fiende med ett förakt som saknar gränser.

Detta sagt eftersom hon skulle ha fyllt 100 i år, vilket gör det hela till en sorts krystat jubileum. Den känslosamma dödsruna jag skrev i skallen på flygbussen från Arlanda publicerades på DN:s förstasida och det kändes rätt. Många tyckte det var fint skrivet, men ett av mailen från Finland glömmer jag aldrig.

Det var en av de där genetiskt fientliga finlandssvenska tanterna som var upprörd över att jag som exempel på alla ord och fraser som Tove Jansson berikat mig med citerade ”sitta i pisset” – vilket ju är synonymt med att befinna sig i trångmål. Fantastiskt målande.

Men det här aset skrev kort – och jag kunde höra hennes avmätta snörpande över tekoppen – att ”så skriver man inte om en älskad författare”.

Så begrep jag varifrån Tove Jansson hade fått sina gafsor och filifjonkor.

För precis så skriver man om en älskad författare om kärleken är på allvar och inte en konvenans.

Och jag älskade verkligen Tove Jansson och gör det fortfarande. Både hennes bilderböcker, barnböcker och vuxenböcker – och i det här fallet finns det absolut ingen skillnad i djup, tilltal och visdom.

Hennes arv tillvaratas av giriga äckel. Hon visste att det skulle bli så. Jag är övertygad om att jag kommer att få en räkning från det multinationella bolaget Moomin Characters TM bara för att jag skriver hennes namn här.

Jag önskar att alla som har växt upp med mumintrollen – och det är den bästa av uppväxter – ville gå vidare till Tove Janssons så kallade vuxenböcker. Bildhuggarens dotter, Lyssnerskan, Sommarboken, Dockskåpet, Resa med lätt bagage med flera titlar.

En gång när jag arbetade inom äldrevården fick jag syn på en artikel som nålats upp i personalrummet. Den handlade om visdom som begrepp och förklarade att långt ifrån alla drabbas av detta fenomen på äldre dar. Man kan har varit professor i filosofi, sade artikeln, men ändå inte bli vis när väl åldern sätter in. Å andra sidan kan man ha ägnat hela livet åt att skyffla kol och ändå bli vis.

Jag minns inte hur visdom definierades, men jag tror att det hade något med lugn att göra. Att överse med livets små petitesser men ändå acceptera dem med ett stillsamt småleende.

Jag tror att Tove Jansson föddes vis. Alla hennes böcker tyder på det och det känns som om jag skulle kunna ägna resten av livet åt att bara citera hennes visdomar.

Det gör jag inte. Jag nöjer mig med att rekommendera henne.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Pratar inte med någon som inte läst Henry Parlands ”Sönder”.

 

Mirah – Radiomind

 

Det är möjligt att det finns bättre ställen att läsa Henry Parlands ofullbordade roman Sönder från 1932 än bland brölande tivolibesökare i Tyrols öltält på Gröna Lund i väntan på en konsert.

Å andra sidan kanske det är där den gör sig bäst. I ett enda slag befinner man sig i Helsingfors under modernitetens mesta mognad kring 1930 när allt ännu var möjligt och just Helsingfors, när Parland tolkar staden, känns som världens centrum.

Sönder heter den alltså. Undertiteln är (om framkallning av Veloxpapper) och när man läser den så känns det som om kameran är det allra senaste inom teknologi och konstnärlig utveckling. Ingen har någonsin beskrivit akrylfärgen, televisionen eller internet med sådan absolut tilltro och kärlek till mediet som Henry Parland här gör med fotografit.

Romanen utkom postumt. Den skrevs med sikte på en romanpristävling mellan november 1929 och augusti-september 1930. I november avled Parland i sviterna av scharlakansfeber. Om detta upplyser oss utgivaren Per Stam i förordet till den pocketbok som nyss utkommit på Atlantis och som alla bör äga.

Henry Parland var 22 när han dog.

Jag har tidigare skrivit om Sönder och jag orkar inte upprepa mig. En gloria roterar alltid kring verk av författare som dött unga eller levt ett helvete till liv. Det gäller till viss del även här, men den ofullbordade Sönder är faktiskt något alldeles särskilt, helt oavsett dess författares biografi.

Jag har den i Författarförlagets Pilotserie-utgåva från 1987 – en försvenskad version med efterord av Olle Orrje (och jag saknar den där serien som bara orkade med ett par säsonger men hann ge ut bland annat antologin Futuristisk teater & film, noveller av Jean Ferry och Franz Kafka samt Raymond Roussels supramärkliga roman Locus Solus.

Och jag har den i 2005 års utgåva från Svenska litteratursällskapet i Finland och Atlantis – det vill säga just den utgåva som nu kommit i bekväm pocket.

Nytillkomna läsare bör absolut undvika alla försvenskade versioner av Sönder. Meningen ”Senaste vecka var det ett år sedan din död, Ami och jag måst be dig om ursäkt för att jag först nu kom att tänka på det.” blir mycket vackrare utan det svenska e:et som tillfogats ”måste” i den svenska ”översättningen”. Om vi inte försvenskar Sara Lidmans och Gustaf Frödings med flera dialekter så fattar jag inte varför vi måste tafsa på finlandssvenskan.

I Sönder försiggår ett sorgearbete där berättaren i mörkrummet framkallar sin döda kärlek Ami och har en sorts konversation med bilden av henne alltmedan de kemiska vätskorna låter hennes bild framträda. Och hon käftar emot hans idealiseringar.
Det är så stort, så bra litteratur, så mycket modernistisk
Mary Shelley.

Läs den här romanen och ta med den ut i världen så att Henry Parland får den plats han förtjänar på den internationella modernismparnassen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Om Greve Stanislaus Eric Stenbock

 

 

Cheatahs – Geographic

 

Greve Stanislaus Eric Stenbock framstår mest som sin tids (1859-1895) Sid Vicious, på så vis att hans livsstil var mer proto-rock’n’roll än hans författarskap framstår som så värst bra.

Jag stötte på honom första gången i den av Brian Stableford redigerade antologin från 1992, The Second Dedalus Book of Decadence med undertiteln The Black Feast.

Antologin var full av usual suspects – Poe, Huysmans, Swinburne, Mirbeau etc – men Stenbock var vid den tiden en ny stjärna för mig.

Den korta biografin inleds:

Count Stanislaus Eric Stenbock became a legend in his own lifetime by virtue of his eccentric lifestyle; his acquaintances loved to tell tales about his habit of sleeping in a silk-lined coffin and his penchant for entertaining his pet toads and snakes at the dinner table. He was a drunkard, a drug addict, the founder of the Idiot’s Club and a practitioner of a species of ceremonial magic whose rituals he devised for himself.

Hur kan man motstå något sådant? 

Lunds universitetsbibliotek hade en biografi om honom. Den märkligaste och mest inkompetenta biografi jag någonsin läst, men jag lånade den och hängde på den i många år, innan jag flyttade från stan och för skams skull lämnade tillbaka den. Det rörde sig om John Adlards Stenbock, Yeats and the Nineties från 1969 och det var en mycket förvirrad bok som snarare bör klassificeras under hagiografier.

Novellen i Dedalus-antologin heter ”Viol D’amour”.

Det svenska förlaget Hastur har vänligen sänt mig en nyss utkommen bok med svensk översättning av tre andra noveller – den kompetente och passionerade översättaren heter Jonas Wessel och han har också illustrerat boken – under titeln Dödens andedräkt.

Wessels efterord drar sig inte för att understryka att vi i och med Stenbock inte direkt har att göra med Stor litteratur.

Damned right.

Men Stenbocks berättelser liknar något som någon som en fiktiv figur som Huysmans emblematiske des Esseintes hade kunnat skriva när Huysmans inte såg på och säger kanske mer om dekadensens motordelar och den epok de tillkom i än många mer officiella verk.

Som Wessel så riktigt påpekar är det obligatoriskt att citera Yeats omdöme när man närmar sig Stenbock:

…scholar, connoisseur, drunkard, poet, pervert, most charming of men.

Jag önskar jag hade fått de orden på min gravsten.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Språkpolisen siktar på tomburkar vid skjutbanan

The Phantom Band – The Howling

 

De kallas för stelnade metaforer – ord som stolsben och prisregn, som man använder helt oreflekterat utan att tänka ens ett ögonblick på att det från början är fråga om metaforer.

Inga problem där: allt som förmerar språket och groddar fram nya ord är bra.

En annan sak är det med de där slentriansatserna som utmattar språket och får en att känna sig som om man befunne sig i ett lingvistiskt akvarium där syresättningen har havererat.

Oftast har det med televiserade reklamslogans eller populära etermediaserier att göra.

Har ni fest eller?
Because I’m worth it.
(jag är medveten om att mina exempel är gamla men jag har inte tittat på tv sedan 11/9 2002 så ni får fylla i med nutida avarter) (Och apropå att profilera sig i tv-rutan så minns jag när televisionen lanserades i Sverige och den populära programledaren Ria Wägner hade instruerats att folkligt säga hej – istället för det mer korrekta godafton – och vinka med handen bakvänt. Kulturdebatten nästan sprack av åsikter om detta bakvända vinkande. Okej, det har jag inga belägg för men jag extraherar från dagens kulturdebatter. Jag var dessutom vid tillfället i 30-årsåldern och hade inte råd med television – kritikerlönerna då – så detta är hörsägen)

Åter till språket så har jag tidigare bannlyst uttrycket Först till kvarn…
Jag har också vädrat mitt missnöje med Finns inte på kartan.
Nu är det dags att lägga Det finns en särskild plats i Helvetet för… till de uttryck som bör förbjudas med hänvisning till inflationsmålet.
Vi är alla medvetna om det numera går tretton krönikörer på dussinet, men deras mandat tycks mig vara att förnya språket snarare än att begränsa det.

Förresten känns det befogat att sätta även tretton på dussinet på svarta listan.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Självgod efter ett lyckat initiativ; Stenbock, Parland etc

Note to self:

Musikaliskt har det varit en ovanligt kreativ månad då jag bevistat konserter med The War on Drugs, Pixies och igår Arcade Fire.

Gröna Lund är förvisso ett Helvete men jag skyller mig själv ity jag kom alldeles för tidigt till området, vid fyra, på grund av ansvarsfullt föräldraskap.

Så jag hängde med böcker jag stoppat på mig och läste en och en halv av dem. Det var förlaget Hasturs utgåva med tre noveller av den dekadente, tillika besynnerlige greven Eric Stenbock (titeln: Dödens andedräkt) samt Henry Parlands oundgängliga roman Sönder i pocketutgåva. Jag har läst samtligt förut, och Parlands protohipsterism rentav ett dussin gånger, men det kändes tryggt i en miljö som präglades av det lokala tivolits femkamper i whack-a-mole mellan företag som jag gissar heter Köttnacke AB, Handelsbolaget Värdetransportrån och Fnissmödis Ablator Invest. Jag drack öl under tiden jag läste och väntade, och eftersom det inte finns några toaletter på tivolits etablissemang så måste man lämna sin surt förvärvade plats och lokalen som sådan för att ställa sig i kö till den Allmänna Urinoaren, varpå man får ställa sig i kö för att komma tillbaka in i den lokal man just lämnat, vilket tar en halvtimme under vilken man hinner bli kissnödig igen och en känd bild som Albert Camus har skissat på anmäler sig. Helvetet, det är Gröna Lund, som co-existentialisten J P Sartre så riktigt kunde ha uttryckt det, men när Arcade Fire förlöser konfettimaskinen är alla sorger glömda och jag hittar konfetti från konserten på golvet i Liljeholmens t-banestation och i frisyren och nästan hela vägen hem.

Jag återkommer till Stenbock och Parland.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Artbestämning av koltrasten

 

Les Big Byrd – Back to Bagarmossen

 

Engagerat följer jag utvecklingen som fortgår på antennen på taket mittemot mitt fönster.

Jag är medveten om att min stegrande fascination för djur kan uppfattas som tråkig, men faktum är att en genomsnittlig daggmask eller harkrank känns intressantare än de otåliga produkter som numera stansas ut från universitetens och högskolornas veckolånga dagiskurser för att genast ge sig i kast med att högljutt bekräfta en identitet som är precis lika boring som alla andras.

Så jag följer koltrasten på antennen mittemot.

Ahh, han var verkligen usel för tre veckor sedan: kraxade varningsljud istället för att sjunga, ty han var för ung och saknade den nödvändiga erfarenheten. Några toner blev det, men så gick han över till kraxande istället.

Ingen vidare repertoar.

Nu har han lärt sig ett och annat och börjar bli intressant.

Påfallande är hur han ständigt återkommer till de två toner som han har snappat upp från brandstationen som ligger 50 meter härifrån. Han imiterar helt enkelt utryckningsfordonens sirener, vilket är logiskt eftersom de fullständigt dominerar miljön när de sätter igång. Han bedömer dem antagligen som coolast i Kransen.

Ja, jag vet att ni vet vart jag vill komma.

Tidigare har jag definierat gråsparvarna som fågelvärldens motsvarighet till nyliberaler. Sättet på vilket de vaskar jordnötter, om ni minns från ett tidigare inlägg.

Koltrastarna är utan tvekan identitetspolitiker – lika fulla av den egna betydelsen och stinna av självrättfärdighet, men dömda att imitera endast det som ligger närmast till hands.

 

När jag var mycket yngre gjorde jag ett experiment.

På en usel bandspelare spelade jag in den lokala koltrasten varpå jag riggade upp högtalarna på balkongen och spelade upp sången.

Det tog max tre sekunder så var han där, skitförbannad och stridslysten utan att ha gehör nog att ens känna igen sin egen röst.

Identitetspolitiker, utan tvekan.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Nu skriver jag för nästan ingen

 

Puscifer – Toma (Five Knives Burn out Remix)

 

Det blir allt svårare att upprätthålla den här verksamheten, som någon kanske har märkt. Entusiasmen falnar en smula för varje dag.

Det finns inte så många kvar att skriva för.

Män läser inte böcker, så de kan man räkna bort direkt såvida man inte vill tjata om Bukowski i varje bloggpost.

De yngre generationerna saknar överhuvudtaget läskunnighet så de kan man också räkna bort.

Återstår kvinnor, men där har den senaste debatten gjort klart att Kulturmannen är en löjeväckande figur som nog helst borde skjutas.

Per debattens definition är en Kulturman en man som talar om böcker med kvinnor och har åsikter om vad som är bra och vad som inte är bra.

Det dömer ju liksom ut upplägget för den här bloggen, ja hela min yrkesverksamhet.

Om jag är löjeväckande när jag pratar om Kultur med kvinnor så kan jag inte prata med kvinnor eftersom Kultur är det enda jag kan och har lust att prata om. Fotboll kan jag inget om så män går ju bort direkt.

Återstår att skriva bara för mig själv. Men då hamnar man i facket för dem som har pluggat Neil Strauss instruktionsbok The Game – som ju bland annat handlar om hur man skall dissa kvinnor för att de skall bli intresserade. Dessa figurer är också löjeväckande och borde också nog helst skjutas.

Som vanligt står jag i ett hörn som andra har målat in mig i.

Fast vänta. En kategori återstår. Kvinnor över, skall vi säga, 70? De kan väl ändå inte tro att mitt huvudsyfte som bokbloggare är att förföra dem?

Vi säger så.

Ni andra är inte längre välkomna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0